JÄMSTÄLLDHET. Med all respekt för Zelenskyj, varför måste vi återigen ha en idealiserad manlig föregångare som visar oss dessa självklarheter? Erik Cardelús menar att det är något unket i debatten när självklara och eftersträvansvärda mänskliga dygder som rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet förbehålls männen.

Män är från Flashback, kvinnor från Instagram. Orden kommer från Lisa Irenius i Svenska Dagbladet i söndags. I resonemanget länkas till att i krig fördjupas skillnaderna mellan män och kvinnor. Eller i kriser visar vi vårt riktiga ansikte, vår sanna natur.

Och visst, både Putin och Zelenskyj är män, omgivna av andra bistra män. Och merparten av de flyende från det krigshärjade Ukraina är – just det – kvinnor, liksom minderåriga av båda könen. Så nog stämmer det så långt: här finns en markant könsuppdelning. Men är den naturlig eller situationellt och historiskt betingad? För merparten av alla militärer är män, nu liksom tidigare. Traditionens makt och den akuta situationen framkallar könsuppdelade aktioner och reaktioner. Så visst, för den som vill upprepa en klysha: män är från Mars, kvinnor från Venus. Och Mars är som bekant krigets gud.

Parallellt har det pågått en debatt på landets kultursidor om manlig tapperhet, illustrerad av Volodymyr Zelenskyjs starka mediala framträdanden. Dagligen har vi sett hans vältaliga vädjande till sitt plågade folk att kämpa på och till omvärlden att aktivt stödja Ukraina. Men är Zelenskyj först man, sedan människa? Måste hans tapperhet nödvändigtvis mansmärkas?

Upprinnelsen till dagens debatt är texter av Anna Karin Wyndhamn och Ann Heberlein i Expressen och en krönika av den senare i nätmagasinet Kvartal. Titeln på den senare texten är ”Zelenskyj är en man som kvinnor längtar efter”. Kort därpå gick kulturjournalisten Ulrika Knutson ut med en replik, där dagens situation liknas vid de febriga stämningar som rådde i Europa 1914, vid det första världskrigets utbrott. Hon menar att, då som nu, förekommer ”en överspänd retorik”, där krig och manlighet smälts ihop.

Skulle vi lyssna till en debatt där bara män diskuterade kvinnlighet och kvinnor?

Vid sin sida har Ann Heberlein alltså haft Anna-Karin Wyndhamn. I ett senare inlägg flaggade de för en återkomst för de klassiska antika dygderna – rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet. Och en annan sak: varför har det varit nästan uteslutande kvinnor som debatterat vad manlighet är och bör vara? Omvänt: skulle vi lyssna till en debatt där bara män diskuterade kvinnlighet och kvinnor?

Från antiken Aten till Rom, vad har vi då att lära oss av den klassiska filosofin? Framförallt att vårt liv ges ett speciellt värde då vi kämpar för sådant som är större än oss själva, större den omedelbara egennyttan, narcissismen och bekvämligheten. Stabila dygder istället för snabba digitala klick. En annan artikel i debatten avslutas med de retoriska fraserna och frågorna om: ”Så, käre man – nästa gång du känner ett obetvingligt behov av att antingen piska dig själv och sedan berätta om det, eller hånskratta åt andra, fråga dig själv: ”Vad skulle president Zelenskyj göra?”

Mitt i allt detta finns det två saker som förvånar. Varför är vi tillbaka i den gamla unkna källaren där självklara och eftersträvansvärda mänskliga dygder som rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet förbehålls männen? Med all respekt för Zelenskyj, varför måste vi återigen ha en idealiserad manlig föregångare som visar oss dessa självklarheter?

För att vara rättrådig och tapper betingas naturligtvis av situationen, det förekommer på många olika nivåer dagligen. Ibland betyder det att stå upp för en arbetskamrat som mobbas, i andra fall handlar det om att stå upp för en åsikt som anses nödvändig, trots att den ogillas av många i omgivningen I ett extremfall handlar det om att stanna kvar under ett krig och – med väpnad kamp – försvara nationell självständighet och demokrati, värden som byggt den civilisation som vi idag ofta tar förgiven, men som samtidigt utgör själva grunden för dem vi är.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Frågan är dock om vi inte skjuter oss själva i foten om vi strikt intecknar dessa värden och exemplariska beteenden som specifikt manliga. Vilka var i så fall Rosa Parks, Rosa Luxemburg, Golda Meir, Indira Gandhi och Jeanne D’Arc? Eller numera en Malala eller en Greta? Är de ”okvinnliga” kvinnor och därför inte riktigt räknas när vi skriver framtidens historia? Med sådant tänkande ger vi halva mänskligheten en fribiljett till att vara feg eller alternativt att de inte räknas för sitt mod och sina uppoffringar.

