TV-SERIE. Det märks att skaparna och manusförfattarna Dagur Kári och Kim Fupz Aakeson har jobbat hårt och länge med rollfigurerna, skriver Christoffer Andersson som gillar den norska tv-serien Welcome to Utmark.

Welcome to Utmark
av Kim Fupz Aakeson och Dagur Kári
HBO Nordic

Welcome to Utmark (2021) är ett enda långt argument för urbanisering och att landsorten inte behöver vara ett dugg bättre än staden bara för att det är småskaligt och lugnare. Kari (Camilla Grønli Hartvig) kommer som ny lärare till Utmark från en större ort i förhoppning om att bli en del av ett litet klokt samhälle någonstans i norra Norden – ack så fel hon kommer ha!

Den enda kloka personen i Utmark är en tolvårig flicka som heter Marin (Alma Günther). Den vuxna befolkningen är en katastrof: en alkoholiserad fåraherde, en samisk man som är hembrännare, en spelberoende polischef, en pastor som gör illa skäl för sin titel, en bad boy-transvestit, en hallick vars fru nyligen dött… Karaktärerna är minst sagt originella i den här svidande, mörka norska serien.

Den alkoholiserade fåraherden Finn (Tobias Santelmann) förlorar sin flickvän, tillika sin dotters mamma, till den betydligt mer karaktäristiska och handlingskraftige hembrännaren Bilzi (Stig Henrik Hoff). Dottern Marin hamnar förstås i kläm därför att mamma Siri (Marie Blokhus) är upp över öronen nyförälskad och pappa Finn är svårt deprimerad och bitter och super mer än någonsin. Det är ett klassiskt exempel på kvinnan som lämnar en velig och tystlåten man för en annan lite mer resolut och handlingskraftig, och som sedan får bita i det sura äpplet.

Det uppstår en konflikt mellan Finn och Bilzi som genomsyrar hela serien, även fast ingen av dem riktigt har tid att verkligen engagera sig i den, därför att så mycket annat händer som kräver deras tankar och tid. Fler konflikter än den mellan Finn och Bilzi får vi ta del av och större delen av Utmarksupplevelsen sitter man egentligen bara och skakar på huvudet över hur stolta, på det irriterande inskränkta viset, vuxna människor kan vara.

Tolvåriga Marin är tittarens moralkompass. Hon är den stackars svampen som suger i sig konflikternas vämjeliga väsen – vissa vuxna kallar konflikterna för ”natur” – och ur henne träder små råd och visdomsord som är solklara för oss men som för de vuxna karaktärerna verkar vara rena grekiskan. Det är störande på ett fascinerande och underhållande sätt. Vilket kanske säger lika mycket om mig som tittare som om karaktärerna?

Det märks att skaparna och manusförfattarna Dagur Kári och Kim Fupz Aakeson har jobbat hårt och länge med rollfigurerna. Förmodligen har de baserat de flesta eller åtminstone några på verkliga personer (så brukar vara fallet i fråga om övertygande karaktärer). Filmiskt är det av det enklare slaget, inga teknologiska utsvävningar som i till exempel Jordbrukarna (2021), med bland andra Jonas Strand Gravli – som gör en biroll i Welcome to Utmark (han verkar vara med i allt norskt som når lite framgång).

Welcome to Utmark tar upp antitetiska teman som vuxna-barn, män-kvinnor, människor-djur, människor-natur och storstaden-landsorten och kokar ihop allt till ett realistiskt och mycket trovärdigt lantliv någonstans i norra Norden, i en by där alla känner alla och ingen egentligen kommer undan med några dumheter fast alla hela tiden försöker. Det är det tragikomiska som hela serien bygger på. Och ett starkt argument för att landsorten knappast är bättre än storstaden.

The post Tragikomiskt om livet på landet first appeared on Opulens.

TV-SERIE. The White Lotus är ett inslag i samtidsdebatten som jag misstänker att Mike White har haft liggande i kroppen länge. Det brukar vara så med det som svider, skriver Christoffer Andersson.

