TOPPLISTOR. Filip Hallbäck resonerar kring vad det är som gör att vissa filmer vinner experternas bifall och därmed kanoniseras genom prestigefyllda tidskrifters topplistor över de bästa filmerna genom tiderna.

Tidigare skrev undertecknad en essä till Feministiskt Perspektiv om Chantal Akermans Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles (från 1975), efter det att den filmen den första december utsågs till tidernas bästa film av filmtidskriften Sight and Sound. Det är en omröstning som skett en gång per årtionde sedan 1952 av en tillsatt grupp av filmkritiker och filmskapare. Bland annat skriver jag i min essä följande: ”Visserligen har tidskriftens kanonisering av filmer klandrats för att vara alltför präglad av eurocentrism och elitism, men samtidigt kommit att vara prestigefull och enormt inflytelserik på den västerländska filmhistoriens utformning och innehåll.”

Det resonemanget vill jag gärna vidareutveckla här i Opulens, och jag återkommer till det mer direkt mot slutet. Innan dess vill jag påpeka att historieskrivning alltid är en konstruktion för specifika syften och ofta säger mer om ens samtid än vad den gör om konstruerandet av det förflutna. Just omröstningen i Sight and Sound säger betydligt mer om filmtidskriften och den tidsanda den verkar inom, än vad den gör beträffande filmerna som kanoniseras genom rankningen.

Filmvetaren Laura Mulvey menar att det kan finnas två sammanhängande faktorer som bidragit till det faktum att ”den bästa filmen någonsin” för första gången råkar vara skriven och regisserad av en kvinna (Akerman). Den ena gäller en sorts historisk uppgörelse med den sexism som fullständigt genomsyrat det mesta inom och utanför filmindustrin, inte minst i Hollywood. Och då handlar det inte bara om arbetsmiljön och arbetsvillkoren för medarbetare, utan också att de sexistiska framställningarna av kvinnor såväl i manus som på vita duken. Den andra faktorn gäller det ökade intresset för ”långsamma filmer” i ett tidevarv när tempot är som extremt uppskruvat, till den grad att respekten för komplexitet och djupare resonemang försummas.

Visst finns relativt nya filmer som åtnjuter kritikernas bifall

Hur man än vrider och vänder på det, så finns inga objektiva mått på filmers kvalitet som sådan. I slutänden blir värderandet alltid subjektivt. Dock brukar det ofta givetvis finnas gemensamma kriterier för urvalet. Visst finns relativt nya filmer som åtnjuter kritikernas bifall, till exempel Spirited Away (Hayao Miyazaki, 2001), Brokeback Mountain (Ang Lee, 2005), De andras liv (Florian Henckel von Donnersmarck), Pans labyrint (Guillermo del Toro, 2006), Amour (Michael Haneke, 2012), Ida (Pawel Pawlikowski, 2013) och Parasite (Bong Joon-ho, 2019). Men, de filmer som hamnar på topplistor brukar i regel ha behållit sin klassikerstatus under mycket lång tid hos kritiker och ibland även hos publiken, till exempel Borta med vinden (Victor Fleming, 1939), Casablanca (Michael Curtiz, 1942) och Livet är underbart (Frank Capra, 1946).

Det finns de filmer som haft ett avgörande teknologiskt eller estetiskt inflytande på filmmediets utveckling, som gör att de därför ofta automatiskt hamnar på listor över bästa filmer, oavsett ens tycke och smak. Bland dessa hör Dr. Caligaris kabinett (Robert Wiene, 1920), Nanook, köldens son (Robert Flaherty, 1922), Pansarkryssaren Potemkin (Sergej Eisenstein, 1925), Napoléon (Abel Gance, 1927), Metropolis (Fritz Lang, 1927), Citizen Kane (Orson Welles, 1941), Cykeltjuven (Vittorio de Sica, 1948), Storstadshamn (Elia Kazan, 1954), De 400 slagen (François Truffaut, 1959) och Till sista andetaget (Jean-Luc Godard, 1960).

