FILM. ”’24 timmar i New York’ är den typen av liten, inte särskilt spektakulär film som kan sätta ett frö i dig där den sedan växer vidare. Se den!” skriver Charlotte Wiberg.

The post ”24 timmar i New York” är verkligen sevärd first appeared on Opulens.

TV-SERIE. ”Man måste sannolikt vara en kallhamrad kulturkrigande fascist för att inte ta den här serien till sitt hjärta,” skriver Charlotte Wiberg om dramakomedin ”Tore”.

The post Om du inte är fascist så kommer du att älska ”Tore” first appeared on Opulens.

MUSIKSCEN. Den innovativa undergroundmusikscenen i Ugandas huvudstad Kampala har blivit ett hem för queera östafrikaner. Lagförslaget mot HBTQ+ som presidenten Yoweri Museveni nyligen godkänt kommer att förändra deras liv.

Ugandas president Yoweri Museveni har godkänt ett lagförslag mot HBTQ+ som kriminaliserar homosexualitet med tunga straff inklusive dödsstraff. The Guardian skriver att den underjordiska elektroniska musikscenen i huvudstaden Kampala blivit ett säkert utrymme för medlemmar i den östliga och centralafrikanska HBTQ+-gemenskapen och skapat en egen nisch i en redan blomstrande subkultur. Homofobin som ökar i hela samhället hotar denna gemenskap.

Ugandas HBTQ+-grupper har dokumenterat en snabb ökning av attacker sedan 2019, underblåst av en våldsam politisk retorik på tv och sociala medier. Attackerna har åtföljts av konspirationsteorier. Som ett resultat tvingas många artister överväga sin framtid i Kampala.

The post Lagförslaget mot HBTQ+ påverkar undergroundmusiken i Uganda first appeared on Opulens.

DÖDSSTRAFF. Uganda har en av världens strängaste lagar mot homosexualitet. Ett nytt lagförslag kan göra straffskalan än mer sträng. Landets president Yoweri Museveni har vetorätt och kan eventuellt stoppa de föreslagna straffskärpningarna. 

Vice rapporterar att Ugandas parlament har antagit en av världens strängaste anti-homosexualitetslagar, som gör det olagligt att identifiera sig som homosexuell och inför straff för vissa handlingar som innebär en skärpning av straffskalan. Denna nya lag skärper landets 2014 års anti-homosexualitetslag genom att kriminalisera tillhörighet till hbtq-rörelsen. Lagförslaget skulle, om det antas av presidenten, innebära livstids fängelse för homosexuellt umgänge och dödsstraff för alla som är bedöms ha gjort sig skyldiga till “värsta graden av homosexualitet”, ett tänjbart begrepp.

Det införs också ett femårigt fängelsestraff för “främjande av homosexualitet” medan en person som berör någon “i avsikt att begå homosexualitet” eller befinns skyldig till “brottet homosexualitet” kan få ett fängelsestraff på mellan 1o och 20 år. President Yoweri Museveni kan nu besluta att antingen skriva under det nya lagförslaget eller lägga in sitt veto. Human Rights Watch har uppmanat regeringen att förkasta lagförslaget och sagt att det “skulle bryta mot flera grundläggande rättigheter … (och) rätten till yttrandefrihet och föreningsfrihet, integritet, jämlikhet och icke-diskriminering.”

The post Sträng anti-homosexualitetslag i Uganda kan bli än värre first appeared on Opulens.

MÅNGFALD. Västerås bibliotek har utsett tre nya bibliotekarier specialiserade på frågor och litteratur för homo- bi- och asexuella samt trans- och intersexpersoner. Mimmi Söderlund är en av tre som fått den nya titeln regnbågsbibliotekarie. 

– Jag har försökt googla och vet att det finns regnbågsbibliotekarier på ett par skolor. Men vad jag sett finns det inget liknande uppdrag på folkbibliotek. Därmed inte sagt att det inte finns, säger Mimmi Söderlund. 

I hennes uppdrag ingår att rådge inköpare av litteratur, vägleda kollegor i kommunikation och uppmärksamma viktiga hbtq-datum med aktiviteter. Västerås bibliotek blir bland de första i landet med införandet av rollen regnbågsbibliotekarie. Projektet vänder sig till Västeråsbor i alla åldrar.

– Vi vet också att det finns ett stort behov för nyanlända och asylsökande. Vi försöker tänka på alla som känner att de ligger inom paraplybegreppet hbtq+, säger Mimmi Söderlund

Förra året blev bibliotek som ordnat sagostunder med hbtq-tema för barn en infekterad politisk stridsfråga och Kalmars stadsbibliotekchef Caroline Arvill mottog hotbrev för hennes arbete med hbtq-frågor. I Västerås tänker man därför på säkerheten. 

