hedersvåld - Opulens

Tre dimensioner av våld mot kvinnor

Charlotte Wiberg — Thu, 23 Nov 2023 11:00:32 +0000

Vinjettbilder för ”En våldsam kärlek”, ”En kropp till salu” och en ”En våldsam heder”. Tre dimensioner av våld mot kvinnor.

DOKUMENTÄRER. Charlotte Wiberg har sett tre tv-dokumentärserier: ”En våldsam kärlek”, ”En kropp till salu” och en ”En våldsam heder”. Tre dimensioner av våld mot kvinnor. ”Producenten och regissören Jessica MacDowall är involverad i samtliga produktioner. Hon har utfört en viktig och stark gärning,” skriver Wiberg.

CHARLOTTE WIBERG
charlotte.wiberg@opulens.se

The post Tre dimensioner av våld mot kvinnor first appeared on Opulens.

Varför har hederskulturer normaliserats i Sverige?

Nätverket mot hedersrelaterat våld m fl — Mon, 23 Oct 2023 13:37:53 +0000

Montage: Opulens.

CANCELLERINGAR. “Det senaste svenska rekordet i cancelleringar kommer däremot från ett oväntat håll. Det är Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som lägger mycket möda på att tysta en organisation vars främsta målsättning är att förändra en tjugoårig segregationspolitik”. Det skriver företrädare för organisationer som arbetar mot hedersrelaterat våld.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

Efter att en orädd reporter på Kalla Fakta granskade hur en professor på Konstfack mobbades då hon missade identitetspolitikens godhetskrav sa utbildningsminister Mats Persson att “En tystnads- och utpekandekultur – även kallad cancelkultur – skapar en andefattig och torftig akademisk miljö. Jag ska initiera en granskning för att kartlägga hur utbrett det är.”

Bättre sent än aldrig. Men cancelkulturen har i över tjugo år lyckats tysta många visselblåsare också utanför akademikernas höga Parnass – liksom i riksdagen, bland politiska partier, myndigheter och närmast oantastliga organisationer som Amnesty, Rädda Barnen och FN. I en nyutkommen essäsamling granskas hur godhetsdoktrin, identitetspolitik och självcensur urholkar demokratin då cancelkulturen fungerar som ”klansamhällets hederskultur för universitet och företag” för att stoppa obekväma åsikter, skriver Håkan Lindgren i Skör demokrati (red prof Sten Widmalm). Så är det, fast värre. Framförallt på de flertusenåriga hederskulturers område (där kravet på döttrars föräktenskapliga oskuld kopplas till släktens heder) där morden på ”försvenskade” ungdomar som Pela Atroshi, Fadime Sahindal, Abbas Rezai och många fler hade kunnat förebyggas – om inte cancelkulturen hindrade det.

Så fortsätter denna Kafkaartade process.

Det senaste svenska rekordet i cancelleringar kommer däremot från ett oväntat håll. Det är Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som lägger mycket möda på att tysta en organisation vars främsta målsättning är att förändra en tjugoårig segregationspolitik genom att verka i Fadime Sahindals anda för ”lika rättigheter för invandrartjejer” – som hon brukade utrycka sig. Medan ett fåtal föreningar arbetar med fokus på att förbättra de akuta åtgärderna för de redan livshotade ”invandrartjejerna” fokuserar Nätverket mot hedersrelaterat våld på ”att påverka jämställdhets- och integrationspolitiken både i Sverige och i Europa i en riktning som på sikt avskaffar förtryck, hot och våld i hederns namn”. Överraskande ”bedömer” Jämy detta som inte i ”riksintresse” och avslår Nätverkets ansökan om organisationsbidrag.

Men eftersom varenda nykter demokrat anser, i motsats till hedersetiken, att individens mänskliga rättigheter borde vara överordnade kulturella och religiösa grupprättigheter och varenda jämställdhetsminister ansåg detta som ”riksintresse” – sedan f d statsrådet Mona Sahlins modigt erkände sin feghet och ”sveket mot invandrartjejerna” – så överklagades Jämys beslut. Efter två år (!) i byråkratins ansiktslösa labyrint underkände Kammarrätten Jämys ”bedömning” i frågan om ”riksintresse” och skickade ärendet tillbaka till myndigheten. Ändå ignorerade Jämy rättens beslut och höll fast vid felbedömningen – som enligt Kammarrättens jurist inte får göras. Så fortsätter denna Kafkaartade process – kryddad med ett par absurda invändningar till, liksom att föreningen bör vara grundad på ”en klart urskiljbar etnisk grupp” (!?) för att arbeta mot hedersförtryck. Jämys empatiska avdelningschef och dess chefsjurist ”beklagar djupt den tråkiga processen” men säger också att de ”inte kan lägga sig i enhetschefens ansvarsområde”.

Myndigheterna verkar inte störas av att i skuggan av ”rasismstämpeln i högsta hugg” – för att låna orden från Magnus Ranstorp – utreder ingen, och ingen är ansvarig heller för att antalet hedershotade flickor ökar, att interna etniska konflikter mellan traditionalister och reformister ökar, att tusentals invandrarfamiljer faller sönder då många män upplever ”svensk” jämställdhetspolitik som ett kulturkrig som hetsar barnen mot gamla traditioner och att segregationspolitiken också har bäddat för en blodig ”jihadromantik” – med ökande invandrarfientlighet i dess följd.

Att Jämy inte föreslår att cancelkulturutredningen borde inkludera den bevisligen kontraproduktiva hedersvåldspolitiken är inte förvånande.

Att Jämy inte utreder hur mycket mer skattepengar läggs på att stödja hederskulturer än på att bekämpa dess tragiska följder, förvånar inte heller. Men att Jämy har visat noll intresse för vad Nätverkets styrelse år efter år varnat för, att hederskulturers normalisering är en följd av en badkarspolitik (dvs. man torkar upp vattnet på badrumsgolvet men ”missar” att stänga av kranen ovanför badkaret) är lite förvånande.

Vi som har ägnat decennier åt att bekämpa hedersnormer kan gärna uppmärksamma våra nya makthavare på att om regeringen vill tillmötesgå Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” då är det dags att glömma myndigheterna. När tjänstemän öppet tillstår (då mikrofonen är avstängd) att om de måste välja mellan att begå tjänstefel eller riskera rasiststämpeln då väljer de det första alternativet, då behövs det en kursändring.

Åtgärdsförslag som exempelvis handlar om att bolla ansvaret för hedersförtryck till dem som odlar hedersnormer diskuterades redan den 20 november 2001 vid den första riksdagskonferensen om våld i hederns namn och det var Fadime då som frågade oss ”varför behöver vi föreslå självklarheter?”

Frågan hänger kvar i luften: skall Sverige garantera lika rättigheter för de över hundratusen hedersutsatta ”invandrartjejerna” (och pojkarna) eller inte? Förhoppningsvis vill jämställdhetsministern skapa klarhet i frågan då Jämställdhetsmyndigheten – i motsatts till Kammarrätten – inte anser detta vara en fråga av ”riksintresse”.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

Nätverket mot hedersrelaterat våld – Nicklas Kelemen, styrelseledamot /etnolog

Kurdistans kvinnoförbund – ordf. Seyran Duran

Alevitiska Kvinnoförbundet – ordf. Nevin Kamilagaoglu

Internationell kamp för kvinnors rättigheter (IKKR) – ordf. Mariam Afrasiabpour

The post Varför har hederskulturer normaliserats i Sverige? first appeared on Opulens.

