PROSA. ”Förmågan att plocka upp en tidningsnotis eller en anekdot och förvandla det till stor litteratur om något väsentligt är sällsynt. Det förvånar inte att ”Netanyahus” belönades förra året med Pulitzerpriset,” skriver Gregor Flakierski som läst Joshua Cohens aktuella bok.

Netanyahus av Joshua Cohen
Övers: Gabriel Itkes-Sznap
Tranan

Det börjar med den unge författaren Joshua Cohens besök hos den legendariske litteraturkritikern Harald Bloom. Den världsberömde litteraturkritikern berättar om sina många möten med litterära och politiska personligheter. Ett av dessa möten fastnar av någon anledning särskilt mycket hos Cohen. Det är Blooms berättelse om hur han en gång tog hand om en israelisk historiker vid namn Netanyahu, på besök i USA med fru och sina tre söner, av vilka en hette Benjamin och var Israels blivande premiärminister.

Berättelsen resulterade i romanen ”Netanyahus”.

Ruben Blum får anställning som historiker på ett mindre universitet av det slag som det vimlar av i USA i allmänhet och i trakten av New York i synnerhet. Han är den ende juden vid lärosätet, det är 50-tal och antisemitismen är fortfarande högst levande, för att inte tala om rasismen i största allmänhet. Universiteten har precis börjat anta kvinnor – och har noll icke-vita.

Blums utsatta situation blir utgångspunkten för en fascinerande skildring av identitet. Det är ingen enkel historia, Ruben Blums rötter finns i Östeuropa, hans frus i Tyskland, och de två judiska kulturarven är inte bara olika, de hamnar dessutom ofta i konflikt.

Och så dyker familjen Netanyahu upp. Självsäkra, arroganta, påträngande och hänsynslösa. Det är ingen vacker bild som tecknas av släkten som bytte namn från Mileikowsky, bildat på det slaviska ordet för ”mölla”, till det hebreiska ”Netan – yahu, som lär betyda ”Gudagiven”.

De tre pojkarna, med Benjamin bland dem, refereras till av familjen Blum som ”de tre vilda vettvilliga jehuerna”.

Professor Netanyahu tillhör den politiska högern och har gjort sig omöjlig i ett Israel dominerat av Arbetarpartiet, och tvingas därför att nedlåta sig till att söka anställning vid ett oansenligt amerikanskt universitet.

Han är historiker och expert på judisk historia på iberiska halvön under medeltiden. Han har gjort sig känd för den kontroversiella tesen att judarnas konversion till kristendomen från 1200-talet och framåt var frivillig och uppriktig. Inkvisitionens förföljelse av judar under 1400-talet var i själva verket enbart ett verktyg för den spanska kungamakten att komma åt den bångstyriga adeln och ena landet, och då behövdes ett folk att hata.

Det är en process som upprepas sedan med cyklisk regelbundenhet genom historien, för Netanyahu gick det en rak linje från 1490 till 1940.  Enda vägen att undkomma våld och förtryck är förstås Sion, det vill säga staten Israel.

För Netanyahu är det självklart att etnisk identitet alltid förr eller senare får företräde framför andra värden som håller ihop stater, inte minst USA, som demokrati, frihet, mångfald och tolerans. Det är en tanke som fyller författaren och hans protagonist – och även denne recensent! – med fullständig fasa. Men som dessvärre ser ut att förverkligas på allt fler håll, inte bara i USA.

Som författare påminner Joshua Cohen en hel del om Saul Bellow. Det är samma energiska och rika ordflöde, med överväldigande allmänbildning, psykologisk insikt och politisk analysskärpa, med inslag av självkritisk – eller kanske rent av självdestruktiv – humor.

Förmågan att plocka upp en tidningsnotis eller en anekdot och förvandla det till stor litteratur om något väsentligt är sällsynt. Det förvånar inte att ”Netanyahus” belönades förra året med Pulitzerpriset.

The post Cohens ”Netanyahus” – från anekdot till stor litteratur first appeared on Opulens.

SKRIV- OCH LÄSLUST. Litteraturen lever fortfarande för att vi aldrig kan veta för mycket om för många människor, för att parafrasera Harold Bloom, skriver Christoffer Andersson.

“En skilling för ett ark vett“, skriver Thomas Thorild. Litteraturen är vårt godaste patos, det som skiljer oss från djuren, hur hårt och tillintetgörande en text än må uttrycka sig. Det är skillnad på att vara god och att vara hel, för att följa ett resonemang som Bob Hansson lånat av Carl Gustav Jung. Vår dynamik synliggörs i litteraturen. Vi har så många sätt att kommunicera godhet på. Men det finns ingen absolut godhet. Det absoluta är inte mänskligt.

Inte ens litteraturen kan skildra oss fullkomliga. Goethe kallade sitt livs verk för en del av en stor bekännelse. Men den kan skildra oss mer hela och dynamiska än någon annan uttrycksform. Och det är inte poesin jag talar om. Poesi är en sofistikerad form av verbala samtal, lika fragmentariska och lika krävande på tolkning. Det är därför Karl Ove Knausgård  vandrar Prousts upptrampade stigar med ett mastodontverk. Så komplexa är vi.  Virginia Woolfs produktion dalade med läsningen av Proust: “vad mer finns det att skriva?” frågade hon sig. Mycket, skulle det visa sig. Vi skriver fortfarande.

