MÅNGFALD. Västerås bibliotek har utsett tre nya bibliotekarier specialiserade på frågor och litteratur för homo- bi- och asexuella samt trans- och intersexpersoner. Mimmi Söderlund är en av tre som fått den nya titeln regnbågsbibliotekarie. 

– Jag har försökt googla och vet att det finns regnbågsbibliotekarier på ett par skolor. Men vad jag sett finns det inget liknande uppdrag på folkbibliotek. Därmed inte sagt att det inte finns, säger Mimmi Söderlund. 

I hennes uppdrag ingår att rådge inköpare av litteratur, vägleda kollegor i kommunikation och uppmärksamma viktiga hbtq-datum med aktiviteter. Västerås bibliotek blir bland de första i landet med införandet av rollen regnbågsbibliotekarie. Projektet vänder sig till Västeråsbor i alla åldrar.

– Vi vet också att det finns ett stort behov för nyanlända och asylsökande. Vi försöker tänka på alla som känner att de ligger inom paraplybegreppet hbtq+, säger Mimmi Söderlund

Förra året blev bibliotek som ordnat sagostunder med hbtq-tema för barn en infekterad politisk stridsfråga och Kalmars stadsbibliotekchef Caroline Arvill mottog hotbrev för hennes arbete med hbtq-frågor. I Västerås tänker man därför på säkerheten. 

– Vi är medvetna om riskerna men vill inte utgå från att det kommer bli någon brunhögerattack. Men vi är beredda på det och kommer då ha en dialog uppåt med ledningen om vad som behöver göras. Samtidigt menar hon att kulturdebatten och homofobiskt färgat hat mot bibliotek gör att satsningen på regnbågsbibliotekarier fyller ett behov. 

– Att vi gör detta är också på grund av backlashen. Vi känner att det behövs och är angeläget. Vi märker också att biblioteksledningen är mer intresserade av de här frågorna än för bara några år sen så det märks att saker händer i samhället, säger Mimmi Söderlund, regnbågsbibliotekarie. 

The post Västerås först i landet med regnbågsbibliotekarie first appeared on Opulens.

VÅRDEN. “Feldiagnostisering sker, vilket per automatik ger en felaktig behandling – fel patient, fel begrepp helt enkelt. Det händer alltför ofta, ibland på grund av ren inkompetens, men, och det är vad jag i mitt hjärta tror, också beroende på stress.” skriver Robert Myhreld.

”Varje ord blir begrepp just genom att det inte skall tjäna som erinran om den unika, helt och hållet individualiserade urupplevelse, för vilken den har sin uppkomst att tacka, utan samtidigt måste passa in på otaliga, mer eller mindre liknande, det vill säga strängt taget aldrig lika, alltså på idel olika fall.

Varje begrepp uppstår genom likställande av olikheter. Lika säkert som det är att ett blad aldrig är helt likt ett annat, lika säkert har begreppet bildats genom att man godtyckligt låtit dessa individuella olikheter falla, glömt bort det skiljande, och man väcker nu föreställningen, att det i naturen finns någonting utom bladen som vore ‘blad’, kanske en urform.” (Nietzsche)

Begrepp, alltså det vi använder för att förstå något över huvud taget. Alltid bekväma, inte sällan bedrägliga – då och då destruktiva.

Så, angående citatet: Byt ut ’bladet’ mot ’människor’ eller varför inte grupper av människor som det talas om i negativa termer: invandrare, människor som tigger, människor som får bidrag, personer som faller inom paraplybegreppet hbtqia+ och så vidare, ni förstår. ”Idel olika” människor, samma ”likställande av olikheter”.

Ytterligare: Jag förstår behovet/kravet inom vården att generalisera och därmed förstå patienterna i termer av symtom och diagnoser. På så vis görs patienten begriplig och förhoppningsvis behandlingsbar på ett säkert och effektivt vis. Vården för den enskilde blir emellertid bara individuell till en viss gräns eftersom diagnoserna måste ”passa in på otaliga, mer eller mindre liknande, det vill säga strängt taget aldrig lika, alltså på idel olika fall”.

