GALEASEN. Irakisk Kristus är en föreställning som jag utan tvekan anser vara en av Galeasens allra bästa genom tiderna, skriver Lena S Karlsson.

Irakisk Kristus av Hassan Blasim
Teater Galeasen, Stockholm

Som Opulens tidigare uppmärksammat gick årets Thaliapris till regissören Natalie Ringler. Juryns motivering löd: ”Natalie Ringlers omtalade uppsättningar på Teater Galeasen borrar i smärtsamma frågor om hur våld, rädsla och längtan präglar oss. ‘Vår klass’ 2013 var en milstolpe, och hon har fortsatt att skapa fantastisk ensembleteater med djärv energi som drabbar både kropp och intellekt.” Bättre kan det inte sägas.

De omisskännliga kvaliteter Natalie Ringler besitter är också tydlig i Irakisk Kristus som fick sin urpremiär 2020, en föreställning som stängdes tre dagar efter premiär på grund av coronan. Irakisk Kristus i Galeasens tappning baserar sig på Hassan Blasims novellsamling som kom i svensk översättning 2015. Novellsamlingen innehöll många nydanande berättelser med inslag av magisk realism, delvis inspirerade av Kafka samt den arabiska sagoskatten som vann läsare världen över. Författaren bor sedan 2004 i Finland och Irakisk Kristus gjorde honom i ett slag till arabvärldens mest betydande författare.

Att göra en scenföreställning av detta stoff var ett initiativ från Galeasen, och uppdraget att göra en scenisk version gick till dramatikern Lucas Svensson i sambete med Natalie Ringler. Ur denna slösande rika samling av noveller har Lucas Svensson vaskat fram ett slags scenisk helhet, ett flöde och ett konglomerat av texter där irakier möts i hemlandet och i den irakiska diasporans Helsingfors.

Kring Blasims alter ego, som i Galeasens uppsättning spelas av Kardo Mirza, samlas trasiga människor stigmatiserade av krigets fasor, såväl irakier som figurer ur hans noveller. Blasim sitter i sin stol, läser Kafka i olika översättningar medan han bedövar sig med alkohol och utflippade fantasier om sitt liv nu och förr. När han inte har en dialog med sin psykiater, Blasim umgås med en annan irakier, en person ur “Irakisk Kristus” som kallas Carlos Funentes för att få en annan identitet, ett arabiskt namn kan ge obehagliga problem i västvärlden. Här möter vi också krigets bödlar och offer, IS-krigare och jihadister. Men också ett vardagsvåld som scenen med pojken som anklagas för att ha puttat sin lillebror i en oövertäckt latrinbrunn och som tvingas äta avföring som straff.

Överhuvudtaget möts människor i Irakisk Kristus vars liv har förgiftats av krig, förföljelser, religiös fanatism och fattigdom. Men det finns de som trots allt försöker leva ett anständigt liv och förverkliga sina drömmar och livsmål, som kvinnan som drömmer om att öppna en restaurang, med enbart kebab på menyn för att tillfredsställa de förväntningar man har på irakier i den nya landet, och en uppstoppad kamel som dragplåster.

Alla scenbyten sker blixtsnabbt på ett scengolv fyllt av spegelskärvor, ett grepp som inte enbart handlar om krigets förstörelse utan också syftar på ett citat från 1200-talspoeten Rumis strof att ”sanningen är som en stor spegel som har ramlat ner från himlen, krossats och gått i tusen bitar. Alla äger en ytterst liten del av den, men alla tror att deras bit är hela spegeln”. Ljuset och dimman som sprids i lokalen understryker kongenialt föreställningens snabba kast mellan dröm- och mardröm, här möts självmordsbombare, våldtäktsmän, dödssjuka, betraktade av ett paraplydrinkande par i solgula badkläder.

Det kan kanske verka som att föreställningen skulle vara fri från humor, vilket är allt annat sant. Ett sådant element är de många hundarna som ibland är destruktiva, de dräglar och luktar varandra och människor på de mest opassande ställen, kopulerar och gläfser uppkäftigt när de får någon som helst uppmuntran.

Natalie Ringler bemästrar scenrummet suveränt och ger skådespelarna en frihet och möjlighet att med stark intensitet tolka texten. Hon har lyckats att av fascinerande detta stoff åstadkomma en föreställning som jag utan tvekan anser vara en av Galeasens allra bästa genom tiderna.

The post Lysande “Irakisk Kristus” first appeared on Opulens.

FANTASTIK. “På ett många gånger humoristiskt sätt skildrar han ett Bagdad där ett mångskiftande persongalleri försöker överleva i en nyckfull och dödlig miljö”, skriver Pål Eggert som läst Ahmed Saadawis Frankenstein i Bagdad.

