SEXKÖP. “Bara Myndigheten för stöd till trossamfund finansierar oskuldskulturers växthus med över hundra miljoner kronor om året.” Det skriver Nätverket mot hedersrelaterat våld apropå SVT:s Uppdrag granskning i förra veckan om att imamer i Sverige för pengar viger kvinnor till “njutningsäktenskap”.

Svt:s Uppdrag granskning avslöjade nyligen att vissa imamer viger kvinnor som köps för tillfälliga sexuella tjänster i Sverige. De inblandade ser inte det som prostitution eftersom religiösa auktoriteter, mot betalning, välsignar affären. Det handlar om nikah al-mut´ah, översatt som njutningsäktenskap – ett underligt begrepp.

Tidigare skildrade BBC samma fenomen utbrett i Irak men för att ha lite EU-perspektiv på saken kan det nämnas att denna typ av sexhandel verkar mindre komplicerad i Tyskland där man helt enkelt förbigår imamer, uppger den berömda kvinnliga imamen Syran Ates som grundade Tysklands första jämställdhetsmoské. Hon, en rättighetskämpe försedd med polisskydd dygnet runt, intervjuade prostituerade kvinnor på en bordell i Berlin vid namn ”Artemis” (namnet på jakt- och kyskhetsgudinnan i den grekiska mytologin – strängeligen oskuld) där sexarbetarna uppger att troende muslimska kunder kräver att innan affären materialiseras skall både köparen och säljaren rabbla upp en religiös fras som förklarar dem gifta. Skilsmässan inträder automatiskt efter cirka trettio minuter och en kostnad på sextio euro, berättar Ates i den norsk-turkiska filmaren Nefise Özkal Lorentzens dokumentär Sex, Revolution and Islam (2021).

I ett EU-sammanhang är det intressant att de tyska skattebetalarna vinner på dessa affärer eftersom bordellverksamheten är laglig och skattepliktig medan det i Sverige är skattebetalarna som i praktiken bidrar till skådespelet då de inblandade imamerna uppbär statsbidrag.

Naturligtvis är detta pinsamt för migration- och integrationsminister Anders Ygeman som också uttalar sig i programmet. Det är ”religiöst hyckleri” säger han och samfunden som ägnar sig åt antidemokratiskt verksamhet skall förlora bidrag, försäkrar ministern. Och tillägger ”jag är upprörd”. Starka ord i integrationspolitikens skakiga labyrint. Dock, tittar man på ministerns kroppsspråk då syns det inte ett spår av ”upprördhet”. Snarare ser han uttråkad ut. Det är inte förvånande. I tjugo år måste han ha hört massor av liknade och allvarligare ”avslöjanden” kring en rad likartade företeelser insvepta i religiösa dimridåer.

Men när en demokrati finansierar samma fenomen bara för att det gäller vissa minoriteter blir det svårare att greppa.

Sedan 1999 då professor Susan Moller Okin skapade stormiga internationella debatter i följd av sin essä ”Is Multiculturalism Bad for Women?” vet alla med intresse för mångfaldsfrågor att mångkulturalismen som den praktiseras i västvärlden legitimerar diskriminering mot barn och kvinnor bland stora minoritetsgrupper. Att individens mänskliga rättigheter åsidosätts i diverse gudars namn är lätt att förstå när det handlar om diktaturer och teokratier. Men när en demokrati finansierar samma fenomen bara för att det gäller vissa minoriteter blir det svårare att greppa. ”Väst säljer ut sina egna värderingar” och böjer knän för kulturellt och religiöst förankrad diskriminering påpekade bland annat den troende liberala muslimska professorn Bassam Tibi. Också tidigare statschefer som David Cameron och Angela Merkel tillstod ”misslyckandet” offentligt.

I en svensk kontext var det först tidigare integrationsministern Mona Sahlin som vågade uttala att hederskulturer ”inte är accepterade i Sverige” (2001-12-17, SvD) och detta har upprepats under två decennier av många ansvariga statsråd. Senast lovade statsminister Magdalena Andersson att vända på alla stenar för att få bort hedersförtrycket.

Men trots ändlösa avslöjanden – som SVT:s Det svenska sveket 2007, Slaget om muslimerna 2009, Imamernas råd 2012 och nyligen Sexköp och skilsmässa i Allahs namn – och dessutom hyllmeter av böcker, vittnesmål, artiklar och forskningsrapporter om diskriminering samt våld i namn av kulturer och religioner, så fortsätter bidragen att flyta till hedersnormers producenter. Bara Myndigheten för stöd till trossamfund finansierar oskuldskulturers växthus med över hundra miljoner kronor om året. Samtidigt finns det flera riksdagsmotioner om att de skall läggas ned och självaste Anders Ygeman sa 2018 att ”SST, Myndigheten för stöd till trossamfund, ska läggas ner eftersom de inte klarat av att neka stöd till olämpliga trossamfund”.

