ESSÄ. Jesper Nordström recenserade nyligen en roman av DDR-författaren Brigitte Reimann. Här följer en fördjupning av temat. Hur kan den östtyska särarten definieras?

Östtyskland, även kallat DDR, framstår mer och mer som en unik nation när den jämförs med andra röda diktaturer. Det kan bero på det som inom statsvetenskaplig teoribildning kallas path dependence. Kort sagt är det fråga om det omdiskuterade begrepp som menar att en nation aldrig kan skaka av sig det förflutna och att det nya som ympas in alltid kommer ha en klang av det som varit.

Det tydligaste exemplet torde vara Ryssland där Putin till att börja med var en demokratisk, post-sovjetisk, president men sedan kom likväl ”tsar-ränderna” fram och landets tidigare stig, dess path gjorde sig gällande igen.

I fallet Östtyskland skulle det innebära att det fanns en rest av nazism och ännu äldre tyska traditioner och det är detta som Jan Palmowski genomlyser i sin matigt torra bok ”Inventing a socialist nation. Heimat and the politics of everyday life in the GDR”.

Heimat och DDR

Just begreppet Heimat är så svåröversättligt och flyktigt, till den milda grad att jag ibland undrar om tyskarna själv vet vad dess egentliga innebörd är.

Ordet region eller trakt täcker inte, det är något mer mentalt och djupt som för all del kan föra tankarna till nazismens blut-und-boden-mystik och Heideggers dunkla tankegods om tillhörighet och förankring.

Kort sagt föredrog Stasi ett litet gäng folkdansare i en bygdegård då det underlättade ”ideologiskt husförhör”.

En väg till förståelse är att använda sig av nidbilden av Tyskland som ett land med en tradition i varje regional buske; lederhosen här, tyrolerhattar där och på något tredje ställe en folkdans, en ölbryggmästare i speciell kavaj som bärs lika stolt som en officerares paraduniform.

1950-talets Öststyskland blir i Palmowskis framställning närmast de grå nördiga eminensernas paradis; ornitologer, filatelister, numismatiker ställer sitt kunnande i tjänst för kommunistpartiet och det blir de framkrystade traditionernas era, ja nästan som i Lars Molins film ”Kunglig toilette” skall verkligen alla små traditioner framhävas och lyftas tills de spricker i patetik.

Pawloski belyser de mer krassa cyniska motiven bakom; om någon på ideell basis gjorde en utställning om sina torkade blommor i en byhåla var chansen större att partiet gav regionstöd. Ännu mer mörkt pragmatiskt var att småskalighet alltid var en bättre förutsättning för kontroll.

Kort sagt föredrog Stasi ett litet gäng folkdansare i en bygdegård då det underlättade ”ideologiskt husförhör”.

Det är ju högst troligt att det fanns äldre människor i Östtyskland som kunde minnas Weimarrtidens vilda dekadens

Om jag så får tänja Jan Palmowskis teori om Heimat en aning så består Östtysklands specifika path dependence just i denna grund i exempelvis Sachsens småskaliga industri och handverkartradition samtidigt som det till skillnad från exempelvis Nordkorea och Kambodja hade en västerländsk liberal bakgrund som pockade på, riskerade att blöda igenom och komma tillbaka som minne, kanske nostalgi.

Det är ju högst troligt att det fanns äldre människor i Östtyskland som kunde minnas Weimarrtidens vilda dekadens eller för den delen det mer vardagliga i att det fanns gott om varor i butikerna i stället för en ständig brist på det mesta.

Jämför man detta med den fattiga och även konfucianska auktoritetstronde kultur som Nordkorea sprang ur så har vi nästan drastiskt uttryckt en skillnad som i att förlora synen i vuxen ålder och vara född blind.

Östtyskland framstod nästan som unikt såtillvida att dess invånare kunde se och fundera på skillnader mellan ekonomiska system och mer och mer ifrågasätta landet de bodde i.

Västtysk television fanns där hela tiden också i rent tekniskt avseende.

