FILMRECENSION. Filmserien “Fantastiska vidunder” rullar vidare med en tredje del och bjuder på en Harry Potter-soppa som känns allt tunnare.

The post Tunn Potter-soppa first appeared on Opulens.

SOMMARLÄSNING. Så här inför midsommar och Opulens “sommarlov” så skriver Jenny Wickberg om den magi som kan finnas i böckernas värld. Och så bjuder hon på tre fina boktips.

När Harry Potter-serien kom vid millennieskiftet vittnade förvånade föräldrar om att deras tidigare helt läsointresserade barn plötsligt satte i sig tjocka böcker. Och inte bara en. De läste sig envist genom bok efter bok.

Det är så den ser ut, magin i vår verkliga värld. För visst är det möjligt att resa i både tid och rum. Och visst kan vi för stunden byta kropp med någon annan. En fiktiv berättelse och en gnutta inlevelse är allt som krävs.

Just läsandet är den delen av fiktionen som har tappat greppet om dagens barn. Lässlukaråldern, som brukar sägas ligga mellan 9-12 år är något som allt färre barn passerar. I en värld fylld av magiska krafter som serveras i form av digitala spel och filmer har läsandet blivit något som känns svårtuggat. Men det är genom läsandet barnen kan få i sig ett bra språk, något som kan bana väg för dem i framtiden.

Sommaren som betyder en del tomma luckor för en del barn är perfekt för magiska resor i litteraturens värld. Det är dessutom ett långt lov, som kan ge tid för långläsning.

En svensklärare som ett av mina barn hade sa till oss föräldrar att om barnen bara ville läsa serier så skulle vi ge dem Kalle Anka, som hade bra översättare och ett bra språk.

”Att de läser är viktigare än vad”, slog hon fast.

En fördel med Kalle Anka är mängden, men på köpet får man en hel del förlegade karaktärer. För de barn som inte orkar ta sig genom långa stycken text finns de grafiska romanerna som alternativ.  ”Handbok för superhjältar” av Agnes och Elias Våhlund finns i sju delar och varar ett tag.

Harry Potters trollkraft var så stark att alla barn i samma ålder samtidigt befann sig i samma värld. Idag finns ingen sådan enande kraft, men en fördel med det kan vara att alla kan välja värld efter tycke och smak.

I min familj finns storläsande M, 11 år, som har hittat ett andra hem i Percy Jacksons värld, där hon vistas bland grekiska gudar.

För den som hellre håller sig kvar i samtiden finns Elin Eks serie om Athena som kretsar kring den Rätt-jorden-klubb som Athena har med sina vänner. Här avhandlas vardagsbekymmer och den stora världsfrågan med klimatet, allt med lätt hand och kryddat men humor. Ett underliggande budskap är att allt egentligen går att lösa. Tacksamma böcker alltså för barn som har ångest över vart världen är på väg. Finns i fyra delar.

Ett starkt sommarläsminne för mig är Astrid Lindgrens ”Mio, min Mio”, som jag läste i tioårsåldern. Jag tog med mig boken och gick från vårt hus där det fanns småsyskon, föräldrar och farfar.

På vår sommarö fanns en liten stuga som höll på att renoveras, där de hade glömt att låsa. Jag gick dit varje dag, satte mig på golvet där jag var omgiven av målarburkar och byggmaterial, och läste.

Det är mycket jag har upplevt och sedan glömt under de dryga femtio år som har gått sedan dess. Men mina magiska stunder med Mio minns jag.

The post Barn & Unga: Om konsten att förtrolla barn med läsmagi first appeared on Opulens.

The post Skådespelaren Helen McCrory död first appeared on Opulens.

MYTOMSPUNNEN FÅGEL. Mathias Jansson tar oss med på en kulturhistorisk exkursion där det går att få syn på ugglor i såväl konsthistorien som i mytologin och den lilla byn. Och så förklarar han uppkomsten av uttrycket “ugglor i mossen”.

