HISTORIA. Dick Harrison är en utmärkt berättare, som kan levandegöra samtida historieforskning på ett trollbindande sätt, skriver Mathias Jansson som läst “Ondskans tid”.

Ondskans tid: En historia om trolldom och häxeri av Dick Harrison
Historiska Media, 2022.

Det var en gång en häxa… den tyska folksagan om Hans och Greta känner vi alla till. Hur den elaka häxan i pepparkakshuset försöker äta upp barnen, men själv blir inknuffad och bränd till döds i sin ugn. När Dick Harrison i ”Ondskans tid” ger sig i kast med häxprocesserna i Europa vänder han på perspektivet. Tänk om häxan var en oskyldig gammal kvinna som blir bränd levande bara för att några barn inte gillade henne? Hemska tanke, men tyvärr inte helt osannolik. För genom historien har kloka kvinnor (häxor), kättare, judar och andra oliktänkande blivit förföljda, utsedda till syndabockar och fått sätta livet till för alla möjliga problem i samhället som de inte haft någon inverkan på som svält, sjukdomar, naturkatastrofer och lågkonjunkturer.

Den stora häxjakten i Europa uppstår nu inte ur intet utan Dick Harrison, som den goda pedagog han är, börjar med att ge läsaren en utförlig historisk bakgrund till häxans roll i samhället och i kulturen, från grottmålningar föreställande magiker, via Mosebokens uppmaning om att ”en trollkvinna ska du inte låta leva” till dagens populärkulturella häxa.

Han pekar sedan ut vilka mekanismer och förändringar som tar sin början under medeltiden för att så småningom stråla samman och antända de europeiska häxbålen. Det gäller hur kyrkan ser på magi och trolldom, hur folktro kolliderar med kyrkans värderingar, hur lagstiftningen förändras och hur lokala makthavarnas inflytande ökar.

Dick Harrison tillhör de stora folkbildarna, han vet hur man berättar en bra historia. Han kan konsten att måla med de stora breda penseldragen för att fånga de politiska och idémässiga förändringarna i samhället, för att sedan gå ner på individnivå och lyfta fram människorna bakom statistiken.

Vi får i ”Ondskans tid” därför möta många typiska fallstudier. Som den 11-åriga Gertrud Svensdotter i Älvdalen vars berättelser om djävulen blir upptakten till de första större häxprocesserna i Sverige runt 1668. Eller Anne Pedersdatter Kasteføll som redan 1624 ställdes inför rätta i Lund för trolldom, men som först klarade sig med landsförvisning som straff. Oklokt lämnade hon inte landet utan flyttade i stället till Ystad, där hon snart upptäcktes och en ny trolldomsprocess inleddes, vilket denna gång ledde till att hon avrättades.

”Ondskans tid” ger också läsaren en detaljerad inblick i tidens föreställningsvärld om häxornas illdåd från sexorgier på Blåkulla till barnamord. Berättelser som ofta mejslats fram och fått sin form under fruktansvärda tortyrformer.

Boken är inte bara resultatet av sammanställning av tidigare forskning inom området utan Harrison lyfter även in nya rön och han är inte sen att punktera gamla myter och ifrågasätta tidigare forskning. Det finns därför tre bra anledningar att läsa ”Ondskans tid”. Det första är att det är en bred och initierad skildring av trolldom och häxeri genom historien, för det andra att den visar hur olika mekanismer i samhället kan leda fram till fasanfulla häxjakter, och då menar jag inte bara de historiska utan även de vi kan se i vår nutid. Och slutligen, Dick Harrison är en utmärkt berättare, som kan levandegöra samtida historieforskning på ett trollbindande sätt.

The post Läsvärt om häxans roll i historiskt perspektiv first appeared on Opulens.

HOMO NARRANS. “Gemensamt för oss alla är att vi lever av berättelser, att berättelsen är vår innersta natur och näring. Speciellt nu i denna disiga och dystra novembermånad”, skriver Erik Cardelús.

Ibland föreställer jag mig helvetet som en oändlig novembermånad utan kultur. Ett grått töcken av deklarationsblanketter, dammsugning och diskmaskinsutplockning. Argentinaren Borges föreställde sig paradiset som ett bibliotek. Winston Churchill lär ha besvarat frågan om vad man innerst inne försvarade under andra världskriget med ordet “kultur”.