Frågan om vem som bör få benämnas som auteur har varit ett återkommande ämne hos filmvetare

Det finns också de stilbildande filmer som varit betydande, men kanske inte riktigt på samma uppenbara sätt som de ovannämnda. Jag tänker på L’Atalante (Jean Vigo, 1934), Spelets regler (Jean Renoir, 1939), Paradisets barn (Marcel Carné, 1945), Föräldrarna (Yasujirō Ozu, 1953), Slaget om Alger (Gillo Pontecorvo, 1966), Bonnie & Clyde (Arthur Penn, 1967), Easy Rider (Dennis Hopper, 1969), Gudfadern (Francis Ford Coppola, 1972), Taxi Driver (Martin Scorsese, 1976) och Annie Hall (Woody Allen, 1977).

En tredje aspekt gäller auteur-traditionen. Frågan om vem som bör få benämnas som auteur har varit ett återkommande ämne hos filmvetare, liksom problematiseringen av auteur-teorin. Inte alltid, men ofta brukar det vara så att listor begränsar till en filmtitel per regissör, men även då blir valet av film betänkligt.

Vilken är Ingmar Bergmans bästa film och hur bestämmer man det? Det sjunde inseglet (1957), Persona (1966), Fanny & Alexander (1982) eller någon annan?

Vilken är Alfred Hitchcocks bästa? Fönstret åt gården (1954), Vertigo (1958), Psycho (1960) eller någon annan? Eller Federico Fellini? Vilken är hans bästa? Det ljuva livet (1960), 8 ½ (1963), Amarcord (1973) eller någon annan? Om detta går att diskutera fram och tillbaka.

I början när jag citerade ur min egen essä skrev jag att filmkanon ofta brukar kritiseras för att vara alltför präglad av eurocentrism och elitism, det vill säga att majoriteten av urvalet filmer kommer från västvärlden, företrädelsevis USA eller Frankrike.

De illustrativa exempel som jag angivit är verkligen inga undantag. Men också att det kan tyckas finnas inslag av småborgerligt snobberi i urvalet av filmer på listorna; att det finns något pretentiöst i det hela och att filmerna blir en sorts markör för ens kulturella samhörighet. Också om detta går det onekligen att diskutera, men en sak är säker: inget är hugget i sten. Nästa decennium kanske västvärldens filmkanon skakas om igen!

The post Helgessän: Föränderlig filmkanon first appeared on Opulens.

SE OCH BLI SEDD. Barn-och ungdomsfilmfestivalen Buff i Malmö, är en av Sveriges största nationella filmfestivaler i sitt slag. Ingela Brovik rapporterar om årets upplaga. Det handlar både om viljan att bli sedd och att se en framtid.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vänskap, nyfikenhet, mod och skrämmande monster handlar det om i Stora galaxer äter stjärnor, i regi av Anna Charlotte, en briljant animerad film som haft sin världspremiär på årets Buff, den 26:e Barn-och ungdomsfilmfestivalen i Malmö, Sveriges största barnfilmfestival som visar 120 filmer från 40 olika länder.

Ett litet blåbär på smala ben är med nya kompisar på jakt efter sina stjärnor i rymden, men blir rädd att inte komma hem igen, halkar iväg nedför regnbågen, tillbaka till Jorden. Där blir blåbäret en ledsen unge, grubblar ifall vänskapen har tagit slut, hur man skall bära sig åt för att hålla kvar sina vänner, komma tillbaka till dem.

Många i den unga publiken på stadens magnifika biograf Royal reagerar starkt på filmen med dess konstnärliga bildspråk, sofistikerat, underfundigt,en saga som fungerar väl på en publik från 3 år och uppåt. Det här är utmärkande för Buff: god stämning med glada ungar som njuter av att se bra film på bio, tillsammans, en tidig måndagsmorgon.

Några dagar tidigare, visning av Buffs invigningsfilm Mirai, min lillasyster i regi av Mamoru Hosoda,en japansk animerad film om den fyraårige pojken Kun vars liv förändras när han får en lillasyster, Mirai.

Pojkens mamma har bara ögon för sin nya baby och pojken skriker högljutt, så att hans ansikte nästan spricker av sorg och ilska över att mor och far inte längre ser honom — speciellt inte hans mamma.

Han öser ut alla sina leksakståg över golvet, vilket retar de vuxna — ett sätt att bli sedd.