– Vi är medvetna om riskerna men vill inte utgå från att det kommer bli någon brunhögerattack. Men vi är beredda på det och kommer då ha en dialog uppåt med ledningen om vad som behöver göras. Samtidigt menar hon att kulturdebatten och homofobiskt färgat hat mot bibliotek gör att satsningen på regnbågsbibliotekarier fyller ett behov. 

– Att vi gör detta är också på grund av backlashen. Vi känner att det behövs och är angeläget. Vi märker också att biblioteksledningen är mer intresserade av de här frågorna än för bara några år sen så det märks att saker händer i samhället, säger Mimmi Söderlund, regnbågsbibliotekarie. 

The post Västerås först i landet med regnbågsbibliotekarie first appeared on Opulens.

LÄSVÄRT. Denna bok är både tänkvärd och läsvärd. För alla, skriver Carsten Palmer Schale som läst “Lillflickan” av  Fatima Daas.  Hennes bok handlar om en vilsen pojkflicka som växer upp till en medveten lesbisk kvinna.

Lillflickan av Fatima Daas (pseudonym)
Översatt från franskan av Johan Wallin
Verbal 2022

Nyligen utkom Fatima Daas debutroman ”La petite dernière” i svensk översättning. Det är en märklig bok, som är olik de flesta. Berättelsen drivs obönhörligt framåt i form av aforismliknande prosafragment, vänder så tillbaka och återuppstår så att säga igen. Ibland kan detta irritera, men helhetsintrycket är starkt.

Huvudpersonen heter Fatima (som profeten Muhammeds yngsta dotter med sin första fru; namnet är med andra ord heligt och skall inte besudlas). Hon växer upp i en förort till Paris, Clichy-sous-Bois, men tar sig efter grundskola och gymnasium till Paris, där hon under några år studerar filosofi vid ett bra universitet. Hon är med andra ord begåvad.

Fatima är dock en i många avseenden vilsen pojkflicka som växer upp till en medveten lesbisk kvinna. Hon är vidare algerier och muslim i den fransktalande huvudstaden. Kort och gott lever hon i ett mycket motsägelsefullt nät av relationer och regler. Hemma som borta. I sig själv. Man kan kalla hennes livsvillkor tydligt intersektionellt laddade. Kvinna bland manliga män, muslim bland kristna, algerier bland fransmän, homosexuell bland företrädesvis heterosexuella osv. Man kan lätt komma att tänka på en kvinnlig motsvarighet till Kafka.

Vad som mig framstår som både tyngst och viktigast i boken är två saker. Det levande porträttet av en ung kvinna (mestadels 27 år) invävd i ett spindelnät av konventioner och anti-konventioner. Det högst personliga sättet att skriva (eller med bokstäver skulptera) sig fram genom såväl berättelsen som livet. Ständigt grubblande; ständigt vacklande mellan det ena påbudet och det motsatta.

Jag heter Fatima.
Jag är muslim.
Jag är från Algeriet.
Jag är lesbisk.
Jag är en flicka (eller kvinna).
Jag gråter.

Men med hundratals variationer i takt med händelsernas utveckling går berättelsen framåt.. Eller stampar, hoppar, vattentrampar. Med två ryck framåt eller uppåt, och ett bakåt eller neråt. Hennes utveckling startar i mammans kök. Hennes far är patriark. Hon har två äldre systrar (hon skulle haft tre, men den äldsta dog tidigt). Islam hennes religion. Hon klär sig tidigt som pojke, utan att hon själv märker det först. Hon får mens och förtvivlar. Hon böjar snegla mot kvinnor utan att riktigt förstå varför. Hon uppsöker imamer och psykologer. Hon får efterhand intima kontakter med kvinnor. Hon grubblar. Men: Allahou Akbar. Hon reciterar Koranen.

Det är först när hon som 25-åring träffar Nina Gonzalez som hon på allvar förstår att något centralt fattats henne. Nina röker, tar en joint, dricker öl och pratar på. Men är också mångdimensionell. Framför allt är hon lesbisk och aktiv i stadens HBTQ-kretsar.

Samtidigt som lyckan sakta börjar strömma in i Fatimas medvetande, och samtidigt som hennes identitet tätnar, rusar emellertid alltjämt tankeströmmar genom henne. Av typen:

Jag heter Fatima.
Jag besudlar mitt namn.
När jag var tjugo kunde jag inte stryka min skjorta.
Jag kom till världen genom kejsarsnitt.
Jag är astmatiker.
Jag är ett avant kamelsto.
Jag uppfyller inte min roll.
Jag är en turist som inte längre orkar vänta.
Jag började skriva mig ren. Utan att var vit cisman.
Jag är ett olycksfall.

