ATTACK. Joseph Beuys gick till attack mot den borgerliga finkonst som pryder väggar. Lasse Ekstrand tecknar hans porträtt. “Beuys uppmanade, i ord och handling, som det står på Sara Lidmans gravsten: ‘Lev!'” skriver Ekstrand.

”Jag hatar konsten!” utbrast Joseph Beuys (1921-1986). Det kunde tyckas vara ett egendomligt uttalande av den konstnär som till och med utnämnts, jämte Andy Warhol, till 1900-talets viktigaste konstnärliga ”influencer”, som det heter nuförtiden.

Men vad Beuys syftade på var den borgerliga finkonst som pryder väggar. Eller konst som ställs ut på traditionella konstinstitutioner. Och som reducerar oss till betraktare, inget annat. Liksom vi riskerar att i politik och samhälle degraderas till enbart passiva åskådare. I strid med Beuys radikala samhällsvision – där vi alla aktivt deltar. Inte lämnar ifrån oss potentiell egenmakt.

Ut med konsten på gator och torg, där människorna finns och rör sig! Använd iögonfallande performances och aktioner. Debattböcker kan man låta bli att läsa, artiklar bläddra förbi – men i gatans konst involveras du.

I Beuys konstbegrepp bakades in strävan att vara tankeprovocerande, frammana reaktioner och spontana samtal mellan människor. Frivilligt eller ofrivilligt förvandlas vi till medskapande. Runt den konstnärliga aktionen formas idealt sett vad Beuys kallade ”sociala skulpturer”. När människor börjar att tala med varandra om vad de är med om. Vaneseendet problematiseras, sinnets fönsterluckor slås upp.

Beuys färgades av uppväxten i det totalitära Tredje riket med blind lydnad och snörräta led. Det antiauktoritära draget, en protest mot allt förtryck av individen, genomsyrade alla hans projekt.

Tillsammans med författaren och Nobelpristagaren Heinrich Böll utvecklade han idén om ett fritt universitet, vilande på grundstenarna kritiskt tänkande och kreativitet. Med det stolta namnet Fria Internationella Universitetet (FIU).

Som professor vid Konstakademin i Düsseldorf tog han på sina kurser in alla som ville. Det konstnärliga handlingsutrymmet var stort, atmosfären tillåtande och därmed förlösande. De anarkistiska undervisningsformerna väckte ont blod hos de konservativa kollegerna (en tysk professor förfäktar vanligtvis en auktoritär pedagogik). Beuys beskylldes av det förstockade professorskollegiet för att vara en ungdomens förförare och en Jesusgestalt. Han avskedades.

Han sköts som stridspilot ner i sitt Stukaplan under andra världskriget. Räddades av nomadiserande tatarer som drog honom på en kälke till sitt läger, smörjde in honom med fett, virade in honom i filtar. Fettet är ett återkommande inslag i hans projekt, liksom filten och kälken. Fettet något av en markör i hans skapande, hans ”visitkort”.

Beuys var ingen antropocentriker, människan står inte över djuren eller naturen. En av initiativtagarna till De Gröna i Västtyskland, men lämnade partiet när det enligt honom blev för parlamentariskt rumsrent.

Hans syn på tillvaron speglas i en aktion som ”Hur förklara konst för en död hare”, när han vandrade runt med en död hare i famnen och ”visade” denna tavlor. Samt i aktionen ”I like America and America likes me”, där han närmade sig en prärievarg och lyckades etablera kontakt med det vilda djuret. Prärievargen, tillskriven unika förmågor, utgör en mytologiserad varelse bland Nordamerikas urinnevånare.

Beuys deklamation ”Jeder Mensch ist ein Künstler” (Varje människa är en konstnär) tolkar jag som en varning och en uppmaning. Jag försöker, med betoning på försöker, varje dag lyssna till den förra och efterleva den senare.

Vi riskerar att långsamt dö redan i livet. I förtorkade omständigheter. I livsförnekelse. I självförminskning. I tankefängelser. I vankelmod.

Beuys uppmanade, i ord och handling, som det står på Sara Lidmans gravsten: Lev!

Bejaka din inneboende, skapande förmåga. Bejaka ditt enda liv. Du duger. ”Låt dig inte förbrukas” som Wolf Biermann sjunger.  ”Utan bruka väl din tid.”

Hundra år sedan Beuys föddes. Utåtriktade aktioner, mer eller mindre provokativa och spektakulära, utgör sedan länge en självklar del av den (post)moderna konsten.

En konstform för att dagordna frågor som annars skyms undan. Helt i ”enmansrörelsen”, som någon betecknade honom, Beuys anda.

Tilläggas måste att Beuys var noga med att provokationen aldrig fick bli ett självändamål, den måste vara genomtänkt. Ingen aktion utan reflektion. Praktik och teori i förening.

The post Joseph Beuys 100 år first appeared on Opulens.