The White Lotus.
Skapare: Mike White
HBO Nordic.

The White Lotus (2021) är en obekväm serie som utspelas på ett lyxhotell på Hawaii. Människorna som kommer dit är privilegierade, vissa till och med originella, och som titeln anvisar är det fråga om de privilegierades problem – lotusblomman kan växa ur de flesta bottnar och därför har den kommit att symbolisera devisen att växa genom svåra utmaningar.

Vi har Shane (Jake Lacy) och Rachel (Alexandra Daddario) som rikemanssonen och arbetarklassflickan, överklassfamiljen Mossbacher med Nicole (Connie Britton) och Mark (Steve Zahn) i spetsen, den ensamma, neurotiska, stenrika medelålderskvinnan Tanya McQuoid (Jennifer Coolige) och hotellets platschef Armond (Murray Bartlett) som kämpar med sitt missbruk och sin homosexualitet. Skaparen, manusförfattaren och regissören Mike White lägger upp för ett svidande mellanmänskligt spel mellan stolta, curlade vuxenbebisar och hårt prövade arbetarklassinidivider.

Mike White är kanske mest känd för sina projekt med Jack Black: Orange County (2002) och School of Rock (2003), som författare av åtta avsnitt av Dawson’s Creek (1998) och, mig veterligen, har han bara spelat förlägna geek-roller när han skådespelat. Poängen är att steget till The White Lotus är stort och svindlande därför att satiren är dragen mycket längre än den han tidigare lagt sig till med.

Diskrepansen mellan svart och vit och rik och fattig är illustrerad ända in i karaktärernas personliga kärnor. Vi får möta bekräftelsekåta individer med tvångstankar om perfektion och maniska behov av god service, och hotellpersonalen viker sig ut och in för att fylla dessa barnsliga behov av tröst och trygghet. Det svider att stå som tredje part och se den osynliga muren mellan folk och folk som bara växer och växer tills det osynliga plötsligt blir synlig och fullt av slem.

Men allt är inte som det verkar. Bakom allting är vi alla människor och Mike White har jobbat riktigt, riktigt bra med manuset för att illustrera en karaktärsbank vi får djupare och djupare insikt i. Vi får följa med på en resa inåt, mot mänsklighet bortom skillnader och fördomar och falskspel. Där varje människa oavsett plats i livet är sin egen lotusblomma och att inget liv när allt kommer omkring är så privilegierat att det helt saknar motstånd.

Till en början är The White Lotus fruktansvärd. Inte därför att den är dålig utan därför att den svider. Den är lika obekväm som den är sanningsenlig. Privilegierade och underprivilegierade verkligheter ställs mot varandra där karaktärernas särskilda personliga egenskaper spelar de högsta tonerna, och de ifrågasätter varandras verklighetsuppfattningar på ett explicit vis, så explicit att det inte ens hjälper att blunda.

Efter några avsnitt växer den inpå en och då går det inte att titta bort. Det är bara att svepglo. The White Lotus är ett inslag i samtidsdebatten som jag misstänker att Mike White har haft liggande i kroppen länge. Det brukar vara så med det som svider.

The post Svidande samhällssatir first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Hagai Levi är sannerligen rätt person att sätta arvet efter Ingmars Bergman i händerna på, konstaterar Charlotte Wiberg som förhandstittat på en aktuell remake av den svenska tv-serieklassikern.

Jag fick ta del av serien som har premiär på HBO Nordic 13/9 för ganska länge sedan nu. En remake (med Jessica Chastain i en av huvudrollerna) på Bergmans klassiska Scener ur ett äktenskap, serien som med stolthet satte fart på skilsmässotalen i Norden. Jag började titta med ljummet intresse: det var tämligen förväntat att detta skulle komma förr eller senare och även om omskaparen var skickliga Hagai Levi, med bland annat israeliska originalet till In Treatment i fickan, var jag rätt övertygad om det meningslösa i företaget. Bergman är ändå Bergman. Även om man för min del i princip gärna får snatta och omarbeta bäst man vill verkade en tryggt kvalitetsmärkt HBO-serie med i den mitt tycke rätt beige och strömlinjeformat attraktiva Chastain som stjärnlockelse i ett försök att återskapa den bergmanska magin ett hopplöst företag.