Ändå förändras det mesta. Hon reser egen kritik mot tolkningen av islam. Hon hamnar i konflikt med sin mor under ett samtal om homosexuella – män. Nina blir svartsjuk på Fatima i en danslokal.

Fatima avslöjas som ”konstig pojkflicka”. Hon kallas in till rektorn; hon pratar om sig själv som någon annan med en sträng imam; hon har det trassligt med sin känslor för Nina (som själv verkar olycklig).

Men så pratar hon ut, och skojar, med sin bästa vän, väninnan Rokya. Hennes olyckliga kärlek till Nina eroderar långsamt. Hon skriver ett brev. Hon blir för första gången fullt ut erkänd för den som hon egentligen är – av sin mor. I köket, där hela berättelsen tog fart. Man anar ett ljus vid horisonten.

Denna bok är både tänkvärd och läsvärd. För alla. Men möjligen mest för dem som måhända inte kan eller får läsa den. Annat än i smyg.

The post Att leva i en värld av motsägelser first appeared on Opulens.

UPPTÄCKTSRESA. I Uganda insåg Torrey Peters att hon behövde acceptera sin transidentitet för att nå sin fulla potential som författare.

Det ledde fram till den bästsäljande romanen “Detransition, baby”, om moderskap, könsidentitet och kärlek.

Sofia Sundström/TT

The post Peters: Mer än bara överlevnad för transkvinnor first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. Ann-Christine Ruuths dotter Ester Roxberg skrev boken Min pappa, Ann-Christine som senare blev den omtyckta filmen Min pappa, Marianne. Den 13 maj släpper prästen och föreläsaren sin egen berättelse, Jag kom inte ut – Jag blev mig själv (Norstedts), om när hon vid 57 års ålder äntligen kunde bli den hon innerst inne alltid har varit. 

Den 13 maj släpps din självbiografi Jag kom inte ut – jag blev mig själv, som är din berättelse om när du blev dig själv som kvinna efter att ha levt som man i många år. Vad fick dig att börja skriva den här boken?

– En rad saker bidrog till det. Flera människor som har läst min dotter Esters bok, Min pappa, Ann-Christine, har frågat mig när min berättelse kommer. Sedan kom filmen, Min pappa, Marianne, men det handlar ju inte om mitt liv. Under pandemin gjorde jag färre föreläsningar och då tänkte jag att jag skulle ge det ett försök. Jag tog kontakt med Norstedts som var intresserade och där började en skrivprocess.

Hur väl kunde du relatera till Esters historia i Min pappa, Ann-Christine och varför kändes det viktigt att få berätta själv?

– Det där är ju hennes berättelse som hon har berättat ur sitt perspektiv som dotter. Jag fick läsa manuset innan det publicerades och jag ändrade ingenting, det var ju så hon upplevde det. Men det här blir min berättelse och den står inte i relation till mina barn, utan framför allt till andra och till mig själv.

– När man tittar på filmen Min pappa, Marianne så får man inte reda på så mycket om vad Marianne tänker och känner, eller vad som leder fram till hennes beslut att kliva fram. Jag försöker att berätta och problematisera det. Filmen är en feel good-film och det går väldigt lätt för Marianne, men i verkligheten var det inte så enkelt för mig.

Som titeln antyder föredrar du att inte kalla det för att komma ut utan väljer att säga att du har blivit dig själv. Hur kommer det sig?

– Jag värjer mig mot sådana klichéartade uttryck som att komma ut. Det är en process som i mitt fall har varit lång och den har handlat om att bli den som jag uppfattar att jag är. Att komma ut i offentligheten handlar om alla andra, men det viktiga var att äntligen få vara den jag är. En del kanske har levt ett dolt dubbelliv under en längre tid men det har aldrig jag gjort, mer än i min tankevärld.

Du kände på dig tidigt i livet att du inte var man. I boken beskriver du hur dina namn, kläder och leksaker markerar ditt bestämda kön och berättar om ett minne där din mamma försöker sätta på en kjol på din bror Sven. Vad stod den där kjolen för? Kunde du sätta ord på känslorna?

– Jag minns fortfarande den scenen väldigt tydligt. Min mamma skulle nog bara skoja med min bror, som började fäkta med armarna och tyckte det var jättepinsamt, medan jag gärna skulle vilja ha haft den där kjolen på mig. Jag kommer ihåg känslan, men hade inte orden till att beskriva vad jag kände så att det blev begripligt ens för mig själv. Jag förstod samtidigt att det var fel. Från dagen jag föddes fick jag veta att jag var kille, på otaliga sätt, och kom till en punkt där jag insåg att jag inte kände mig hemma med det. Men jag visste ingenting mer än att man inte skulle känna eller vara så, orden kom långt senare.

