HEDERSVÅLD. Inför Fadimedagarna har Maria Rashidi, Nicklas Kelemen och Seyran Duran skrivit ett debattinlägg angående hedersvåldspolitiken. De anser att förändring är nödvändig efter 25 år av kontraproduktiv politik

”Hur länge skall vi behöva leva med hederskulturer i Sverige?” frågade Fadime Sahindal den 26 mars 2001 på Rädda Barnens gamla vackra lokal på Torsgatan 4 i Stockholm då hon, som oannonserad gästtalare, satt i panelen inför ett fullsatt auditorium tillsammans med bland andra professor emeritus Marc Bygdeman som var först med att berätta om att han ”sydde ihop” livshotade flickors mödomshinna (som inte finns). Svaret på frågan Fadime fick var att det är upp till integrationsministern, men det finns nog två vägar, en genom att ”demokratianpassa” hederskulturer, helst på två år och en annan väg på 500 år i fall man fortsatte att stödja de segregerade manliga etniska organisationerna och samfunden som sanktionerar oskuldsetiken.

Ett kvarts sekel har gått men Fadimes fråga är lika aktuell. Trots gigantiska insatser på hedersvåldsutbildningar för myndigheter och stora akuta insatser för att skydda hotade flickor ökar antalet utsatta ungdomar, enligt regeringsrapporter. Hur kommer det sig?

Statsministern anser att det har förts en invandringspolitik utan integrationspolitik och den annars filosofiskt lagde kulturskribenten Håkan Lindgren anser att ”integrationen misslyckades för att vi gav fan i den” (ref. länk 1). Men om vi bortser från integrationspolitikens breda perspektiv och fokuserar bara på arvet efter Fadime, hedersvåldspolitiken – som påbörjades efter att en modig integrationsminister Mona Sahlin erkände sin feghet och ”sveket mot invandrartjejerna”, ja, då hade det varit en välsignelse att ”ge fan” i integrationen. Faktum är att mäktiga krafter har motarbetat det.

I väntan på en forskare som vågar undersöka hypotesen om att det kanske har pumpats in mera skattepengar (och oljepengar från rika diktaturer) till de grupper som odlar hedersnormer än till de fåtal modiga föreningar som kämpar emot det, får vi nu nöja oss med en kort inblick i hedersvåldspolitikens landskap som är i behov av en radikal förändring.

Feminismen och hedersvåldspolitiken

De svenska feministerna kan ta åt sig äran för att ha lett kampen för att göra Sverige världsbäst på jämställdhet. Men som Håkan Lindgren konstaterar ”Den svenska feminismen upphör så fort den riskerar att krocka med hederskulturen”.

Bland de ledande feministerna i Sverige var det bara författaren Eva Moberg och professor Yvonne Hirdman som utmanade kulturrelativisternas mörkläggningskampanjer som leddes  av professor Eva Lundgren som ansåg att vi inte kan ha ”svenskt våld och invandrarvåld” och Gudrun Schyman vars beryktade ”talibantal” skrämde upp de ”naiva” tjänstemännen som började ana att kulturella och religiösa normer spelar en roll i mordet på Pela, Fadime, Abbas Rezai och många fler.

Ännu i dag vill en rad feministiska organisationer och en klar majoritet av utredarna stoppa förslaget om att skilja frågan om mäns våld mot kvinnor från fenomenet hedersvåld som i decennier har klumpats ihop. Det framstod nästan som ett mirakel att statsrådet Paulina Brandberg trots starka motvindar klarade att etablera ett separat delmål i jämställdhetspolitiken för hedersvåldsfrågor. Men strax därefter försvann hon från maktens korridorer och än i dag finns inte detta delmål – Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” – definierat.

De politiska partierna

Vad gäller de olika politiska partiernas röriga hantering av hederesvåldsfrågan kan vi inte gå in på här utan det får räcka med att nämna att det nog är Vänsterpartiet som borde ha lett kampen för de hedershotade ungdomarnas rättigheter men så blev det inte. Efter många år av motarbetande och mobbning uteslöts partiets flaggbärare mot hedersförtrycket, riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh och därmed har man fått tyst på partiets interna opposition som stödde hennes kamp.

Skandalen kan nog också tolkas utifrån ”den politiska matematikens princip” (röstfiske) eftersom kampen för dessa ungdomars rättigheter kan påverka partiets väljarkår negativt då ungdomarna ännu saknar rösträtt medan deras släktningar – som anser att dessa flickor inte är förtryckta utan korrekt fostrade enligt kyskhetstraditionerna – utgör en numerärt många gånger större grupp, med rösträtt. Detta medges också av en del politiker, fast aldrig framför mikrofonen.

Myndigheterna och hedersvåldspolitiken

Den ärligaste diagnosen på myndigheters agerande på hederns fält har nog forskaren Devin Rexvid ställt. ”De som driver en ganska aggressiv relativistisk linje i dag är Nationell centrum för kvinnofrid (NCK) som är chefsideologen för relativister, Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som utgör hjärtat i relativismen och det nya NCH, det vill säga nationellt centrum mot hedersvåld, som utgör det relativistiska monstrets ben.” säger Rexvid (Länk 2). Hans diagnos kan belysas här med ett konkret exempel. Jämy, skulle man tänka sig, borde stödja de fåtal föreningar som vågar ta upp kampen mot hedersförtrycket men i stället stoppar man bidrag till flera av dessa.

När en sektionschef på Jämy hittade på att man ”inte arbetar i riksintresse” stoppades bidrag till en organisation som i decennier arbetat i Fadime Sahindals anda och som anordnar internationella konferenser, också i Riksdagen, samt för fram åtgärdsförslag inte bara i svenskt men också i EUs och FNs intresse, ja, då blev man ju häpen. Denna Kafkaartade anklagelse trodde inte ens Jämys egen avdelningschef på, men när Kammarrätten underkände sektionschefens absurda beslut då kunde ändå avdelningschefen ”inte lägga sig i” sin kollegas arbete. Så ser ”en aggressiv relativistisk linje” ut som förhoppningsvis ska stoppas av Jämys nya chef.

Frivilliga krafter

Bland de frivilliga organisationerna är det Rädda Barnen som har den överlägset största potentialen att leda kampen för barns rättigheter vilket man också gjorde med briljant resultat när, efter många års arbete, antiagalagen infördes i Sverige, först i världen 1979. Och Rädda Barnes ”möte med hederskulturer” gick betydlig bättre än feminismens. Till en början i alla fall.

Annika Åhnberg, Rädda Barnes tidigare orädda ordförande, som strax efter Fadimes död ledde en riksdagskonferens till hennes minne, kallade organisationens Dialogprogram för Rädda Barnens flaggskepp eftersom man kunde initiera dialoger om papparollen och jämställdhet just i förorternas manliga etniska organisationer där hederskulturer odlades och svensk jämställdhet uppfattades som hot mot familjen.

Ordföranden stödde också de ”kontroversiella” åtgärdsförlagen som dialoggruppen la på makthavarnas bord i syfte att demokratianpassa hedersnormer, förslag som Fadime tyckte var självklarheter. Men när ordföranden Åhnberg lämnade Rädda Barnen då blev det ett slut på det över ett decennium långa interna kulturkriget.

En beslutsam sektionschef i kansliet – utifrån konflikträdslans utbredda neuros att man ”inte får lägga sig i andras kulturer” – körde över flera riksmötesbeslut, stoppade dialogen med de manliga enklaverna och slängde åtgärdsförslagen i papperskorgen. Förslag som, om de implementerades, hade kunnat rädda livet på många hedershotade flickor. Hedersvåldsdebatten ”gagnar inte karriären” har det sagts, och så gjorde man kontorstillvaron lugnare, för byråkraterna.

Avslutningsvis om hedersvåldspolitiken

Utifrån denna lilla inblick i hedersvåldspolitikens trista träsk kan kanske våra makthavare äntligen inse att ”äta kakan ha den kvar”-politiken bör avslutas. Att å ena sidan fokusera bara på utbildningar och akuta åtgärder (symptomen) men å andra sidan stödja, både ekonomiskt och moraliskt, källorna till konflikterna har resulterat i en på många sätt katastrofal utveckling.

Hedersetiken, som knyter kravet på döttrars föräktenskapliga renhet (oskuld) till släktens heder är en anakronism i en demokrati. Den kan avskaffas och det är demokratiers plikt att göra det, hävdade professorn i etik Susan Moller Okin redan 1999 i sin berömda essä ”Is Multiculturalism Bad for Women?”