Fast det för inget positivt med sig. För varje stök, mer konflikt, mer sorg och ilska hos fyraåringen — tills han möter lillasystern från framtiden i en magisk trädgård. Detta är en av flera japanska animerade filmer på Buff som visar upp en viss ironisk diskussion om manligt och kvinnligt i familjen i programmet med temat The Future på filmfestivalen.

En annan animerad japansk film är Nausicaä från Vindarnas dal i regi av Hayao Miyazaki om hur den tuffa prinsessan Nausicaä vill rädda civilisationen från den undergång som krig och konflikter lett till.

Det här en vid det här laget klassisk succéfilm som lade grunden till berömda Studio Ghibli, som skapat mästerverk inom animerad film. Det hör till saken att filmen framstår som aktuell än idag trots att den skapades redan 1984.

Prinsessan Nausicaä är en smart tjej med integritet som har förmåga att lösa problem som ingen annan. Precis som huvudrollen i tyska Osynliga Sue i regi av Markus Dietrich (i tävlingen för bästa barnfilm) om tonårstjejen Sue som känner sig ensam, på liknande sätt som den japanske pojken. Men på en annan nivå. Hennes mamma är forskare och arbetar hela tiden på ett laboratorium. Dottern är ledsen för att mamman inte har tid med henne och inte heller ser henne.

När Sue och hennes pappa vill fira mammans födelsedag med tårta på hennes arbetsplats, sätter tårtans brinnande stearinljus igång en explosion i hela byggnaden. Någonting förändras i de vätskor som används i forskningen och Sue får en vätska på sig som gör henne osynlig, till och från. En revolutionerande egenskap hos vätskan som gör den högintressant för vissa av mammans kollegor. Mamman blir följaktligen kidnappad. Bara Sue med sin smarta förmåga att lösa problem kan rädda henne.

Osynliga Sue är en av de bästa, mest intressanta filmerna på årets Buff, med sitt intrikata berättande och sina associationer till tysk stumfilm som Fritz Langs Metropolis.  Det är således ett mörkt skräckdrama med filmhistoriska referenser, undertext om teknik och makt, i en spännande, dynamiskt fantasifull berättelse om att bli sedd/vara osynlig, symboliskt, vetenskapligt och identitetsmässigt. (I någon mening kan filmen associeras med Tove Janssons saga Det osynliga barnet.)

Andra tuffa tjejer finns förstås i filmer efter Astrid Lindgrens böcker, som visas i ett specialprogram för att hedra att författaren det är 75 år sedan hennes första bok publicerades.

En av de bästa är Ronja Rövardotter i regi av Tage Danielsson, som vann pris på filmfestivalen i Berlin 1985. En drastisk, rolig, samtidigt lyhörd film, där Ronja gör uppror mot vuxenvärlden. Ronja tycks inte bry sig så mycket om ifall hon är sedd (till skillnad mot andra huvudroller i filmerna på årets Buff). Hon ser sig själv i ögonen, över alla tidsgränser.

Tuff är också Vilde, tjej med grönaktigt hår i norska filmen Harajuku i regi av Eirik Svensson. Hon är en tjej som hänger på Oslo centralstation med kompisar, gillar japansk kultur, drömmer om att resa till stadsdelen Harajuku i Tokyo, bort från sin problematiska mamma och frånvarande pappa. En stark, dramatisk film om existentiella frågor som (rättvist) vann flera priser på Buff.

En viss likhet finns mellan rollkaraktären Vilde och de unga huvudrollerna i PewPewPew i regi av Sergey Vasiliev, världspremiär på Buff, om ett mystiskt virus som sprider sig till tonåringar i Malmö. De unga drabbas av symptom som illamående, förvirring och hysterisk längtan efter att bli superkända — alltså, bli sedda, vilket ser ut som ett (indirekt) tema på årets Buff. Fyra olika berättelser om unga stressade killar och tjejer blir till en experimentell independentfilm som gestaltar tidsandan kongenialt, att vilja bli sedd, men också se världen. Samt att se och föreställa sig framtiden —  årets övergripande tema på Buff i Malmö.

The post Buff 2019 i Malmö: Att bli sedd first appeared on Opulens.