Frankenstein i Bagdad av Ahmed Saadawi
Översättare: Jonathan Morén
Bokförlaget Tranan

Det talas mycket om sprängningar just nu. Kriminologen Rostami menar att vågen av sprängdåd i Sverige saknar motstycke i Europa och är jämförbar med krigszoner och länder med en lång historia av terrorism. Ett land som motsvarar den beskrivningen torde vara Irak. Ahmed Saadawis roman Frankenstein i Bagdad utspelar sig i landets huvudstad under 2005 och bara under september det året detonerade ett antal bomber som skördade över hundra människoliv.

Bombdåden spelar en huvudroll i Saadawis roman och framstår till en början närmast som dödlig väderlek i romanen. En naturkraft som slår till utan förvarning och som den enskilde individen bara kan anpassa sig till men inte göra något åt.

Den alkoholiserade skrothandlaren Hadi roar sig ibland med att vara provocerande likgiltig vid scenerna för bombdåden men som genom en nyck börjar han samla på de kroppsdelar som ligger utströdda. När hans skrotsamlarkollega blir dödad vid sprängningen av en bil spricker hans likgiltighet. Hadi fogar samman kroppsdelarna till en kropp och berättar om det på sitt favoritkafé: ”Jag gjorde det till en hel kropp för att det inte skulle bli sopor av den . . . För att den skulle bli bemött med lite respekt som de andra döda, och få en anständig begravning, snälla nån.” När han avslutar sin berättelse med att liket var försvunnet utan att han vet var det tog vägen anklagar hans åhörare honom för att det är en dålig historia. De tror förstås inte på honom, och samtidigt kommer jag att tänka på att det är just så livet är: En många gånger ganska dålig historia med bristfällig dramaturgisk kurva och där döden ofta är något av en antiklimax.

Men eftersom det här är en roman serverar Saadawi läsarna en bättre historia än den livet ibland ger oss. På ett många gånger humoristiskt sätt skildrar han ett Bagdad där ett mångskiftande persongalleri försöker överleva i en nyckfull och dödlig miljö. En av dem är Farid som säger i ett tv-program att alla tragedier som händer i staden beror på rädsla: ”Vi dör varenda dag av rädsla för själva döden. De områden som har erbjudit skydd och stöd åt Al-Qaida har gjort det av rädsla för någon annan grupp, och den gruppen i sin tur har mobiliserat och bildat miliskårer för att skydda sig från Al-Qaida. Rädslan för de andra har skapat ett dödsmaskineri, och vi kommer att se fler dödsfall som beror på rädsla.”

Till en början ser det ut som om den varelse som Hadi skapat ska kunna bryta upp dödsmaskineriet och skänka nytt mod åt Bagdads invånare. Orsaken till att liket faktiskt rest sig och gått är att själen av en man som dödats i ett bombdåd iklätt sig den kropp som Hadi konstruerat och skänkt de hopsydda kroppsdelarna något som åtminstone liknar liv. Det börjar komma rapporter om märkliga dåd, till exempel fyra tiggare som strypt varandra och brottslingar som blir skjutna i huvudet men ändå inte dör.

Hadi kallar den odöda varelsen Vaheteren eftersom den inte är liket efter en specifik person. Hans kropp är byggd av offren för terrorbomber och han måste straffa förövarna inom en viss tid för att inte respektive kroppsdel ska falla av honom. På så vis ser det ut som om han skulle kunna bli en neutral kraft som utövar en rättvisa oberoende av de olika miliserna, terrorgrupperna, regeringen och även amerikanerna. Det visar sig emellertid att kroppsdelarna faller av även om han utkräver hämnd efter en viss tid. För att överhuvudtaget fortsätta existera måste han alltså hela tiden bygga upp sig, vilket han till slut gör med förövarnas kroppsdelar. I slutänden förkroppsligar han de våldsamma motsättningarna istället för att upphäva dem.

Vaheteren gestaltar vår längtan efter en ren, omdanande kraft som inte fläckas av gamla lojaliteter, egenintresse eller andra fjättrar. Samtidigt är han också sinnebilden av hur vi införlivar de motsättningar vi vill undkomma i oss själva, hur våra motståndare kan bli en del av oss. Saadawi visar hur vi många gånger fattar beslut som i stunden verkar kloka men som i det långa loppet för oss bort från våra ursprungliga mål.

Saadawi visar också att för att berätta om allvarliga ting kan det ibland behövas humor. Det speglar hans förmåga att få med livets alla skiftningar i texten. Jonathan Morén har även översatt Hassan Blasims Irakisk Kristus vilket är en utmärkt novellsamling från Mellanöstern. Båda verken använder sig av övernaturliga element och det är spännande att ta del av fantastik från Mellanöstern, något som i andra fall oftast når oss från väst. Saadawi har därtill ett tydligt skräckinslag, något som förstärker det förskräckliga i de livssituationer som skildras.

The post Skräckinslag förstärker det förskräckliga first appeared on Opulens.