Men år 2010 bestämde du dig för att börja leva som den du innerst inne kände att du var. Hur tog du det klivet?

– Då jag verkligen började sätta ord på det var när jag började hos min kurator, Johanna, när jag var 57 år. Då fick jag äntligen ha ett samtal med någon som kunde spegla mig och ställa relevanta frågor så att jag kunde få större perspektiv på det jag kände. Att våga yttra orden med min egen mun och själv höra vad jag sa var en process bara det, det fanns många rädslor.

– Sedan var jag tvungen att prova vad det jag kände innebar i praktiken, skulle jag känna mig konstig om jag levde så här? Det visade sig vara tvärtom, jag hittade hem till mig själv och den känslan bekräftade allt som jag hade sagt och känt. Det här är ingen maskerad, det här är jag.

Jag kan tänka mig att det var ett stort steg, kanske särskilt vid en ålder då många haft en uppfattning om vem du var sedan långt tillbaka?

– Reaktionerna har varierat oerhört, från chock och avståndstagande till tystnad, nyfikenhet och omedelbart accepterande. Det är ju inte bara jag som utmanar dem med mitt sätt att vara, utan deras egna föreställningar om manligt och kvinnligt utmanas också. Plötsligt ska de ta ställning. Och alla de människorna har i sin tur sina sammanhang, en person som kanske är trygg i sitt avståndstagande från HBTQ måste tänka om när de hör om mig. Som min dotter Ester uttryckte det, nu är vi en regnbågsfamilj. Sådana människor fanns där ute men det var inte vi, vi levde tryggt inom normen.

Hur förändrades livet efter att du började berätta öppet om vem du innerst inne är?

– I det yttre avseendet förändrades det inte så mycket. När jag började berätta levde jag till en början ett dubbelliv och kunde inte vara Ann-Christine fullt ut. Jag och min fru delade på oss och mina arbetsuppgifter som präst förändrades, men det var inte på grund av min process. Jag blev en offentlig person på ett annat sätt än tidigare, jag har gjort oräkneliga intervjuer i alla möjliga sammanhang.

– Till en början var det rätt jobbigt att möta andra människors reaktioner, men också mina egna. Jag undrade om det här beslutet var att lita på eller om jag hade inbillat mig alltihop? Andra säger till mig att jag är mycket gladare nu och jag känner mig gladare också, jag skrattar mycket mer. Det är en fantastiskt skön känsla att slippa skämmas över mig själv. All rädsla försvann när jag kunde kliva ut ur den skam jag omgett mig med, för jag visste ju att det här var jag.

Hur har du upplevt att bemötandet utifrån på ett samhälleligt plan har förändrats sedan dess, för 10 år sedan?

– Transpersoner har blivit oändligt mycket mer synliga. Det är inte så mycket fokus på att Tone Sekelius i Melodifestivalen är transperson utan hon är artist. Skolministern Lina Axelsson Kihlblom är också transperson, vilket nämndes när hon valdes, men det var inte därför hon blev minister utan för att hon är en jäkligt duktig och kompetent människa.

– Men transpersoner blir också ifrågasatta. För ett år sedan kom Kajsa Ekis Ekman ut med sin bok Om könets existens, där hon skriver att trans är en chimär och att kön bara är biologiskt. Hon fick enormt stort medialt utrymme för att framföra sina teser om detta. I Uppdrag gransknings Transbarnen fokuserar man bara på ett enda transbarn som har fått en dålig medicinsk behandling, vilket ledde till att man ifrågasatte all medicinsk behandling av unga transpersoner. 2014 kom ett utredningsförslag om att man ska kunna ändra sin juridiska könstillhörighet genom en enkel anmälan utan medicinsk utredning. Stefan Löfven sa att det skulle gå igenom till nästa val, och vad hände? Ingenting. Det är ofta så med utvecklingen, den går framåt men så kommer det en backlash och det är väl det vi har fått när det gäller just transpersoner.

Har du några huvudområden där du skulle vilja se förändring för transpersoner?

– Vården framförallt, som är oerhört eftersatt. Den som har fått en remiss till ett utredningsteam för könsidentitet kan få vänta i tre år på ett första samtal. Det är ju fullkomligt skandal och på den fronten ser vi inte någon förändring eftersom det saknas resurser. Det är det viktigaste området just nu.

Upplever du någon förändring i hur omgivningen bemöter dig nu jämfört med tidigare när du utåt sett var man?