Religiöst men också politiskt hyckleri

Nätverket mot hedersrelaterat våld — Wed, 15 Jun 2022 14:08:56 +0000

Montage: Opulens. Grundbild: Pixabay.com

SEXKÖP. “Bara Myndigheten för stöd till trossamfund finansierar oskuldskulturers växthus med över hundra miljoner kronor om året.” Det skriver Nätverket mot hedersrelaterat våld apropå SVT:s Uppdrag granskning i förra veckan om att imamer i Sverige för pengar viger kvinnor till “njutningsäktenskap”.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

Svt:s Uppdrag granskning avslöjade nyligen att vissa imamer viger kvinnor som köps för tillfälliga sexuella tjänster i Sverige. De inblandade ser inte det som prostitution eftersom religiösa auktoriteter, mot betalning, välsignar affären. Det handlar om nikah al-mut´ah, översatt som njutningsäktenskap – ett underligt begrepp.

Tidigare skildrade BBC samma fenomen utbrett i Irak men för att ha lite EU-perspektiv på saken kan det nämnas att denna typ av sexhandel verkar mindre komplicerad i Tyskland där man helt enkelt förbigår imamer, uppger den berömda kvinnliga imamen Syran Ates som grundade Tysklands första jämställdhetsmoské. Hon, en rättighetskämpe försedd med polisskydd dygnet runt, intervjuade prostituerade kvinnor på en bordell i Berlin vid namn ”Artemis” (namnet på jakt- och kyskhetsgudinnan i den grekiska mytologin – strängeligen oskuld) där sexarbetarna uppger att troende muslimska kunder kräver att innan affären materialiseras skall både köparen och säljaren rabbla upp en religiös fras som förklarar dem gifta. Skilsmässan inträder automatiskt efter cirka trettio minuter och en kostnad på sextio euro, berättar Ates i den norsk-turkiska filmaren Nefise Özkal Lorentzens dokumentär Sex, Revolution and Islam (2021).

I ett EU-sammanhang är det intressant att de tyska skattebetalarna vinner på dessa affärer eftersom bordellverksamheten är laglig och skattepliktig medan det i Sverige är skattebetalarna som i praktiken bidrar till skådespelet då de inblandade imamerna uppbär statsbidrag.

Naturligtvis är detta pinsamt för migration- och integrationsminister Anders Ygeman som också uttalar sig i programmet. Det är ”religiöst hyckleri” säger han och samfunden som ägnar sig åt antidemokratiskt verksamhet skall förlora bidrag, försäkrar ministern. Och tillägger ”jag är upprörd”. Starka ord i integrationspolitikens skakiga labyrint. Dock, tittar man på ministerns kroppsspråk då syns det inte ett spår av ”upprördhet”. Snarare ser han uttråkad ut. Det är inte förvånande. I tjugo år måste han ha hört massor av liknade och allvarligare ”avslöjanden” kring en rad likartade företeelser insvepta i religiösa dimridåer.

Men när en demokrati finansierar samma fenomen bara för att det gäller vissa minoriteter blir det svårare att greppa.

Sedan 1999 då professor Susan Moller Okin skapade stormiga internationella debatter i följd av sin essä ”Is Multiculturalism Bad for Women?” vet alla med intresse för mångfaldsfrågor att mångkulturalismen som den praktiseras i västvärlden legitimerar diskriminering mot barn och kvinnor bland stora minoritetsgrupper. Att individens mänskliga rättigheter åsidosätts i diverse gudars namn är lätt att förstå när det handlar om diktaturer och teokratier. Men när en demokrati finansierar samma fenomen bara för att det gäller vissa minoriteter blir det svårare att greppa. ”Väst säljer ut sina egna värderingar” och böjer knän för kulturellt och religiöst förankrad diskriminering påpekade bland annat den troende liberala muslimska professorn Bassam Tibi. Också tidigare statschefer som David Cameron och Angela Merkel tillstod ”misslyckandet” offentligt.

I en svensk kontext var det först tidigare integrationsministern Mona Sahlin som vågade uttala att hederskulturer ”inte är accepterade i Sverige” (2001-12-17, SvD) och detta har upprepats under två decennier av många ansvariga statsråd. Senast lovade statsminister Magdalena Andersson att vända på alla stenar för att få bort hedersförtrycket.

Men trots ändlösa avslöjanden – som SVT:s Det svenska sveket 2007, Slaget om muslimerna 2009, Imamernas råd 2012 och nyligen Sexköp och skilsmässa i Allahs namn – och dessutom hyllmeter av böcker, vittnesmål, artiklar och forskningsrapporter om diskriminering samt våld i namn av kulturer och religioner, så fortsätter bidragen att flyta till hedersnormers producenter. Bara Myndigheten för stöd till trossamfund finansierar oskuldskulturers växthus med över hundra miljoner kronor om året. Samtidigt finns det flera riksdagsmotioner om att de skall läggas ned och självaste Anders Ygeman sa 2018 att ”SST, Myndigheten för stöd till trossamfund, ska läggas ner eftersom de inte klarat av att neka stöd till olämpliga trossamfund”.

Makthavarna fortsätter att reagera på religiöst hyckleri och hederskulturers olika extrema yttringar (från oskuldstvång till hedersmord och jihadism) med starka ord som ”oacceptabel”, ”chockerande” och ”upprörande” men efter tjugo år känns dessa ord som utslitna fraser. Det är mer än tjugo år sedan man först började försöka äta kakan och ha den kvar; å ena sidan bekämpas extrema yttringar av kulturellt och religiöst förankrad diskriminering och å anda sidan sponsras stora grupper av hedersetikens producenter.

Men vi som ibland påpekar politikens kontraproduktiva effekter och lägger fram åtgärdsförslag, som Fadime Sahindal redan år 2001 menade ”är självklarheter”, då nekas vi organisationsbidrag av Jämställdhetsmyndigheten med motivering att vi inte är ”en klart urskiljbar etnisk grupp”. Det låter kanske absurt, dock inte mer än själva integration- och jämställdhetspolitiken.

Uppdrag gransknings djupdykningar i den mångkulturella verkligheten är viktiga dock återstår kanske det tyngsta uppdraget. Att undersöka hur det kommer sig att ett statsråd som köper en Toblerone med fel kreditkort ställs till svars under stort rabalder medan statsråd efter statsråd ansvariga för ”den misslyckade integrationspolitiken” (som det heter sedan minister Leifs Blomberg ”Blommans” tid 1996) aldrig ens ställs inför misstroendevotum.

Någon ”misslyckad integrationspolitik” – i en kontext av mänskliga rättigheter – existerar inte ens. Det som finns är en ”lyckad” segregationspolitik med tragiska konsekvenser för alla parter.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld

Seyran Duran, ordf. Kurdistans kvinnoförbund
Maria Rashidi, ordf. Kvinnors Rätt
Samiran Ishak, socialpedagog
Ida Lind, tandsköterska
Cecilia Palmgren, beteendevetare
Nicklas Kelemen, etnolog/fältarbetare

The post Religiöst men också politiskt hyckleri first appeared on Opulens.