Och jag började titta och min skepsis verkade befogad. Jag har blivit ombedd att inte berätta allt som händer och dessutom försedd med disclaimern att det jag fått ta del av inte nödvändigtvis kommer att vara slutprodukten. Det är ett work in progress. Jag vet alltså inte om greppet att låta själva inspelningssituationen synas, vad som ser ut som ett typiskt brechtianskt grepp som Bergman förvisso också använt sig av men är rätt antitetiskt till hans intima tilltal, kommer att behållas men om jag vore Levi, tänkte jag, skulle jag skippa det. Inga större överraskningar visar sig i övrigt. Bergmans inledning med en veckotidningsintervju har gjorts om till ett deltagande i ett forskningsprojekt, middagen med det hemska grälande paret är en middag med ett ointressant par adapterat till vår tid och den polyamorösa trenden, det händer förutsägbara (och jag menar inte bara förutsägbara i meningen att jag sett originalserien) saker, inget griper tag. Jag ser ett och ett halvt avsnitt.

Det är ”ombytta roller” men inte med en enkel spegelbild.

Några veckor senare tänker jag att jag kanske kommer att skriva om serien, och förklara varför den är så misslyckad. Jag börjar titta igen, där jag slutade. Men nu tänder det plötsligt till. Och inne i tredje avsnittet är jag helt fångad. Intensiteten finns där, allting funkar. Levis förändring av parets genusstruktur träffar helt rätt. Det är ”ombytta roller” men inte med en enkel spegelbild. Här finns inte längre perspektivet med skilsmässa som något helt frigörande, annat än i glimtar av en viss utvecklingsprocess som inte nödvändigtvis är enbart av godo. Naturligtvis kan inte heller parets barn hållas helt utanför i dag (märkligt nog är i stället huvudpersonernas arbeten väldigt abstrakta). Parets interaktion är förvisso mindre explosiv än hos Bergman, och det är ofrånkomligt. I gengäld finns det kanske mer av nyansering. Och skådespelarna fungerar utmärkt, plötsligt finns intimiteten där och jag är lika tagen av Chastains Mira som av Oscar Isaacs Jonathan.

Tydligen var det så att Daniel Bergman hörde av sig till Levi och föreslog att denne skulle göra en remake på Daniels faders serie. Det är bara att konstatera att Bergman den yngre visste vad han gjorde. Hagai Levi är sannerligen rätt person att sätta arvet efter Ingmars Bergman i händerna på. När serien är slut och metagreppet att visa publiken skådespelarna, till skillnad från rollfigurerna, dyker upp igen är det som att det trötta distanseringsgreppet i stället blir till ett vitalt sätt att visa hur verkligheten utanför både blöder in i och ut ur fiktionens bubbla. Och jag hoppas att det får vara kvar. Scenes From A Marriage börjar kanske stapplande men blir till en stark serie som förtjänar hitta en stor publik, kanske till och med en lika stor publik som Scener ur ett äktenskap hade. Den lär dock inte ha någon större samhällseffekt; möjligen skulle den kanske, tvärtemot originalet, kunna få ett och annat par att vara lite mer rädda om varandra.

The post Hagai Levi är en värdig förvaltare av Bergmans arv first appeared on Opulens.

GALA. Michaela Coel blev stor vinnare när brittiska tv-galan Bafta hölls i London på söndagen.

The post “I may destroy you” dubbel Bafta-vinnare first appeared on Opulens.

MOTSTÅND. Det serien fortsatt gör bra är att visa komplexiteten och det underliggande motståndet även hos de kvinnor som stöder regimen, skriver Charlotte Wiberg, som sett de tre första avsnitten av The Handmaid’s Tale, säsong 4.