Feldiagnostisering sker vilket per automatik ger en felaktig behandling – fel patient, fel begrepp helt enkelt. Det händer alltför ofta, ibland på grund av ren inkompetens, men, och det är vad jag i mitt hjärta tror, också beroende på stress.

Ytterligare resurser, alltså allt det som ger vårdpersonalen mer tid med patienten, gör patienterna mindre lika varandra i vårdens ögon.

The post Fel diagnos ger fel behandling first appeared on Opulens.

MÅTTSTOCKAR. Högern anser att det i allra högsta grad behövs en värdegrund för att förklara för invandrare vad som gäller. Däremot är “värdegrund” under andra omständigheter visst ett PK-ord som syftar på något de anser påprackas gemene man, menar Nathan Hamelberg.

För den som tillbringat mer tid än en fikarast på Twitter, det sociala medium där det tjattras mest från opinionsbildare, är det uppenbart att begreppet värdegrund har en nästan magisk kvalitet för många. Inte bara på Twitter så klart, det stormas kring ordet i traditionella medier och i den offentliga debatten också. Men Twitter är ofta en indikator på vilka buzzwords som seglar upp, eller snarare vilka ord det börjar gå trend i att skapa friktion mot.

The post När ord blir väderkvarnar first appeared on Opulens.

KULTURPRIS. Malmö stads kulturpriskommitté har beslutat utse operasångaren Rickard Söderberg som mottagare av 2021 års kulturpris.

Rickard Söderberg beskrivs i ett pressmeddelande som “en viktig debattör för mänskliga rättigheter och hbtqia+-frågor”.

Ur motiveringen: “Genom allt detta och uppträdanden världen över, har han konstant satt Malmö på världskartan och samtidigt alltid funnits nära alla de som bor och verkar i staden. När covid-19 lamslog världen var han med och såg till att de som hade det svårast fortfarande kunde ta del av kultur, bland annat genom livesändning av allsång, dagens sång och körlektioner samt en gårdsturné på seniorboenden runt om i Skåne.”

Kulturpriset består av en statyett samt en prissumma på 80 000 kronor.

TT NYHETSBYRÅN

The post Han får Malmö stads kulturpris first appeared on Opulens.

ESSÄ. Emil Åkerö skriver om maskulinitet, klass och internaliserad homofobi samt vilka kroppar som får uttrycka vad. Utgångspunkten finns i hur Lil Nas X har gjort sig känd för att göra musik där hans homosexualitet står i fokus.

Det är något med hur det skrivs om Lil Nas X, artist från USA som blandar hiphop och country, som stör mig men som svårt att formulera. Jag har gått runt med den här känslan sedan videon till “Montero (Call Me By Your Name)” kom ut. I videon ses bland annat Lil Nas X servera djävulen en lapdance, ja för Lil Nas X är alltså öppet homosexuell. Och svart.

Lil Nas X är inte den första svarta mannen som gör musik om begär till män. Men han kan vara den första som hyllas för sin öppenhet, världen har för en stund glöm bort Frank Oceans album Chanel Orange från 2012 där han kom ut som bisexuell. Vilket i sig säger något, bisexualitet, framförallt hos män, osynliggörs alltid i bägge läger. Homosexuella ser honom inte som på riktigt, så istället hyllar de den ”äkta varan” Lil Nas X. Så länge han gör det på rätt sätt, så länge han producerar rätt form av homosexualitet.

Lil Nas X debuterade med albumet Old Town Road 2018, med en mer maskulin framtoning. När “Montero (Call Me By Your Name)” kom var det dock med en mer flamboyant persona, vilket blev för mycket för de kristna högergrupper som hade gillat honom tidigare. Den flamboyanta svarta mannen har retat upp flera läger, såväl svarta och vita som straighta och icke-straighta. Det är just den här formen av flamboyant maskulinitet som slagit splinten, och vi kan inte komma ifrån att hudfärgen spelar roll. En jämförelse vi kan göra är med den australiska popsångaren Troye Sivan, som bland annat har gjort låten “Bloom” som oförblommerat handlar om analsex.

