ROMAN. ”När det kommer till kritan är det nog inte Hanna Nordenhöks förmåga att skapa kusliga stämningar i en osäker och osäkrad tillvaro som verkligen sticker ut, utan hennes skicklighet att skildra klassmarkörer,” skriver Anna Remmets som läst den aktuella romanen ”Underlandet”.

Underlandet av Hanna Nordenhök
Norstedts

En möjlig beskrivning av Hanna Nordenhöks nya roman är att den handlar om människor som utför uppseendeväckande bedrägerier och inte är vad de utger sig för att vara. En vuxen, hemlös, kvinna låtsas att hon är ett barn för att kunna ta sig in i välbeställda människors hus och bygga relationer med deras barn. En journalist röner stora framgångar genom hjärtslitande reportage om flyktingbarn och våldtagna kvinnor. Texter som visar sig vara uppdiktade. En rik affärsman och familjefar konsumerar barnporr.

Allt detta låter som den typ av snaskiga och medialt gångbara historier som skulle göra sig perfekta som Netflixdokumentärer. Författaren lägger själv en metakommentar om detta i en av sina romanpersoners mun:

”/…/de där saftiga historierna i nyhetsflödet som varenda människa älskade att förfasa sig över och som alltid blev de största snackisarna: berättelser om bedrägerier och fusk, om falska identiteter och uppenbart skyldiga brottsförnekare.”

En sådan beskrivning skrapar dock bara på ytan. Förvisso blir det någon gång nästan så simpelt och sensationellt som det först kan låta. Som i en av de kortare ”fallbeskrivningar” som finns insprängda mellan romanens huvudhistorier som handlar om hur liket efter en kvinna som är skönhetsopererad till oigenkännlighet tas omhand. Poängen här tycks vara den sedvanliga och lättplockade: att den som genomgår omfattande kosmetiska operationer på sätt och vis ”luras” och döljer sitt ”sanna” ansikte under.

Men till och med i denna lilla kortnovell finns det element av skräck som utmärkte den förra romanen Caesaria från 2020. Nordenhök lånar friskt från olika skräcktroper utan att försöka dölja det. Den vuxna kvinnan i ett barns förklädnad känns igen både från en skräcknovell av Daphne du Maurier (som även filmatiserats) och den betydligt nyare skräckfilmen The Orphan. Hon får sin skrämmande framtoning av den skevhet som uppstår när någonting befinner sig på gränsen och inte går att placera. Och romanens kanske starkaste berättelse, den om hemmafrun som upptäcker sin mans pedofili har starka drag av det som av litteraturteoretiker har benämnts female gothic, vilket innebär att det gotiska används för att gestalta kvinnlig instängdhet och utsatthet. Den har till och med den gotiskt klingande titeln ”Huset på slätten”.

Nordenhök underkastar samtidigt dessa grepp en språklig behandling med en ganska lågmäld prosa som gör att de ofta framstår som ännu kusligare än datoranimationerna i renodlade skräckfilmer.

Mycket av det som skapar romanens laddning är känslan av att något är mycket mer grundläggande fel än bara att människor luras. Vad är det till exempel med flickan i en av kortnovellerna som fejkar diverse skadade kroppsdelar, men som beskrivs med ord hämtade från djurriket, med ödlelika drag och dessutom med ogenomträngliga bevekelsegrunder? Såsom ofta är fallet med lyckad skräck uppstår det skrämmande i osäkerheten:

”Framifrån var hon egentligen ganska söt, det ödlelika försvann nästan helt när man såg henne på det sättet och hon liknade med ens en helt vanlig flicka/…/” (Mina kursiveringar.)

Fast när det kommer till kritan är det nog inte Hanna Nordenhöks förmåga att skapa kusliga stämningar i en osäker och osäkrad tillvaro som verkligen sticker ut, utan hennes skicklighet att skildra klassmarkörer. Eller kanske snarare den skam som dessa markörer är laddade med.

Huvudpersonerna i både titelberättelsen ”Underlandet” och i ”Huset på slätten” kommer från fattiga, i det ena fallet också ett trasigt, hem. Båda deras mödrar beskrivs med olika små attribut och gester vilka symboliserar en värld som de två romanpersonerna till varje pris vill ta sig bort från. Kosta vad det kosta vill, om det så innebär att leva tillsammans med en sexualförbrytare eller att nästan bokstavligt gå över en kollegas lik. Det är i sin precisa gestaltning av detta som Nordenhök är som bäst och kanske också då hennes roman blir som allra mest skrämmande.

The post Lågmäld, men kuslig, roman om bedragare first appeared on Opulens.

ARBETARROMAN. “Underverken är en nutida feministisk arbetarroman som på ett precist och osentimentalt språk berättar om människor som lever sina liv så gott det går,” skriver Carolina Thelin.

Underverken av Elena Medel
Översättning: Hanna Nordenhök
Norstedts förlag

Allt handlar om pengar. Så skulle man kunna sammanfatta den spanska poeten och numera också romanförfattaren Elena Medels debutroman Underverken, ypperligt översatt till svenska av Hanna Nordenhök. Den handlar om makt och vanmakt, att ha och att inte ha, arv och sökandet efter frihet och oberoende. “Allt handlar om pengar: om bristen på pengar… Men det handlar också om det andra: att vara kvinna”.

Medel föddes i Córdoba 1985, är bosatt i Madrid och det är också på dessa platser romanen utspelar sig. Hon har tidigare givit ut flera diktsamlingar och sakprosa. I våras kom hennes debutdiktsamling Min första bikini ut på svenska, på it-lit förlag. En samling hon skrev mellan 13 och 16 års ålder, längst bak i klassrummet på högstadieskolan. Underverken har översatts till över 15 språk och hyllats världen över och i år presenteras alltså äntligen hennes författarskap på svenska.