Fadimes medsystrar väntar fortfarande på ett politiskt svar

Nätverket mot hedersrelaterat våld — Fri, 21 Jan 2022 13:32:49 +0000

Fadimes grav. (Foto: NIcklas Kelemen.)

ANKLAGELSE. Idag är det tjugo år sedan Fadime Sahindal mördades av sin far men problemet med hedersförtryck lever. Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld menar att politiken fokuserar på symptomen, hedersvåldet, medan orsakerna – som står att finna hos hedersnormernas producenter – ges statligt stöd.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

Minnet efter Fadime Sahindal – som precis tjugo år sedan dödades av sin far, eggad av en kollektivistisk hedersetik – är högst levande ännu idag då antalet flickor som utsätts för diskriminering, hot och våld i hederns namn, ökar trots massiva samhällsinsatser. Det är ett resultat av den så kallade ”misslyckade integrationspolitiken” som, vad gäller värdegrundskonflikter, handlar om en konsekvent segregationspolitik.

Fadime utmanade starka krafter. Både den egna hederskulturen och de svenska makthavarnas tystnad inför den. Hon påtalade behovet av att polisen och socialtjänsten bör ha kunskap för att kunna göra skillnad när det gäller våld mellan en man och en kvinna och våld mellan en dotter och hennes släkt. Här, på toppen av detta isberg, har stora insatser lanserats sedan 2001, då före detta integrationsministern Mona Sahlin bröt med kulturrelativismen som politik.

Men Fadime krävde också ”lika rättigheter för invandrartjejer som svenska tjejer har” som hon brukade utrycka sig. Det skulle inkludera den absoluta majoriteten av de ”invandrartjejer” som växer upp i en hederskontext men har inte mista tanke på att rymma från sina familjer utan lär sig att leva i ett begränsat livsutrymme. Här sviker man Fadimes medsystrar ännu idag.

Några lösningar syns inte vid horisonten.

Sedan år 2001 har nästan alla ansvariga statsråd upprepat att hederskulturer inte är välkomna. I praktiken fortsätter statsbidragen flöda till kyskhetskulturers (själv)segregerade organisationer, samfund och religiösa skolor där könsapartheid praktiseras. Politiken fokuserar på symptomen, hedersvåldet, medan orsakerna, som står att finna hos hedersnormernas producenter, ges statligt stöd. Detta att äta kakan och ha den kvar politiken medför konsekvenser. Låt oss inventera en del av dessa, tjugo år efter Fadime.

För det första. Att regeringens utredningar visar att antalet ungdomar som utsetts för diskriminering i hederns namn ökade från sjuttio- till över hundratusen (2014, Carin Götblad) är bara en del av bilden. Ingen vet hur många kvinnor och män över 18 år som berörs, hur många ungdomar som aldrig skulle ta risken att yttra något kritiskt om familjen och hur många är de som ser hedersvåldfrågan som ett ”svenskt påfund” i syfte att nedvärdera den så kallade moraliskt överlägsna kyskhetsetiken (redan Fadime berättade om att föräldrarna tyckte att ”svenskarna var lösaktiga som varken hade kultur eller moral”). Det är frågor man undviker; kanske för att inte öka mängden av kontroverser.

För det andra. Upplevelsen av att Sverige för ett kulturkolonialistiskt projekt mot gamla familjetraditioner leder till djupa konflikter inom otaliga traditionsbundna familjer som ofta resulterar i deras sönderfall. En syrisk-ortodox präst beskrev fenomenet så här ”Vi har haft flera skilsmässor på de senaste trettio åren här i Sverige än vi haft under de tvåtusen åren sedan Jesu tid”. Några lösningar syns inte vid horisonten.

För det tredje. Svåra värdegrundskonflikter leder också till allvarliga interetniska motsättningar. Oskuldskulturers reformister, där Fadime har blivit en förgrundsgestalt, bekämpar traditionalisterna vilka ser Fadime och förnyarna som kulturförrädare. De uppmuntrar sina egna att inte umgås med ”svenskar” och ”gudlösa” typer från andra nationaliteter. Kampen mellan reformister och traditionalister har gått så långt att flera kvinnorättsaktivister behöver polisskydd. När vi inbjöd grundaren av Tysklands första jämställdhetsmoské, imamen Seyran Ates till en Riksdagskonferens, då hade hon med sig tre beväpnade livvakter från Berlin vars team utökades med ytterligare två svenska säpovakter. Samtal om mångkultur kan numera behöva vapenskydd.

Som man sår får man skörda. Till segregationspolitikens ”skörd” kan också räknas de parallella kössegregationsenklavernas utbredning, den våldsbejakande jihadismens tillkomst och som brev på posten de invandrarfientliga gruppernas tillväxt i Sverige och i EU. Men, politik är att vilja, sa Olof Palme. Vill man så kan man garantera lika rättigheter även för ”invandrartjejer”. Det gäller att inkludera dem.

Förre statsminister Stefan Löfven sa ”Ingen präst i Svenska kyrkan ska kunna vägra att viga samkönade par”. Vi vill hoppas att statsminister Magdalena Andersson avslutar denna mening värdigt ett mångkulturellt land och tillägger: “Och samma gäller alla andra samfund i Sverige, inklusive ett nej till oskuldskravet, ett ja till kvinnopräster och ett ja till rätten att välja sina kärleksrelationer oberoende av äktenskap, etnisk- och religionstillhörighet.” Ett slut på segregationspolitik, lika rättigheter för alla.

Det bör följas upp med några praktiska åtgärder där principen är att bolla ansvaret för hedersförtryck till de som sanktionerar hedersetiken. Det är förslag med rötter tillbaka i tiden 1993 och 2001 som vi brukar lägga på makthavarnas bord. Att vilja bekämpa hedersvåld och samtidigt stödja könssegregationskulturer har varit en kontraproduktiv politik. I tjugo år. Fadimes medsystrar väntar nog på att den politiska viljan annullerar hedersetiken, en etik som kopplar kravet på döttrars föräktenskapliga oskuld till släktens heder. En anakronism i en demokrati.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld

Seyran Duran, ordförande Kurdistans kvinnoförbund
Maria Rashidi, ordförande Kvinnors Rätt
Ida Lind, tandsköterska
Cecilia Palmgren, beteendevetare
Nicklas Kelemen, etnolog

The post Fadimes medsystrar väntar fortfarande på ett politiskt svar first appeared on Opulens.

Hon bestals på sitt enda kapital – skönheten

Lars Thulin — Fri, 05 Nov 2021 11:20:16 +0000

Jama efter ett tiotal operationer. Hon hade ändå tur eftersom hon sov på sidan då hon attackerades. Därmed räddades ena sidan av ansiktet (foto: Lars Thulin)

HEDERSVÅLD. “I det strikt muslimska Bangladesh tilläts kvinnorna inget ett eget liv, inget ägande. Där kan inget tas ifrån dem. Men de har en tillgång. Sin skönhet. Den kan stjälas.” Lars Thulin berättar om sitt möte med Jama, en av de 1 500 kvinnor som varje år utsätts för en syraattack av en ofta närstående man.

Opulens Elin Stadenberg intervjuade nyligen Maria Rashidi i föreningen Kvinnors Rätt och som utsatts för den typ av syraattacker som förekommer i en del länder i Asien.