Utöver detta har Sivan likt Lil Nas X poserat på röda mattan i kläder med en flamoboyant, feminin, framtoning och hyllats. Men när Lil Nas X eller den betydligt äldre, men minst lika icke-vita, skådespelaren Billy Porter gör det skrivs det om det på ett annat sätt. Sedan har vi en ny heterosexuell manlighet, som de ny straighta pop-pinup-pojkarna som Harry Styles står för. Även de poserar i klänningar, smink och lättklätt och vägrar kommenterar rykten om sin sexualitet och istället rider de på vågen av dessa rykten och bygger sin karriär på att helt vagt eventuellt framstå som homosexuell men samtidigt inte. För så länge det inte sägs rakt ut, så länge du kan uppfattas som vad som, ses du som modig och trygg i din manlighet. Det är först när du är öppet homosexuell som skammen kommer, skammen över det feminina.

Den feminina mannen som fortfarande kan vara heterosexuell är den som vinner. För hur gärna vi än vill tala om HBTQIA+ som en grupp så är det ett spektrum vi pratar om. Ett spektrum där olika grupper, identiteter och individer samsas med olika mål, drivkrafter och viljor. De ideal som finns i samhället finns även inom spektrumet och påverkar, den som uppfattas som straight kan då agera utifrån samma position som den som faktiskt är straight, varför det självvända hatet mot femininet uppstår. Att kunna leka med feminina uttryck är det inte alla som tillåts eller kan göra.

Den svarta kroppen premieras när den är hypermaskulin, exotisk och på gränsen till farlig.

Profilerna på den största träffappen för män som har sex med män, Grindr, fylls av kravlistor av typen ”inga svarta, inga asiater, inga tjocka, inga feminina”. Varenda homosexuell man vet att hans värde ligger i att passera som straight, att det feminina är något som ligger till last, framför allt hos andra män som har sex med män. Men det är också en fråga om hud och kropp. Olika kroppar tillskrivs olika beteenden, handlingsutrymmet är olika stort och tillåtelsen för vad man kan göra varierar.

Den svarta kroppen premieras när den är hypermaskulin, exotisk och på gränsen till farlig. Den kan eftertraktas som objekt, som kropp. Vad Lil Nas X gör är att bryta mot det här narrativet, genom att ta en tydlig queer approach – han vägrar bli definierad utifrån bara en del av sin identitet. Sociologen Raewyn Connell har introducerat begreppet hegemonisk maskulinitet, en hegemoni innebär att det finns en ledande position som eftersträvas och som skapar ideal. Den här hegemonin är kontextuell, ser olika ut beroende på situation. Pop-pinup-pojken Harry Styles existerar i en kontext, Troye Sivan i en annan och Lil Nas X i en tredje. Och det här är något vi lätt glömmer bort när vi pratar om en ”ny” maskulinitet: vilka är det som får vara med och skapa den?

Allt detta tar mig 15 år tillbaka i tiden. Jag är jämngammal med artisterna Darin Zanyar och Danny Saucedo och minns hur det var när de slog igenom. Det spekulerades om Darin, som kom ut som homosexuell förra året 2020, redan 2005. Men den alla hoppades på skulle komma ut var Danny.

Jag minns kommentarstrådarna med fantasier, föreställningar, historier och ”bevis” om Danny. Danny gjorde på många sätt det som Felix Sandman och Benjamin Ingrosso gör idag, presenterar en mjukare maskulinitet där de kramas och visar känslor, bygger gemenskap i stället för konkurrens och skriver låtar om det. Danny kysste till och med Erik Saade för att bevisa att de inte var de rivaler som media ville ha det till när de båda tävlade i melodifestivalen 2011. Och ryktena var i gungning igen. Med Darin liksom bara konstaterades det att ja, han var nog bög men det var inte honom det skrevs digitala spaltmeter om. Och här någonstans måste vi prata om hur vi ser på ursprung och etnicitet, vem som ses som svensk, vem som eftertraktas och vem som får göra vad med vilken kropp. För detta är såklart en mer komplicerad historia än svart och vit, det handlar också om vilka kulturer och ursprung som tillskrivs vilket värde.