Den enes terrorist är den andres frihetskämpe, sägs det ibland. Det är sant men förstås också en förenkling som kan användas för att rättfärdiga orättfärdigt våld. Som vi vet finns det dock regimer som är så onda att det kan vara rätt att bekämpa dem med våld, och regimen i Margaret Atwoods Gilead, den påhittade kristet-patriarkala staten i romanen Tjänarinnans berättelse som ligger till grund för HBO-serien The Handmaid’s Tale, är en sådan. När nu fjärde säsongen drar i gång är dock romanens berättelse för länge sedan slut. Huvudpersonen June (Elisabeth Moss) har blivit mer och mer heroisk för varje säsong och nu är hon mer eller mindre ledare för motståndsrörelsen. Om jag ibland tyckt att June varit alltför irriterande perfekt framstår hon här som mer moraliskt ambivalent just i sin hållning till våld. Det gör henne onekligen mer intressant.

HBO har släppt de tre första avsnitten i säsongen på en gång, utan att ge kritiker tillgång till mer. Det är ganska smart eftersom dessa tre avsnitt kan sägas utgöra en liten avslutad berättelse i sig. Den har starka dramatiska ingredienser – uppror, omöjlig romantik, fångenskap, tortyr…. Den melodramatiska stråkmelodin i slutet varar länge och vill dra varje känsla ur oss. Det funkar inte fullt ut för mig. Romeo och Julia-kärlek, när två poler som egentligen borde stöta bort varandra i stället sugs ihop, är den mest romantiska typen av kärlek, men här förblir den ena parten alltför anonym och ogenomtränglig för att jag ska bli riktigt berörd. June är också trots sammansattheten fortsatt en slags tröttsamt dyrkad frälsargestalt. Men visst är det spännande att följa henne. Och mer spänning lär följa.

Jag saknar de första säsongernas svala och eleganta estetik där Gileads klädkoder för kvinnor utgjorde färgklickar i en anonym mansmiljö. Nu befinner vi oss inte längre i samhällslivet och bildspråket är annorlunda, mindre uppseendeväckande. Men det serien fortsatt gör bra är att visa komplexiteten och det underliggande motståndet även hos de kvinnor som stöder regimen. De avfärdas av den som svaga, betydelselösa varelser och får inte prata, men till och med den förhatliga Tant Lydia, ett villigt redskap i patriarkatets tjänst, visar med svartnande blick hur illa berörd hon blir av att maktens män kallar henne ”bräcklig”. De hade alla så lätt kunnat tillhöra samma systerskap. Nu är det bara de mest förtryckta som gör det, ofrivilliga sexslavinnor och kökstjänare, men deras systerskap som vuxit fram efter hand är desto starkare. Här är Junes moral oförvitlig: hon sviker aldrig en annan kvinna. Det är också seriens credo. Bilden av kvinnor i film och serier är under stor förvandling och har varit så de senaste åren. Det handlar inte bara om något så banalt som att de blivit ”starka”. Det handlar om en värdeförskjutning. Jag tror och hoppas att det är en bestående förändring.

The post Våld och systerskap – en ny säsong med Super-June first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Lovecraft Country är en både spektakulär och underhållande tv-serie där finstämt skådespeleri kombineras med grälla skräckeffekter. Samtidigt tajmar den väldigt väl med BLM-rörelsens genomslag och får närmast ses som en televiserad manifestation där det görs upp med rasismen i USA, skriver Clemens Altgård.

Howard Phillips Lovecraft (1890-1937) gjorde aldrig anspråk på något annat än att vara en skicklig hantverkare, en författare av pulp fiction. Med tiden har han emellertid kommit att betraktas som en efterföljare till Edgar Allan Poe och därtill skapare av en helt egen mytologi, så originell att den tål jämförelser med Tolkiens ringvärld. Inte minst har Lovecrafts myter levt vidare och då även utanför litteraturen, till exempel inom rockmusiken, men också i dator- och rollspel, samt förstås i skräckfilmsgenren. Så är till exempel Alienfilmerna inspirerade av Lovecrafts idéer.