År 2001 frågade Fadime ”varför behöver vi föreslå självklarheter” när vi i Riksdagen förde fram förslaget om att integrationsministern bör ha en egen kommitté som bollar över ansvaret till de organisationer som odlar hederskulturer. Samma uppmaning framfördes, efter mordet på Fadime, av dåvarande statsministerns och av FN-chefen Kofi Annan.

I dag framför Glöm aldrig Pela och Fadime-föreningen och forskaren Devin Rexvid ett liknande förslag om att etablera en myndighet för en hedersombudsman. Efter tjugofem år av kontraproduktiv politik vore dags att delegera makten över hederesvåldsfrågan till några eldsjälar som är födda i hederskulturer och har satsat sitt liv på att bekämpa hedersnormer.

De behöver inte gå på kurs för att lära sig hur hedersvåldet skiljer sig från mäns våld mot kvinnor och de kommer inte heller säga att ”hellre begår jag tjänstefel än utsätter mig risken för att bli sedd som rasist” som många tjänstemän medger – när mikrofonen är avstängd.

Referenslänk 1: https://www.svd.se/a/yEAR3x/den-svenska-sjalvbilden-skordar-manniskoliv

Referenslänk 2: https://www.facebook.com/photo/?fbid=10160909852381226&set=a.10150523796076226

MARIA RASHIDI, ordförande Kvinnors Rätt

NICKLAS KELEMEN, etnolog, styrelseledamot Nätverket mot hedersrelaterat våld

SEYRAN DURAN, ordförande Kurdistans Kvinnoförbund

The post Hedersvåldspolitiken är på fel väg first appeared on Opulens.

CANCELLERINGAR. “Det senaste svenska rekordet i cancelleringar kommer däremot från ett oväntat håll. Det är Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som lägger mycket möda på att tysta en organisation vars främsta målsättning är att förändra en tjugoårig segregationspolitik”. Det skriver företrädare för organisationer som arbetar mot hedersrelaterat våld.

Efter att en orädd reporter på Kalla Fakta granskade hur en professor på Konstfack mobbades då hon missade identitetspolitikens godhetskrav sa utbildningsminister Mats Persson att “En tystnads- och utpekandekultur – även kallad cancelkultur – skapar en andefattig och torftig akademisk miljö. Jag ska initiera en granskning för att kartlägga hur utbrett det är.”

Bättre sent än aldrig. Men cancelkulturen har i över tjugo år lyckats tysta många visselblåsare också utanför akademikernas höga Parnass – liksom i riksdagen, bland politiska partier, myndigheter och närmast oantastliga organisationer som Amnesty, Rädda Barnen och FN. I en nyutkommen essäsamling granskas hur godhetsdoktrin, identitetspolitik och självcensur urholkar demokratin då cancelkulturen fungerar som ”klansamhällets hederskultur för universitet och företag” för att stoppa obekväma åsikter, skriver Håkan Lindgren i Skör demokrati (red prof Sten Widmalm). Så är det, fast värre. Framförallt på de flertusenåriga hederskulturers område (där kravet på döttrars föräktenskapliga oskuld kopplas till släktens heder) där morden på ”försvenskade” ungdomar som Pela Atroshi, Fadime Sahindal, Abbas Rezai och många fler hade kunnat förebyggas – om inte cancelkulturen hindrade det.

Så fortsätter denna Kafkaartade process.

Det senaste svenska rekordet i cancelleringar kommer däremot från ett oväntat håll. Det är Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som lägger mycket möda på att tysta en organisation vars främsta målsättning är att förändra en tjugoårig segregationspolitik genom att verka i Fadime Sahindals anda för ”lika rättigheter för invandrartjejer” – som hon brukade utrycka sig. Medan ett fåtal föreningar arbetar med fokus på att förbättra de akuta åtgärderna för de redan livshotade ”invandrartjejerna” fokuserar Nätverket mot hedersrelaterat våld på ”att påverka jämställdhets- och integrationspolitiken både i Sverige och i Europa i en riktning som på sikt avskaffar förtryck, hot och våld i hederns namn”. Överraskande ”bedömer” Jämy detta som inte i ”riksintresse” och avslår Nätverkets ansökan om organisationsbidrag.

Men eftersom varenda nykter demokrat anser, i motsats till hedersetiken, att individens mänskliga rättigheter borde vara överordnade kulturella och religiösa grupprättigheter och varenda jämställdhetsminister ansåg detta som ”riksintresse” – sedan f d statsrådet Mona Sahlins modigt erkände sin feghet och ”sveket mot invandrartjejerna” – så överklagades Jämys beslut. Efter två år (!) i byråkratins ansiktslösa labyrint underkände Kammarrätten Jämys ”bedömning” i frågan om ”riksintresse” och skickade ärendet tillbaka till myndigheten. Ändå ignorerade Jämy rättens beslut och höll fast vid felbedömningen – som enligt Kammarrättens jurist inte får göras. Så fortsätter denna Kafkaartade process – kryddad med ett par absurda invändningar till, liksom att föreningen bör vara grundad på ”en klart urskiljbar etnisk grupp” (!?) för att arbeta mot hedersförtryck. Jämys empatiska avdelningschef och dess chefsjurist ”beklagar djupt den tråkiga processen” men säger också att de ”inte kan lägga sig i enhetschefens ansvarsområde”.

Myndigheterna verkar inte störas av att i skuggan av ”rasismstämpeln i högsta hugg” – för att låna orden från Magnus Ranstorp – utreder ingen, och ingen är ansvarig heller för att antalet hedershotade flickor ökar, att interna etniska konflikter mellan traditionalister och reformister ökar, att tusentals invandrarfamiljer faller sönder då många män upplever ”svensk” jämställdhetspolitik som ett kulturkrig som hetsar barnen mot gamla traditioner och att segregationspolitiken  också har bäddat för en blodig ”jihadromantik” – med ökande invandrarfientlighet i dess följd.

Att Jämy inte föreslår att cancelkulturutredningen borde inkludera den bevisligen kontraproduktiva hedersvåldspolitiken är inte förvånande.

Att Jämy inte utreder hur mycket mer skattepengar läggs på att stödja hederskulturer än på att bekämpa dess tragiska följder, förvånar inte heller. Men att Jämy har visat noll intresse för vad Nätverkets styrelse år efter år varnat för, att hederskulturers normalisering är en följd av en badkarspolitik (dvs. man torkar upp vattnet på badrumsgolvet men ”missar” att stänga av kranen ovanför badkaret) är lite förvånande.

Vi som har ägnat decennier åt att bekämpa hedersnormer kan gärna uppmärksamma våra nya makthavare på att om regeringen vill tillmötesgå Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” då är det dags att glömma myndigheterna. När tjänstemän öppet tillstår (då mikrofonen är avstängd) att om de måste välja mellan att begå tjänstefel eller riskera rasiststämpeln då väljer de det första alternativet, då behövs det en kursändring.

Åtgärdsförslag som exempelvis handlar om att bolla ansvaret för hedersförtryck till dem som odlar hedersnormer diskuterades redan den 20 november 2001 vid den första riksdagskonferensen om våld i hederns namn och det var Fadime då som frågade oss ”varför behöver vi föreslå självklarheter?”

Frågan hänger kvar i luften: skall Sverige garantera lika rättigheter för de över hundratusen hedersutsatta ”invandrartjejerna” (och pojkarna) eller inte? Förhoppningsvis vill jämställdhetsministern skapa klarhet i frågan då Jämställdhetsmyndigheten – i motsatts till Kammarrätten – inte anser detta vara en fråga av ”riksintresse”.

Nätverket mot hedersrelaterat våld – Nicklas Kelemen, styrelseledamot /etnolog

Kurdistans kvinnoförbund – ordf. Seyran Duran

Alevitiska Kvinnoförbundet – ordf. Nevin Kamilagaoglu

Internationell kamp för kvinnors rättigheter (IKKR) – ordf. Mariam Afrasiabpour

The post Varför har hederskulturer normaliserats i Sverige? first appeared on Opulens.

LÄTTKRÄNKTHET. “Denna våldsamma maskulinitet antas vara stark i de länder som många av våra invandrare kommer ifrån. Men varför blir inte gängmedlemmar i Tyskland, Frankrike och Danmark kränkta på samma sätt? Gängen där har ofta samma etniska bakgrund som i Sverige”, skriver Lars Thulin.