Makthavarna fortsätter att reagera på religiöst hyckleri och hederskulturers olika extrema yttringar (från oskuldstvång till hedersmord och jihadism) med starka ord som ”oacceptabel”, ”chockerande” och ”upprörande” men efter tjugo år känns dessa ord som utslitna fraser. Det är mer än tjugo år sedan man först började försöka äta kakan och ha den kvar; å ena sidan bekämpas extrema yttringar av kulturellt och religiöst förankrad diskriminering och å anda sidan sponsras stora grupper av hedersetikens producenter.

Men vi som ibland påpekar politikens kontraproduktiva effekter och lägger fram åtgärdsförslag, som Fadime Sahindal redan år 2001 menade ”är självklarheter”, då nekas vi organisationsbidrag av Jämställdhetsmyndigheten med motivering att vi inte är ”en klart urskiljbar etnisk grupp”. Det låter kanske absurt, dock inte mer än själva integration- och jämställdhetspolitiken.

Uppdrag gransknings djupdykningar i den mångkulturella verkligheten är viktiga dock återstår kanske det tyngsta uppdraget. Att undersöka hur det kommer sig att ett statsråd som köper en Toblerone med fel kreditkort ställs till svars under stort rabalder medan statsråd efter statsråd ansvariga för ”den misslyckade integrationspolitiken” (som det heter sedan minister Leifs Blomberg ”Blommans” tid 1996) aldrig ens ställs inför misstroendevotum.

Någon ”misslyckad integrationspolitik” – i en kontext av mänskliga rättigheter – existerar inte ens. Det som finns är en ”lyckad” segregationspolitik med tragiska konsekvenser för alla parter.

Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld

Seyran Duran, ordf. Kurdistans kvinnoförbund
Maria Rashidi, ordf. Kvinnors Rätt
Samiran Ishak, socialpedagog
Ida Lind, tandsköterska
Cecilia Palmgren, beteendevetare
Nicklas Kelemen, etnolog/fältarbetare

The post Religiöst men också politiskt hyckleri  first appeared on Opulens.

ANKLAGELSE. Idag är det tjugo år sedan Fadime Sahindal mördades av sin far men problemet med hedersförtryck lever. Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld menar att politiken fokuserar på symptomen, hedersvåldet, medan orsakerna – som står att finna hos hedersnormernas producenter – ges statligt stöd. 

Minnet efter Fadime Sahindal – som precis tjugo år sedan dödades av sin far, eggad av en kollektivistisk hedersetik – är högst levande ännu idag då antalet flickor som utsätts för diskriminering, hot och våld i hederns namn, ökar trots massiva samhällsinsatser. Det är ett resultat av den så kallade ”misslyckade integrationspolitiken” som, vad gäller värdegrundskonflikter, handlar om en konsekvent segregationspolitik.

Fadime utmanade starka krafter. Både den egna hederskulturen och de svenska makthavarnas tystnad inför den. Hon påtalade behovet av att polisen och socialtjänsten bör ha kunskap för att kunna göra skillnad när det gäller våld mellan en man och en kvinna och våld mellan en dotter och hennes släkt. Här, på toppen av detta isberg, har stora insatser lanserats sedan 2001, då före detta integrationsministern Mona Sahlin bröt med kulturrelativismen som politik.

Men Fadime krävde också ”lika rättigheter för invandrartjejer som svenska tjejer har” som hon brukade utrycka sig. Det skulle inkludera den absoluta majoriteten av de ”invandrartjejer” som växer upp i en hederskontext men har inte mista tanke på att rymma från sina familjer utan lär sig att leva i ett begränsat livsutrymme. Här sviker man Fadimes medsystrar ännu idag.

Några lösningar syns inte vid horisonten.

Sedan år 2001 har nästan alla ansvariga statsråd upprepat att hederskulturer inte är välkomna. I praktiken fortsätter statsbidragen flöda till kyskhetskulturers (själv)segregerade organisationer, samfund och religiösa skolor där könsapartheid praktiseras. Politiken fokuserar på symptomen, hedersvåldet, medan orsakerna, som står att finna hos hedersnormernas producenter, ges statligt stöd. Detta att äta kakan och ha den kvar politiken medför konsekvenser. Låt oss inventera en del av dessa, tjugo år efter Fadime.