Det är ett besvärande faktum att Lovecraft också bevisligen var djupt reaktionär och närde rasistiska idéer. I Matt Ruffs roman Lovecraft Country, som utkom 2016, ställs en afrikanamerikansk koreakrigsveteran, vid namn Atticus, inför såväl lovecraftska monster som den rasism Lovecraft var uppfylld av.

Nu har Misha Green och Jordan Peele skapat en tv-serie för HBO med utgångspunkt i Ruffs roman, som är episodiskt uppbyggd med novelliknande kapitel. I första avsnittet beger sig Atticus Freeman (Jonathan Majors) ut på vägarna från Chicago för att söka efter sin pappa, som försvunnit men förmodas befinna sig i Massachusetts. Med på färden finns väninnan Letitia (Jurnee Smollett) och Atticus farbror George (Courtney B Vance).

Efter en resa genom segregationens USA (handlingen tilldrar sig på 50-talet) kommer de så till en trakt där det finns monster som sprungna ur Lovecrafts fantasivärld. Därtill ett hemligt sällskap som praktiserar ockulta riter.

Alltsammans är elegant förpackat, musiken välvald och berättandet effektivt. Jag tror också det är högst medvetet som teamet bakom tv-produktionen valt att låta skräckeffekterna ha drag av B-film.

Det hade egentligen räckt med det kusliga i de vita rollfigurernas framtoning. Men nu är ju temat Lovecraft och skräck så följaktligen måste monster och övernaturliga fenomen adderas till vad som annars kunde varit en nog så intressant historia om afrikanamerikaners tillvaro i ett apartheidliknande samhällssystem.

Mestadels är det nyansrikt skådespeleri och huvudrollsinnehavarna gör utmärkta insatser. Men det förekommer också, som sagt, grälla skräckeffekter. Och då rör det sig verkligen inte om något finlir. Nog framstår det också som lite väl programmatiskt att i det närmaste alla vita (med något enstaka undantag) gestaltas som ondskefulla och/eller illvilliga. Samtidigt tajmar Lovecraft Country väldigt väl med BLM-rörelsens genomslag och får närmast ses som en televiserad manifestation där det görs upp med rasismen i USA. Och det på ett vis som är både spektakulärt och underhållande.

The post Skräck i BLM-anda first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Under sommaruppehållet har Clemens Altgård sett på Brave New World, en tv-serie baserad på Aldous Huxleys kända roman. Den skiljer sig innehållsmässigt sett avsevärt från boken.

I mitten av juli började NBC Peacock och HBO Nordic sända Brave New World, en tv-serie löst baserad på Aldous Huxleys berömda roman från 1932 med samma titel, på svenska känd som Du sköna nya värld.

Det som skildras är ett framtida totalitärt och artificiellt “paradis” där harmoni råder och människorna är indelade i kaster med grekiska bokstavsbeteckningar. Genom flitigt bruk av drogen soma hålls medborgarna i ett konstant tillstånd av harmoni och lycka. Högst i rangordningen finns Alfa-människorna, därefter Beta och de underordnade kasterna kallas Gamma, Delta och Epsilon. En annan grundläggande sak är att barn avlas på artificiell väg, alla har sex med alla och monogami är förbjudet. Likaså tillåts ingen att ha ett privatliv. Monetära transaktioner förekommer inte heller. Samhället i Huxleys dystopi har drag av såväl kommunism som fascism och ett slags hedonism.

Inledningsvis speglar tv-serien romanens handling relativt väl, men snart nog framgår det att den här versionen syftar till en uppdatering av Huxleys dystopi. Till exempel intresserade sig inte Huxley nämnvärt för att skildra proletariatet, de Epsilon-klassade. I tv-serien har David Wiener sett till att ge dem ett betydande utrymme. De har rent av en nyckelfunktion i de avslutande avsnitten i säsong ett.