Tankarna kommer över mig en tidig vardagsmorgon på pendeltåget. Utspridda vagnen sitter några utspökade passagerare, med teaterblod rinnande ner för pannan och mungiporna, horn i pannan och svarta huvor. Kanske kommer de från en fest, somnat i ett hörn eller spelat bortamatch i nya lakan. Eller så väntar en alkoholstinn after work eller en kommande brakfest med extra allt? Om detta må de skvallersugna spekulera, de avundsjuka glunka, de partysugna prata.

Gemensamt för oss alla är att vi lever av berättelser, att berättelsen är vår innersta natur och näring. Speciellt nu i denna disiga och dystra novembermånad. Inte konstigt att vi så enkelt absorberade Halloween, den svenska kulturens nykomling. En festlighet fullproppad av berättande, eller snarare storytelling, skeppad från anglosaxiska riken, transporterad över stormiga hav till våra fjärran nordliga kuster. Med Halloween ges ett ypperligt tillfälle att leva ut människans uråldriga fascination inför det mystiska och mäktiga, allt det där som står utanför vår jordiska kontroll. Med Halloween slipper vi vara evidensbaserade för en dag. Med Halloween ges ett ypperligt tillfälle att busa och äta godis, att vältra sig i det barnsligt skräckskojiga och släppa loss i kusligheternas karneval.

Ibland glunkas det om att världen blivit avförtrollad. Att allt ska vara så upplyst nuförtiden. Ändå sägs så mycket som var tredje person tro på övernaturligheter. På helgens morgonteve framträder en kvinna som talar sig varm för den nya globala häxtrenden, vars digitala motor heter Witchnet och vars kända frontfigurer vimlar runt bland kullarna i Hollywood. Men häxor och trollkarlar finns lite överallt. Blåkulla ligger alltså närmare än vi tror, kanske rent av där du bor.

Programmet fortsätter med två engagerat allvarsamma kvinnor som berättar om kristaller, att dessa fantastiska stenar kan få oss att hitta nya dimensioner i tillvaron. Och nog behöver vi alla ha nya spännande narrativa dimensioner, om är det så via Netflix, kaféskvaller eller ölbestänkt skroderande med polarna. Överallt berättar vi saker för varandra, för människans är som bekant inte bara en homo sapiens, utan också en homo narrens, en varelse som lever för att producera och konsumera berättelser. Berättelser som väver oss samman, berättelser som ger vårt liv mening, berättelser som förhöjer, förtätar och förgyller våra liv, från pumpor till pergament. Från Bullerbyn till Blåkulla.

Men vill man vara lite lagom mellanmjölkig duger det gott med dagens återuppståndna kulturliv. Att ta del av kultur som skapas mitt framför våra ögon och öron, levande och pulserande, eller bara sitta tillsammans med andra, läsa böcker, på ett kafé eller bibliotek. Fira läslov, oavsett ålder. Ha ett fördjupat samtal, utan skärm och stress. Här finns ett outtömligt Blåkulla att besöka, med eller utan kristaller och kvastar, pumpor och paljetter. En nygammal livsnödvändig njutning, ett flöde som tog en pandemisk paus och sedan återkom. En vidunderlig verklighet, som nu är befriad från sina bojor och toppas med stora skopor av nymald kultur.

The post En tid för berättelser, bus och magi first appeared on Opulens.

FILM. Häxkonst är det nya svarta. Karolina Bergström funderar över om rökelse, seanser och mörka riter är vår tids populärkulturella svar på kvinnlig frigörelse.

Med tanke på hur tuffa tonåren kan vara är det inte konstigt att de senaste decennierna bjudit på en rad filmer där mobbade och förbisedda tjejer tar revansch genom mörk magi. I kultrullen Den onda cirkeln från 1996 upptäcker fyra tjejkompisar att deras drömmar om häxkraft slår in med följd att de kan slå tillbaka mot sina plågoandar, och i den snart bioaktuella uppföljaren The craft: Legacy ger huvudkaraktären Hannas första mens henne både kraft nog att hämnas översittare och lägga grunden för betydligt kraftfullare magi. När den mobbade tonårstjejen Anna-Karin plötsligt upptäcker sina övernaturliga krafter i Levan Akins Cirkeln ser hon dessutom sitt tillfälle att kasta en fängslande kärleksbesvärjelse över skolans snyggaste kille.

The post Magisk feminism på vita duken first appeared on Opulens.