Mediekoncernen Springer var mycket medvetna i att bygga högt och skrytigt nära Berlinmuren som ett väl synligt exempel på marknadsliberalism och flärd. Dessutom uppstod DDR ur ett kyligt geopolitiskt spel snarare än en genuin revolutionär anda. Här stormades inget Eremitage eller någon Bastilj utan lite tillspetsat skapades nationen på skrivbordsnivå.

Ökad konsumtion i Västtyskland

Harald Jähner skriver i ”Vargatider. Livet i Tyskland efter tredje rikets fall 1945-1955” att Café Kranzlers återuppståndelse i turisfälletappningen från 1958 sågs som ett tecken på att Tyskland nu var på gång igen Marshallhjälpen och gnetandet hade gett folk pengar att konsumera för, om de nu så bara gällde att unna sig en bakelse på stan.

Motorhistoriker framhåller Borgward Isabella från 1961 som ett mera lyxigt åk efter ett decennium av skrangliga billiga efterkrigsbilar som Gutbrod 600 och Messerschmidt. Till slut blev sirenernas sång från väst för stark och muren byggdes 1961, under tidernas mest löjeväckande och lättgenomskådade paroll: ”Den antifascistiska skyddsvallen”.

Betongversionen av DDR

Det är nu betong-DDR det bruna plast-DDR som det brukar refereras till växer fram och Palmowski påvisar hur ideologijonglörerna i kommunistpartiet i allt högre grad fick problem med att klämma in detta i Heimatbegreppet. Och det säger sig nästan självt att en småskalig jordbruksprodukt i form av sylt eller chark går lätt att knyta till en regional särart till skillnad från den centralistiska stordrift vi vanligtvis förknippar med planekonomi och socialism.

Det finns ett slags humor i hur partiet mer och mer försökte verkligen klämma in allt i begreppet, ja lite som när Svenska Kyrkan viker ner sig och tar in verkligen allt från vag andlighet och yoga till transcendental meditation för att sälja sin ideologi till en skeptisk allmänhet.

Så sker också under 1960-talet en definitiv brytning med den rent visuella kopplingen till äldre tiders naziprogaganda. Industrimiljöerna kommer in i bildspråket. Tänk efter och du kommer inte att hitta särskilt många kolgruvor eller oljeraffinaderier i tredje rikets bildmaterial. Det var avgjort mer arkaiskt tidlöst och lantligt.

Brunkolsgruvorna, slagghögarna och oljeraffinaderier inlemmades i Heimatbegreppet och närmast i en traditionell landskapsmåleritradition. Kanske för att smussla undan miljöförstöringen och rovdriften. Det är en av historiens tydligaste ironier att de socialistiska länderna som ville motverka kapitalismens rovdrift och dåliga arbetsvillkor skapade just detta.

Palmowski redogör för fabriksarbetares villkor i DDR i skiftet 1970-80 tal och dessa får en att, ur svensk synvinkel, snarast tänka på mellankrigstiden med tunga lyft och kemikalier som hanteras utan skyddshandskar…

Ett praktverk om DDR:s modeideal

Om vi nu ändå kan hålla två tankar i huvudet samtidigt och tillåta oss att glida över lite i den ironiska hipsterattityden till Östtyskland, utan att för den sakens skull försvara det politiska systemet, så kan jag rekommendera praktverket ”Off the wall. Fashion from the German Democratic Republic”.

En rätt corny bok med städsrocksklänningar i syntet och rymddräktsestetik. Vad som står ut som udda, gentemot ett mer ljuvt och ofta passivt västeuropeiskt kvinnoideal, är det teknologiska och ”spjutspetsiga” i många av bilderna. Här står inte kvinnan hemma vid spisen utan hittas fullt upptagen i ett kemilaboratiorium. Om inte annat slår det an en sträng i mitt gamla syntarhjärta.

Det blir en söt avrundning om du också väljer att sjunka in i detta lands snåriga mörka historik.