En kväll vandrade jag runt i vår lilla by, då en stor skugga gled över skyn. En stor fågel bredde ut sina vingar, flög så stilla, så ljudlöst framför min syn. Slog sig sedan ned framför mig på en gren, satt där och stirrade. Jag trodde för en stund att denna mörka gestalt skulle ropa ett ödesmättat ”förbi” eller åtminstone ge upp ett spöklikt ”ho-ho”. Men den satt bara där, tyst och stilla, innan den åter lyfte sina vingar.

Jag har visserligen sett ugglor förut, men då har det varit på en djurpark, jag har aldrig kommit så nära en vild uggla i ett tätbebyggt område som den kvällen. Det var en magisk och mäktig upplevelse som efteråt fick mig att fundera över ugglan som symbol i konsten och kulturen. Den grekiska gudinnan Pallas Athena, som var vishetens och krigets gudinna (en något paradoxal och motsägelsefull portfölj kan man tycka), hade en uggla och därför förknippar vi än i dag ugglan med visheten. Är man uppvuxen på 70-talet så har man i olika barnprogram fått lära sig att en uggla är en klok varelse. I serien ”Fablernas värld” mötte man Jakob Uggla som berättade sedelärande fabler, och i serien ”Från A till Ö” fanns ugglan Helge som upplyste huvudpersonen Hedvig om svåra ord och begrepp. Sedan har vi förstås Uggla i Nalle Puh, som själv anser sig vara klok och viktig, även om den självbilden verkar lite väl uppblåst.

För dagens yngre generationer förknippas ugglan snarare med Harry Potter och hans uggla Hedvig. I filmerna om Harry Potter fungerar ugglorna snarare som brevduvor. För det är inte så att Harrys uggla tillrättavisar den unga trollkarlen och lär honom om moral eller andra viktiga kunskaper om livet. Hedvig är vad jag vet helt tyst i filmerna och kommer mest flygande med post och försändelser. Ugglan blir bara ett attribut för den magiska trollkarlsvärlden i filmerna.

För ugglan är nu inte bara en symbol för visdom utan har också en mörkare sida. I många andra kulturer förknippas denna nattfågel med döden och begravningar. Den har också genom historien förknippats med trolldom och magi. När Frans Hals målar porträttet av ”Malle Babbe” 1635, så ser vi på målningen en kvinna med ett ölstop och en uggla på axeln. Här är det inte visdom som ugglan symboliserar – för Malle Babbe betyder nämligen “galna Babette”. Babette var en verklig kvinna som bodde på ett dårhus i Haarlem i Nederländerna. Ugglan blir i målningen en symbol för galenskap, för människans mörka sidor och kanske också för häxkonster.

Även i Francisco Goyas etsning ”The Sleep of Reason Produces Monsters” (1799) har ugglan en mörk symbolik. På bilden ser man en man som ligger och sover vid sitt skrivbord när han i drömmen anfalls av nattens väsen, fladdermöss och ugglor. Det är förstås inte visdomens tankar som kretsar kring hans huvud, utan snarare mörka och oroliga tankar som drabbar mannen.

Ugglans mångfald har såklart präglat vårt språkbruk. Komikern Özz Nûjen reflekterar ofta över våra svenska seder och vårt språk. Han har berättat om hur förvirrande det var att lära sig svenska när han som barn kom till Sverige. Svenska är enligt honom ett språk som har fler undantag än regler och vilka märkliga uttryck vi sedan använder! Som att ”lägga rabarber på något”, ”ha ögon i nacken” och så klart ”ana ugglor i mossen”.  Att ana ugglor i mossen betyder att man befarar att något farligt är på gång att hända. När man skulle översätta Alfred Hitchcocks film ”The Trouble with Harry” (1955) fick filmen den svenska titeln ”Ugglor i mossen”. Uttrycket är som många andra förvirrande talesätt förmodligen resultatet av en felöversättning. Det finns nämligen ett danskt ordspråk som lyder ”der er ulve i mosen” som betyder “det är varg i mossen” och som tillkom på den tiden då det fanns gott om vargar i Danmark. Vargarna försvann i Danmark och när uttrycket rörde sig över till den svenska språksfären så blev det en förvanskning från ulve till uggla.