Detta berörde mig djupt och kastade mig tillbaka 15 år. Jag var då på besök i Dacca i Bangladesh. Där fanns en fantastisk svensk sjuksköterska, Anita Bell, som var engagerad i en verksamhet som hjälpte kvinnor som skadats av syra. Jag besökte en avdelning på ett sjukhus där dessa patienter plastikopererades. Verksamheten finansierades delvis av myndigheterna, delvis av bidrag från organisationer, inom och utom landet.

Det var något av det mest vidriga och ändå hoppingivande jag upplevt.

Traditionen, det är dessvärre fråga om en sådan, med syraattacker finns främst i Bangladesh och Pakistan. Huvudsakligen är det äkta män som skadar sina kvinnor, men ibland används det även i uppgörelser män emellan. Syran är främst batterisyra. Den är billig och finns att köpa överallt.

Varför utsätts då kvinnor? Ofta beror det på att männen är missnöjda med kvinnorna: dåliga i hushållet, dåliga mödrar, dåliga i sängen. Ibland är attacken en följd av missnöje med storleken på hemgiften.

Fettet i huden löses upp.

Att se kvinnornas ansikten, som bokstavligt talat smält av den frätande syran var nära nog outhärdligt. För det är vad som fysiskt händer. Fettet i huden löses upp. Då finns inget som håller ihop anletsdragen och den yttersta huden – den rinner bort.

De flesta försöker bota sig genom att gnugga huden ren. Syran brinner som i eld i ansiktet med sina ytliga nerver. Instinkten är därför att avlägsna syran med händer eller trasor. Men då trycks den längre in och skadan förvärras. Det enda som hjälper är mängder av rent vatten. Reflexen är en helt annan.

En av kvinnorna hade sin femåriga son med sig på avdelningen. Han hade sovit tätt intill sin mamma då mannen vräkte på syran. Så pojkens ansikte var också delvis förstört.

Starkaste minnet var ändå 18-åriga Jama, hon på bilden. Inte för att hennes skada var värst. Jag såg många mycket värre, utan för hennes historia. Hon hade varit på sjukhuset i en månad och genomgått ett tiotal operationer. Jama visade mig en bild på sig själv innan attacken. Hon var mycket vacker, som unga bengaliska kvinnor ofta är. Kraftfulla, regelbundna drag, blixtrande leende och stora mörka ögon som väntade på att få upptäcka världen.

En av hennes kusiner, fem år äldre, gillade också vad han såg. Han begärde hennes hand, men flickans föräldrar var tveksamma. Aldrig i livet, sade Jama.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Två kvällar senare smög kusinen, eller någon han lejt, in i Jamas sovrum. Hon vaknade av en outhärdlig smärta i ansiktet. Då var förövaren borta. Familjen visste inte hur skadan skulle minskas. De torkade noga av Jama innan de for till sjukhuset. Där kunde man inte göra mycket för att rädda hennes ansikte. Jama sövdes för att slippa smärtan.

Polisen i byn var måttligt intresserad av händelsen. Efter en kort tid lades fallet ned i brist på bevis. Kanske för att kusinen flyttat till en annan by. Dit reste inte polisen.

Jama bodde efter överfallet i en lägenhet intill sjukhuset. Hennes familj hade förskjutit henne, hon var inte välkommen hem efter attacken. De ville inte kännas vid en handikappad dotter.

För mig var grymheten ofattbar. Om män slår ihjäl kvinnor finns ändå en vidrig typ av logik. Men varför utsätta dem för detta namnlösa lidande som ett livslångt handikapp? För inte ens den skickligaste plastikkirurg kan göra underverk.

Min guide berättade sammanbitet och tonlöst att det handlade om mäns heder. De anser sig ha blivit kränkta. Därför måste kvinnan straffas genom att tas ifrån det kapital hon har. Fast i det strikt muslimska Bangladesh tilläts kvinnorna inget ett eget liv, inget ägande. Där kan inget tas ifrån dem. Men de har en tillgång. Sin skönhet. Den kan stjälas. Därmed kan mannen se till att ingen annan man vill ha den kvinna han beslutat att förskjuta eller som förskjutit honom.

Tänk att somna varje natt med öppna ögon!

I vissa fall utsätts även kvinnors underliv för syraattacker, efter samma förvridna logik. Guiden berättade om kvinnors svärmödrar som hjälpt till att hålla i och hålla fast medan deras söner, bokstavligt talat, hällt i syran.

Jag förlorade nästan förståndet när jag hörde den historien. Och skämdes inte bara för att vara man, utan faktiskt för att vara människa.

Var fanns då det hoppingivande på denna avdelning, som var en förgård till helvetet?

En detalj var sjukvårdarna och de skickliga läkarna som tålmodigt och hängivet byggde upp ansikten. I operation efter operation. Bland annat ögonlock, för med dem bortbrända går det inte att blunda. Tänk att somna varje natt med öppna ögon! Samt nya läppar som kunde täcka tänder så att inte kvinnorna alltid gick omkring med något som liknade ett förvridet leende.

Den andra var sammanhållningen bland kvinnorna. Hur de stöttade och tröstade varandra. Att jag hörde skratt inne på salarna, att de kunde sjunga ihop. Och gemensamt älska och ta hand om den lille pojken.

På något vis går livet alltid vidare.

LARS THULIN
lars.thulin@opulens.se

The post Hon bestals på sitt enda kapital – skönheten first appeared on Opulens.

Helgporträttet: “Kvinnovåld är en förlust för samhället”

Nyheter — Sat, 30 Oct 2021 14:53:16 +0000

Maria Rashidi. (Foto: Privat)

HEDERSKULTUR. Maria Rashidi utsattes för hedersvåld av sin man och fick syra kastat i ansiktet. Hennes erfarenheter ledde till att hon blev kvinnorättsaktivist och startade föreningen Kvinnors rätt, som firar 20 år i november.

Namn: Maria Rashidi
Ålder: 65 år
Född: Iran
Bor: Stockholm
Familj: Tre barn

Föreningen Kvinnors rätt, som du är initiativtagare till, fyller 20 år i november, hur ska ni fira jubileet?

– Vi har bjudit in några politiker, aktivister och myndighetspersoner till ett panelsamtal, som förbundsordföranden för UNISON är moderator för. Politikerna är Annie Lööf, partiledare för Centerpartiet, och Morgan Johansson, justitie- och migrationsminister, och de kommer att hålla tal. Sedan har vi bjudit in en komiker och efter en trevlig kväll tillsammans blir det mingel.

Vill du berätta om föreningen Kvinnors rätt?

– Kvinnors rätt bildades år 2001, det var ett jätteviktigt år både för mig och för Sverige. Det hände väldigt mycket, Fadime Şahindal föreläste och berättade om hederskulturen. Hon försökte vädja till svenska makthavare att inte vända ryggen mot kvinnor och unga tjejer som kommer från andra länder och blir utsatta för hedersvåld. Det hade redan skett fler hedersmord i Sverige i slutet av 90-talet, början av år 2000.