Varför skjuts det så mycket i Sverige? Varför är de kriminella här mer våldsbenägna än i jämförbara länder? Frågan har ställts otaliga gånger senaste åren. Genomgående tema i svaren är: dålig integration och att affärsuppgörelser i undre världen går snett.

Advokaten och deckarförfattaren Jens Lapidus gav för ett tag sedan i DN en helt annan förklaring och den är ytterst intressant: medlemmarna i gängen är extremt lättkränkta. Hans erfarenhet är att skjutningarna främst handlar om personliga uppgörelser, inte bråk om knarkförsäljning. Kränkande kommentarer, flört med fel tjej, elaka ord på sociala medier kan räcka för att vapen ska osäkras. Det kräver en hämnd värre än första händelsen. Vilket i sin tur leder till ytterligare våldshandlingar.

Bakom lättkränkthet ligger det som kallas hypermaskulinitet, det våldsbenägna drag som finns i mansrollen på ett annat sätt än i kvinnorollen. Denna maskulinitet antas vara stark i de länder som många av våra invandrare kommer ifrån. Men varför blir inte gängmedlemmar i Tyskland, Frankrike och Danmark kränkta på samma sätt? Gängen där har ofta samma etniska bakgrund som i Sverige.

Lapidus slutsats är att detta kan bero på att Sverige är mer jämställt än andra länder. Därför har de dåliga delarna av manligheten till stor del kvästs i vårt samhälle. Lapidus försäkrar att jämställdhetens framgångar i Sverige är bra och välkomna och en välsignelse för nationen. Men frågan som skaver för Lapidus är: beror skjutningarna på att Sverige är världens kanske mest jämställda land?

Jag har bott i 38 år i ett område som klassas som utsatt område, ett samhälle som till viss del präglas av kriminalitet och där de kriminella har viss makt. Jag anser mig kvalificerad att dra en del slutsatser. Viktigast är att kika på skolan, där allt börjar.

70 procent av invånarna i min förort har utländsk bakgrund. Länder runt östra Medelhavet samt Mellanöstern är dominerande. Där finns traditionellt ett annat könsrollsmönster än i Sverige. Mannen är självklart överhuvud i familjen.

I fortsättningen kallar jag deras barn för invandrarpojkar, det blir en svepande benämning, men det får vi offra för kravet på enkelhet i framställningen.

Invandrarpojkarna tar med sig könsrollerna till skolan. De blir tuffa, hävdar sin rätt, mot kompisar och framförallt mot svennar, det svenska samhälle som de kanske inte fullt ut förstår sig på. De blir lite av kungar och attraktiva kompisar samt läckra i vissa flickors ögon. De svenska pojkarna, med andra värderingar och i minoritet i klassen, backar undan. “De här killarna stökar på skolgården och i centrum efter skolan. Svenska grabbarna går hem och spelar tv-spel”, sade en lärare till mig.

En annan anledning till att invandrarpojkarna får hög status är att de kan ha ett speciellt förhållande till sina föräldrar. För det är inte sällan de unga som kan svenska språket och samhället bättre än mamma och pappa. Detta ger dem en maktposition i familjen. Det kan vara en av anledningar till att de så att säga släpps lösa. I debatten om unga kriminella ställs ofta frågan: varför gör föräldrarna inget? Svaret kan vara att de inte har makten! Invandrarpojkarnas hypermaskulintet vägs inte upp av en svensk tydlig maskulinitet.

Men ju äldre dessa invandrarpojkar blir, desto mer hotas deras ställning av ett svenskt, jämställt samhälle. Som de uppfattar som otydligt, kanske ibland föraktar. Kulturkrocken sker då skolgården på högstadiet byts mot högre utbildning och/eller arbetsliv. Och i möten med myndigheter som inte accepterar självbilden från skolgården.

Då hotas hypermaskuliniteten. Då måste den försvaras. Hotet kan komma utifrån, men även inifrån gänget eller ifrån konkurrerande gäng. Automatvapen osäkras.

Bättre skola, bättre socialtjänst, mer förebyggande arbete, en mindre segregerad bostadsmarknad.

Tiotusenkronorsfrågan blir:  Var finns botemedlet? Ulf Kristersson lovade på valaffischer att ”få ordning på brotten”. Lät snabbt och enkelt. När Tidölaget kom till makten var tonen en annan: det kommer ta mycket lång tid. Kristersson sade i riksdagen att det kunde bli värre innan det blev bättre.

För lösningen är långsiktig. Att det svenska jämställda samhället blir en del av hela Sverige. Bättre skola, bättre socialtjänst, mer förebyggande arbete, en mindre segregerad bostadsmarknad. Att skapa ett klimat där hypermaskulinitet inte får plats. Åtgärder som är dyra, tar tid och kräver tålamod. Det rymdes inte på Tidölagets valaffischer. Och stämmer inte med SD:s recept: enkelbiljett till Kabul.

Lapidus nämner en quick fix som jag tror på. Lumpen. Här kan toxisk maskulinitet få utlopp under kontrollerade former. Att under bra vägledning hantera ett skjutvapen minskar fascinationen. Men ökar respekten och rädslan för det.

Dessutom förbättras integrationen. I lumpen tvingas unga män, och kvinnor, mötas och samarbeta med individer och grupper de aldrig umgåtts med tidigare. Två flugor i en smäll – bättre försvar och bättre integration.

Som en kompis sa: “Har man suttit bredvid varandra i tiogradig kyla och skitit i samma latringrop, blir man polare på riktigt. Oavsett om man kommer från Djursholm eller Rinkeby.”

The post Beror gängskjutningar på ökad jämställdhet? first appeared on Opulens.

 

Föreningen Kvinnors rätt, som du är initiativtagare till, fyller 20 år i november, hur ska ni fira jubileet?

– Vi har bjudit in några politiker, aktivister och myndighetspersoner till ett panelsamtal, som förbundsordföranden för UNISON är moderator för. Politikerna är Annie Lööf, partiledare för Centerpartiet, och Morgan Johansson, justitie- och migrationsminister, och de kommer att hålla tal. Sedan har vi bjudit in en komiker och efter en trevlig kväll tillsammans blir det mingel.

Vill du berätta om föreningen Kvinnors rätt?

– Kvinnors rätt bildades år 2001, det var ett jätteviktigt år både för mig och för Sverige. Det hände väldigt mycket, Fadime Şahindal föreläste och berättade om hederskulturen. Hon försökte vädja till svenska makthavare att inte vända ryggen mot kvinnor och unga tjejer som kommer från andra länder och blir utsatta för hedersvåld. Det hade redan skett fler hedersmord i Sverige i slutet av 90-talet, början av år 2000.

– På den tiden var Mona Sahlin integrationsminister och hon bad om ursäkt i en DN-artikel och erkände att vi inte hade tagit hedersvåldet på största allvar, och att flera invandrarflickor och kvinnor därför hade mördats eller blivit bortgifta. Första gången jag lyssnade på Fadime Şahindal var på Rädda barnen och sedan i riksdagen när hon var där och föreläste precis innan hon blev mördad. Det var massor av kvinnor där, socionomer, progressiva föreningar och politiker deltog. Mona Sahlin var också där och hon inspirerade mig otroligt mycket, jag kände att vi måste göra någonting för att hjälpa kvinnor och flickor som lever under hederskontrollen. Det var så Kvinnors rätt startade.

Hur ser ert arbete i föreningen ut, hur jobbar ni med detta?

– Vi har en chat och en telefonjour där vi tar emot väldigt mycket samtal. Kvinnor ringer för att få stöd, rådgivning och information om hur man ska göra om man till exempel har blivit utsatt för våld av sin man eller vill skilja sig. Vi har opinionsbildning, utbildningar, ordnar seminarier, föreläsningar och panelsamtal och då och då skriver jag en debattartikel om kvinnor och hedersvåld. Vi försöker att synliggöra skillnaderna mellan hedersvåld, hedersrelaterat våld och våld i nära relationer, det är viktigt att veta som aktör, politiker, myndighet eller kvinnojour.

– Under sommaren har vi många aktiviteter och brukar hyra stugor för utsatta kvinnor och deras barn för att de ska få vara i en lugn miljö, kunna må bättre, komma in i ett vardagsliv och stå på egna ben. Det brukar vara fantastiskt och väldigt uppskattat, vi eldar på kvällarna och alla sitter och pratar eller dansar. Flera volontärer har kontaktat oss och erbjudit sin hjälp så alla utflykter vi gör drivs av ideellt arbete.