Själv har jag stött på rakryggat respektive ryggradslöst beteende hos såväl kvinnor som män. Och vattendelaren handlar inte om vem som snabbast greppar ett gevär, tar mest plats eller vem som råkar har fötts med en snopp eller snippa. Istället är rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet beteende som genomsyrar den mänskliga existensen, från morgon till kväll, genom livets alla skeenden. Från vardagen till ytterlighetssituationen. Ibland kallas det civilkurage. Ibland rakryggad. Ibland talar man om tapperhet och – rent av – hjältemod.

Gemensamt är att man ser djupare och längre än den ensidiga egennyttan, liksom att man agerar, humant och allmännyttigt, samtidigt som utgången inte är given. Att vara modig utan att riskera något är något annat – poserande, ögontjäneri, spel för galleriet. Eller numera ofta: narcissistisk klickjakt och PR-koreograferat snack.

Och om vi sedan, i alla lägen, lyckas leva exemplariskt, är en annan sak. En av människans mest framträdande egenskaper är trots allt felbarheten, men samtidigt förmågan att förbättra sig själv. Och att både erkänna fel och ta ansvar för dessa, kräver ett kritiskt tänkande som går bortom vaneseende. Många människor ryggar inför det ovana, obekväma, ovissa och obehagliga. Att vara modig är lättast när friktionen är som minst, den omgivande flocken som störst och det positiva utfallet är lättast att räkna in.

Dygder förekommer överallt.

Så låt oss återigen hålla några tankar i gång samtidigt. För det första att tapperhet och mod är eftersträvansvärda mänskliga egenskaper, såvida de har en allmännyttig och demokratisk inriktning. Det är dygder som byggt och försvarat vår civilisation. Men dessa dygder har inget givet kön, ingen speciell hudfärg eller favoriserad kultur. Dygder förekommer överallt; från vardagens gråa slit till den mest akuta och medialiserade situation. För det andra, att den traditionella historieskrivningen och epiken – i hög grad – har producerats av män och tematiserat män som modiga hjältar är tydligt. Lika tydligt är att män – på aggregerad nivå – har en större kroppshydda och större kroppslig andel muskler. Män föder inte heller barn eller ammar, vilket sannolikt har grundlagt en ordning där män i högre grad än kvinnor sörjer för att försvara flocken. Män med psykiska rubbningar, svajig moral och svag impulskontroll blir – med samma logik – mer framträdande i en urspårad våldsutövning.

Vidare kan vi också lägga till halten av testosteron som en icke-obetydlig faktor när det kommer till såväl angripande som försvarande våld. Män kan alltså både förgöra och försvara oss i högre grad än kvinnor, åtminstone enligt dagens historiskt rotade ordning.

Krig är alltid tragiskt; det drabbar blint och skoningslöst, trots utfästelser om kirurgisk krigsföring och högteknologisk precision. Krig drabbar alla, både djupt och brett, i det stora och det lilla. Kriget är tårarnas källa; det framkallar de mänskliga egenskapernas och beteendenas ytterligheter, från skoningslös till solidarisk, girig till generös, vidrig till vänlig.

Och just därför är det viktigt att vi inte tummar på det första som angrips i ett krig: sanningen. Tapperheten kan och bör inte intecknas som ensidigt manlig – utan unikt mänsklig. Tapperheten – eller det mänskliga modet – har många ansikten, från det militära till det humanitära, från det alldagliga till det akuta. Och just nu behövs mycket tapperhet för få denna planet på rätt köl igen.

The post Vad skulle Rosa Parks göra? first appeared on Opulens.

KYRKOVAL 2021. “Vad gäller de politiska partiernas närvaro i kyrkovalen är den faktiskt deras ensak. I demokratiska val får vem som helst ställa upp”. Den 19 september är det val i Svenska kyrkan.

Bengt Olof Dike är kritisk mot de röster som hävdar att det är mycket partipolitik och för lite kristendom och kyrka i den gryende valrörelsen.