Darin Zanyar har föräldrar från Kurdistan, Danny Saucedos föräldrar är från Bolivia och Polen, men ändå var det Darin som sågs som invandraren medan Danny var spännande exotisk med blont hår. Begreppen vit och icke-vit handlar inte främst om graden melanin, det handlar om vad vi rasifieras som, vilka egenskaper och personligheter vi tillskrivs utifrån vårt utseende.

Med mina erfarenheter har jag svårt att relatera till hur det är att vara icke-vit, men jag kan försöka förstå

Rasifiering är en process, du kan rasifieras som vit eller svensk vilket är sällan något som innebär något negativt, och när det väl händer, då skriker vita om rasism. Så obehagligt är det att få sin vithet, sina fördelar, utpekade att folk känner sig kränkta.

Jag är vit, etnisk svensk bort till nationalstaten Sveriges grundande 1523 om man så vill och det är från positionen jag uttalar mig. Med mina erfarenheter har jag svårt att relatera till hur det är att vara icke-vit, men jag kan försöka förstå. Det är också något som fångades i den senaste säsongen av TV-serien Love, Victor. Detta är en spinoff på filmen Love, Simon som handlar om den alabastervita Simon som kommer ut till sina oerhört liberalt sinnade föräldrar som har det lite svårt i kanske en kvart.

I Love, Victor är det latinamerikanska Victor som står i fokus. I slutet av första säsongen kommer han ut till sina föräldrar, och vi får genom andra säsongen följa när den troende katolska mamman kommer till acceptans av sin sons homosexualitet, men också hur den vita protestanten till pojkvän, Benji, även han med liberalt sinnade medeklassföräldrar, inte förstår situationen för den utanför medelklassens ängslighet där obekväma känslor sopas under mattan. Det är just det: vi vita bögar kan kanske inte relatera men vi har fortfarande ett ansvar kring hur vi förhåller oss till detta. Vi behöver alltid veta från vilken position vi uttalar oss och vilket ansvar vi bär på – ansvar, inte skuld. Men ibland, blir det fel.

Tidigare i år delade den svenska podden Bögministeriet en Instagrambild som föreställde en svart naken man, fotad bakifrån med ett koppel och detta kan vi se som ett pedagogiskt exempel på hur kroppar som Lil Nas X betraktas, den ädle vilden som ska tyglas. En svart kropp som utmanar föreställningar om svarta män. Ett uttryck som även gett ljud i skällan hos andra svarta män, när andra rappare har sjungit ut i homofobiska ranter som mer eller mindre explicit handlat om Lil Nas X. Lil Nas X visar på begreppet intersektionalitet i sitt esse: att en person är mer än sak. Han är inte bara en öppen homosexuell artist från USA:s konservativa sydstat Georgia, han är även svart. Och hur gärna svenska debattörer vill hävda att de inte ser hudfärg så är det inte samma sak att vara en svart homosexuell artist från Georgia som gör musik i gränslandet mellan country och hiphop och att vara en vit homosexuell artist från Australien som gör popmusik. Framför allt vem som tillåts vara flamboyant, feminin och kan bryta mot mönster.

En svart artist har svårare att göra det som Harry Styles, Felix Sandman och Benjamin Ingrosso gör, vada i ett limbo av känslouttryck, kramar, vågat mode men alltid på rätt sida gränsen. Lil Nas X spränger boxar och glastak omkring sig, men i reflektionen av glassplittret kan vi se en reflektion av alla de saker vi inte vill prata om.

The post När regnbågen inte är i alabaster first appeared on Opulens.

BEGÄR. “Dubbelgångarnas sätt att älska och leva blir en omvänd spegelbild av den heterosexuella matrisens påtvingade begränsningar och förväntningar, på vad kön, sexualiteter, kärlek och intima relationer bör innehålla och representera”. Cecilia Persson recenserar Erika Johanssons debutverk.