Hur når ni ut till de som är utsatta, jag tänker att det kan vara svårt för kvinnor i vissa situationer att söka hjälp.

– Jag har själv varit utsatt och det är det värsta man kan tänka sig, väldigt skrämmande. Men det här våldet har också gett mig styrka och fått mig att förstå att det finns miljontals kvinnor i världen som blir utsatta som inte har någon röst. Jag kan bli en röst för dem som vill lämna sin relation men inte kan. Jag känner till den här omänskliga, bakåtsträvande kulturen så därför pratar jag öppet om den, om slöja för barn och om religionens makt över kvinnans kropp och hennes sexualitet. Jag har upplevt det här och vet vad det handlar om.

– Men det var väldigt svårt. Jag träffade många läkare och gjorde totalt hundrafyra operationer i olika länder och städer, många transplantat från olika delar av kroppen. Det var fruktansvärt jobbigt både för mig och mina barn, men tack och lov så klarade vi oss. I början var barnen min motivation till att förändra livet på något sätt. Jag fick kontakt med journalister och media och tänkte, varför ska jag inte avslöja det där tankesättet, synen. Kvinnor är utsatta var som helst i hela världen på olika sätt så därför började jag prata om våld mot kvinnor som ett globalt problem vi måste kämpa mot tillsammans. Jag blev positivt bemött av samhället, politiker och motivationen växte.

Hade du någon liknande förening som Kvinnors rätt att vända dig till?

– Jag hade polisanmält min man redan innan jag blev utsatt och berättat att han tänkte skada mig. Tyvärr var polisen helt oengagerad, jag fick ett överfallslarm men han fick ingenting, han blev inte ens förhörd. Han hade drogat mig och planerat att kidnappa mig till Iran. Senare fick jag höra att han till och med hade skaffat en rullstol som han skulle köra mig i till Arlanda, men jag hamnade på sjukhus efter drogerna så han misslyckades.

– När polisen inte gjorde någonting blev han mer och mer fräck. Nästa attentat var en syraattack. De första åren efter den fram till år 2000 var jag inte intresserad av att träffa andra människor, jag bar en ansiktsmask dygnet runt för att man hade transplanterat så mycket hud i mitt ansikte. Så småningom gick jag ut och berättade, gjorde intervjuer i olika tidningar och det var starten till att jag blev kvinnorättsaktivist.

Jag läste att dina egna erfarenheter har gett dig kunskap om vilka konsekvenser hedersrelaterat våld ger för individen, omgivningen och samhället. Vill du säga något om dessa konsekvenser?

– Om jag fortsätter att ta mig själv som exempel, att bli utsatt för en syraattack var väldigt ovanligt men han valde den värsta typen av våld. Det jag drabbades av kostade väldigt mycket ekonomiskt och den förlusten står skattebetalarna för. Och så den psykiska skadan för mig och mina barn. Mina syskon mådde också dåligt, min bror som var en kunnig företagare sjukskrev sig i över ett år, min äldsta dotter gick på gymnasiet men slutade skolan, hon skämdes och var väldigt rädd. Min son som var jätteduktig i skolan började bli aggressiv och bråkade med folk. Min äldsta flicka hade stressymptom och bet på naglarna väldigt mycket.

– När ett hedersmord sker tar hela släkten skada och det en förlust för Sverige när en människa förlorar sitt liv. Den som har orsakat en sådan skada sitter i fängelse, vilket också kostar skattebetalarna jättemycket. På det sättet tycker jag att samhället tjänar mer på att hjälpa människor än att låta dem komma till skada, bli arbetslösa eller deprimerade. Jag tycker att våra politiker borde lyssna på oss, vi har konkreta förslag på hur man i alla fall kan minska den här typen av våld. Våld, hedersvåld och mord på kvinnor är en stor förlust för samhället.

Vad tycker du är särskilt viktigt att fokusera på just nu och framåt i arbetet mot hedersrelaterat våld mot kvinnor?

– Kvinnors rätt har tillsammans med Nätverket mot hedersrelaterat våld, där jag sitter med i styrelsen, skrivit någonting vi kallar för samhällskontrakt. Vi har lånat namnet av Eva Moberg, journalist på nittiotalet. Samhällskontraktet är ett avtal mellan asylsökande som kommer till Sverige för första gången och migrationsverket, med sex punkter som de ska skriva under på för att få asyl. Vi tycker inte att man ska ge asyl till någon som inte förstår att man inte skadar sin kvinna, inte tvingar henne att täcka sitt hår eller sin dotter att gifta sig med någon hon inte älskar.

– Tyvärr är våra politiker ganska sega i den här frågan. Åsa Regner, när hon var jämställdhetsminister, tyckte att avtalet var rasistiskt, men jag tycker att vi räddar liv. Vi gör livet lättare för asylsökande, om männen förstår att man hamnar hos polisen om man slår sin fru, att det förstör hans uppehållstillstånd och framtid, att det blir en anmärkning när han ska söka jobb. Om han vet vilka lagar, regler och värderingar som finns i Sverige kan jag tänka mig att han anpassar sig. Det kanske inte skulle hjälpa till 100 procent men konsekvenserna blir mindre än om man blundar och det senare leder till att någons fru dör, till fängelse och barn i kriminalitet. En del av orsaken till att kriminaliteten ökar är otryggheten i hemmet.

Vad tänker du oftast orsaker den här typen av våld?

– Hederskultur som i heder och stolthet, eller namos som det också kallas, har funnits i flera tusen år. Egentligen skadar inte mannen sin fru eller sina barn för att han hatar dem, han skadar dem för att han vill behålla stoltheten. När en flicka gör någonting så att den stoltheten skadas blir hon i minsta fall bortgift för att familjen ska kunna återskapa namnet och hedern. Men om hennes anseende har blivit mycket skadat, om rykten har gått och släkt och vänner har tagit reda på att hon har haft sex så går det inte att reparera.

– När Fadimes pappa skulle skjuta ihjäl henne skrek han din hora varför kom tillbaka, du skulle inte komma tillbaka. Hon bodde och studerade i Östersund och så länge hon var där och inga släktingar tog reda på vad hon hade gjort så var det lugnt. Så hennes pappa förbjöd henne att komma till Uppsala, men när hon gjorde det sköt han ihjäl henne. Men Fadimes pappa hatade inte sin dotter, flera äldre släktingar satt och planerade det här och han var tvungen att visa att han hade rättat till problemet. Det var samma sak med Pela Atroshi, Sara, Abbas Rezai, alla de dog för att ryktena gick om vad de hade gjort.

Vad hoppas du på att Kvinnors rätts arbete ska leda till framåt?

– Jag håller på med några videoklipp nu som börjar med att jag säger “jag har en dröm”, citatet från Martin Luther King på sextiotalet. Och min dröm är att vår telefonjour inte behövs längre, att ingen ringer och söker hjälp. Att ingen skriver i chatten att de sitter hemma och har låst in sig eller att hennes man har sexuellt utnyttjat sin fyraåriga dotter. Jag önskar att Kvinnors rätts jourtelefon upphör, att ingen ska behöva vara orolig för att sova eller vara rädd när de går ut på gatan.

The post Helgporträttet: “Kvinnovåld är en förlust för samhället” first appeared on Opulens.

SERIE. När prins Wilhelm får känslor för arbetargrabben Simon på internatskolan Hillerska väcks en inre känslostorm av åtrå och skam. Den nya svenska Netflixserien “Young royals” skildrar problemen när kungliga traditioner möter samtida ideal.

The post Skildrar hederskultur inom kungafamilj first appeared on Opulens.

UTREDNINGAR. “De ansvariga verkar inte vilja gå längre än självklara akuta åtgärder för att hjälpa de redan livshotade flickorna och vänder ryggen till den stora majoriteten ungdomar som  lär sig leva med släktens hederskontroll.” Maria Rashidi, ordförande för organisationen Kvinnors Rätt, menar att det nu räcker med till intet förpliktigande utredningar om hedersvåld.