– Det är en intressant fråga som jag har fått många gånger men har svårt att svara på. Jag har levt som man och har varit chef i många år så jag är van vid att ha blivit lyssnad på och att mina förslag tas på allvar. Jag tar för mig på ett annat sätt och tror att många kvinnor är uppvuxna med att finna sig i att ingen lyssnar på dig. Jag satt i ett sammanhang där en byggledare skulle presentera någonting och jag höjde rösten mot honom. Men lugna ner dig nu, sa han, och det hade han aldrig sagt om jag var man. Jag har vänner som är transmän och en av dem har kunnat berätta hur påtagligt hans liv förändrades när han blev man och hur otroligt mycket mer uppmärksamhet han fick då.

Du har flera gånger poängterat att när en kvinna klär sig i kläder som kategoriseras som manskläder, är det mer okej än när det är tvärtom. Vilka är dina tankar om det?

– Powerdress är ett känt fenomen bland många kvinnor men inte hos män, att man måste markera sin makt och ställning i organisationen genom sitt sätt att klä sig. Man kanske klär sig så som man tror att en man hade klätt sig om han var kvinna, med kostym och kavaj, för att markera makten. Jag älskar kläder, de är så viktiga. Vi säger någonting med hur vi klär oss, hur vi uppfattar oss själva men också hur vi vill att andra ska uppfatta oss. Det handlar om maktstrukturer i samhället.

– Ibland kan jag känna att när du som kvinna har nått toppen så har du glömt allting som varit innan. Jag hörde till exempel en högt uppsatt kvinna i näringslivet säga att hon var emot könskvotering, men hon behöver ju inte bekymra sig för det som redan är på toppen. Ska vi få till en förändring i det här samhället så är det ju alldeles uppenbart att det behövs en könskvotering så att vi lär oss vad som är det normala. Det förändras men går långsamt.

Idag föreläser du om könsnormer, trans och identitet, och är även ordförande i förbundet Transammans. Vad har du för långsiktigt mål med ditt engagemang i transfrågor?

– Som ordförande i Transammans vill jag försöka bidra till att situationen för transpersoner ska bli bättre i samhället, inte minst inom vården, och göra transpersoner mer synliga. Som föreläsare vill jag framförallt försöka bidra med mer kunskap, men också visa att de här frågorna inte bara rör transpersoner. Det handlar om oss alla, hur vi ser på manligt och kvinnligt och att vi verkligen ska kunna leva våra liv som dem vi är.

– Innan pandemin började jag föreläsa om min personliga berättelse och var på ett företag med ett stort kvinnligt nätverk. Efteråt fick jag så många reaktioner från kvinnor som berättade att de hade blivit starkt berörda, inte för att de själva var transpersoner utan för att de började fundera över sina egna liv. Jag vill beröra människor, inspirera andra till att leva sina liv som de vill och inte ta så förbaskat mycket hänsyn till vad andra tycker.

Boken är tillägnad alla som kämpar för att vara och leva som sig själva. Har du någon önskan om vad du vill att din bok ska kunna bidra med?

– Om den kan ge någon annan lite kraft och mod i livet, så är jag väldigt glad.

The post Helgporträttet: “Det här är ingen maskerad, det är jag” first appeared on Opulens.

HYLLNINGAR. Artisterna Tone Sekelius och Benjamin Ingrosso och tv-serien “Young royals”. De är några av vinnarna på kvällens QX-gala.

Artisten Tone Sekelius har tilldelats utmärkelsen årets hbtq på tidningen QX årliga gaygala. Galan, som hölls på Cirkus i Stockholm på måndagskvällen, var tillbaka efter att ha hållits i digital form under pandemin.

Tidigare i år kom artisten och videobloggaren Tone Sekelius på femte plats i Melodifestivalen med sitt bidrag “My way”. 2017 gav hon ut singeln “Awakening” som handlar om att komma ut som homosexuell. I fjol sände även Discovery+ dokumentären “Mitt namn är Tone”, som följer hennes tillvaro fram till att hon kom ut som transperson.

Årets hetero blev ständigt aktuelle Benjamin Ingrosso, och årets drag blev Imaa Queen.

Titeln årets bok gick till Jonas Gardells “Ett lyckligare år”, som handlar om historiska förkämpar för homosexuellas rättigheter. Årets låt blev Abbas “Don’t shut me down”, och årets tv blev Netflix-succén “Young royals” – tonårsdramat om en svensk prins som blir kär i sin manlige skolkamrat.

QX-galan, som leddes av Sissela Kyle och Edvin Törnblom, sänds även i TV4 den 29 april.

Sara Haldert/TT

The post Tone Sekelius prisad på QX-galan first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. Magnus Gertten är aktuell med en ny dokumentär om en stark, livslång kärlek som växte sig stark mellan två kvinnor i Ravensbrücks koncentrationsläger. Med Nelly & Nadine vill han lyfta en queer kärlekshistoria som annars inte skulle ha berättats. 