Litteraturen visar att vi är törstigare på varandra än vi tror. Det verbala samtalet avslöjar så lite. GDPR, integritetspolicyer, adblockers och kommunikationskurser till galenskap! Litteraturen lever fortfarande för att vi aldrig kan veta för mycket om för många människor, för att parafrasera Harold Bloom. Inte ens Saint-Simon, Proust eller Knausgård räckte till. Vi fortsatte skriva ändå. Så törstiga var vi, och så törstiga kommer vi alltid att vara på varandra.

The post Vi skriver och läser fortfarande first appeared on Opulens.

LITTERATUREN. Det kommer alltid finnas läsare så länge människor är benägna att förstå världen genom berättelser. Sådant försvinner inte förrän vi kan laddas upp i en databas och existera i cyberrymden som algoritmer, skriver Christoffer Andersson.

Ibland är jag rädd att jag har följt med i XYZ-trenden och tappat tålamodet för läsning. Efter att ha läst Harold Blooms inledning till Hur läsa  & varför är jag uppriktigt orolig. Flera gånger under kvällen har jag gått fram till bokhyllan, dragit handen över bokryggarna och gått därifrån igen. Satt mig med telefonen istället. Jag har en bok med mig vart jag än går, läser varje dag, åtminstone något. Jag läser långsamt, idisslar orden som Leonardo da Vinci sina målningar. Många var timmarna han kunde sitta och titta på sitt evigt ofullständiga verk, suga i sig intrycken och kontemplera, kontemplera, kontemplera. Ett konstnärligt idisslande. Den där knutpunkten mellan några litterära passage som plötsligt slår en, den underbara känsla av sammanhang som man som långsam, idisslande läsare försöker att inte ha bråttom till. Jag är rädd att tappa det. Det är alltid enklare att sätta sig med telefonen. Alltid.

Samtidigt. När Harold Bloom hävdar sin orsakskedja från läsande till tänkande kan jag bara hålla med. Jag läser inte så mycket för nöjes skull som av pragmatiska skäl: jag vill bli en bättre tänkare. Att läsa är naturligt för tänkare. Jag försöker följa min litterära orientering dit den leder, den som började i en orwellsk dystopi och aldrig slutade.  Det borde inte skrämma mig att jag sitter med telefonen ibland. Jag läser ju ändå, reflekterar och förundras över hur världen kan verka så efterbliven när det finns så många tänkare som kan ackumulera sina tankar tillräckligt fokuserat för att fylla en bok. Det ger anledning att hoppas på en medveten framtid, en framtid som Bloom tror ligger hos individen och inte kollektivet – kollektivt är vi redan förlorade åt en hysterisk omsättning av njutningar (läs den lilla skriften “Reformförsök” i Strindbergs Giftas för tankegods).

Harold Bloom säger att kriget är förlorat, litteraturen förlorade och det enda vi kan göra är att plocka upp resterna av decennier av meningslös kamp och rädda vad som räddas kan av det nedtecknade arvet och bevara det. Jag tror honom inte. Jag tror inte ens att det fanns något krig. Läsning sker på infall och ingen kan önska sig kontroll över infall. Läsning är något vi utsätts för – det kommer alltid finnas läsare så länge människor är benägna att förstå världen genom berättelser. Sådant försvinner inte förrän vi kan laddas upp i en databas och existera i cyberrymden som algoritmer. Men den tiden är så avlägsen att det inte är värt någon möda att fundera över det (se dokumentären År 1 miljon – berättelsen om din framtid i SVT2). Vi är så långt bak i den orsakskedjan att när den dagen kommer är det osannolikt att vår tid kommer nämnas ens som anekdot i ett fragment av den samtidens konflikter och konsensus – som människor på ett eller annat sätt kommer hitta ett sätt att berätta om.

Jag behöver inte oroa mig. Jag har Montaigne, Rousseau, Strindberg, Voltaire, Joyce, Auerbach, Lindqvist, Almqvist, Stagnelius, Dostojevskij, Platon och Goethe för närhelst jag behöver en boost för hjärnkontoret. Närhelst jag behöver ett uttryck för förakt, sensation, hopplöshet, mani, depression, längtan, hat och pessimism och hela registret av känsloyttringar. Ingen av dem säger egentligen något specifikt om mig men de erbjuder alltid en utgångspunkt för vidare reflektion. Jag behöver inte undertrycka någonting. För bara några dagar sedan när faderskapets tvivel låg över mig öppnade jag Montaignes andra essayband och läste “Om fäders kärlek till sina barn”: det är bättre att göra sig älskad och vördad än fruktad och hatad.

Jag sitter med telefonen för att jag behöver vila huvudet, smälta all text som ligger lagrad där inne, låta idisslandet göra sitt och få någonting konstruktivt tänkt. När jag öppnar nästa bok och läser några stycken lägger jag märke till en passage som knyter an till en annan och den underbara känsla av sammanhang jag försöker att inte ha bråttom till fyller hela mitt medvetande med små rosa moln. Kanske kan jag till och med skriva ur mig någonting som förmodligen hade tagit mycket längre tid på sig om jag inte hade vågat sätta mig med telefonen en stund. Hur som helst är jag inte orolig längre.

The post Tankar om läsning first appeared on Opulens.