Sedan år 2001 pågår en känsloladdad hedersvåldsdebatt i Sverige. Fram till dess valde makthavarna att ”bortse” från avgörande skillnader mellan ett hustrumord och ett dottermord – framtvingad av ett kollektiv med rötter i en kultur där kravet på döttrars kyskhet kopplas till släktens heder. I Dagens Nyheter den 8 juni 2001 erkände dåvarande integrationsministern Mona Sahlin detta ”svek och feghet” och bröt med den politiska kulturrelativismen. Sedan dess överträffar politiker varandra med ständigt nya utspel om hur man skall bekämpa hedersförtrycket som berör över hundratusen ungdomar. Efter att jag själv har överlevt ett fasansfullt hedersmordsförsök ägnar jag hela mitt liv åt att stödja hotade kvinnor. Jag grundade förningen Kvinnors Rätt just år 2001 och följer upp hur våra regeringar hanterar hedersförtryckets utbredning. Därför läste jag med stort intresse åtta moderata riksdagsledamöters senaste utspel i frågan.

De skriver att de ”kommer alltid att kämpa för de hedersutsatta för de ska ha samma möjligheter som alla andra i Sverige. Alla ska ha frihet att själv bestämma om sin kropp, sitt liv och sin klädsel”. Det låter bra även om vi nu vant oss att höra sådana deklarationer från politiker av alla färger i tjugo år. Men ord är inte samma sak som handling. Vad gäller de åtta riksdagsledamöternas handlingskraft blev det inget mer än detta: ”utred slöjförbud i förskolan och grundskola”. Ett slag till i luften, suckade jag.

Varför vill man utreda om två gånger två är fyra? Det behövs ingen forskare till att konstatera att slöjan fungerat, i över tusen år, som ett verktyg för att särskilja flickor från pojkar, kyska flickor från okyska flickor (horor) och muslimska barn från ”de andra”. Den berömda arabiska poeten Adonis (Ali Ahmad Said Asbar) skriver: ”Alla religiösa praktiker utanför moskén är en kränkning av samhällets värden. Offentliga institutioner tillhör alla medborgare: i synnerhet skolan och universitetet är rum för den kunskap man delar… Att demonstrera religiös tillhörighet på dessa platser är att våldföra sig på deras själva mening och ändamål. Det är att förgripa sig på idén om gemensam tillhörighet. Det är ett symboliskt uttryck för viljan till separatism. Det betyder: vi vägrar att integreras”. Sedan länge borde skolan ha befriats från religiösa uniformer och dess invävda jämställdhetsfientliga normer. Så är det i Frankrike och Österrike men i Sverige älskar vi att utreda och kartlägga även om resultaten hamnar i papperskorgen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Den tidigare demokratiministern Alice Bah Kuhnke tillsatte – efter åratal av påtryckningar från rättsaktivister med invandrarbakgrund – en utredning för att titta på skattebidragens (miss)bruk hos de religiösa samfunden vilka i strid mot mänskliga rättigheter sanktionerar oskuldsetik, könssegregation, hindrar kvinnor att bli präster/imamer, kräver att pojkar skall omskäras enligt faraoniska ritualer eller bjuder in hatpredikanter från utlandet, något som får även Försvarshögskolan att slå larm. Men utredaren professor Ulf Bjereld anser att statsmakterna saknar möjligheter att lägga sig i ”i samfundens inre liv”. Uppenbarligen betyder det att med hänvisning till olika gudar får man ignorera mänskliga rättigheter, också i Sverige. Att det slösas miljoner på en nära tvåårig utredning till ingen nytta förblev en ickefråga.

Hedersvåldsdebattörer brukar ofta hänvisa till att Fadime Sahindal varit ”inbjuden till riksdagen” och det gör även de åtta riksdagsledamöterna. Det är relevant, bland annat för att just då, år 2001, började hedersfrågan sakta komma upp på agendan. Men att bara säga att Fadime var ”inbjuden till riksdagen” skapar ett falskt intryck om att riksdagen visat intresse för henne. Så var det inte. Hennes namn stod inte i programmet, ingen visste att hon skulle framträda förutom de tre organisatörerna från Kvinnoforum, UN-Women och Rädda Barnens Dialogprogram. Viktigt att komma ihåg att det inte var riksdagen som ”bjöd in” henne och att det bara fanns några enstaka politiker närvarande vid denna första hedersvåldskonferens i riksdagen.

De åtta riksdagsledamöterna hänvisar även till Fadimes vädjan om att ”inte vända ryggen” åt de hedersutsatta. Också här finns en hund begraven. Jag var där när Fadime talade i riksdagen (2001-11-20) och var också på plats när hon ett halvt år tidigare satt i panelen hos Rädda Barnen. Hennes fråga till denna grupp som förde dialog med männen i de manliga förortsklubbarna där hedern kultiveras – framstår i dagens tidsperspektiv som en nyckelfråga: ”Hur länge skall vi i Sverige leva med hederskulturer?” Svaret hon fick var att ”antingen kan det ta två år eller femhundra år, beroende på vilken väg makthavarna väljer”.

Den ena efter den andra ansvariga statsråd, oavsett politisk färg, avböjde våra åtgärdsförlag.

Idag är det klart vilken väg man valde. Den ena efter den andra ansvariga statsråd, oavsett politisk färg, avböjde våra åtgärdsförlag som vi som medlemmar i Nätverket mot hedersrelaterat våld la på deras bord – förslag om att stänga av hedersförtryckets källor. De ansvariga verkar inte vilja gå längre än självklara akuta åtgärder för att hjälpa de redan livshotade flickorna och vänder ryggen till den stora majoriteten ungdomar som aldrig skulle riskera en allvarlig konflikt med sina familjer utan lär sig leva med släktens hederskontroll. Man har valt att bygga upp en ”hedersvåldsmarknad” – ett begrepp myntad av Sharaf-hjälten/S-politikern Arhe Hamednaca – och fortsätta att skattefinansiera otaliga samfund och manliga etniska föreningar som odlar oskuldsetiken och förakt mot den gudlösa majoritetens okyska kvinnor.

Statsrådet Anders Ygeman säger ”att SST, Myndigheten för stöd till Trossamfund, ska läggas ner eftersom de inte klarat av att neka stöd till olämpliga trossamfund”. Men det är bara ord. I verkligheten fortsätter SST (och andra myndigheter) att gödsla könssegregationskulturers marker med skattebidrag. Så skapar den goda viljans segregationspolitik ännu flera hedersutsatta ungdomar – och mera invandrarfientlighet.

Att tjugo år efter Fadimes vädjan till makthavarna föreslå utredning av barnslöjan är nästan lika meningsfullt som att föreslå ommålning av däcket på ett sjunkande skepp. Det är inte plakatpolitik och fler onödiga utredningar utan handling som krävs. Fortsätter makthavarnas tjugoåriga arbetsmetoder i den stilen då kommer vi inte bli av med oskuldskontroller och hedersvåld på femhundra år heller.

The post Hedersvåld – Vänd inte ryggen till igen first appeared on Opulens.

NYANSERING. “Man tillämpar ett parallellt rättssystem, särskilt när det gäller sexuella förseelser, där individen kan drabbas av olika typer av sanktioner som även kan inbegripa ett skambeläggande inför församlingen i sin helhet.” Pål Eggert, själv uppvuxen i Jehovas vittnen, menar att hederskultur inte bara är ett nytt och från mellanöstern importerat fenomen.

På senare tid har det blossat upp en diskussion om att det är relativisering av hederskultur när man visar på att den inte enbart finns i en mellanösternvariant utan att det även finns liknande företeelser även i västerlandet. Per Brinkemo skriver till exempel i nättidningen Bulletin om att jämförelser mellan hederskultur och konservativ frikyrkomiljö relativiserar hederskulturen. Är all hederskultur verkligen importerad eller finns det även mer blågula varianter?

Jag är uppvuxen i Jehovas vittnen men har lämnat samfundet bakom mig. Det finns flera skillnader mellan Jehovas vittnen och hederskultur från mellanöstern. Jehovas vittnen praktiserar inte tvångsäktenskap, mördar inte avhoppare eller otrogna och man vet hur man ska delta i det omgivande samhället på ett sätt som inte vållar en massa friktioner.

För att något ska kallas hederskultur så räcker det inte med de kyskhetsnormer och konservativa tendenser som återfinns i många frikyrkliga miljöer. Det behövs också ett kollektiv, en utvidgad familj som underordnar individerna.

Här talas det om hur otukten inte bara är en angelägenhet för de närmast berörda.