För det första. Att regeringens utredningar visar att antalet ungdomar som utsetts för diskriminering i hederns namn ökade från sjuttio- till över hundratusen (2014, Carin Götblad) är bara en del av bilden. Ingen vet hur många kvinnor och män över 18 år som berörs, hur många ungdomar som aldrig skulle ta risken att yttra något kritiskt om familjen och hur många är de som ser hedersvåldfrågan som ett ”svenskt påfund” i syfte att nedvärdera den så kallade moraliskt överlägsna kyskhetsetiken (redan Fadime berättade om att föräldrarna tyckte att ”svenskarna var lösaktiga som varken hade kultur eller moral”). Det är frågor man undviker; kanske för att inte öka mängden av kontroverser.

För det andra. Upplevelsen av att Sverige för ett kulturkolonialistiskt projekt mot gamla familjetraditioner leder till djupa konflikter inom otaliga traditionsbundna familjer som ofta resulterar i deras sönderfall. En syrisk-ortodox präst beskrev fenomenet så här ”Vi har haft flera skilsmässor på de senaste trettio åren här i Sverige än vi haft under de tvåtusen åren sedan Jesu tid”. Några lösningar syns inte vid horisonten.

För det tredje. Svåra värdegrundskonflikter leder också till allvarliga interetniska motsättningar. Oskuldskulturers reformister, där Fadime har blivit en förgrundsgestalt, bekämpar traditionalisterna vilka ser Fadime och förnyarna som kulturförrädare. De uppmuntrar sina egna att inte umgås med ”svenskar” och ”gudlösa” typer från andra nationaliteter. Kampen mellan reformister och traditionalister har gått så långt att flera kvinnorättsaktivister behöver polisskydd. När vi inbjöd grundaren av Tysklands första jämställdhetsmoské, imamen Seyran Ates till en Riksdagskonferens, då hade hon med sig tre beväpnade livvakter från Berlin vars team utökades med ytterligare två svenska säpovakter. Samtal om mångkultur kan numera behöva vapenskydd.

Som man sår får man skörda. Till segregationspolitikens ”skörd” kan också räknas de parallella kössegregationsenklavernas utbredning, den våldsbejakande jihadismens tillkomst och som brev på posten de invandrarfientliga gruppernas tillväxt i Sverige och i EU. Men, politik är att vilja, sa Olof Palme. Vill man så kan man garantera lika rättigheter även för ”invandrartjejer”. Det gäller att inkludera dem.

Förre statsminister Stefan Löfven sa ”Ingen präst i Svenska kyrkan ska kunna vägra att viga samkönade par”. Vi vill hoppas att statsminister Magdalena Andersson avslutar denna mening värdigt ett mångkulturellt land och tillägger: “Och samma gäller alla andra samfund i Sverige, inklusive ett nej till oskuldskravet, ett ja till kvinnopräster och ett ja till rätten att välja sina kärleksrelationer oberoende av äktenskap, etnisk- och religionstillhörighet.” Ett slut på segregationspolitik, lika rättigheter för alla.

Det bör följas upp med några praktiska åtgärder där principen är att bolla ansvaret för hedersförtryck till de som sanktionerar hedersetiken. Det är förslag med rötter tillbaka i tiden 1993 och 2001 som vi brukar lägga på makthavarnas bord. Att vilja bekämpa hedersvåld och samtidigt stödja könssegregationskulturer har varit en kontraproduktiv politik. I tjugo år. Fadimes medsystrar väntar nog på att den politiska viljan annullerar hedersetiken, en etik som kopplar kravet på döttrars föräktenskapliga oskuld till släktens heder. En anakronism i en demokrati.

Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld

Seyran Duran, ordförande Kurdistans kvinnoförbund
Maria Rashidi, ordförande Kvinnors Rätt
Ida Lind, tandsköterska
Cecilia Palmgren, beteendevetare
Nicklas Kelemen, etnolog

The post Fadimes medsystrar väntar fortfarande på ett politiskt svar first appeared on Opulens.

HEDERSVÅLD. “I det strikt muslimska Bangladesh tilläts kvinnorna inget ett eget liv, inget ägande. Där kan inget tas ifrån dem. Men de har en tillgång. Sin skönhet. Den kan stjälas.” Lars Thulin berättar om sitt möte med Jama, en av de 1 500 kvinnor som varje år utsätts för en syraattack av en ofta närstående man.

Opulens Elin Stadenberg intervjuade nyligen Maria Rashidi i föreningen Kvinnors Rätt och som utsatts för den typ av syraattacker som förekommer i en del länder i Asien.