Om fyra månader är det kyrkoval – det som brukar kallas ”det glömda valet” – då tre partier ställer upp under eget namn, andra med anknytning till partier men med annan beteckning, samt tre oberoende kyrkliga grupper. De som deltar i Svenska kyrkans vart fjärde år återkommande val kallas numera alla nomineringsgrupper, så alltså även de tre politiska partier – S, C och SD – som konkurrerar om de kyrkliga väljarnas gunst.

Särskilt den socialdemokratiska närvaron har under många år irriterat flera borgerliga debattörer men alldeles särskilt de kyrkliga nomineringsgrupperna. Bakgrunden är den dominerande ställning som Socialdemokraterna anses ha i kyrkomötet genom sina drygt 30 procents väljaranslutning (30,3 procent 2017) med stor differens ända ned till den näst största gruppens, POSK, Partipolitiskt Obundna) väljarstöd (17 procent). Den tredje största gruppen är Centerpartiet med 13,6 procent, följd av Sverigedemokraterna som för fyra år sedan samlade 9 procent.

I kraft av valresultatet har Socialdemokraterna fått tillsätta ledande förtroendeposter i den kyrkliga nationella nivåns organisation, bland annat den viktiga posten som 1:e vice ordförande i kyrkostyrelsen, vars ordförandeklubba alltid är vikt för ärkebiskopen. Den namnkunniga tidigare LO-ordföranden, Wanja Lundby-Wedin, blev efter valet 2017 vice ordförande.

För mycket partipolitik och för lite kristendom och kyrka, hävdar nu kritikerna mot den partipolitiska närvaron i kyrkovalen, som exempelvis Moderaterna lämnade i god tid innan valet 2013, trots att de gjort bra ifrån sig bland väljarna. Men S och C stannade kvar, samtidigt som SD medvetet satsade på kyrkovalen. Nu kräver många att dessa tre partier skall lämna dessa val och riktar kritiken främst emot kyrkomötets dominant Socialdemokraterna, som beskylls för politisering av kyrkan. En av de återkommande missnöjda är Gunnar Hyltén-Cavallius, kyrkohistoriker och tidigare komminister. Han skriver i Dagen att det ”är ingen hemlighet att partier som S och C lägger fast kyrkopolitiken i de högsta beslutande och verkställande partiorganen, om än inte i minsta detalj”. Hyltén-Cavallius tycker inte det borde ”vara så att kyrkomötet kan rösta om allt. Lärofrågor som Guds treenighet och Kristi två naturer är inte förhandlingsbara”.

En annan kritiker mot vad hon kallar vänsterlutade ställningstaganden i dagspolitiska frågor från kyrkan är Ann Heberlein.

Men ingen votering om sådana frågor har heller ägt rum i Svenska kyrkans högsta beslutande instans. Kyrkomötet har en läronämnd, bestående av samtliga biskopar och ytterligare några teologer, genom vilken alla lärofrågor skall passera. Om Hyltén-Cavallius är rädd för att kyrkomötet skall underställas ett förslag till votering om att förminska eller rösta bort Gud, kan han sova lugnt även i fortsättningen. Det kommer nämligen inte att ske.

En annan kritiker mot vad hon kallar vänsterlutade ställningstaganden i dagspolitiska frågor från kyrkan är Ann Heberlein – temperamentsfull icke okänd medial debattör och teolog, nu M-märkt anställd i Region Skåne. Hennes måltavla är ärkebiskopen, som, enligt hennes artikel i tidskriften Smedjan, ”har politiserat Svenska kyrkan på ett sätt som gör att många kristna med borgerliga sympatier inte längre känner att det finns plats för dem i kyrkan.” Heberlein går till våldsam attack med påståendet, att folkkyrkoambitionen ”kommer på skam när gudstjänstbesökarna serveras politiska pamfletter snarare än teologisk förkunnelse från predikstolen.”

Från vilka predikstolar har Heberlein hört politisk propaganda tränga undan Ordet, och hur många förkunnare har hon då anmält till domkapitlen, vilka naturligtvis omedelbart skulle reagera, om kyrkliga helgedomar förvandlas till politiska propagandacentraler? Ann Heberlein, om någon med sin i varje fall på det akademiska papperet gedigna kunskap om kyrka och teologi, borde ju veta att det inte är Stefan Löfvén som tillbeds i gudstjänsterna eller som kyrkobesökarna bekänner sin tro till i den unisont lästa Trosbekännelsen.

