LYRIK. ”Jag upplever att Krook öppnar upp för en större läsekrets i sin senaste diktsamling. Det är något med den säkra tonen och rytmen som lutar åt musiken,” skriver Tomas Johansson som last den aktuella diktboken ”Sten”.

Sten av Helga Krook
Lejd 

Helga Krook har gett ut ett tiotal böcker, de flesta diktsamlingar, ofta orättvist förbisedda.

Hon har även skrivit en doktorsavhandling i litterär gestaltning, ”Minnesrörelser”. Jag ska återkomma till den.

Krook är också en av dem som står bakom ”Dikter – en antologi för Ukraina” som kom ut för något år sedan.

”Sten” består mestadels av tvåradingar, fyra på varje sida.

De tomma utrymmena ger läsaren utrymme att meditera över sin läsning och över det outsagda.

Den förra diktsamlingen, ”Utmattade. Solo samtal kör”, var mångröstad och nedtecknad under en för diktjaget plågsam tidsrymd.

I ”Sten” är allt mer avklarnat och homogent, även om det sorgesamma finns som en underton också här. Den hotande tidsandan finns är mer eller minde utsagd, men här finns också en mindre och lugnare omvärldar, som den på Fårö. Där står ett litet fruktträd kvar – de utsatta träden har dock fått anpassa sig.

”fikonträdet har lärt sig växa

som en enbuske, det är ett annat

alfabet här

det tar åratal att lära sig”

Krooks text böljar fram i moll, och kastar sig som vågor till nästa rad, så att ett nät bildas mellan dem. Man kan således läsa texten i boken som en enda lång dikt.

Människans destruktiva livshållning letar sig in i diktjaget, men just det musikaliska och ordens omsorgsfullt valda valörer lättar upp dysterheten. Här finns också en sorg över en kärlek som inte tycks ha förverkligats.

Som läsare kan man sörja med diktjaget och känna igen sig. Nutidens omvärld och 1900-talets historia tränger in under huden.

”Sally S Wronkow

Theresienstadt

Terese Wronkow

Geborene Engel”

Allitterationerna gör det lite lättare att ta in svärtan som hos Krook även tar sig in i diktjagets släkthistoria.

Hon har alltså i sin avhandling skrivit om sin mors fasters öde under andra världskriget i Tyskland. Krook delar i avhandlingen upp sig i fem pseudonymer som ger olika perspektiv på vad som hände. Hon låter ändå till slut allt stå öppet. Alltid, tycks Krook mena, fattas något i ett minnesarbete. Men det lyser också igenom att i en god litterär gestaltning, bör slutet stå öppet. Också i slutet av ”Sten” står det mesta öppet.

”väger stenen tyngre än trädgården

vem förvandlar vem”

Det nämns att diktjaget besöker tyska arkiv för att finna belägg för släktens historia under kriget.

Det är intressant att jämföra ”Sten” med Anja Utlers diktsamling ”Det börjar”. Utler begråter där Ukraina-kriget utifrån diktjagets tyska släkthistoria. Utlers text är mer språkmaterialistisk och besvärjande, varje strof börjar med; det börjar, blir dag (i lite olika versioner).

Utler berättar i ett efterord om sin depression i början av kriget som, menar hon, berodde på att hon trott att det skulle vara omöjligt med ett nytt utrotningskrig i Europa.

Utrotningskrig eller ej, hon kommer med några filosofers hjälp – Corine Pelluchon och Martha Nussbaum – fram till att hela samhällskroppen är förgiftad av hierarkiskt tänkande och imperativ som imponera!, segra!

Hon har liksom Krook svårt att kunna reda ut släktens historia, bland annat på grund av att de som deltagit i kriget är döda.

Utler skriver vidare – och detta var ändå före det som sker nu i Mellanöstern:

 ”Vi håller nu just nu på att förlora så mycket – liv och levande varelser och rättvisa, möjligheter att bo och leva, framtiden – att sorg egentligen bara kan tolkas som ett mycel vilket sträcker sig genom och griper in i tid och värld och samtliga kroppar.”

Kanske den mest adekvata reaktionen på det som nu sker i världen är just sorg.

Stenen i Krooks diktsamling behöver nödvändigtvis inte liknas vid tungsinne, sorg är ju en angränsande känsla. När jag slår i en ordbok får jag fram att ”tungsinne” kan liknas vid melankoli eller dysterhet, ofta som ett karaktärsdrag. Sorgen däremot klassas som djup nedstämdhet, ofta efter någons bortgång och kan alltså lättas med tiden.

Jag upplever att Krook öppnar upp för en större läsekrets i sin senaste diktsamling. Det är något med den säkra tonen och rytmen som lutar åt musiken – kanske en kantat av Bach, förslagsvis ”Ich habe genug”.

Vart ska man vända blicken när man börjar förlora hoppet för vår egen art om inte till Bach, till konsten, till transcendensen. Sorgen är ändå att föredra framför cynismens ännu tyngre sten.

Krook har översatt flera texter av Rilke, en poet med ett närmast absolut gehör. Hon har också uppnått något av detta gehör i ”Sten”. Ett moget verk, möjligtvis en höjdpunkt, inte minst eftersom diktjaget i den förra samlingen, tycks ha klarat sig genom en mycket allvarlig period.

Det får mig att tänka på Adrianne Lenkers sång ”Sadness as a gift”. Hur en själ kan djupna efter en stor sorg, särskilt om man grävt sig fram till något av sorgens rötter. Den försvinner men man kan lär sig se den, kan trösta den, kanske se den som befogad.

”Sten” kan, om man vill, läsas som ett slags sekulär bikt; se vad vi gör med oss själva, med naturen – Ich habe genug.