– På den tiden var Mona Sahlin integrationsminister och hon bad om ursäkt i en DN-artikel och erkände att vi inte hade tagit hedersvåldet på största allvar, och att flera invandrarflickor och kvinnor därför hade mördats eller blivit bortgifta. Första gången jag lyssnade på Fadime Şahindal var på Rädda barnen och sedan i riksdagen när hon var där och föreläste precis innan hon blev mördad. Det var massor av kvinnor där, socionomer, progressiva föreningar och politiker deltog. Mona Sahlin var också där och hon inspirerade mig otroligt mycket, jag kände att vi måste göra någonting för att hjälpa kvinnor och flickor som lever under hederskontrollen. Det var så Kvinnors rätt startade.

Hur ser ert arbete i föreningen ut, hur jobbar ni med detta?

– Vi har en chat och en telefonjour där vi tar emot väldigt mycket samtal. Kvinnor ringer för att få stöd, rådgivning och information om hur man ska göra om man till exempel har blivit utsatt för våld av sin man eller vill skilja sig. Vi har opinionsbildning, utbildningar, ordnar seminarier, föreläsningar och panelsamtal och då och då skriver jag en debattartikel om kvinnor och hedersvåld. Vi försöker att synliggöra skillnaderna mellan hedersvåld, hedersrelaterat våld och våld i nära relationer, det är viktigt att veta som aktör, politiker, myndighet eller kvinnojour.

– Under sommaren har vi många aktiviteter och brukar hyra stugor för utsatta kvinnor och deras barn för att de ska få vara i en lugn miljö, kunna må bättre, komma in i ett vardagsliv och stå på egna ben. Det brukar vara fantastiskt och väldigt uppskattat, vi eldar på kvällarna och alla sitter och pratar eller dansar. Flera volontärer har kontaktat oss och erbjudit sin hjälp så alla utflykter vi gör drivs av ideellt arbete.

Hur når ni ut till de som är utsatta, jag tänker att det kan vara svårt för kvinnor i vissa situationer att söka hjälp.

– Jag har själv varit utsatt och det är det värsta man kan tänka sig, väldigt skrämmande. Men det här våldet har också gett mig styrka och fått mig att förstå att det finns miljontals kvinnor i världen som blir utsatta som inte har någon röst. Jag kan bli en röst för dem som vill lämna sin relation men inte kan. Jag känner till den här omänskliga, bakåtsträvande kulturen så därför pratar jag öppet om den, om slöja för barn och om religionens makt över kvinnans kropp och hennes sexualitet. Jag har upplevt det här och vet vad det handlar om.

– Men det var väldigt svårt. Jag träffade många läkare och gjorde totalt hundrafyra operationer i olika länder och städer, många transplantat från olika delar av kroppen. Det var fruktansvärt jobbigt både för mig och mina barn, men tack och lov så klarade vi oss. I början var barnen min motivation till att förändra livet på något sätt. Jag fick kontakt med journalister och media och tänkte, varför ska jag inte avslöja det där tankesättet, synen. Kvinnor är utsatta var som helst i hela världen på olika sätt så därför började jag prata om våld mot kvinnor som ett globalt problem vi måste kämpa mot tillsammans. Jag blev positivt bemött av samhället, politiker och motivationen växte.

Hade du någon liknande förening som Kvinnors rätt att vända dig till?

– Jag hade polisanmält min man redan innan jag blev utsatt och berättat att han tänkte skada mig. Tyvärr var polisen helt oengagerad, jag fick ett överfallslarm men han fick ingenting, han blev inte ens förhörd. Han hade drogat mig och planerat att kidnappa mig till Iran. Senare fick jag höra att han till och med hade skaffat en rullstol som han skulle köra mig i till Arlanda, men jag hamnade på sjukhus efter drogerna så han misslyckades.

– När polisen inte gjorde någonting blev han mer och mer fräck. Nästa attentat var en syraattack. De första åren efter den fram till år 2000 var jag inte intresserad av att träffa andra människor, jag bar en ansiktsmask dygnet runt för att man hade transplanterat så mycket hud i mitt ansikte. Så småningom gick jag ut och berättade, gjorde intervjuer i olika tidningar och det var starten till att jag blev kvinnorättsaktivist.

Jag läste att dina egna erfarenheter har gett dig kunskap om vilka konsekvenser hedersrelaterat våld ger för individen, omgivningen och samhället. Vill du säga något om dessa konsekvenser?

– Om jag fortsätter att ta mig själv som exempel, att bli utsatt för en syraattack var väldigt ovanligt men han valde den värsta typen av våld. Det jag drabbades av kostade väldigt mycket ekonomiskt och den förlusten står skattebetalarna för. Och så den psykiska skadan för mig och mina barn. Mina syskon mådde också dåligt, min bror som var en kunnig företagare sjukskrev sig i över ett år, min äldsta dotter gick på gymnasiet men slutade skolan, hon skämdes och var väldigt rädd. Min son som var jätteduktig i skolan började bli aggressiv och bråkade med folk. Min äldsta flicka hade stressymptom och bet på naglarna väldigt mycket.

– När ett hedersmord sker tar hela släkten skada och det en förlust för Sverige när en människa förlorar sitt liv. Den som har orsakat en sådan skada sitter i fängelse, vilket också kostar skattebetalarna jättemycket. På det sättet tycker jag att samhället tjänar mer på att hjälpa människor än att låta dem komma till skada, bli arbetslösa eller deprimerade. Jag tycker att våra politiker borde lyssna på oss, vi har konkreta förslag på hur man i alla fall kan minska den här typen av våld. Våld, hedersvåld och mord på kvinnor är en stor förlust för samhället.

Vad tycker du är särskilt viktigt att fokusera på just nu och framåt i arbetet mot hedersrelaterat våld mot kvinnor?

– Kvinnors rätt har tillsammans med Nätverket mot hedersrelaterat våld, där jag sitter med i styrelsen, skrivit någonting vi kallar för samhällskontrakt. Vi har lånat namnet av Eva Moberg, journalist på nittiotalet. Samhällskontraktet är ett avtal mellan asylsökande som kommer till Sverige för första gången och migrationsverket, med sex punkter som de ska skriva under på för att få asyl. Vi tycker inte att man ska ge asyl till någon som inte förstår att man inte skadar sin kvinna, inte tvingar henne att täcka sitt hår eller sin dotter att gifta sig med någon hon inte älskar.

– Tyvärr är våra politiker ganska sega i den här frågan. Åsa Regner, när hon var jämställdhetsminister, tyckte att avtalet var rasistiskt, men jag tycker att vi räddar liv. Vi gör livet lättare för asylsökande, om männen förstår att man hamnar hos polisen om man slår sin fru, att det förstör hans uppehållstillstånd och framtid, att det blir en anmärkning när han ska söka jobb. Om han vet vilka lagar, regler och värderingar som finns i Sverige kan jag tänka mig att han anpassar sig. Det kanske inte skulle hjälpa till 100 procent men konsekvenserna blir mindre än om man blundar och det senare leder till att någons fru dör, till fängelse och barn i kriminalitet. En del av orsaken till att kriminaliteten ökar är otryggheten i hemmet.

Vad tänker du oftast orsaker den här typen av våld?

