STARTSKOTT. “Jag tror aldrig att en ensam kampanj räcker, jag tror alltid att vi måste organisera oss för att nå förändring”, skriver Bim Eriksson om #MeToo.

Jag sitter på ett flyg som snart lyfter från Dallas, Texas. Slår på flygplansläge på telefonen. Efter åtta timmars radioskugga mellanlandar vi i London och kontakten med omvärlden kan återupptas.

Under det åtta timmarna har i princip alla jag känner som definierar sig som kvinna, trans eller ickebinär delat två ord i sina sociala medier. Me too. Jag också. Följt av berättelser om personliga erfarenheter av sexuellt våld, övergrepp och trakasserier från män.

Trots att jag sett liknande kampanjer och trots att jag varit i otaliga sammanhang där vi bytt dessa berättelser med varandra förut så snörps min luftstrupe ihop. För det här är varenda person i mitt Facebookflöde. Jag scrollar i minuter och den korta hashtaggen fortsätter att skrika på skärmen.

Kampanjen skapades egentligen redan 2007 av aktivisten Tarana Burke som en gräsrotsrörelse för att få kvinnor i socioekonomiska utsatta områden att prata om det sexuella våld det utsatts för. I samband med att regissören Harvey Weinstein i förra veckan avslöjats med att systematiskt ha förgripit sig på kvinnor i filmbranschen så började kampanjen få vitalt spridning efter att skådespelaren Alyssa Milano twittrat och uppmanat kvinnor att dela sin egen berättelsen under hashtaggen #MeToo.

Så nu sitter vi med hundratusentals berättelser som bekräftar det som statistiken redan berättat för oss. Vad händer nu?

Jag har sett röster som höjts om att de tycker att kampanjen är värdelös att den kommer att vara död om några dagar, att vi överreagerar eller att vi skulle njuta av ha på oss den så kallade offerkoftan vi självmant klär oss i.

Du som tycker något av dessa påståenden. Jag ska förklara varför du har fel.

Det senaste dagarna har kvinnor, trans- och ickebinära personer över hela världen letat i djupt i sig själva för att tala om vad män i deras omgivning utsatt dem för. Kanske är det minnen som knappt sitter i hjärnan längre utan i kroppen och som gör sig påminda i form av panikångest vid beröring. Det kanske är minnen som man svalt så djupt ner i åratal att man glömt vem man var innan dess eller så han man krossats under skammen.

Hur kan man påstå att det inte skulle betyda någonting? Är man van vid samtal som dessa kanske man tycker att ännu en historia är överflödig. Men världen ser inte ut så, för de allra flesta är det ovanligt. För de allra flesta är det här ovärdeligt.

Jag tror aldrig att en ensam kampanj räcker, jag tror alltid att vi måste organisera oss för att nå förändring. Men om flera genom andras berättelser kan inse att det där som hände på studentflaket inte var okej, eller det där som skedde vid kopiatorn på firmafesten inte alls var inbillning, ja, då sår vi också fler frön till vår rörelse.

Så prata gärna kritiskt om vilken riktning vi ska ta det här, men att bara nedvärdera kampanjen är att säga till alla som delar med sig att deras berättelser inte spelar någon roll. För det är så det kommer tolkas och kännas och det som först kändes som upprättelse och uns av harmoni är inte det längre.

Alla artiklar av Bim Eriksson

The post Det som alla vet om men fortfarande chockas av att höra first appeared on Opulens.