Detta berörde mig djupt och kastade mig tillbaka 15 år. Jag var då på besök i Dacca i Bangladesh. Där fanns en fantastisk svensk sjuksköterska, Anita Bell, som var engagerad i en verksamhet som hjälpte kvinnor som skadats av syra. Jag besökte en avdelning på ett sjukhus där dessa patienter plastikopererades. Verksamheten finansierades delvis av myndigheterna, delvis av bidrag från organisationer, inom och utom landet.

Det var något av det mest vidriga och ändå hoppingivande jag upplevt.

Traditionen, det är dessvärre fråga om en sådan, med syraattacker finns främst i Bangladesh och Pakistan. Huvudsakligen är det äkta män som skadar sina kvinnor, men ibland används det även i uppgörelser män emellan. Syran är främst batterisyra. Den är billig och finns att köpa överallt.

Varför utsätts då kvinnor? Ofta beror det på att männen är missnöjda med kvinnorna: dåliga i hushållet, dåliga mödrar, dåliga i sängen. Ibland är attacken en följd av missnöje med storleken på hemgiften.

Fettet i huden löses upp.

Att se kvinnornas ansikten, som bokstavligt talat smält av den frätande syran var nära nog outhärdligt. För det är vad som fysiskt händer. Fettet i huden löses upp. Då finns inget som håller ihop anletsdragen och den yttersta huden – den rinner bort.

De flesta försöker bota sig genom att gnugga huden ren. Syran brinner som i eld i ansiktet med sina ytliga nerver. Instinkten är därför att avlägsna syran med händer eller trasor. Men då trycks den längre in och skadan förvärras. Det enda som hjälper är mängder av rent vatten. Reflexen är en helt annan.

En av kvinnorna hade sin femåriga son med sig på avdelningen. Han hade sovit tätt intill sin mamma då mannen vräkte på syran. Så pojkens ansikte var också delvis förstört.

Starkaste minnet var ändå 18-åriga Jama, hon på bilden. Inte för att hennes skada var värst. Jag såg många mycket värre, utan för hennes historia. Hon hade varit på sjukhuset i en månad och genomgått ett tiotal operationer. Jama visade mig en bild på sig själv innan attacken. Hon var mycket vacker, som unga bengaliska kvinnor ofta är. Kraftfulla, regelbundna drag, blixtrande leende och stora mörka ögon som väntade på att få upptäcka världen.

En av hennes kusiner, fem år äldre, gillade också vad han såg. Han begärde hennes hand, men flickans föräldrar var tveksamma. Aldrig i livet, sade Jama.

Två kvällar senare smög kusinen, eller någon han lejt, in i Jamas sovrum. Hon vaknade av en outhärdlig smärta i ansiktet. Då var förövaren borta. Familjen visste inte hur skadan skulle minskas. De torkade noga av Jama innan de for till sjukhuset. Där kunde man inte göra mycket för att rädda hennes ansikte. Jama sövdes för att slippa smärtan.

Polisen i byn var måttligt intresserad av händelsen. Efter en kort tid lades fallet ned i brist på bevis. Kanske för att kusinen flyttat till en annan by. Dit reste inte polisen.

Jama bodde efter överfallet i en lägenhet intill sjukhuset. Hennes familj hade förskjutit henne, hon var inte välkommen hem efter attacken. De ville inte kännas vid en handikappad dotter.

För mig var grymheten ofattbar. Om män slår ihjäl kvinnor finns ändå en vidrig typ av logik. Men varför utsätta dem för detta namnlösa lidande som ett livslångt handikapp? För inte ens den skickligaste plastikkirurg kan göra underverk.

Min guide berättade sammanbitet och tonlöst att det handlade om mäns heder. De anser sig ha blivit kränkta. Därför måste kvinnan straffas genom att tas ifrån det kapital hon har. Fast i det strikt muslimska Bangladesh tilläts kvinnorna inget ett eget liv, inget ägande. Där kan inget tas ifrån dem. Men de har en tillgång. Sin skönhet. Den kan stjälas. Därmed kan mannen se till att ingen annan man vill ha den kvinna han beslutat att förskjuta eller som förskjutit honom.

Tänk att somna varje natt med öppna ögon!

I vissa fall utsätts även kvinnors underliv för syraattacker, efter samma förvridna logik. Guiden berättade om kvinnors svärmödrar som hjälpt till att hålla i och hålla fast medan deras söner, bokstavligt talat, hällt i syran.

Jag förlorade nästan förståndet när jag hörde den historien. Och skämdes inte bara för att vara man, utan faktiskt för att vara människa.

Var fanns då det hoppingivande på denna avdelning, som var en förgård till helvetet?

