ROMAN. Helene Rådbergs roman Mammajournalerna är både en uppgörelse och en kärleksförklaring. Ett sorgearbete om en enskild individ men samtidigt en appell för alla människors rätt till ett värdigt liv, skriver Carolina Thelin.

Mammajournalerna av Helene Rådberg

Ordfront förlag 2020

Gång på gång återvänder författaren och poeten Helene Rådberg till samma tema: mödrar och döttrar, psykisk ohälsa och den offentliga sektorns  “omsorgskvinnor”. Och genom dessa teman finns en röd tråd, för det är ju egentligen den allting handlar om: klass och politik.

I Politiken (2018) lyckas Rådberg beskriva organiserad facklig kamp och systerskap i lyrisk form utan att fastna i endimensionell plakatpoesi. Boken handlar också om barndom och barnets blick på omvärlden. I diktsamlingen En sorts mamma kallad, från 2006, sörjer dottern sin döda mamma. En mor som pillerknarkade och ständigt åkte in på psyket. Diktjaget är dottern som blir mamma till sin egen mamma, men som också är den som betraktar och försöker att förstå. I Mammajournalerna möter vi mor och dotter igen, men den här gången i skönlitterär form.

Här berättar Helene Rådberg om sin mamma Barbro som begick självmord efter ett liv av psykisk sjukdom och tablettmissbruk. Men berättarjaget heter Helen, inte Helene. Kanske för att romanen ska få stå på egna ben med frihet att spränga ramarna för en självbiografi? Rådberg kallar sig själv för Flickan, vilket skapar distans, men hon riktar sig till mamman med ett Du. Tilltalet blir direkt, nästan plågsamt nära.

Den vuxna Helen kör den gamla vägen över Kungsgården till Sandvikens sjukhus. Där ber hon om sin mammas sjukhusjournaler. Hon läser och får kopior med sig hem, men smyger också ner brev som Barbro skrev till sin läkare under alla år som patient. Det är journalerna, breven blandade med minnen och intervjuer med Barbros grannar och vänner samt egna terapibesök som utgör romanen.

Barbro är en ung flicka när hon träffar slarvern Erik som hon får dottern Helen med och strax därefter en son. Men Erik sviker och sonen blir bortadopterad. Kvar blir Helen och en mor med knapphändig försörjning och ett alltför begränsat handlingsutrymme. Det är hemmafruarnas 50-tal och i bruksorten Sandviken förblir man vid sin läst. Barbro förlorade sin mamma som treåring, nu är hon åter övergiven. Hon gifter snart om sig med en musiker som visserligen är skötsam men som oftast är på turné. Räddningen blir den nya makens föräldrar, hos dem finns stabilitet. Lilla Helen blir bekräftad och sedd, farfars skrovliga arbetarhand är trygg att hålla i.

Barbro gömmer tabletter som skrivs ut av läkare inom psykvården, hon blir deras trognaste kund. Hon läggs in, hon avgiftas, hon skrivs ut, hon får mer. Hon försöker ta livet av sig, flera gånger. Men det finns kontraster. Barbro är samtidigt välvårdad, uppvaktad, charmig och vacker. Hon älskar att dansa, ett proffs på att sy och är intresserad av heminredning. Den begränsade kvinnosfärens  möjligheter till självförverkligande tar hon, och lite mer därtill. Hon är intresserad av politik och i hemlighet skriver hon dikter som blir publicerade – men dessa skäms hon för. Skammen av att vilja för mycket, över att inte vara som andra. “Du får inte lov att rasa fritt ut ur stadens kvinnomönster av samma vardagar i trånga sovrum, i små kök med klasskillnader in på huden och under huden”.

Samhällets blick, männens blickar, läkarblicken. I journalerna beskriver läkarna Barbros hälsotillstånd och utseende. “Pat. är mycket välvårdad, kläder som går i rött, snygg makeup, ej överdriven”, “Kvinna med utseende mycket yngre än den kronologiska åldern”.

Kvinnojournalerna är lika mycket en bok om Helen som den är om Barbro. Den kärlekstörstande dottern som inte vågar släppa taget. Åren går. Hon börjar jobba inom vården – vad kan hon annars? Hennes egen ångest över att bli som sin mamma, hennes rädsla över att mamman ska ta sitt liv. De ständiga telefonsamtalen och brådstörtade resor för att än en gång åka in med mamman efter en överdos tabletter.

De trånga kvinnomönstren till trots är det många med rötter i Sandviken som vågat rasa fritt och och tänka stort. Arbetarförfattaren och Opulensmedarbetaren Anna Jörgensdotter (numera Anna Sanvaresa) skriver liksom Rådberg om psykisk ohälsa, kvinnors erfarenheter och klass, ofta med bruksorten som fond. Men vare sig Rådberg eller Sanvaresa stannar där: de ser samma strukturer överallt.

Rådbergs roman är både en uppgörelse och en kärleksförklaring. Ett sorgearbete om en enskild individ men samtidigt en appell för alla människors rätt till ett värdigt liv.