Du är aktuell med dokumentären Nelly & Nadine, som belönades med en Teddy award vid premiären på filmfestivalen i Berlin. Den här veckan kommer den till Sverige på Tempo Dokumentärfilmsfestival.

– Med en sådan premiär öppnar sig hela världen, den är med överallt och det är jättekul. Dels i Sverige och det känns viktigt att förankra den hit. Det kommer att vara en frågestund efter och det är kul att prata med publiken och känna in vad de tycker. Jag är precis färdig med filmen efter 5 år och det är fortfarande väldigt färskt för mig så jag lär mig någonting om den nu när jag ser den med en publik.

Filmen skildrar två kvinnor, Nelly och Nadine, som blir förälskade i Ravensbrücks koncentrationsläger. Vad är det som gör deras kärlekshistoria så speciell?

– Det finns många saker. Dels har de här kärlekshistorierna inte blivit berättade, de är undanstoppade i skuggorna och jag är tacksam att jag kan hjälpa till att lyfta fram dem. Från den här tiden finns det mest manliga hjältehistorier och jag vet att detta inte välkomnas av alla. Under vårt finansieringsarbete stötte vi på den polska televisionen som tyckte att det var en fantastisk historia men som inte kunde visa den i Polen.

– Det finns väldigt lite dokumentation kring den här typen av kärlekshistorier, så det är speciellt att jag kunde berätta inifrån med kvinnornas egna ord. Det finns en dagbok, brev och filmrullar så jag har kunnat komma nära någonting som annars bara blir journalistiskt sammanfattat. Jag vill att vi ska känna storheten i berättelsen och gå in i känslorna. Det fascinerande är också att kärlek i dessa krigstider kunde vara ett sätt att överleva kriget. I det här fallet har situationen i koncentrationslägret plockat fram de mest humanistiska sidorna och mänskliga kvaliteterna, som är förmågan att ge kärlek.

Men det tog lång tid innan Nellys barnbarn Sylvie öppnade och tittade igenom den här dagboken och dokumenten om sin mormor och Nadine. Hur kommer det sig, tror du?

– Ja. För Sylvie, som är vår berättare och håller oss i handen genom filmen, var det ingen självklarhet att göra den här resan och utmana tystnaden och familjehemligheten. Men det gav mig möjlighet att vara med i början av processen och få ett nu, det pågående i filmen är hennes resa att avtäcka berättelsen och försonas med tystnaden i familjen.

– Men vill man verkligen läsa om vad sin mormor fick uppleva i koncentrationslägret? Den tröskeln är nog svårare än vad alla vi kan föreställa oss. Jag tror att det var en jobbig resa i början men också befriande för Sylvie. Hon var med på premiärvisningen i Berlin, kom fram och pratade om filmen och sa att hon nu har kommit till rätta.

Nelly och Nadine är den tredje delen i en trilogi med filmer som baseras på en arkivfilm från 1945 där kvinnliga överlevare anlände till Malmö från Tyskland. Hur kom du först i kontakt med den här arkivfilmen?

– Det är en relativt känd SF-journal som visades på Sveriges biografer redan i maj 1945, svenska folkets första möte med bilder på överlevare från koncentrationslägren.
Men jag är nog den första som försöker reda ut vilka ansiktena på filmen är. En nästan omöjlig utmaning som jag antagit tillsammans med andra team under många år och med hjälp av passagerarlistor, utan foton, har vi lyckats sätta namn på väldigt många.

– Första gången jag tittade på filmen 2007 såg jag ett ansikte som verkligen fångade mig och det är Nadine Hwang som tittar rakt in i kameran. Hon har en blick jag inte riktigt har kunnat tolka innan, är hon lycklig över att vara fri? Hon visste ju inte om den kvinna hon hade träffat i lägret, Nelly, fortfarande levde. Hon är väldigt fascinerande och värd en egen långfilm. Folk skriver böcker om henne och i Kina gör man sina egna dokumentärfilmer utifrån hennes kinesiska historia. Många är fascinerad av berättelsen, forskare hör av sig från universiteten och vill berätta just sådana här queera historier.

Men senare återförenas paret och introducerar varandra som kusiner, en vän till dem menar i filmen att han ser någonting större mellan kvinnorna än den fysiska kontakten. Kan du utveckla det?

– Han beskriver ett liv från 50-60-talet där man kunde leva ganska fritt som homosexuell men inte gå hela vägen ut. Så det fanns en praktisk lösning i att kalla varandra för kusiner men i praktiken levde de tillsammans och hade ett umgänge som var rätt öppet. Det mannen pratar om är att man inte behöver visa alla känslor offentligt, det finns någonting större med kärleken än att behöva visa upp den.