Men ännu finns i boken också lättnad att fästa sig vid, om det så är i en dröm:

”kommer någon uppför trappan

med en apelsin i handen

från ett helt annat håll

det gjorde mig lycklig”

The post Helga Krook ‒ dikt som sekulär bikt first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Poesi kan antagligen heller inte förändra ett samhälle, men möjligen en människa. Helga Krooks dikter kan nog förändra någon,” skriver Tomas Johansson som läst poetens senaste diktbok.

Utmattade. Solo, samtal, kör
av Helga Krook
Bokförlaget Korpen

Jag öppnar boken på måfå och slås genast av att vissa rader går in i min kropp på ett märkligt sätt – utan jag kan förstå eller tolka dikterna.

Det här är bra, kommer det intuitivt till mig. De delar av boken jag tänker på är skriva kursivt.

I det lilla efterordet framgår det att de är ”hämtade ur egna inre syner vid daglig rehabträning”.

”Jag ser ingenting. Sen står jag i kanten av gräsmattan där jag såg honom stiga upp och bitarna av rostigt bladguld fogades samman till en kontur där han fanns.”

Det handlar alltså inte om drömmar, utan om nedtecknade “bilder” antagligen under fysiskt smärtsamma tillstånd.

Det som bland gör stycket ovan bra är att vi aldrig får veta vem mannen är, vad bladguldet betyder. Ja vi vet inte säkert vad texten handlar om Kanske inte helle författaren gör det- Därför blir läsaren medskapare i verket, kan använda sin  egen fantasi, egna erfarenheter.

Det är som om författaren når ned till något så personligt att det vänder och till slut rör oss alla Det som man kan nå om man följer Gunnar Ekelöfs ord från Färjesång: ”Gå den undre och inre vägen: Det som är botten i dig är botten också i andra. Svårt att vänja sig vid sig själv. Svårt att vänja sig av med sig själv.”

Krook har tvingats in i tillstånd som är djupt mänskligt och långt från vänstra hjärnlobens logik och förklarande arbete.

Men vi kan också välja att inte tolka dikter alls. Låta den vara ordformer.

Ungefär som Sören Ulrik Thomsen menar i sin poetikbok – Mit lys brænder: ”Poesin skal ikke henvise til en instans uden for sin egen vaerensform”.

Dikten ska, alltså, varken hänvisa till något eller kommunicera.

Varför? Läsaren skall kunna gå runt texten som vore den en skulptur med rymd. egen kropp Ja, för den religiöse Thomsen tar Gud form i materien. Läsaren varseblir då sitt eget varande genom kroppen, tar ansvar inför sitt eget liv och varseblir också kanske att det är ändligt.

Nu tycker jag att det bara delvis stämmer in på Krooks texter. Även om de kursiverade texterna är svårtolkade och knappt har någon handling, så vet vi att smärta och utmattning ligger dem nära.

Man kan också säga att de i sin formsäkerhet är vackra, som oftast dikterna i författarens tio tidigare diktsamlingar är.

Jag vill ändå påstå att hon kommer närmare något väsentligt i denna sin senaste samling. Jag vill kalla det något sublimt. Något både vackert och skrämmande, Något djupt gemensamt som vi oftast blundar inför.

Jag kommer att tänka på Freuds ord om att ”vi vantrivs i kulturen” – ett fenomen som nog bara har ökat i styrka. Vi hinner inte med i alla tekniska nyheter.

I de andra texterna, med typsnitt utan kursivering finns en samhällelig kritik som får större bredd genom att flera anonymiserade röster ger sig till känna. Ett flerperspektiv, som i Krooks doktorsavhandling (finns på nätet) – men här pekar ändå de flesta perspektiven åt ett liknade håll.

De gäller slimmade organisationer, färdtjänstförare med hög utbildning som inte får andra jobb och inte minst andra utmattade som får komma till tals i prosaiska texter eller i dialoger med författaren. Här stämmer den beteckning som används på omslagsfliken; “dokumentär dikt”.

Inte uttalat finns nog också ett kvinnoperspektiv och en empati som ibland kan tyckas bli ett allt för stort ok att bära.

Det blir plötsliga hopp mellan de prosaiska kördelarna – tryckta utan kursiv stil – och Krooks mer hermetiska dikter.

Ibland är också Krooks egna dikter utan kursiv stil, så det gäller att se upp med vem avsändaren är. Kanske Krook har gjort detta med vilje – hon är en del av kören av utmattade yrkesarbetare i en stressig och individualistisk tid.

För mig var det lättare att läsa det kursiva och det prosaiska var för sig.

De båda skrivsätten berikar dock samlingen, ger den en mosaikartad karaktär

Det finns fler poeter som skriver om sitt lidande i dessa dagar, Judith Kiros är en, Helena Boberg en annan.

Vi lever i en söndrig tid.

Krook nämner också klimatförändringar och miljöförstöring, vilket jag tycker är det enda lilla frågetecknet i boken. Det är det svårt att skriva poetiskt om dessa ämnen, även om de är nog så viktiga.

Poesi kan antagligen heller inte förändra ett samhälle, men möjligen en människa. Helga Krooks dikter kan nog förändra någon. För mig tydliggör boken hur det som förenar oss är lidandet. Men Krook lämnar inte en hopplös tomhet till oss. Möjligen en sfär tom på en självständig existens men som interagerar med läsaren och de som nu fått sina röster hörda. Ett slags bön om nya möjligheter.

I slutet av samlingen ger oss författaren en meditativ motståndshandling mot dagens stress och informationskaos:

”Jag lyfter huvudet och ser rakt fram- Trasiga stenar ligger i sanden ner mot vattnet.

Jag tänker inte göra något annat än att betrakta dessa stenar.”

Min summering blir: Tag och läs!

The post Dikter som speglar vår vantrivsel i samhället first appeared on Opulens.