Jehovas vittnen präglas av stränga kyskhetsnormer där all sexuell aktivitet som inte äger rum innanför det heterosexuella äktenskapet betecknas som synd. Men det stannar inte där. I publikationen ”Insikter i skrifterna: band 2” kan man t ex läsa om hur otukt påverkar inte bara syndaren utan även hennes omgivning:

”En man som begår otukt kränker sina kristna bröders rätt genom att 1) föra in orenhet i församlingen och vanära den genom sin skamliga och dåraktiga handling 2) beröva den kvinna han begår otukt med en moraliskt ren ställning och, om hon är ogift, möjligheten att vara ren när hon ingår äktenskap, 3) beröva sin egen familj ett gott anseende när det gäller moral och 4) göra orätt mot den andra partens föräldrar, äkta man eller trolovade. Det är inte människor han föraktar (människors lagar tillåter ofta otukt), utan Gud, som kommer att utkräva straff för hans synd.” (Bibelhänvisningar borttagna av mig)

Här talas det om hur otukten inte bara är en angelägenhet för de närmast berörda – och Gud förstås – utan att även familjens anseende och församlingens renhet berörs. Det här understryks i en artikel i ”Vakna!” (74-05-22) där skribenten beskriver otuktens konsekvenser: ”För det första tar bibeln hänsyn till att andra personer är inbegripna, förutom de två som är fyllda av passion för varandra. Om de två begår otukt, hur kommer då deras handlingssätt att påverka dem som älskar dem? Kan det dra vanära över deras familjer?” Det finns även prov på detta i nyare publikationer, som Vakna! från november 2006 där det sägs att de som begår otukt fördärvar den egna familjens goda rykte, gör orätt mot sin sexualpartners familj och för in orenhet i församlingen.

Här läser vi återigen om hur otukt kan dra vanära över syndarnas familjer. Vanära är en synonym till vanheder. Det blir tydligt hur individernas synder inte bara dömer dem själva i Guds ögon utan att de även smutsar ner sina familjer och församlingen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Hederskulturen bland folk från mellanöstern upprätthålls av släkt och bekanta. Det är främst männen som verkställer följderna av brott mot hedern men även kvinnor och barn deltar i upprätthållandet av dessa strukturer. De mest extrema följderna är mord där flera familjemedlemmar kan vara inblandade, men alla som lever i en hederskultur är inte beredda att gå så långt som till mord. Jehovas vittnen härstammar ur en västerländsk kultur där de värsta följderna av hederskultur har rensats ut. Samtidigt är den individuelle syndaren inte ensam om sina felsteg inför Gud eller någon biktfader. Om någon skulle begå ett allvarligt brott mot Guds lagar kallas denne inför en dömande kommitté av äldste. Äldstebröderna är män vars uppgift är att bevara församlingen ren. Den som hotar församlingens renhet kan vara en tonåring som setts i en situation som någon annan bedömt som tveksam eller direkt omoralisk. Äldstebröderna tar sig rätten att ställa intima frågor till den misstänkte; exempelvis om hen har haft samlag, hur samlaget gick till osv. Därefter förkunnar de sin dom som kan vara uteslutning eller någon form av restriktioner.

Brinkemo talar även om hur hederskulturen är sprungen ur ett system där individen är underordnad kollektivet inom livets alla områden och där släkten är den man går till för att få ekonomisk, juridisk eller annan form av hjälp.

Inom Jehovas vittnen är organisationen pyramidal med den styrande kretsen i toppen. Det är män som innehar samtliga beslutande poster och som styr församlingarna. Man talar om att leva i världen men inte vara en del av den vilket innebär att man följer de lagar som respektive stater stiftat men bara så länge dessa inte kommer i konflikt med Guds lagar. Eller om organisationens anseende riskerar att svärtas ner. På något annat sätt kan man nämligen inte tolka det medvetna döljandet av sexuella övergrepp inom organisationen. En utredning i Australien konstaterade att Jehovas vittnen i Australien låtit bli att rapportera över tusen fall av misstänkta sexuella övergrepp mot barn. Istället har fallen behandlats i interna ”rättegångar” där offren i vissa fall tvingats möta gärningsmännen. Det här är förstås ett tydligt exempel på ett parallellt juridiskt system.

Jag skriver inte det här för att försöka relativisera hederskulturen.

Vi kan alltså konstatera att det individuella vittnet är underordnat organisationen och om det bryter mot reglerna anses personen ifråga svärta ner inte bara sitt eget utan även släktens och församlingens anseende. Man tillämpar ett parallellt rättssystem, särskilt när det gäller sexuella förseelser, där individen kan drabbas av olika typer av sanktioner som även kan inbegripa ett skambeläggande inför församlingen i sin helhet. Organisationen är toppstyrd och patriarkal men även män kan drabbas hårt om de bryter mot Guds lagar.

Jag skriver inte det här för att försöka relativisera hederskulturen eller på något sätt späda ut den. Tvärtom pekar jag på dessa paralleller för att jag kanske känner större oro för och medkänsla med de som, liksom jag, inte vuxit upp i ett sekulärt samhälle utan tvingas in under skuggan av en hederskultur.

The post Den blågula hederskulturen first appeared on Opulens.

NORMER. “Jag misstänker att många, särskilt äldre, ser på polyrelationer lite som vi en gång såg på samkönade. En ändlös kavalkad av snusk”, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

“De måste acceptera att det blir väldigt märkligt för oss och övriga släktingar att behöva ha detta leverne rakt i ansiktet”.

Så skriver signaturen “Tack på förhand” i sin långa fråga ställd till Dagens Nyheter. Dilemmat består i att hennes vuxna son och hans hustru börjat leva i en polyrelation med ett annat par, som de nu vill ta med sig på ett syskonbarns ettårskalas.

För er som missat terminologin kan jag snabbt förklara att “poly” är ett samlingsnamn för identiteter och relationer som på olika sätt bryter mot tvåsamhetsnormen. I praktiken kan det innebära både primärt sexuella varianter som öppna relationer, till att älska och leva med flera partners i vardagen. I det här fallet får vi anta att det är det senare. Det är svårt att se att någon skulle vilja plocka med sig ett sidoligg direkt från ett one night stand eller swingerklubb till barnkalas med släkten.

Föräldrarna har hur som helst sagt nej, vilket skapat konflikt med resten av familjen. Därför vänder de sig nu till dagstidningen – som man gör – för att fråga varför sonen och övriga inblandade inte tänker på barnen, och hur de ska lösa situationen. Svaret är långt och i mina ögon uppfriskande tolerant. Psykologen Anna Bennich vädjar till modern att välja sin relation med familjen över att tvinga barnet att kompromissa med hur han vill leva sitt liv i deras närhet.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Alla såg det dock inte som uppfriskande. Susanna Birgersson, borgerlig ledarskribent, delade till exempel artikeln och uttryckte att det var “sorgligt att DN skickar fram en relationsrådgivare som helt reflexmässigt underkänner den här kvinnans högst normala reaktion”.

Så vi kan väl prata lite om begreppet “normal”?

Tvåsamhet är normen, vad som är brukligt och förväntat. Det gör alla andra relationsformer till udda och avvikande, och att reagera negativt på sådant kan absolut kallas normalt. Men att något är normalt betyder inte per automatik att det är rätt.

Vi behöver inte tidsresa särskilt långt för att tänka oss att samma text författats om någons konflikt över att deras barn bett om att få ta med sin samkönade partner till släktträffen. Komplett med avslutningsknorren om oron för barnbarnen.

Lyckligtvis har det hänt en del med vår syn på samkönade relationer. Den absoluta majoriteten ser dem inte längre av hävd som ett utfall av sexuella perversioner och oansvarig hedonism. Vi har sett studierna som visar att barn med två mammor eller pappor klarar sig bra i livet, och förstått – med viss besvikelse – att de flesta homosexuella relationer är precis lika tråkiga som heterosexuella.

Jag misstänker att många, särskilt äldre, ser på polyrelationer lite som vi en gång såg på samkönade. En ändlös kavalkad av snusk, skörlevnad och omoral. Suspekta, maskbeklädda orgier direkt ur Eyes Wide Shut, mitt i den sömniga villaförorten. Parodier på frigjorda kollektiv där skumma typer bjuder barnen på röka och deras frukostflingor får lämna plats för påsättningar på det ärvda furubordet.

Även om jag inte gillar att moralisera vågar jag nog påstå att det är helt normalt att tacka nej till sådana inslag på ett barnkalas. Tack och lov är det mindre normalt att föräldrar tar sig rätten att bestämma vilka deras barn bör älska, och hur. Ibland när de gör det kallas det för “hederskultur” och är något Susanna Birgersson själv skrivit om och fördömt.

Så där på tal om hur subjektivt “normalt” kan vara.

The post Hederskultur på barnkalaset first appeared on Opulens.