– Baksidan är att den här mannen själv inte lyckades leva det livet. Han hade en manlig älskare som han egentligen ville vara tillsammans med. Så det finns ett tema i filmen om svårigheten i en viss tid att verkligen manifestera vem man är och vill vara. Och det finns en allmängiltighet i det som gör att även unga människor kan identifiera sig, att komma ut kan fortfarande vara en process, ibland komplicerad.

Du har sagt att du kände en plikt att berätta den här historien, på vilket sätt?

– Jag har gjort två andra filmer där jag utgår från den här journalfilmen, Hoppets hamn och Every face has a name. När jag var i Paris med den senaste blev jag kontaktad av ett lantbrukarpar som tyckte att vi skulle träffas och då får jag hela historien i min famn. Jag kände att världen måste få ta del av den, det spelade ingen roll att jag hade tänkt göra någonting annat. Jag funderar verkligen innan jag ger mig in i ett projekt för det är ju flera år av mitt liv, men plikten ligger i att den som hittar den här historien måste föra den vidare. Det är en viktig hbtq-historia som kan tala till alla.

Vad är det mest centrala du vill berätta med den här filmen?

– Min utgångspunkt är inte att jag ska göra en viktig film med ett viktigt budskap utan min ingång är alltid själva berättelsen, min fascination för en människa. Jag drivs av min nyfikenhet, att titta in i Nadines ansikte och undra vem hon var. Men sedan kan jag intuitivt känna att det finns en stor och viktig historia som växer fram allteftersom. Den här och andra filmer som jag gjort har landat i att bli några slags humanistiska manifest.

– Det är ingen film om koncentrationslägret eller holocaust-överlevare, det är bara själva arenan för berättelsen. I filmen om Zlatan, som jag och min bror gjorde, är själva arenan en konkret fotbollsarena och i min film om Björn Afzelius, Tusen bitar, är arenan musikscener. Men filmerna handlar egentligen om samma sak, de existentiella frågor vi alla ställer oss om hur vi vill leva våra liv, om svårigheten i att vara människa och meningen med livet. Det måste vara så stort. Den här filmen handlar inte om nazister utan om oss, våra liv och livsval.

Men finns det några särskilda teman på berättelser som brukar väcka ditt intresse?

– Jag dras till människor som kan uttrycka de här stora frågorna men de måste ju vara speglade genom en konkret berättelse. Karaktärerna kan inte sitta och prata om meningen med livet men om jag skapar en välberättad, konkret berättelse så kommer tittaren ha utrymme att fundera även på sitt eget liv. Det är den dimensionen en film är ute efter och det är även där poesin uppstår. Poesin uppstår inte genom att lägga in poetiska bilder på film utan för mig uppstår den om berättelsen är så tydlig och stabil att du har utrymme för att skapa poesin i ditt eget huvud. Är det dåligt berättat så kommer all energi gå åt till att försöka förstå vad som händer istället.

– Jag kommer ihåg någon som hade sett Tusen bitar och gick ut från salongen och sa att han skulle ringa sin son som han inte hade pratat med på tre år. Filmerna ska väcka någonting som handlar om våra egna liv fast det utspelar sig någon helt annanstans, som i ett koncentrationsläger 1944-45.

Du är ju journalist från början.

– Ja precis men de senaste 25 åren har jag jobbat med dokumentärfilm och det är en helt annan typ av berättande. Vi jobbar mycket med tidsaxlar och en utveckling medan journalistiken oftast är ett nu.

– Journalistiken har lärt mig någonting om research och intervjuteknik, men jag är väldigt anti skjutjärnsintervjuer och en alltför drivande journalistisk metod. Tvärtom handlar dokumentärfilm om att lyssna och känna in en historia för att få med sig stämningarna. Jag har till och med jobbat med nyhetsjournalistik en kort period och där finns en slags för svartvit mallad version av hur man ska berätta någonting genom att ställa två saker mot varandra, men jag behöver gråzoner och utvecklingen.

Hur såg det ut när du tog steget från journalistik till dokumentärfilm?

– Min första aha-upplevelse var när jag gjorde en radiodokumentär med en regissör på radioteatern. Han var dramaturgiskt skolad och jobbade med teater så han konfronterade de berättelser jag ville göra med en klassisk dramaturgi och genom att bygga scener med en karaktär som genomgår en utveckling. Det mötet med honom var enormt avgörande. Min första dokumentär var Blådårar, tillsammans med min bror, och då jobbade vi med en dansk klippare som kom in med annat tänkande. Det är samma klippare som har klippt den här filmen, så han är också en del av utvecklingen till att mer och mer känna in den här märkliga genren som är kreativ dokumentärfilm.