Ej heller är det statsministerns välsignelse över församlingen, som prästen läser. Denna sanning gällde såväl innan den 17 januari 2017, då hon i en artikel i Expressen sade adjö till Svenska kyrkan, som den gäller nu. ”Min skilsmässa från Svenska kyrkan har varit utdragen och smärtsam, men nu är vi färdiga med varandra”, hette det i artikeltexten.

Uppenbarligen har Heberlein dock efter mer än fyra år i egeninitierad exil inte helt lyckats frigöra sig från sin kyrklige partner, eftersom hon – närvarande eller ej i gudstjänsterna – vet berätta att predikstolarna används för att sprida pamfletter och politisk propaganda. Något som är okänt för oss andra.

Vad slutligen gäller de politiska partiernas närvaro i kyrkovalen är den faktiskt deras ensak. I demokratiska val får vem som helst ställa upp. För Socialdemokraterna har det också lönat sig väljarmässigt att fortsätta på den inslagna vägen. Varför skulle de då hoppa av tåget, som Moderaterna gjorde under tryck från bland andra en inte särskilt i taktik och politik begåvad partisekreterare (vars sejour på den posten för övrigt inte blev lång) med två katastrofresultat som följd i kyrkovalen 2013 och 2017?

De som vill försvaga och balansera S-inflytandet i kyrkomötet får därför gå den vanliga demokratiska och parlamentariska vägen genom att se till, att de andra nomineringsgrupperna där samarbetar vid tillsättningen av utskott och ledande poster. Deras sammanlagda potential är ju 70 procent av mandaten mot Socialdemokraternas 30 procent.

The post Politiska pamfletter förekommer inte i kyrkan first appeared on Opulens.

TA MATCHEN. Även goda människor har rätt till att bröla, vräka, hojta och ha sig. Det får inte i alla lägen hållas emot oss, den stora skammen ligger snarare i att stå i kulisserna och fila på våra repliker istället för att ge oss in i matchen, skriver Linda Bönström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Inte får man väl enligt social kutym vänligen be någon att hålla käften, ord likt en spegelbild av yttrarens otillräckliga argumentationsförmåga och intäkt för dennes bristande intelligens. Och jag höll med om det en gång i tiden.

En gång fanns det för mig ett stort värde i att hålla mig själv högt, att aldrig gå ner till meningsmotståndarens nivå om hen tog till nedriga kommentarer. Att hålla en god stil är trots allt fortfarande en beundransvärd handling. Det är bara det att jag inte längre kan undgå, med eller utan vilja, att falla dit emellanåt. För jag är trött på att inte kalla saker för vad de — och dem som gör sig skyldiga till dem — är, att tassa omkring för mitt eget ryktes skull, att hela tiden akta mina uttryck och ordval för att själv inte bli utpekad som en hatare. Men nog är jag det numera, en hatare.

Nej! Vi ska inte och jag tänker aldrig använda det som sårar en persons oföränderliga faktum: någons ursprung, sexualitet, utseende etcetera. Men vi kan banne mig ge oss på de valbara inställningarna i livet: någons åsikt och handling. Om dörren öppnas och okvädinsord lägger sig som ett tjockt klister i den offentliga debatten så får vi inte tveka att sätta foten emellan och fråga vad som fattas människan.

När Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu kallar förintelseöverlevare för bulvaner för den politiska vänstern och omyndigförklarar dessa människor som har mer värdighet än vad Teodorescu skulle kunna uppbåda under hela sin livstid, tänker jag mig att svaret på vad som fattas Teodorescu är mycket. Jag tänker mig också ord som man inte säger. Och verkligen inte skriver. Men oops och oj, så beklämmande det blir! Men måste inte förespråkare och beskyddare av demokratin också tillåta vardagsspråket, köksbordssnacket, informella tankegångar — skitprat och personangrepp? Ska Teodorescu få skydd av vår rädsla att tala efter vår känsla, ska akademiska titlar och psuedo-snusförnuftiga skribenter med fast anställning och livsleda få vara de enda rösterna som räknas? För att det låter fint när de talar?