– Hederskultur som i heder och stolthet, eller namos som det också kallas, har funnits i flera tusen år. Egentligen skadar inte mannen sin fru eller sina barn för att han hatar dem, han skadar dem för att han vill behålla stoltheten. När en flicka gör någonting så att den stoltheten skadas blir hon i minsta fall bortgift för att familjen ska kunna återskapa namnet och hedern. Men om hennes anseende har blivit mycket skadat, om rykten har gått och släkt och vänner har tagit reda på att hon har haft sex så går det inte att reparera.

– När Fadimes pappa skulle skjuta ihjäl henne skrek han din hora varför kom tillbaka, du skulle inte komma tillbaka. Hon bodde och studerade i Östersund och så länge hon var där och inga släktingar tog reda på vad hon hade gjort så var det lugnt. Så hennes pappa förbjöd henne att komma till Uppsala, men när hon gjorde det sköt han ihjäl henne. Men Fadimes pappa hatade inte sin dotter, flera äldre släktingar satt och planerade det här och han var tvungen att visa att han hade rättat till problemet. Det var samma sak med Pela Atroshi, Sara, Abbas Rezai, alla de dog för att ryktena gick om vad de hade gjort.

Vad hoppas du på att Kvinnors rätts arbete ska leda till framåt?

– Jag håller på med några videoklipp nu som börjar med att jag säger “jag har en dröm”, citatet från Martin Luther King på sextiotalet. Och min dröm är att vår telefonjour inte behövs längre, att ingen ringer och söker hjälp. Att ingen skriver i chatten att de sitter hemma och har låst in sig eller att hennes man har sexuellt utnyttjat sin fyraåriga dotter. Jag önskar att Kvinnors rätts jourtelefon upphör, att ingen ska behöva vara orolig för att sova eller vara rädd när de går ut på gatan.

Namn: Maria Rashidi
Ålder: 65 år
Född: Iran
Bor: Stockholm
Familj: Tre barn

ELIN STADENBERG
elin.stadenberg@opulens.se

The post Helgporträttet: “Kvinnovåld är en förlust för samhället” first appeared on Opulens.

Nisti Stêrk tar avstånd från tv-serie om Fadime

TT Nyhetsbyrån — Sat, 01 May 2021 08:46:53 +0000

Nisti Stêrk har hoppat av arbetet med den kommande serien “Fadime”, meddelar hon på Facebook. (Foto: Alexander Larsson Vierth/TT)

AVHOPP. Skådespelaren Nisti Stêrk tar avstånd från den kommande dramaserien om hedersmordet på Fadime Sahindal, uppger SvD. Serien har inte heller familjens godkännande enligt Stêrk.

Nästa år är det 20 år sedan hedersmordet på Fadime Sahindal och i slutet av mars gick Nent Group ut med att man i sommar börjar spela in dramaserien “Fadime” om de sista åren i hennes liv. Vem som ska spela Fadime sades dock inte.

Skådespelaren och regissören Nisti Stêrk meddelar nu att hon tar avstånd från projektet, uppger SvD. I ett Facebookinlägg skriver hon att serien varken har hennes eller familjen Sahindals stöd.

Presschefen för Nent Group i Sverige, Susanne Nylén, bekräftar att Nisti Stêrk varit inblandad i arbetet med serien men slutat på grund av meningsskiljaktigheter. Enligt Nylén har de ansvariga för dramaserien varit i kontakt både med Fadime Sahindals efterlevande och med hennes pojkväns släkt.

– Men sedan är det såklart en stor familjetragedi och ett fall som drabbade ett helt land – det är klart att det rör upp massor av känslor. Men serien kommer att göras med största respekt, säger Nylén till SvD.

Serien baseras på polisens undersökning av hedersmordet samt på boken ”Du ska dö” av Fadimes advokat Leif Ericksson och författaren Ulf Broberg.

TT Nyhetsbyrån

The post Nisti Stêrk tar avstånd från tv-serie om Fadime first appeared on Opulens.

Hedersvåldets politiska moment 22

Nätverket mot hedersrelaterat våld — Tue, 09 Feb 2021 13:04:49 +0000

Collage: C Altgård / Opulens.

KOLLEKTIVT FÖRTRYCK. “I vissa diktaturer där medborgarnas kärleksliv är en statlig angelägenhet säkras det av lagar som zina, hudud och sharia. I demokratier skyddas det av religionsfrihetslagen och konflikträdslans politik”, skriver styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld.

Det var en gång en mäktig kejsare som ville få sitt porträtt målat, men i och med att han hade förlorat ena ögat på slagfältet var uppdraget extra svårt. Rikets bästa målare skapade ett vackert porträtt men det fula såret på det ena ögats plats förstörde helhetsintrycket. Kejsaren blev rasande: ”Du visar verkligheten på ett brutalt sätt!” skrek han. Tavlan brändes, målaren hängdes. Nästa målare avbildade kejsaren med två vackra och friska ögon. Despoten blev upprörd: ”Du har förfalskat verkligheten!”. Tavlan brändes, målaren hängdes. Den tredje konstnären, smart nog, målade kungen i profil så att det fula såret syntes inte. Nu blev kejsaren hänförd. ”Strålande! Du visar verkligheten från det rätta perspektivet!” Han blev utnämnd till hovmålare.

När vi en gång om året hedrar minnet av Fadime Sahindal får vi komma ihåg att delar av hennes budskap till politikerna inte heller fick plats i makthavarnas ”rätta perspektiv”. Fadimes beskrivning av hedersvåldets kulturella rötter förnekades blankt av regeringens strutspolitik, som först Mona Sahlin bröt med då hon erkände sin feghet och sveket mot invandrarflickorna. Men Fadime krävde också ”lika rättigheter för invandrartjejer” och påpekade var huvudansvaret för det kollektiva förtrycket ligger. Och här blev det fel på ”perspektivet”.

Ett par år efter Fadimes död hölls ett seminarium till hennes minne i riksdagen. En ung kvinnlig riksdagsledamot med ”rätt” invandrarbakgrund läste upp Fadimes tal som hon höll i riksdagen (2001-11-20) för många engagerade socialarbetare och en handfull politiker. Ledamoten (S) läste upp Fadimes tal från början till slut, perfekt, ord för ord. Alla var berörda utom några som kände Fadime väl och häpnade när de insåg att två rader med ett av hennes centrala budskap ”försvunnit” ur texten. Att just de respektive invandrarorganisationernas ansvar ströks från talet kändes illavarslande. Fast på den tiden fanns det till och med några makthavare som framhöll frågans avgörande betydelse.

Fem dagar efter mordet på Fadime levererade själva statsminister Göran Persson följande budskap: ”På invandrarorganisationer och landsmän till de utsatta kvinnorna vilar ett tungt ansvar. De har möjligheten att nå fram till de enskilda familjerna och bryta förtrycket”. När sexton etniska riksförbund i sitt svar valde att angripa statsministern i stället för att ta ansvar för hedersnormer (kollektivets krav på döttrars föräktenskapliga oskuld) då blev det tyst från Rosenbad. Dock kom samma tydliga uppmaning från ännu högre ort. FNs högste chef Kofi Annan ansåg att behovet av att involvera de respektive etniska organisationerna och samfunden ”are crucial to prevent and eliminate violence against women and girls committed in the name of honour”. (2002-09-09). Ord som inte heller i FN åtföljdes av handling.