BROTTSFALL. 20-åriga Banaz Mahmod hade modet att gå emot sin familj i England, hon lämnade en make som misshandlade henne och inledde en relation med en man som hennes familj inte godkände. Det blev hennes död.

Den 24 januari 2006 våldtogs, torterades och ströps hon av tre släktingar, på uppdrag av sin far och sin farbror. Kroppen dumpades i en resväska och begravdes i en trädgård.

Gunnar Rehlin/TT

The post SVT visar miniserie om hedersmord first appeared on Opulens.

HEDERSBROTT. “Hedersmorden på Fadime, Abbas, Jian och många andra ungdomar skulle med all sannolikhet kunnat förebyggas om det inte hade tillåtits att parallella antidemokratiska lagar växer fram i Sverige”, skriver kvinnorättsaktivisten Maria Rashidi.

Det sägs att till hösten kommer justitiekanslern Mari Heidenborg att föreslå en straffskärpning för hedersbrott men advokat Olof Öhlén anser det är en ”populistisk åtgärd för att tillmötesgå opinion”.

Jag blir yr i huvudet när jag läser Öhléns artikel. Vems ”opinion” talar han om? Hade våra makthavare velat tillmötesgå ”opinionen” då hade man kunnat lyssna på dem som krävde lagens strängaste straff för hedersmord och utvisning därefter. Det förespråkade ett fåtal förortsfeminister men framförallt Fadime Sahindal och advokat Elisabeth Fritz vilka jag lyssnade på under den första hedersvåldkonferensen i riksdagen, den 20 november 2001.

Nej, det är väl tvärtom vad advokat Öhlén hävdar. För trots dåvarande integrationsminister Mona Sahlins erkännande år 2001 att ”vi har svikit invandrarflickorna”, finns även idag en utbredd opinion mot att ta itu med hedersförtryckets anatomi. Det handlar inte bara om en tyst eller ointresserad majoritet som inte känner igen sig i hederskulturers medeltida regelverk. I första hand tas det politisk hänsyn till de konservativa, manliga etniska enklaver och deras dominerande religiösa samfund vilka, med understöd av skattepengar, odlar kyskhetskulturer och hotar sina kritiker med att kalla dem för rasister. Dessa starka krafter backas upp av kulturrelativister och välmenande feminister som tycker att alla män är ”talibaner här som där”. Dessa starka opinioner resulterade i att, trots nära tjugo år av ständiga åtgärder för hundratals millioner kronor, antalet hedersförtryckta flickor och pojkar, bara ökat (till över 100 000, Carin Götblads utredning, 2014).

Jag blir yr i huvudet när jag läser advokat Öhléns text också för att den är fullproppad med avancerade juridiska termer och labyrinter. Således kan jag inte möta hans juridiska kunskaper och eftersom Fadime är död, det kan kanske advokat Elizabeth Fritz göra. Hon har nog inte ändrat åsikt kring straffskärpning, plus utvisning. Och innan någon hittar på att jag är ”invandrarfientlig” kan jag tillägga att varenda utvisad hedersbrottsling skulle jag gärna ersätta med dubbelt så många nya invandrare; såna som hotas med fängelse för att ha protesterat mot slöjtvång eller dom som flyr från hedershot. Må de vara flickor eller pojkar och pappor som vägrar att utföra ett hedersmord. Även om jag inte kan juristernas språk vill jag gärna uppmärksamma en sak som jag saknar hos många jurister, inklusive advokat Öhlén. Nämligen det faktum att man lägger alltför mycket energi på vad som händer efter att hederskulturers offer ligger döda och begravda.

För jag anser att hedersmorden på Fadime, Abbas, Jian och många andra ungdomar med all sannolikhet hade kunnat förebyggas om det inte hade tillåtits att parallella antidemokratiska lagar växer fram i Sverige. Jag tänker på en rad föreslagna åtgärder som de olika integrationsministrarna ignorerade, troligen just med “hänsyn till opinionen”. Här ska jag bara nämna ett av de åtgärdsförslag som jag brukar lägga fram på makthavarnas bord – naturligtvis inte som individ utan genom våra organisationer som Nätverket mot hedersrelaterat våld, Kvinnors Rätt och Kurdistans kvinnoförbund. Det gäller förslaget om ett samhällskontrakt som alla nyanlända skulle behöva skriva på. Kontraktet skulle innehålla några självklara punkter om mänskliga rättigheter, liksom rätten till den egna kroppen och sexualiteten oberoende av äktenskap. I kontrakten skulle rätten till samkönade relationer och rätten till att slippa bära slöja, lämna sin religion och så vidare vara inskrivna. Ett sådant kontrakt kunde bli bokstavligen livsviktigt för alla parter då många kommer från länder där jämställdhet och feminism ses som ett västerländskt gift mot gamla familjetraditioner och man kan bli hängd offentligt eller stenad för kyskhetsbrott. Se mer om förslagen här.

Skulle någon bryta kontraktet så skulle personen utvisas. Tänk bara på Fadime som hade anmält sin far och bror för dödshot. Hade dessa män blivit utvisade för kontraktsbrott så skulle Fadime sannolikt leva idag. Jag tänker också på min egen exman som vägrade mig rätten att skilja mig och rätten att ta av min slöja och som jag anmälde för mordhot. Hade han blivit utvisad, då hade jag nog kommit undan en nästan dödlig syraattack och nära hundra efterföljande ögonoperationer hittills. Så, tänk om man hade implementerat samhällskontraktet efter den fasansfulla avrättningen av Pela Atroshi, 1999! Hur många hedersmord och hur många invandrarfamiljers sönderfall hade man kunna förebygga då? Många. Det är ett förslag som inte vi har hittat på utan funnits sedan 1993,  då författaren och feministen Eva Moberg ställde det. Att det inte finns några juridiska hinder för ett sådant samhällskontrakt har vi stämt av noga med den tidigare justitiekanslern, Göran Lambertz. Ändå, förslaget hamnade i makthavarnas papperskorg, sannolikt just med “hänsyn till opinionen”.

Jag vill alltså hoppas att justitiekansler kan se på hedersvåld inte bara som en uppgift som angår juridiken först efter begravningar.

Inte bara i Sverige men också i Kanada har det funnits seriösa försök att skapa opinion för att introducera sharialagar. I England backades den upp på allvar, hör och häpna, av den ”välmenande” intellektuella ärkebiskopen i Canterbury, Rowan Williams. Men också utan formella godkännanden fungerar kyskhetslagarna effektivt. Moralpoliser vaktar längden på flickornas kjolar i förorterna och förbjuder dem att umgås med de ”otrogna”. SVT:s Uppdrag granskning har avslöjat hur dessa alternativa lagar praktiseras hos många samfund där man uppmuntrar kvinnor att inte anmäla misshandel och lyda maken när han kräver sex, det vill säga våldtäkt inom äktenskapet, som inte räknas som brott i många länder.

Jag vill alltså hoppas att justitiekanslern kan se på hedersvåld inte bara som en uppgift som angår juridiken först efter begravningar. Med tjugo års försening borde man ta itu med själva hedersetiken som inte bara bäddar för hedersmord utan också för hedersförtryck, oskuldstester, tvångsäktenskap, slöjtvång, jihadkultur eller könsstympningar (där lagen finns men inte följs upp). Våra jurister och justitieministrar har inte ens kunnat klara av att få bort slöjan på skolflickor som redan Mustafa Kemal Atatürk i Turkiet och Reza Shah Pahlavi i Iran klarade före andra världskriget. De insåg att skolor med könssegregation fungerar som växthus för medeltida normer. Det ser inte våra lagstiftare i dagens Sverige. Att svika individen och tillmötesgå religiösa och kulturella grupprättigheter, ja, det är det som är ”populism”.

Därmed vill jag hoppas att Olof Öhlén byter spår och kommer att använda sina gedigna kunskaper för att främja en värld fri från diskriminering i namn av kulturer och religioner. Det kan man åstadkomma i en demokrati även om utmaningen är större än att hålla på med straffskärpningsdebatter i åratal. Det förutsätter bara att makthavarna och jurister gör sitt jobb, utan hänsyn till ”opinionen”. Det räcker med att ta hänsyn till individens, i första hand flickor och kvinnors, mänskliga rättigheter.

The post Straffskärpning för hedersbrott – tjugo år för sent first appeared on Opulens.