En detalj var sjukvårdarna och de skickliga läkarna som tålmodigt och hängivet byggde upp ansikten. I operation efter operation. Bland annat ögonlock, för med dem bortbrända går det inte att blunda. Tänk att somna varje natt med öppna ögon! Samt nya läppar som kunde täcka tänder så att inte kvinnorna alltid gick omkring med något som liknade ett förvridet leende.

Den andra var sammanhållningen bland kvinnorna. Hur de stöttade och tröstade varandra. Att jag hörde skratt inne på salarna, att de kunde sjunga ihop. Och gemensamt älska och ta hand om den lille pojken.

På något vis går livet alltid vidare.

The post Hon bestals på sitt enda kapital – skönheten first appeared on Opulens.

REPLIK. Amra Bajric menar att jag ägnar mig åt att ”peka ut särskilda kulturer som samhällsproblem”. Detta är helt enkelt inte sant. Om Bajric har problem med ”kulturen” i hederskulturbegreppet så kan jag säga ”hedersnormer” istället.

Andra debattörer tycker att ordet ”heder” är problematiskt eftersom det har en positiv laddning. För mig är inte orden det viktiga utan att vi uppmärksammar och bekämpar de samhällsproblem som finns och som har sin grund i dessa hedersnormer: tvångsäktenskap, könsstympning, arrangerade självmord (balkongflickor) och inskränkningar i vardagen för många kvinnor i svenska förorter.

Det är sant att Sverigedemokraterna ser kultur som något statiskt och att de pekar ut andra människor som sämre på grund av deras kultur. I mitt politiska arbete har jag gått rakt emot den här bilden av kultur som något oföränderligt. I min bok skriver jag om att mina främsta feministiska förebilder har varit kurdiska män med muslimsk bakgrund som tagit kampen för kvinnors rättigheter. Det går aldrig att titta bort från förtryck och säga att ”det ligger i deras kultur” att göra på ett visst sätt.

Bajric tycks mena att en kamp mot detta förtryck på något sätt står i motsättning till att vara marxist. Men Marx var inte blind för hur traditionen “från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna”. Ingen ska säga åt mig eller någon annan att det finns en motsättning i att vara marxist och att bekämpa hedersförtryck. Det är därför inte konstigt att Thomas Gür – krönikör på Svenska Dagbladets ledarsida men som i unga år var aktiv i den svenska kommunistiska rörelsen – i sin recension av min bok Amineh – inte större än en kalasjnikov konstaterade att jag ”på en klassisk marxistisk grund” kritiserat en “vänster som lämnat marxismen bakom sig, och som tidvis till och med förnekat hedersförtryckets existens”.

Om Bajric också hade läst boken så hade hon sett att jag skriver om hur den svenska vänstern inte varit tillräckligt aktiva i frågor om klass, segregation, inkomstklyftor och ekonomisk demokrati. Om jag många gånger varit kritisk mot mitt eget parti så har det aldrig handlat om att man varit för aktiv i att bekämpa ekonomiska orättvisor.

Så nej Amra Bajric, det är inte ”ytterligare ett samtal om kultur” som jag föreslagit som lösning för vänstern. Men i den svenska vänstern har hedersförtrycket alltid fått lägsta prioritet. Men det går inte att ha en strategi om att först tar vi klasskampen, sen den antiimperialistiska kampen, därefter kvinnokampen och antirasismen och sist tar vi tag i frågan om allas mänskliga rättigheter. Vi kan inte hålla tyst om hedersförtrycket för att vinna röster hos dom som vill upprätthålla hedersnormerna.

Bajric motsäger också sig själv när hon först skriver att jag ”knyter brokiga vänskapsband över de ideologiska blocken”, för att sedan mena att min retorik som stänger ute människor. Min vänster är inkluderande. Jag står för en feminism som också omfattar och organiserar förortens kvinnor. I mitt riksdagsarbete har jag arbetat över partigränserna, helt enkelt därför att jag menar att politiska resultat i frågor om allas lika rättigheter är viktigare än partipolitiskt käbbel. Det är bra när Sverige kritiserar kvinnoförtrycket i diktaturer, men det blir inkonsekvent om man samtidigt blundar för samma strukturer här. Därför blir det också så fel när Bajric retoriskt frågar om jag inte själv har gått ned mig i ”det identitetspolitiska träsket”. Som peshmerga tvingas man utstå många besvärliga terränger, men jag kommer aldrig att gå ner mig i någon sådan sörja.

The post Att inkludera förortskvinnor är inte en kritik av deras kultur first appeared on Opulens.