The post Uppgörelse präglad av kärlek och sorg first appeared on Opulens.

VÄNSTERN. Jag ville säga att vänsterrörelsen var den plats där vi skulle få lägga entreprenörskapet — och påhittade valmöjligheter — åt sidan, falla i varandras armar, och sen rasa ut mot världen. För vad händer i motsatsen? skriver och undrar Anna Jörgensdotter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag drömmer att jag är på besök hos några vänner. De är sorgsna, deras tonårsdotter ska dö samma natt. Dottern säger godnatt och jag vet att jag borde säga något också, men vilka ord passar? Jag tänker att jag borde skrika. Men hur skulle det hjälpa tonåringen som vet att hon ska dö? Förresten handlar väl inte den här smärtan om mig? Hon går samlat, ensam, uppför trappan.

Jag ville skriva något om hur det ofta pratas om känslostyrd politik, att Trump och Åkesson röstats fram den vägen, men att man väl då tänker känsla som fascismen och populismen vill ha den? Som ett unisont och sunt vrål av missnöje, självhävdelse, förtryckt rädsla. Som en enögd dröm om ett förlorat och fyrkantigt uppdelat 50-tal. Som Greta Thurfjells lovsång i DN till konservatismen, huskvinnorna, och högern: för att få slappna av lite bara, slippa vara pk. För att dagens kvinna kan välja vad hon vill vara. För att det är vad den vita, liberala feminismen uppfostrat sina döttrar till att tro. Skit i din historia, ta hand om dig själv. Och min hjärntrötthet fick mig att falla i sömn över tangentbordet. Drömde om levande, störtande flygplan med fågelansikten och med olika länders flaggor utspända mellan stjärtfjädrarna. Vaknade och läste Rosa Luxemburg (för att inte somna om): ”Lugn! Ordning! Så ljuder det från alla håll /…/ Skriken om anarki och kravaller, den bekanta helvetesmusiken från bourgeoisien som är orolig för sina kassaskåp.”

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Helene Rådberg skriver i sin diktsamling Politiken och genom flickan: ”Alla trötta ska vila/ Alla ledsna ska tröstas/ I det första behovet / ska alla hungriga mättas.” Jag ville formulera något om känslor som ett larmsystem som vill uppmärksamma det vi lider brist på. Kan vi enas om att alla har grundläggande behov som trygghet, närhet, gemenskap, käk, sömn, meningsfull tillvaro? Men om de behoven var i fokus, så skulle väl inte SD vara större än Vänsterpartiet? Hörde en näringslivsperson snyfta på radion om hur fruktansvärt samhället skulle bli om arbetstiden minskade till sex timmar, med bibehållen lön. Kommunistisk propaganda! En skymf mot den klättrande mänskan! I samma program snyftade Ulf Adelsohn över att en kommunist blivit andra talman. Jag tänkte att aldrig har jag hört ”kommunist” sägas så många gånger som efter att Björn Söder blev snuvad på talmanskapet.

Att behöva mänskor och enkla vägar till de som man behöver — mer tid, mer kraft — det är väl den politik vi borde behöva? Prata med utbrändheten till exempel. Prata med stressen, arbetsskadorna, maktlösheten, självdestruktiviteten. Prata med rädslan för att prata med andra om samma rädslor och behov.

Jag skrev: Var våra känslor ska ta vägen hör ihop med frågan om hur vi mänskor ska orka vara mänskor. Vi som inte riktigt orkar livet (i dess nuvarande form) kapslar in oss i icke-konfronterande former (säg tv-serier, ensamhet, tvåsamhet, missbruk, hjärntrötthet) och går sen ännu lättare att avfärda. Är man inte nyttig är man klen, men det är väl fortfarande bara att skärpa sig, sluta tycka synd om sig själv, vara glad för det man har. Jag skrev att en vänster som blir allt mer höger inte kan bidra med några motargument alls. Läste Rosa Luxemburg som sorgset ekade: ”Varken i fredstid eller krigstid kan det socialistiska proletariatet avstå från klasskamp eller från internationell solidaritet utan att samtidigt begå självmord”.

Jag ville säga att vänsterrörelsen var den plats där vi skulle få lägga entreprenörskapet — och påhittade valmöjligheter — åt sidan, falla i varandras armar, och sen rasa ut mot världen. För vad händer i motsatsen? Vilka blir vi där?

Men orden krampar, hjärnan slocknar, ögonlocken faller: I drömmen hittar jag inte rätt ord, tystnar, nöjer mig med vetskapen om att jag inget kan göra, och låter den livrädda tonårstjejen passera, försvinna, dö. Helene Rådberg och Politiken igen: ”vi lärde oss ordet jämställd /…/ sedan var det som om jag inte fanns/ eller barnen/ barnen fanns inte heller.”

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Den känslostyrda politiken first appeared on Opulens.

SAMTIDSPOET. “Språket sprakar och vibrerar av ilska och uppror”, skriver Cecilia Persson om Helene Rådbergs nya diktsamling P O L I T I K E N.