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Jag vill inte frossa i hat, men när  Ann Heberlein, numera kommunpolitiker, får tvåtusentrehundratolv personröster i valet 2018 känner jag inget behov att uttrycka det snyggt: tvåtusentrehundratolv personer har uppenbarligen tappat både sans och moral. Heberlein skrev nyligen på Ledarsidorna.se om hur hemsk hennes vardag är: ”Några smakprov från veckan som gått: Jag har blivit kallad nynazist, gammelnazist, rasist, islamofob samt främlingsfientlig.” Gott nog tänker jag, det finns människor som törs vara icke-redaktionella, vanligt förnuftigt folk som fått nog. Att bli kallad så borde få en människa att begrunda hur man själv kan misstolkas så å det grövsta — om man nu verkligen tycker att sådana epitetet är oförtjänta. Heberlein skippar det, inget hon gör får lov att få en motreaktion, ingenting får kritiseras. Spydighet och nonchalans är den bruna färgens vardagsspråk, öppet och skamlöst.

Vi måste hålla huvudet högt, behålla vår individuella värdighet och kollektiva förmåga att föra samhället framåt. Men i kampen mot dem som ingenting begriper om medkänsla, ansvar och moral måste kanske några av oss även gå lågt. Några av oss måste finnas där hatet göds, längst ner i stacken är det inte trevligt. Men vad har vi för val? Om det ska till att bekännas färg kan vi inte backa från att kalla saker för vad de är.

Även goda människor har rätt till att bröla, vräka, hojta och ha sig. Det får inte i alla lägen hållas emot oss, den stora skammen ligger snarare i att stå i kulisserna och fila på våra repliker istället för att ge oss in i matchen. Kanske är det så att vi som sänker oss till nedrigheten idag av historien i morgon kommer att förlåtas då vi åtminstone stod grindvakt och spottade på den bruna massan.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Nu är jag också en hatare first appeared on Opulens.

År 2016. Ann Heberlein, etiklektor vid Lunds universitet, lämnar Sydsvenskan där hon är medarbetare. Hon uttrycker att hon av kulturchef Rakel Chukri inte får kritisera islam och invandring på sociala medier. Heberlein börjar skriva på Ledarsidorna och trampar på de svagaste i samhället. Hon nyttjar yttrandefriheten (som hon själv vill kalla det) till att skriva om hur islam är ett problem, attackerar flyktingars “patriarkala kulturer” och menar att assimilering är vägen fram. Varför, är svårt att förstå. Oavsett tar debatterna på landets kultursidor fart.

När stormen omkring Sydsvenskan var högaktuell skrev Ida Ölmedal på Expressen om hur Heberlein ett flertal gånger vänt kappan efter vinden. Ölmedal skriver om år 2008, när debattklimatet formats av bland annat Reinfeldt-regeringens kravpolitik och David Eberhards bok I trygghetsnarkomanernas land. Detta var ett öppet mål för publiceringen av Heberleins Det var inte mitt fel! Konsten att ta ansvar som “rasar över patienter som tror att sjukskrivning är en mänsklig rättighet” bland annat hetsade mot sjukskrivna och andra svaga i samhället. Ölmedal skriver vidare om år 2014, hur feminism var en toppfråga, och hur Heberlein uttryckt ånger för sin ton 2008. Etiklektorn uttryckte nu sympati med samhällets svagaste och gick med i Feministiskt initiativ.

Tillbaka till 2016. Det var inte bara på kultursidorna som debatten försiggick. Diskussionerna hettade till på sociala medier och Heberleins artiklar delades hejvilt. Hennes vanliga följarskara av välmenande medelklassakademiker var inte lika synlig bland de som delade hennes artiklar. Nu var det istället ”trollen”. ”Äggkonton”. Rasister. Åter igen vänder Heberlein kappan efter vinden och agerar utifrån debattklimatets efterfrågan. Helt utan självrannsakan.

Hon är inte den enda. Marcus Birro fick för några år sedan ett plötsligt behov att klumpa ihop islam med terrorism och delta i rasistiska podcasts. Även barnboksförfattaren Katarina Janouch började för ett tag sedan vräka ur sig felaktiga och misstänkliggörande påståenden om invandrare och ensamkommande flyktingbarn, på sociala medier så väl som i tjeckisk TV. Det är oroväckande att se hur intellektuella, kulturpersoner och folkkära ikoner verkar mista sina moraliska kompasser för att basunera ut högerextrema budskap.

Men kanske är det inte högerextremismen som är målet, men reaktioner, delningar och synligheten. Kanske är det ny form för narcissism vi tycks uppleva i den digitala tidsåldern. En narcissism som är extra farlig, för att den består av en giftig intolerans och nyttjas av folkkära och bildade som – tyvärr – allt för många ser upp till.

Alla artiklar av Kevin Shakir på Opulens

The post För de narcissistiska “sanningssägarna” är retweets viktigast first appeared on Opulens.