Vad var det för uggla som jag mötte den där kvällen? Det vet jag inte, det finns nämligen elva olika ugglor i Sverige och plockar man bort de mindre så finns det en del kvar som kattuggla, berguv och jorduggla att välja mellan. Ugglan är ju ett nattdjur så den såg nog mig bättre än vad jag såg den, men det var en upplevelse som gjorde mig betydligt visare och tog mig med på en resa genom kulturens ugglor.

The post Jag anar ugglor i kulturen first appeared on Opulens.

HALVMESYRER. Författaren till Harry Potter-serien har en problematisk relation till sina fans och kan inte hantera det kapital som böckerna gett henne. Emil Åkerö om en bara halvt queervänlig J. K. Rowling.  

Vilken är en författares ansvar? Den frågan slår mig när jag tänker på J. K. Rowling, författaren till Harry Potter-böckerna. Efter att Harry Potter och dödsrelikerna kommit ut 2007 sade Rowling att figuren Albus Dumbledore, en av de främsta trollkarlarna som funnits och rektor för den skola där böckerna utspelar sig, var homosexuell och att han att i sin ungdom varit kär i den onda trollkarlen Gellert Grindelwald.

Rowling hade då haft över tio år på sig att prata om detta. Hennes böcker hade blivit bannlysta och den kristna högern världen över brände dem mer eller mindre på bål. Samtidigt älskades hon av queera ungdomar och vuxna runt om i världen och spekulationerna kring eventuella samkönade relationer och begär stod som spön i backen. Inte någonstans hade Rowling skrivit om Dumbledore, men efter sista boken gick hon ut och plockade poäng på sin öppenhet utan att riskera att sälja färre böcker.

Mindre känt är kanske att Rowling under en rättsprocess mot en plagiator vittnat om att Remus Lupins varulvsöde för henne är en allegori över stigmatiseringen av hiv-positiva. Hela Harry Potter-serien, med jakten på mugglarfödda och halvblodstrollkarlar, kan betraktas som en allegori över det engelska klassamhället, Nazityskland eller hbtq-personers utsatthet. Olika tolkningsmöjligheter är kanske inte något en författare behöver ta ansvar för, men detta säger något om Rowlings oförmåga att hantera sitt queerkapital.

Queerkapitalet är en form av förtroendekapital som upparbetas med fansen och handlar om hur queert innehåll förvaltas. En utsatt grupp söker reflektion i kulturen och när det finns en sådan går djungeltrumman varm och flera söker sig dit, tar del av materialet och delar det. En relationell transaktion måste dock vara ömsesidig, och Rowling begår här samma misstag som många andra kulturskapare. Hon vill glädja alla, framför allt den stora massan. Utanför böckerna uttalar hon sig mycket tydligt, men i böckerna får läsarna nöja sig med antydningar.

I höst kommer filmen Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott, där Johnny Depp spelar Gellert Grindelwald och Jude Law Albus Dumbledore. Regissören David Yates gick i början av februari ut med att den romantiska relationen mellan dem inte kommer att skildras ”explicit”. Fansen var inte nöjda, de var inte upprörda, de var topp tunnor rasande. Rowling å sin sida visade inte riktigt förståelse för fansens känslor och förklarade att det faktiskt skulle komma tre filmer till i samma serie.