Helene Rådberg
P O L I T I K E N
Ordfront 2018

Poeten Helene Rådberg är utan tvekan en av samtidspoesins klart lysande stjärnor. När hon nu tio år efter den fantastiska diktsamlingen Det gula rummets terapistycken utkommer med  P O L I T I K E N så finns det en stor förväntan på hög litterär kvalitet och samhällsrelevans.  Det behöver egentligen inte sägas att en poet som ger sin diktsamling den kaxiga  titeln P O L I T I K E N betraktar sig som en politisk poet med ett motståndsärende mot orättvisor och förtryck. Helene Rådberg gör en åtskillnad mellan ”riktig poesi” och ”fin poesi”, och varför centrallyrik och konceptuell poesi skulle vara mindre på riktigt än politisk agiterande plakatpoesi kan man sannerligen undra. Det är mer ett kategoriskt ”så är det bara” ─ och givetvis har inte ett sådant vare sig politiskt, teoretiskt eller litterärt egenvärde, utan gör att kravribban läggs högre på språklig emancipationskraft, personlig och röststark gestaltningsförmåga och substantiell tanke och diktdjup. Ett synliggörande underifrån ett arbetarlitterärt perspektiv är kanske inte per definition intressant bortom ett arbetarlitteraturkonsensusens politiskt kollektivt rött ”vi”? Det påminner lite om när arbetarlitteraturnestorn Ivar Lo Johansson fnös åt Eyvind Johnson och Harry Martinson för att deras litterära alster, i andra genrer och med annan tematik, enligt hans mening inte gjorde dem till ”riktiga arbetarförfattare”.  Sen att Eyvind Johnson och Harry Martinson delade på Nobelpriset i litteratur 1974 får väl ses som en litteraturhistorisk och ödmjuk påminnelse i positioneringssammanhanget.

Så hur ser då en politisk poesi ”på riktigt” ut till form och innehåll? P O L I T I K E N är indelad i fyra avdelningar: Arbetskamrater, Det vardagligas praktiker, Som om systrar och Politiken/Det tredje fältet. Boken inleds med ett citat av den i vissa kretsar ikoniserade feministen, aktivisten och poeten Adrienne Rich.

I och med denna kontextuella referentialitet har Helene Rådberg lokaliserat sitt eget diktanspråk och feministaktivistiska tematiska uppsåt. Huvudfokus för P O L I T I K E N är barnomsorg och låglönearbetande kvinnor. Rådberg skapar mycket elegant en syntes där diktsamlingen som helhet kan sägas skildra den offentliga sektorns politiska framväxt och den krackelerande välfärdens utbrända offer, som uttrycker sina affekter på representativa daghemsavdelningar. Språket sprakar och virbrerar av ilska och uppror och hon namedroppar diverse centrala socialdemokratiska folkhemsmakare på ett klurigt ”rådbergskt” vis som en hejdundrande poetisk historielektion:

Vi är barn av vår tid
i tillfälligheters historiska spel
i olika gruppers kamp      Myrdalsmunnen
är du rädd för ditt eget barn

Det är svårt för att inte säga omöjligt att inte falla platt för hennes personliga ”riktighetspoesi”, och det beror nog i mångt och mycket på kraften i språket och de egensinniga poetiska bilderna. Helene Rådberg litar på sin penna och har använt suddgummi på rätt ställe. Det innebär en koncentration i dikterna som är imponerande. De röda ordsömmarna håller samman kollektivet utan att tysta de enskilda kvinnorösterna. Samtidigt är det sista avdelningen, Politiken/Det tredje fältet, som appellerar mest, då den är helt befriad från överbyggnader och därför berör i sin sårbara nakenhet. Det är även symboliskt att Rådberg här citerar Sylvia Plath, som väl får anses vara sinnebilden för de hyperkänsliga och begåvade kvinnliga självförbrännade poetiska självmördarna i ett patriarkat.  Abret med P O L I T I K E N är dess ”riktighetsvarudeklaration”.  En tolkning är att denna bombastiska iver och möjligen privat skriande behov av att betona ”det riktiga” bottnar i systerskapssolidaritet och uppriktig vrede och sorg över orättvisorna och ojämlikheten i det kapitalistiska samhället.

Normkritisk politisk poesi kan paradoxalt nog skapa nya exkluderande normer, och frågan är vad som vinns och förloras. Det gäller att poetiken är både väl teoretiskt genomarbetad och litteraturkunnigt reflekterande ─  och så att säga konstnärligt och litterärt lyfter blicken bortom den egna politiska agendan. Vad som annars kan ske när konstruktionen ”fin” och ”riktig” iscensätts är att litteraturens unika egenart och jagens skiftande erfarenheter i ordens frihetsrymder förtas och förminskas . Nu är Helene Rådberg en så övertygande poet att hennes formidabla poesi, hennes ”rådbergskt” särpräglade talang segrar, men en svagare poet hade kunnat falla på sitt eget agiterande ”riktighetsgrepp”.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Egensinnigt och starkt first appeared on Opulens.