Huvudpersonernas namn har också ändrats, vilket kan ses som en markering av att Wiener avsett att berätta en något annorlunda historia. Därtill följer den också ett mönster som vid det här laget känns igen från andra tv-serier. Därmed ska en varning utfärdas till alla som älskar Huxleys roman. Det här är inte en tv-serie som gjorts med ambitionen att förvalta romanens stoff. Själv har jag inte direkt något problem med detta, även om det gärna kunde ha framgått tydligare i presentationen att det rör sig om en mycket fri adaption.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I rollen som katalysator för förändring finns vilden John, spelad på ett lågmält och nyanserat vis av Alden Ehrenreich. John hör till en minoritet som lever utanför det välorganiserade samhället i ett reservat där människor som lever på det gamla viset visas upp för storögda turister. När han tas med till civilisationen för att integreras får det så småningom oanade konsekvenser.

Det finns en viss spretighet i berättandet, med flera inblandade regissörer, men emellertid går det inte att klaga på själva hantverket när det gäller det visuella utförandet och scenografin.

Jessica Brown Findlay är mycket karismatisk i rollen som Lenina Crowne, en kvinna av Betaklassen som blir förälskad i vilden. Hennes överordnade, Alfamannen Bernard Marx spelas utmärkt väl av Harry Lloyd (som vissa kommer att känna igen från Game of Thrones).

Det finns en viss spretighet i berättandet, med flera inblandade regissörer, men emellertid går det inte att klaga på själva hantverket när det gäller det visuella utförandet och scenografin. Det är storslagna vyer i ett slags retrofuturistisk stil, spektakulära effekter och genomgående estetiskt tilltalande.

Medan romanen har en mycket ödesdiger och definitiv avslutning så har tv-serien försetts med ett öppet slut. Uppenbarligen är det bäddat för en andra säsong. Om det verkligen blir en sådan återstår att se.

The post Du nya, sköna nya värld first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Nu är äntligen säsong 3 av HBO-serien Westworld här. Clemens Altgård har sett de första tre avsnitten.

Med tanke på det enorma utbudet av streamade tv-serier och filmer är det lätt att bli desorienterad under sökandet efter något sevärt. Men vissa produktioner kastar jag mig över direkt. Så till exempel när det kommer en ny säsong av en tv-serie jag följt med stor behållning tidigare.

The post Westworld är tillbaka med skärpt samhällskritik first appeared on Opulens.

TV-SERIE. I dessa coronatider kan det vara många som vill försjunka i en bra tv-serie. Idag tipsar Clemens Altgård om My brilliant friend, vars andra säsong nu går att se på HBO Nordic.

Den här våren som, med restriktioner och karantäner, inte liknar någon vår jag tidigare upplevt kan det uppstå ett extra starkt behov av riktigt sevärda tv-serier. Jag ska idag tipsa om en sådan – My brilliant friend. I år har nämligen den efterlängtade andra säsongen haft premiär på HBO Nordic.

Det rör sig om amerikanska HBO:s och italienska Rais samarbete när det gäller filmatisering av Elena Ferrantes Neapelkvartett.

Den andra säsongen baseras på andra boken Hennes nya namn. I centrum för handlingen står Elena och Lila, två väninnor från arbetarklassen som tar steget in i vuxenvärlden. En värld vars brutalitet och hårda villkor skildrades med all önskvärd tydlighet redan under första säsongen. Det är också en berättelse om hur den strävsamma Elena fortsätter sin klassresa genom att plugga vidare medan den högt begåvade Lila tvingats in i förvärvslivet och i ett äktenskap som visar sig vara ett misstag.

För tre år sedan recenserade Carolina Thelin Neapelkvartetten av Elena Ferrante. Om du, mot förmodan, inte känner till Ferrante så är Thelins recension en utmärkt introduktion.

I inledningen av My brilliant friend (säsong 1) spelas Elena och Lila av två verkliga fynd i kategorin barnskådespelare (Elisa Del Genio och Ludovica Nasti). Tillsammans utvecklar de därtill en imponerande dynamik. När flickorna så småningom blivit tonåringar tar Margherita Mazzucco över i rollen som Elena, även kallad Lenu, och Gaia Girace som Lila. Även denna duo äger förmågan att ytterst övertygande gestalta en djup men också sårbar vänskap.