The post DDR och den östtyska särarten first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFISKT. I den grafiska, internationellt hyllade, självbiografiska berättelsen Heimat har Nora Krug nu valt att utnyttja alla sina talanger och boken har blivit en mycket lyckad hybrid mellan konstnärlig scrap-book, serieroman och berättande text, skriver Elisabeth Brännström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Heimat av Nora Krug
Översättare: Karin Andrae
Norstedts förlag

Konstnären och författaren Nora Krug föddes 1977 och växte upp i den tyska staden Karlsruhe. Familjens trädgård vette mot en amerikansk militärbas där flygplanen, som ständigt och jämt surrade i luften, påminde om att någonting djupt katastrofalt en gång hade inträffat och att stadens invånare nu tvingades betala för de fruktansvärda övergrepp som begåtts under andra världskriget, över trettio år tillbaka i tiden.

De amerikaner ”Amis” som funnits i staden sedan krigsslutet 1945 utmärkte sig genom att köra runt i vräkiga bilar och köpa hamburgare. De hade blivit en del av den moderna samhällsbilden medan spåren efter en annan grupp som länge levt och varit integrerad i stadsbilden i stort sett hade utplånats. Karlsruhes judiska befolkning hade utrotats under Förintelsen och nästan helt glömts bort och trots att det ansågs viktigt att de tyska barnen skulle lära sig acceptera en kollektiv skuld för det som hänt under andra världskriget, kom den omsorgsfullt upplagda skolundervisningen aldrig Nora Krugs generation tillräckligt nära för att de fullt ut skulle kunna förstå det kraftiga trauma som drabbat hela deras hembygd och deras egna familjer.

Det var först när Nora Krug som ung konstnär flyttade till New York, där hon nu har bott i nästan tjugo år, som hon började ägna sig åt att analysera vad hennes hembygd eller ”Heimat” egentligen hade betytt geografiskt och känslomässigt för henne själv och resten av hennes familj. Genom att rota igenom lumpbodar och söka på internet efter gamla fotografier från kriget och udda småsaker som varit en del av hennes familjs vardagsliv två generationer tillbaka lyckades hon skapa sig en bild av sin hembygd som tidigare varit dold för henne och genom att söka efter sin morfars och sin farbrors del i kriget, de var båda soldater och hennes farbror dog i strid, fann hon en historia som kanske inte kändes helt och hållet upplyftande men som ändå skapade en bro mellan henne själv, hennes tyska hembygd och dess förflutna.

I den grafiska, internationellt hyllade, självbiografiska berättelsen Heimat har Nora Krug nu valt att utnyttja alla sina talanger och boken har blivit en mycket lyckad hybrid mellan konstnärlig scrap-book, serieroman och berättande text. Nora Krug analyserar både vad det har inneburit att växa upp som tysk i en generation där skammen över landets nazistiska förflutna alltid varit närvarande, men där historieundervisningen egentligen bara skrapat på ytan och där ingen brytt sig om att berätta om de familjer som så brutalt försvann helt och hållet från jordens yta och de generationer som tvingades leva kvar med en känsla av skuld över något som hänt långt innan de fötts.

En mycket dekorativ, innehållsrik bok som går att bläddra i enbart för de vackra illustrationernas skull, men som också bitvis kräver intensiv uppmärksamhet från läsaren. Speciellt i de stycken som berör Nora Krugs familj, där till exempel ett utdrag ur en skoluppsats där judar jämförs med dödliga svampar skriven av hennes tolvårige farbror visar på hur indoktrinering kan förgifta barns sinnen och få fruktansvärda konsekvenser. Titeln på uppsatsen är Juden, en giftsvamp och det djupt kontaminerade innehållet som har fått betyg B av läraren avslutas med orden: ”Precis som den giftiga svampen kan döda en hel familj kan juden döda ett helt folk”. Inte undra på att det gick som det gick.

The post Välgjord självbiografi om kollektiv skuld first appeared on Opulens.