Det är vanskligt att skriva om en film som man inte har sett, men vad som är intressant är återigen hur dålig Rowling är på fanservice och att hantera sitt queerkapital. Rowling har en historia av att ha en skakig relation med sina fans, till exempel för att hon inte uppskattar fanfiction. Hon har skapat Pottermore.com, ett community där fansen kan ta del av hennes universum så länge det är hon som styr vad som ryms inom det. Rowling verkar inte riktigt gilla sina fans när de går utanför kanon, men de gillar inte heller henne så mycket att de sväljer hennes beteende. I dagens kulturklimat är fansen inte längre tysta konsumenter, utan “prosumenter” som är med och skapar världen kring ett populärkulturellt fenomen genom att dela med sig av tolkningar och sprida material och därigenom hålla fenomenet levande.

En serie som har förstått det här är Netflix-serien Shadowhunters baserad på Cassandra Clares bokserie The Mortal Instruments. Cassandra Clare började sin författarkarriär med att skriva fanfiction om just Harry Potter och hon och skaparna av Shadowhunters har till och med förstått begreppet fanservice, att skapa innehåll för fansen. De har till och med döpt ett avsnitt till #Malec. Malec är Magnus Bane och Alec Lightwood, och avsnittet #Malec har deras romantiska relation i fokus. Hashtaggen Malec har seriens fans använt i sociala medier när de har delat bilder, videoklipp och texter om paret och visar hur prosumentkulturen fungerar. Men skaparna har även vårdat sitt queera kapital genom queera inslag som varit relevanta och en naturlig del av storyn i stället för strössel på toppen som hälls på efter att glassen är betald.

The post Rowling kan inte hantera sitt queerkapital first appeared on Opulens.

FANTASY. “Det är hur de båda hanterar språket som ger innehållet det driv som drar in läsaren i berättelsen”, skriver Jessika Ahlström.

Snösommar – Kaiserarvet II av Kristina Hård
Mörkersdottir

Ett halvår har gått sedan kvällen då isorkanen drog in i samma sekund som Linus Kaiser tog sitt sista andetag. Stockholm och resten av Sverige är fortfarande i en onaturlig evig vinter där ingen modern elektronik eller teknik fungerar, där all värme och föda har blivit hårdvaluta och där ingen vågar lita på någon annan. Stockholm är ett iskallt helvete, där människorna långsamt antingen fryser eller svälter ihjäl om de inte hinner försvinna spårlöst under mystiska och våldsamma omständigheter.

Av de fyra huvudkaraktärer som den förra delen i serien, Kleptomania handlade om, finns nu tre kvar: Erik, Ingra och Halvar. I Snösommar fortsätter deras respektive upplevelser och historier att utspelas samtidigt som några nya karaktärer tillkommer, Tomas och Airis är några av dessa.

Finansminister Erik Skog befinner sig till en början i Rungstad i Danmark tillsammans med statsministern och de politiker som de har lyckats samla till en form av exilregering. Ingra ligger medvetslös under läkarobservation och har legat så sedan natten Linus dog. Halvar är kvar i Claudias närhet bland trollen. Tomas är kvarlämnad i Stockholm av Erik för att vaka över Ingras tillfrisknande och där befinner sig även Airis, Linus mystiska kärlek som plötsligt lämnade honom för att spårlöst försvinna.

Hårds sätt att skriva får mig att tänka på hur J. K. Rowling använt engelskan för att beskriva Harry Potters äventyr. Det långsamma tempo som Rowling skildrar mindre actionfyllda skeenden återfinns även i Hårds verk. Det är hur de båda hanterar språket som ger innehållet det driv som drar in läsaren i berättelsen. Författarens sätt att inspireras av folktron utvecklas vidare i den här delen av trilogin, jag gillar särskilt det avkopierade rättsläkarprotokoll som Erik Skog har i en tummad mapp. Det är sådana detaljer, precis som hur introduktionen av Airis görs, vilket ger läsaren mersmak för att läsa vidare.

Hårds vuxna saga är en av de mest intressanta och välskrivna av dagens svenska utgivning i den här genren.

Av Jessika Ahlström

The post Frostnupna tider first appeared on Opulens.