Margherita Mazzucco och Gaia Girace spelar huvudrollerna även i säsong 2. Och det gör de med fortsatt briljans. Det rör sig om skådespeleri med subtila nyanseringar som återger det komplicerade i en vänskapsrelation som också rymmer starka motsatser och spänningar. Det ska också framhållas att även övriga roller spelas på ett mycket övertygande vis.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det avstånd väninnorna emellan som börjar skönjas i slutet av säsong 1 blir än tydligare nu och gestaltas också i form av tillspetsade scener. Men trots svek och besvikelser förblir de två ändå sammanlänkade på ett mentalt plan. Så som det kan vara med den slags vänskap som trots hårda prövningar visar sig livslång.

Regissören Saverio Constanzo arbetar på en nivå som får mig att tänka på den italienska auteurfilmens guldålder och inte minst den neorealistiska stilriktningen. Filmfotot är tillika av högsta klass med ett flertal avancerade lösningar i form av inzoomningar, närbilder och utsökta bildkompositioner. 60-talsmiljöerna är både stämningsmättade och fint återskapade.

Den som läst Elena Ferrantes böcker kan möjligtvis bli besviken på vad som försvunnit vid överföringen till filmmediet. Det feministiska anslaget och samhällskritiken är till exempel tydligare i böckerna. Den som ser tv-serien får i högre grad tänka själv, vilket i och för sig inte behöver vara fel.

Jag brukar ibland säga att bra böcker sällan framstår som lyckade när de omvandlas till film, men att en filmatisering i form av tv-serie oftare ger ett gott resultat. My brilliant friend är ett utmärkt exempel på detta.

The post Stark tv-serie om kvinnors vänskap first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Den solitt realistiska grunden rämnar inte. Istället läggs det till ett lager av skräck och det hanteras på ett skickligt sätt, skriver Clemens Altgård, som sett tv-serien The Outsider som just nu är aktuell på HBO Nordic.

Det finns gott om Stephen King-filmatiseringar av varierande kvalitet. Den som försöker sig på att omvandla Kings omfångsrika romaner till film- eller tv-mediet har alltid en svår uppgift framför sig. Ibland resulterar det i en filmklassiker som Kubricks The Shining eller Brian De Palmas Carrie och ibland i rena bottennapp både i form av filmer och tv-serier.

Den nu HBO Nordic-aktuella tv-serien The Outsider bygger på en två år gammal King-roman med samma titel. Som så många King-historier utgår den från ett tankeexperiment: Hur skulle det vara om det inträffar ett mord och det visar sig att den misstänkte mördaren, trots en överväldigande bevisning i form av vittnesmål, dna-spår, fingeravtryck och så vidare likväl har ett fullgott alibi i form av att bevisligen har varit på en annan plats när mordet begicks?

Med den utgångspunkten har Stephen King skapat en roman som inleds som en deckare men så småningom glider över i skräckgenren och där nyckeln till fallets lösning står att finna i det övernaturliga/okända. Det som fungerar i bokform blir inte alltid lika övertygande i filmatiserad form. I det här fallet har emellertid Richard Price lyckats skriva ett manus som följer romanens handling men som ändå präglas av ett självständigt förhållningssätt. Price har genom en rad större och smärre ändringar lyckats sätta en egen prägel på stoffet.

Inledningen är suggestiv men också mycket obehaglig. Jag kan förstå de känsliga tittare som kanske avskräcks från att se fortsättningen. Men då missar de en av de bästa King-filmatiseringar jag sett på mycket länge. Det börjar med ett groteskt likfynd. En elvaårig pojke hittas brutalt lemlästad i skogen. Det dröjer dock inte länge förrän polisen Ralph Anderson som håller i mordutredningen har funnit en misstänkt. Förutom övertygande teknisk bevisning, finns det trovärdiga vittnen och bilder från övervakningskameror. Allt tyder på att stadens populäre lärare och baseballtränare, familjefadern Terry Maitland (spelad av Jason Bateman som också regisserat avsnitt 1-2) är mördaren.