Efter åratal av påtryckningar från förortsfeminister i Sverige tillsattes en utredning om hur skattebidrag används av religiösa samfund vilka anklagas för att sanktionera hedersnormer. Att utredningen (2018) skulle bli ett slag i luften anade man direkt då utredaren (Ulf Bjereld) också var ledare för en religiös organisation med nära band till regeringen. I alla fall fick vi veta att ”Eftersom trossamfundens inre liv åtnjuter ett starkt skydd enligt Europakonventionen har utredningen ansett att statens möjligheter att ställa krav på jämställdheten inom trossamfunden är begränsade.” Så sant. För flera myndigheter fortsätter att sponsra organisationer som odlar oskuldskulturer och hat mot ”västerländsk omoral” som bland annat Försvarshögskolans forskning visar. Att det satsas miljoner på att utreda en företeelse som inte kan åtgärdas är intressant i sig, men att staten inte får ställa krav på samfundens ”inre liv” betyder att dessa inflytelserika organisationer ges carte blanche (oinskränkt makt) för att bygga stat i staten.

Religioners kollektiva rättigheter har således företräde framför individens mänskliga rättigheter. Dock inte om hen tillhör majoriteten. För under inga omständigheter skulle accepteras att Svenska kyrkan förbjöd kvinnopräster, kärlek utan äktenskapsbevis eller samkönade relationer. Det handlar om rädslan för att såra ”de andra”, anser forskaren Kenan Malik som kartlägger västvärldens ”Culture of Fear” från 1989 då Khomeini dömde Salman Rushdie till döden och man brände Rushdies böcker i stället för att brännmärka diktatorn (From Fatwa to Jihad, 2009). Att västvärlden säljer ut sina värdegrunder– som rätten till sin kropp – har flera internationellt kända intellektuella varnat för (Bassam Tibi, Asra Nomani, Necla Kelek, osv).

Den absoluta majoriteten av ungdomar som lider under hedersnormers begränsningar älskar oftast sina familjer.

Att hundratals miljoner flickor i världen könsstympas, tvångsgiftes och förödmjukas i hederns namn är mindre förvånade då i FNs kommitté för mänskliga rättigheter sitter även könsapartheidsdikaturer. Men att världens första feministiska regering i Sverige inte ser till att kyskhetsbältesetiken – kvar från kung Hammurabis lagar – läggs in till det etnografiska museet är förvånande. Utan framgång har vi i åratal lagt flera förslag på makthavarnas bord med utgångspunkt från Kofi Annan och författaren Eva Mobergs idéer i syfte att ”spräcka myten om mödomshinnan” och därmed avskaffa grunden till hedersförtrycket (Länk 1-2). För oskuldsmyten är hederskulturens akilleshäl. I vissa diktaturer där medborgarnas kärleksliv är en statlig angelägenhet (Leila Slimani: Sex och lögner) säkras det av lagar som zina, hudud och sharia. I demokratier skyddas det av religionsfrihetslagen och konflikträdslans politik. Moment 22.

Så har Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” inte fått ingå i den svenska hedersvåldsförsvarspolitikens ”rätta perspektiv”, det vill säga nödvändiga akuta insatser för att hjälpa de livshotade. Men den absoluta majoriteten av ungdomar som lider under hedersnormers begränsningar älskar oftast sina familjer och skulle aldrig riskera att förlora dem genom att revoltera som Fadime, som vågade välja friheten. De flesta lär sig att hantera diskrimineringen och drömmer om lika rättigheter.

Greta Thunbergs skolstrejk för klimatet blev en världssuccé på noll tid men en skolstrejk mot oskuldsterrorns hotfulla klimat och för rätten till ”mödomshinnan” är inte att vänta. I stället blev det en väntan på Godot.

Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld:
Samiran Ishak, socialpedagog
Seyran Duran, ordf. Kurdistans kvinnoförbund
Maria Rashidi, ordf. Kvinnors Rätt
Ida Lind, tandsköterska
Nicklas Kelemen, etnolog/fältarbetare

The post Hedersvåldets politiska moment 22 first appeared on Opulens.

Opinionen mot hedersvåld är redan stark

OLOF ÖHLÉN — Thu, 14 May 2020 10:56:55 +0000

Collage: Opulens.

HEDERSBROTT. “En straffskärpning skulle inte medverka till att den negativa opinionen blir starkare än den redan är. Den skulle bara bli symbolisk och det hela reduceras till ett politiskt spel”, skriver Olof Öhlén. Debatten om den föreslagna straffskärpningen för hedersvåld fortsätter.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

Maria Rashidi replikerar den 11 maj på min artikel om den föreslagna straffskärpningen för hedersvåld. Först en rättelse: hon skriver att justitiekansler Mari Heidenborg till hösten kommer att föreslå en straffskärpning. Som framgår av min artikel har hon redan föreslagit en straffskärpning. Just nu sitter riksåklagaren och funderar på saken och återkommer med besked till hösten om allt går som planerat.

Rashidi säger sig bli yr i huvudet av min artikel. Riktigt varför lyckas hon inte förklara på ett begripligt sätt.

Min poäng är egentligen väldigt enkel: det finns redan en straffskärpning för hedersrelaterade brott! Idag efterforskas i varje enskilt fall om det ligger hedersmotiv bakom ett brott. Redan idag händer det att hedersmördare får livstids fängelse.

Rashidi påstår att hedersvåld kunnat undvikas om det inte tillåtits att parallella rättssystem vuxit upp inom klanerna. Det är helt fel, för staten har inte alls ”tillåtit” klanernas normtänkande. Sedan är det en annan sak om staten lyckats med det. I den mån staten misslyckats så beror det på att hedersmentalitet är oerhört svårutrotat på grund av på det enorma tryck som hela klanen sätter på gärningsmannen och hela hans existens. Detta i kombination med den ofta yngre flickans utsatta och oskyddade situation gör att det är befogat med de hårda straff som redan idag döms ut.

Naturligtvis kan utvisning ske efter verkställt straff. En humorist har formulerat det som ”livstids fängelse och därefter utvisning ur riket”.

Rashidi påstår att ett civilrättsligt ”samhällskontrakt” skulle vara en quick fix och råda bot på allt, och sanktionen mot brott mot kontraktet skulle vara utvisning. Tillåt mig betvivla det. För det första skulle ett sådant kontrakt bli oerhört vidlyftigt och inkludera allt från förolämpningar till mord. Ett civilrättsligt kontrakt skulle inte gå att verkställa medelst utvisning eller andra sanktioner. Om man vill få till stånd utvisningar kan det förstås lagstiftas om det, bara då kan utvisning verkställas.

Rashidi menar tydligen att utvisning skulle vara det enda ”straffet”. Det vore huvudlöst. Staten kan inte avstå från den möjlighet till straff som lagen erbjuder, nämligen långa fängelsedomar. Naturligtvis kan utvisning ske efter verkställt straff. En humorist har formulerat det som ”livstids fängelse och därefter utvisning ur riket”.

Hur skulle en straffskärpning se ut? Alltid livstids fängelse? Alltid utvisning efter verkställt straff? Nej. Det måste trots allt finnas ventiler för olika omständigheter. Ska vi alltid döma en 15-åring till livstids fängelse och utvisning? Även om vi alltid skulle döma till lagens strängaste straff så skulle hedersvåldsverkaren in spe inte låta sig avskräckas. Nej, även om våldsverkaren ifråga skulle placeras i Dantes infernos nedersta krets att för evigt torteras där skulle han inte låta sig avskräckas. Ett liv helt berövad på heder skulle inte vara värt att leva. Det är det som är det stora problemet med hedersvåldet.