STRAFF. “Det finns egentligen bara ett motiv till den föreslagna straffskärpningen och det är att tillmötesgå en opinion. Men ska vi använda straffskärpningar för politiska positioneringar när skärpningarna i övrigt saknar rationalitet?” Olof Öhlén är kritisk till lagförslaget om hedersmord.

Riksdagens justitieutskott har uppdragit åt riksdagen att göra något åt hedersmorden. Justitiekanslern Mari Heidenborg har lett en utredning om frågan, och hon föreslår en straffskärpning för våld i hedersrelationer, men inte i vilka situationer som helst; bara om gärningsmannen har en föreställning om kollektiv heder då han begår brottet bör han bestraffas extra hårt. Idag sitter Riksåklagaren och funderar på hur vi ska ha det med hedersmorden. Hon ska vara klar med sin utredning till hösten.

Vad menas med kollektiv heder? Jo, det har med familj eller familjeliknande konstellationer att göra, till exempel klaner. Det är ju oftast klanerna som ligger bakom det tryck som sätts på en far att döda sin dotter när hon riskerar att vanära kollektivet. Det är nämligen så att hela klanen riskerar vanära när en av dess medlemmar gjort sig skyldig till något skymfligt. Klantrycket blir därför oerhört hårt, och om fadern inte viker för det så drabbas han själv brutalt av en bestående vanära, kanske utfrysning i åratal.

Vad vill Heidenborg åstadkomma med straffskärpningen? I den straffrättsliga doktrinen finns några mainstreamidéer bakom bestraffningen. Det är allmänprevention (allmänheten avskräcks av straffet), individualprevention (brottslingen ska återanpassas eller avskräckas) eller retribution (brottslingen förtjänar straff). Det finns även en annan idé bakom straffet, nämligen att staten genom domstolarna hämnas på brottsoffrets vägnar för att förhindra att offret tar lagen i egna händer, vilket med ett engelskt uttryck kallas displacement.

Låt oss se hur Heidenborgs straffskärpningsidé för hedersvåld samspelar med de här mainstreamidéerna.

Jag menar att en straffskärpning skulle sakna allmänpreventiv effekt. Den som gett sig dän på att mörda sin dotter för den kollektiva hederns skull kommer inte att låta sig påverkas av en straffskärpning. Det inser också Heidenborg.

Inte heller kan en straffskärpning motiveras med individualpreventionella argumentet. En hedersbrottsling blir inte återanpassad eller avskräckt av ett längre fängelsestraff.

Så vad gäller då för det retributiva argumentet? Den traditionella retributivisten (av Immanuel Kants snitt) menar helt enkelt att brottslingen ska ha sitt straff för att hen förtjänar straff. Det är ett argument som den svenska lagstiftaren känner sig obekväm med. Men Heidenborg förordar retributivism, hon menar att hedersmördare förtjänar ett strängare straff. Det är första gången som jag ser i ett förarbete till en lag att lagstiftaren förordar retributivism! Men Heidenborg har inget val, ”det allmänna rättsmedvetandet” kräver hårdare tag här, och det finns inga andra argument för en straffskärpning.

Vad sägs om displacement-argumentet? Idén bakom det argumentet är ju att vi genom domstolsstraffet hindrar hämnd i privatjustis. Normalt är det ett verksamt argument, ofta förbisett i den straffrättsliga diskursen. Men när det gäller hedersrelaterat våld finns ingen omgivning som är benägen att hämnas den far som dödar sin dotter. Omgivningen (eller klanen) kräver ju att fadern tar itu med sin dotter.

Så här står vi. Det finns inga vettiga argument för en straffskärpning för hedersvåld utom möjligen ett: allmänheten kräver det. Ja, jag hör Din invändning: en straffskärpning är befogad eftersom brottsoffret, den ofta unga tjejen, är skyddslös i en obarmhärtig miljö. Men här gäller det att inte blanda ihop begreppen. Skyddslöshet är redan med dagens lagstiftning en försvårande omständighet vid straffvärderingen. Här har vi alltså redan en lagstadgad straffskärpning för hedersbrott. Och inte bara det, hedersmotivet per se beaktas redan med dagens lagstiftning som försvårande.

Vänsterpartiet har reserverat sig mot den föreslagna straffskärpningen eftersom en skärpning skulle vara diskriminerande mot den grupp människor där hedersvåld antas förekomma. Det är ett icke-argument. Det är nämligen inte jämnhett i det misogyna helvetet.

Det finns egentligen bara ett motiv till den föreslagna straffskärpningen, och det är politiskt: att tillmötesgå en opinion. Att sätta tummen ner för en straffskärpning vore en livsfarlig positionering. Men ska vi använda straffskärpningar för politiska positioneringar när skärpningarna i övrigt saknar rationalitet?

The post Populism bakom hårdare straff mot hedersmord first appeared on Opulens.

REPLIK. Amra Bajric menar att jag ägnar mig åt att ”peka ut särskilda kulturer som samhällsproblem”. Detta är helt enkelt inte sant. Om Bajric har problem med ”kulturen” i hederskulturbegreppet så kan jag säga ”hedersnormer” istället.

Andra debattörer tycker att ordet ”heder” är problematiskt eftersom det har en positiv laddning. För mig är inte orden det viktiga utan att vi uppmärksammar och bekämpar de samhällsproblem som finns och som har sin grund i dessa hedersnormer: tvångsäktenskap, könsstympning, arrangerade självmord (balkongflickor) och inskränkningar i vardagen för många kvinnor i svenska förorter.

Det är sant att Sverigedemokraterna ser kultur som något statiskt och att de pekar ut andra människor som sämre på grund av deras kultur. I mitt politiska arbete har jag gått rakt emot den här bilden av kultur som något oföränderligt. I min bok skriver jag om att mina främsta feministiska förebilder har varit kurdiska män med muslimsk bakgrund som tagit kampen för kvinnors rättigheter. Det går aldrig att titta bort från förtryck och säga att ”det ligger i deras kultur” att göra på ett visst sätt.

Bajric tycks mena att en kamp mot detta förtryck på något sätt står i motsättning till att vara marxist. Men Marx var inte blind för hur traditionen “från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna”. Ingen ska säga åt mig eller någon annan att det finns en motsättning i att vara marxist och att bekämpa hedersförtryck. Det är därför inte konstigt att Thomas Gür – krönikör på Svenska Dagbladets ledarsida men som i unga år var aktiv i den svenska kommunistiska rörelsen – i sin recension av min bok Amineh – inte större än en kalasjnikov konstaterade att jag ”på en klassisk marxistisk grund” kritiserat en “vänster som lämnat marxismen bakom sig, och som tidvis till och med förnekat hedersförtryckets existens”.

Om Bajric också hade läst boken så hade hon sett att jag skriver om hur den svenska vänstern inte varit tillräckligt aktiva i frågor om klass, segregation, inkomstklyftor och ekonomisk demokrati. Om jag många gånger varit kritisk mot mitt eget parti så har det aldrig handlat om att man varit för aktiv i att bekämpa ekonomiska orättvisor.

Så nej Amra Bajric, det är inte ”ytterligare ett samtal om kultur” som jag föreslagit som lösning för vänstern. Men i den svenska vänstern har hedersförtrycket alltid fått lägsta prioritet. Men det går inte att ha en strategi om att först tar vi klasskampen, sen den antiimperialistiska kampen, därefter kvinnokampen och antirasismen och sist tar vi tag i frågan om allas mänskliga rättigheter. Vi kan inte hålla tyst om hedersförtrycket för att vinna röster hos dom som vill upprätthålla hedersnormerna.

Bajric motsäger också sig själv när hon först skriver att jag ”knyter brokiga vänskapsband över de ideologiska blocken”, för att sedan mena att min retorik som stänger ute människor. Min vänster är inkluderande. Jag står för en feminism som också omfattar och organiserar förortens kvinnor. I mitt riksdagsarbete har jag arbetat över partigränserna, helt enkelt därför att jag menar att politiska resultat i frågor om allas lika rättigheter är viktigare än partipolitiskt käbbel. Det är bra när Sverige kritiserar kvinnoförtrycket i diktaturer, men det blir inkonsekvent om man samtidigt blundar för samma strukturer här. Därför blir det också så fel när Bajric retoriskt frågar om jag inte själv har gått ned mig i ”det identitetspolitiska träsket”. Som peshmerga tvingas man utstå många besvärliga terränger, men jag kommer aldrig att gå ner mig i någon sådan sörja.

The post Att inkludera förortskvinnor är inte en kritik av deras kultur first appeared on Opulens.