En av förändringarna i förhållande till boken är att polisen Ralph Anderson lider av kronisk sorg på gränsen till depression eftersom han och hustrun förlorat sin son. Det förlänar ett djup åt rollgestalten och detta förvaltas mästerligt av Ben Mendelsohn. Mare Winningham, i rollen som hans fru, gör också en fin rolltolkning. Denna tunga sorg blir också en drivkraft för Ralph Anderson när det gäller att klara upp fallet. Det visar sig emellertid att den misstänkte mördarens alibi kan verifieras i form av en videoupptagning från en lärarkonferens på annan ort. Samme man tycks ha befunnit sig på två platser samtidigt. Det här skulle kunna vara ett exempel på det klassiska dubbelgångarmotivet som då och då dyker upp i skräcksammanhang. Men i det här fallet är det fråga om något helt annat.

När så den excentriska privatdetektiven Holly Gibney (spelad med intensitet av Cynthia Erviro) blir inkopplad på fallet leder snart spåren rakt in i något övernaturligt. Här skulle den välgjorda tv-serien ha kunnat haverera, men den solitt realistiska grunden rämnar inte. Istället läggs det till ett lager av skräck och det hanteras på ett skickligt sätt.

Överlag är skådespeleriet av hög klass, även när det gäller birollerna. Lägg därtill att The Outsider är filmad på ett estetiskt tilltalande vis, bortsett från en del brutala scener, med åtskilliga bedövande vackra och stämningsfulla scener.  Helhetsintrycket blir således övertygande och jag kan varmt rekommendera The Outsider till alla som är intresserade av skräckgenren.

The post Lyckad omvandling av King-roman till tv-serie first appeared on Opulens.

FANTASYLEK. Lev Grossmans internationella bestseller Magikerna har blivit tv-serie. Clemens Altgård sitter kvar under de första två säsongerna.

För fem år sedan recenserade jag Lev Grossmans Magikerna när denna första del i hans Magicians-trilogi utkom i svensk översättning. Jag konstaterade då att det rörde sig om ett slags Harry Potter för fullvuxna. Grossman har själv medgett att han inspirerats av J. K. Rowlings böcker, men han har också lånat från andra håll, inte minst från C. S. Lewis Narniaböcker. Men i Grossmans barnförbjudna lek med fantasygenren är huvudpersonerna inte barn utan collegestudenter, med allt vad det innebär i fråga om sex, droger och alkoholkonsumtion. Fast eftersom det handlar om fantasy studerar de för att utveckla sina magiska förmågor, ungefär som på Hogwarts.

När jag fick veta att Grossmans romansvit skulle bli tv-serie var jag först skeptisk, men det visade sig att seriens skapare Sera Gamble och John McNamara lyckas alldeles utmärkt med att ta till vara den speciella humor som finns i Grossmans romaner om de unga magikerna. Något som inte minst kommer till uttryck i dialogerna. Visuellt är det också tilltalande med välgjorda miljöer och specialeffekter.

Det finns så pass många intressanta och utvecklade gestalter i böckerna att dessa fungerar som ett utmärkt underlag för en längre tv-produktion. Efter två säsonger kan jag konstatera att tv-serien The Magicians fortfarande håller måttet, inte minst för att handfast realism kombineras med renodlad fantasy på ett balanserat vis. Därtill med ett fräscht inslag av ironisk distans.

Nu i vår har säsong 3 av The Magicians haft premiär på HBO Nordic och jag tycker fortfarande att det är engagerande att följa Quentin Coldwater (spelad av Jason Ralph), Julia Wicker (Stella Maeve) och de andra ungdomarna i en berättelse som bland annat handlar om att återerövra en magi som gått förlorad. Det gäller dock att ha ett visst barnasinne intakt, även om åtskilligt av det som skildras är barnförbjudet. Visst kan världen återförtrollas, om än bara för en stund, på tv-skärmen.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Återförtrollning för en stund first appeared on Opulens.