Men om straffet inte har någon avskräckande effekt, varför då straffa? Svaret är givet: Om staten underlåter att straffa för grovt omoraliska brott skulle staten skjuta sig själv i huvudet. Vi skulle gravitera mot en fragmentisering av samhället till klaner och andra hederskulturer för att skydda oss i frånvaro av någon som äger våldsmonopol.

Rashidi berättar att hon själv blivit utsatt för hedersvåld. Hon har därför en djup förståelse för det oerhört klandervärda i en sådan handling. Jag delar hennes känslor utan att själv ha sådan erfarenhet. Och jag tror att alla vettiga människor hatar hedersvåld. Jag delar också hennes kritik av vissa feministers inställning att hedervåld kan bekämpas med icke repressiva metoder, det vill säga med socialpolitik. Att minska segregationen är naturligtvis en god sak, och det kan på sikt hjälpa oss att bli av med klaner och hederstänkande. Men vi kan inte vänta ut en sådan långsiktig utveckling och på den grunden förhålla oss passiva inför hedervåldet.

Slutligen något om ”opinioner” och tillmötesgåendet av dem. Det finns redan idag en stark opinion mot hedersvåld. Faktum är att den inte gärna kan bli starkare än den redan är. Vi alla utanför klanerna är djupt upprörda. Just därför har vi stränga straff. En ”straffskärpning” (vad den nu skulle gå ut på) skulle inte medverka till att den negativa opinionen blir starkare än den redan är. Den skulle bara bli symbolisk och bara gynna den politiska sfären. Det hela reduceras till ett politiskt spel. Straffrätten missbrukas.

OLOF ÖHLÉN
info@opulens.se

The post Opinionen mot hedersvåld är redan stark first appeared on Opulens.

Populism bakom hårdare straff mot hedersmord

OLOF ÖHLÉN — Wed, 29 Apr 2020 07:38:41 +0000

Collage: C Altgård / Opulens.

STRAFF. “Det finns egentligen bara ett motiv till den föreslagna straffskärpningen och det är att tillmötesgå en opinion. Men ska vi använda straffskärpningar för politiska positioneringar när skärpningarna i övrigt saknar rationalitet?” Olof Öhlén är kritisk till lagförslaget om hedersmord.

Olof Öhlén arbetar som advokat i Stockholm. Intresset för brott och straff har han haft alltsedan studietiden i Uppsala. Han är aktuell med en kommande bok om hämnd och heder på Ekström & Garay förlag .

Riksdagens justitieutskott har uppdragit åt riksdagen att göra något åt hedersmorden. Justitiekanslern Mari Heidenborg har lett en utredning om frågan, och hon föreslår en straffskärpning för våld i hedersrelationer, men inte i vilka situationer som helst; bara om gärningsmannen har en föreställning om kollektiv heder då han begår brottet bör han bestraffas extra hårt. Idag sitter Riksåklagaren och funderar på hur vi ska ha det med hedersmorden. Hon ska vara klar med sin utredning till hösten.

Vad menas med kollektiv heder? Jo, det har med familj eller familjeliknande konstellationer att göra, till exempel klaner. Det är ju oftast klanerna som ligger bakom det tryck som sätts på en far att döda sin dotter när hon riskerar att vanära kollektivet. Det är nämligen så att hela klanen riskerar vanära när en av dess medlemmar gjort sig skyldig till något skymfligt. Klantrycket blir därför oerhört hårt, och om fadern inte viker för det så drabbas han själv brutalt av en bestående vanära, kanske utfrysning i åratal.

Vad vill Heidenborg åstadkomma med straffskärpningen? I den straffrättsliga doktrinen finns några mainstreamidéer bakom bestraffningen. Det är allmänprevention (allmänheten avskräcks av straffet), individualprevention (brottslingen ska återanpassas eller avskräckas) eller retribution (brottslingen förtjänar straff). Det finns även en annan idé bakom straffet, nämligen att staten genom domstolarna hämnas på brottsoffrets vägnar för att förhindra att offret tar lagen i egna händer, vilket med ett engelskt uttryck kallas displacement.

Låt oss se hur Heidenborgs straffskärpningsidé för hedersvåld samspelar med de här mainstreamidéerna.

Jag menar att en straffskärpning skulle sakna allmänpreventiv effekt. Den som gett sig dän på att mörda sin dotter för den kollektiva hederns skull kommer inte att låta sig påverkas av en straffskärpning. Det inser också Heidenborg.

Inte heller kan en straffskärpning motiveras med individualpreventionella argumentet. En hedersbrottsling blir inte återanpassad eller avskräckt av ett längre fängelsestraff.

Så vad gäller då för det retributiva argumentet? Den traditionella retributivisten (av Immanuel Kants snitt) menar helt enkelt att brottslingen ska ha sitt straff för att hen förtjänar straff. Det är ett argument som den svenska lagstiftaren känner sig obekväm med. Men Heidenborg förordar retributivism, hon menar att hedersmördare förtjänar ett strängare straff. Det är första gången som jag ser i ett förarbete till en lag att lagstiftaren förordar retributivism! Men Heidenborg har inget val, ”det allmänna rättsmedvetandet” kräver hårdare tag här, och det finns inga andra argument för en straffskärpning.

Vad sägs om displacement-argumentet? Idén bakom det argumentet är ju att vi genom domstolsstraffet hindrar hämnd i privatjustis. Normalt är det ett verksamt argument, ofta förbisett i den straffrättsliga diskursen. Men när det gäller hedersrelaterat våld finns ingen omgivning som är benägen att hämnas den far som dödar sin dotter. Omgivningen (eller klanen) kräver ju att fadern tar itu med sin dotter.

Så här står vi. Det finns inga vettiga argument för en straffskärpning för hedersvåld utom möjligen ett: allmänheten kräver det. Ja, jag hör Din invändning: en straffskärpning är befogad eftersom brottsoffret, den ofta unga tjejen, är skyddslös i en obarmhärtig miljö. Men här gäller det att inte blanda ihop begreppen. Skyddslöshet är redan med dagens lagstiftning en försvårande omständighet vid straffvärderingen. Här har vi alltså redan en lagstadgad straffskärpning för hedersbrott. Och inte bara det, hedersmotivet per se beaktas redan med dagens lagstiftning som försvårande.

Vänsterpartiet har reserverat sig mot den föreslagna straffskärpningen eftersom en skärpning skulle vara diskriminerande mot den grupp människor där hedersvåld antas förekomma. Det är ett icke-argument. Det är nämligen inte jämnhett i det misogyna helvetet.

Det finns egentligen bara ett motiv till den föreslagna straffskärpningen, och det är politiskt: att tillmötesgå en opinion. Att sätta tummen ner för en straffskärpning vore en livsfarlig positionering. Men ska vi använda straffskärpningar för politiska positioneringar när skärpningarna i övrigt saknar rationalitet?

OLOF ÖHLÉN
info@opulens.se

The post Populism bakom hårdare straff mot hedersmord first appeared on Opulens.