– I dokumentärfilm kan man ju inte omedelbart manusskriva utan det här är en processorienterad genre av film där vi reagerar på det som händer och för det vidare utifrån att det hela tiden förändras. Jag kan känna att det är världens mest privilegierade jobb att vara dokumentärfilmare. Dels de här processerna men också att jag kan knacka på vilken dörr som helst i världen och någon öppnar alltid och säger välkommen, äntligen är du här, nu får jag berätta min historia.

Din bror, Fredrik Gertten, är dokumentärfilmare, är det ett intresse ni fått med er hemifrån eller var kommer det ifrån?

– Det är en bra fråga men det finns kanske inget bra svar. Vi var tre bröder men en bror gick bort 2016 och han var också journalist. Det finns ett outsiderskap i att vara den som står vid sidan av och berättar om det som händer. Min pappa kommer från ett fattigt alkoholisthem och mamma var invandrare, så båda har haft ett outsiderskap i samhället och sådant för man vidare tror jag. Jag tror att vi har positionerat oss i förhållande till världen och att vara just dokumentärfilmare blev ett bra sätt att få utlopp för den berättar- och skapardrift som vi inte är unika om att ha men som vi har bejakat.

– Det är ett fantastiskt sätt att bearbeta livet, alla människor vi träffar pratar om livet hela tiden så jag måste hela tiden förhålla mig till det. Det finns en skön terapi i att få lov att vara dokumentärfilmare och prata om livsfrågor genom en berättelse och andra människor.

Vad ser du fram emot inför visningen på Tempo dokumentärfilmsfestival ikväll?

– Jag ser fram emot att se filmen tillsammans med en stor publik, att få känna in vad de känner när de möter de här två kvinnorna och hur de relaterar till sina egna liv. Att få sitta i publiken och höra reaktionerna, suckarna, snyftningar, skratten, andningen. För mig är det den stora upplevelsen som kommer att förändra mitt sätt att se på filmen.

– Det är en stark film och jag hoppas att den kan nå en hyggligt stor publik. Vi har ett hantverkskunnande i Sverige och Norden som gör att många, inklusive min film, är värda en stor biopublik. Men den här biografupplevelsen har försvunnit under pandemin och den vill vi verkligen väcka liv i igen. Det finns ett möte i en biosalong som jag tycker är speciell och värd att värna om. Alla kommer från olika håll och har en slags gemensam upplevelse av filmen. Så jag hoppas att folk har behov av att komma ut och göra saker tillsammans med andra nu.

The post Helgporträttet: “En historia undanstoppad i skuggorna” first appeared on Opulens.

HOMOFOBI. Anställda på Pixar, animationsstudion bakom filmer som “Toy Story” och “Insidan ut”, anklagar ägaren Disney för att klippa bort hbtq-innehåll, skriver The Guardian. I ett öppet brev hävdar de att Disney stryker scener av ömhet mellan homosexuella.

“Vi har personligen sett hur vackra berättelser, fulla av olika typer av personer, kommer tillbaka från Disney nedmalda till smulor av vad de en gång var”, skriver de anställda och lägger till att de är “spärrade” från att skapa hbtq-innehåll som de menar skulle kunna motverka diskriminerande lagar.

Kritiken mot Disney kommer efter företagets bemötande av den kontroversiella “Don’t say gay”-lagen som nyligen röstades igenom i Florida. Lagen innebär att ingen undervisning som rör sexuell läggning eller könstillhörighet får ske innan eleverna fyller nio år. Disneys vd Bob Chaek fick kritik för att inte offentligt ha tagit ställning mot lagen. Avslöjanden visade också att de politiker som röstade igenom lagen hade fått donationer av Disney.

TT Nyhetsbyrån

The post Disney anklagas för censur av samkönad ömhet first appeared on Opulens.

QUEERFILM. Just nu pågår filmfestivalen Cinema Queer på olika platser runtom i Stockholm. Melissa Lindgren grundade festivalen tillsammans med Oscar Eriksson, för att fylla ett tomrum av trygga queera rum. 

Hej Melissa!

Först och främst något om dig, vilken är din bakgrund inom filmindustrin?

– Jag är utbildad filmkurator på Göteborgs Filmhögskola och har tidigare jobbat på Tempo dokumentärfestival, bland annat som konstnärlig ledare. Jag är också verksam som producent på ett bolag som heter Story och producerar dokumentärfilm.

The post Helgporträttet: “Gentrifieringen slog ut alla queera spacer” first appeared on Opulens.

]]>