Parasit av Erika Johansson
Vertigo Förlag (2018)

Ordet dubbelgångare har en central roll i Erika Johanssons starka debut med den prosalyriska boken Parasit, som består av egenartade och laddade erotiska skildringar av anima och animuskaraktärer som förfaller, i ett träsk av kärlek, åtrå och passion. Hon skriver med ett ljuvligt språkflyt och kanske blir somliga avståndstagande och provocerade av råheten i sexakterna men det förtar inte faktum att Parasit är en berikande och tänkvärd läsupplevelse.

Vem är det som knullar med vem och var befinner sig dubbelgångarna? Det är en berättigad fråga, då texten flyter samman utan skönjbara gränser och det är möjligen ett stilgrepp avsett att förstärka den biologiska och emotionella upplösningen och transformationen som dubbelgångarna genomgår? Är det en iscensättning av sadomasochistiska simultanta hermafroditer – eller en realistisk beskrivning vad destruktiv kärlek gör med oss – oberoende av kön och sexuell läggning?

Det är inte helt enkelt att tolka Parasit och det är lätt hänt att hädanfalla till moralismer och normativa diskurser kring ”fin och ful” sexualitet. Sex, sexualitet/er, erotik, pornografi, normalitet, väcker ofta starka affekter och HBTQ har gett oss en uppsjö av sexualiteter och identiteter att lära känna och förhålla oss till. Det kanske förenklat går att påstå att HBTQ delvis handlar om att avslöja och avtäcka tabun och den repressiva toleransens gränsdragningar, för det som kategoriseras som avvikande? Samt de sociala och kulturella föreställningarna om vad kön och sexualiteter är. Det avvikande skall normaliseras via ressentiment och statliga utredningar om hermafroditer och transpersoner är ett tydligt exempel på detta och som historikern Sara Edeheim analyserar i sin briljanta avhandling: Begärets lagar. Moderna statliga utredningar och heteronormativitetens genalogi.  Men, Parasit är nog inte menat att vara ett inlägg i normkritiska debatter ─ och att göra boken till ett normkritiskt skönlitterärt debattinlägg vore verkligen reducerande mot dess påfallande litterära förtjänster så varför fortsätta kretsa kring het gröt?

Det har nog med förpackningen att göra och att Vertigo förlags varumärke är att ge ut kontroversiell erotisk litteratur. Som läsare dras man in i en viss sorts läsarter oavsett om man vill det eller inte. Parasit är både subversiv och performativ och dubbelgångarnas sätt att älska och leva blir en omvänd spegelbild av den heterosexuella matrisens påtvingade begränsningar och förväntningar, på vad kön, sexualiteter, kärlek och intima relationer bör innehålla och representera.

Den självkritiska reflektionen är ett indirekt värde med Erika Johanssons bok och den tvingar läsaren att gå i klinch med sina egna begärsregler och tillåtna eller otillåtna erotiska fantasier. Ömsom är Parasit en vacker beskrivning av sorg och förtvivlan som till exempel i de här bedårande raderna: Stanken av svedda träd och ruttnande kadaver sipprar tjock och kväljande in genom det spruckna hölje som en gång var vårt hus. Ömsom är boken som ett brölande karnevalståg av erotiska scener och om de väcker upphetsning eller aversion är egalt. Det blir mycket knulla, fitta, blod, stank, kuk, svett, orgasmer, våld och efter några sidors språkliga upprepningar så avtar läslusten.

Hur Parasit upplevs och tolkas, kan delvis förklaras med läsarens sexuella, politiska och moraliska preferenser men inte uteslutande ─ och det gäller självfallet all slags tolkning men i så kallad ”erotisk litteratur” ─ blir detta mer uppenbart.  De impressionistiska bilderna tilltalar mer än de expressionitiska även om det nog går att kalla Parasit för en litterär variant av Munchs tavla Skriet.

Erika Johansson är en stor och intelligent skrivbegåvning och det vore oerhört spännande att se denna egensinniga debutant blomma ut, i en inte lika fullt så förutsägbar tematik med dess givna ordval och genreklichéer.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Subversiv och performativ läsning first appeared on Opulens.