The post När allt handlar om pengar och att vara kvinna first appeared on Opulens.

ÖVERSÄTTNING. Av drygt fyrtio nominerade titlar från 2021 års bokutgivning har sex stycken valts ut till slutomgången i Årets översättning. 

Årets översättning är en utmärkelse instiftad av stiftelsen Natur och Kultur och översättarsektionen i Sveriges Författarförbund. Priset om 100 000 går till översättaren, och syftet är att ”rikta ljuset mot översättandets konst och att premiera översättningar som på ett särskilt berömvärt sätt förenar djärvhet och precision, lyskraft och följsamhet”.

Titlarna är Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld  i översättning från nederländskan av Olov Hyllienmark, Pengar på fickan av Asta Olivia Nordenhof i översättning från danskan av Johanne Lykke Holm, Det andra namnet. Septologin I-II av Jon Fosse i översättning från norskan av Lars Andersson, Midvinterdag av Bernadette Mayer i översättning från engelskan av Niclas Nilsson, Orkansäsong av Fernanda Melchor i översättning från spanskan av Hanna Nordenhök och Daniel Stein, tolk av Ljudmila Ulitskaja i översättning från ryskan av Ola Wallin.

Vinnaren av Årets översättning presenteras 22 september 2022.

Anna Brynhildsen

The post Sex titlar kan vinna Årets översättning first appeared on Opulens.

ROMAN. Fastän kombinationen av skitig socialrealism och gotik inte är direkt ny använder Fernanda Melchor den bitvis på ett skickligt sätt som frammanar fascinerande och fasansväckande världar, menar Anna Remmets.

Paradais av Fernanda Melchor
Översättning: Hanna Nordenhök
Tranan

Den mexikanska författaren Fernanda Melchor (född 1982) introducerades på svenska häromåret med den uppmärksammade och Bookerpris-nominerade Orkansäsong. Denna skildrade några parallella människoöden i en fattig mexikansk by. Våldet, inklusive det sexuella, var allestädes närvarande och svordomarna och könsorden stod som spön i backen. Melchor beskrev en utsatthet utan ljusning i sikte men blandade socialrealismen med gotiska inslag.

I den nya romanen Paradais, också den översatt av Hanna Nordenhök, känner man genast igen tonen och miljön. Men här introduceras även den andra världen: de rikas gated communities dit fattiga bara har tillträde för att passa deras barn eller se till att inte ett enda litet löv misspryder vattnet i swimmingpoolen.

Polo är en av dessa tjänsteandar, uppfylld av hat mot överklassfamiljen han jobbar för och alkoholiserad trots att han fortfarande är en tonåring. Hans hat är inte mindre mot arbetsköparens med honom jämnåriga granne Franco, en typisk ”incel” som bor med sina farföräldrar och ägnar dagar och nätter åt att onanera medan han fantiserar om grannfrun Polo jobbar för. Ändå låter Polo Franco bjuda honom på sprit, och medan de dricker tar en farlig plan form i Francos huvud.

Något annat som känns igen från Melchors förra bok är närvaron av ett kvinnligt, häxliknande väsen som finns (eller påstås finnas) i ett ödehus i utkanten av samhället. I Paradais får denna gestalt aldrig kropp på samma sätt som i Orkansäsong, men också här kan man läsa hennes gotiska närvaro som ett hot och ett motstånd mot den aggressiva machokultur som genomsyrar miljöerna Melchor beskriver.

Språket i romanen fullkomligt dryper av denna machokultur i form av homofoba och misogyna skällsord och kvinnoförnedrande samlagsscener. Men aggressionen präglar också förhållandet mellan Polo och hans ensamstående mor, som varje morgon jagar upp honom med diverse okvädningsord. Det är som om det materiella armodet skapat ett känslornas och språkets armod,  även om det sistnämnda är nog så kreativt på sitt eget sätt.

Det finns en andfådd, aggressiv rytm i språket med dess långa, av svordomar utbroderade meningar. Som icke spanskspråkig är det svårt att säga något kvalificerat om översättningen, men jag kan iallafall konstatera att Hanna Nordenhök lyckas med konststycket att översätta ungdomars slang och svärord utan att det känns krystat eller fånigt.

Tyvärr blir texten efter ett tag något tjatig, trots att det säkerligen är ett medvetet grepp att vi ska känna oss lika fast i Polos ältande, arga och alkoholindränkta huvud och inskränkta tillvaro som han själv gör. Denna tröttsamhet kvarstår när intrigen stegras, även om det grova våld som följer är väldigt bra skildrat och väcker både fasa och äckel.

Kanske hade det paradoxalt nog ändå blivit bättre om författaren faktiskt vågat stanna kvar i tillståndet av mer stillastående hopplöshet och inte fallit för frestelsen att spetsa till händelseförloppet? För fastän kombinationen av skitig socialrealism och gotik inte är direkt ny (här har Fernanda Melchor litterära syskon såväl på den egna kontinenten som i grannlandet USA:s southern gothic) använder hon den bitvis på ett skickligt sätt som frammanar fascinerande och fasansväckande världar.

The post Socialrealism med gotiska inslag first appeared on Opulens.

PRISAD. En historisk roman om manlig hybris och kvinnlig utsatthet – som samtidigt fördjupar aspekter av metoo-rörelsen. Här är boken som får Sveriges Radios romanpris.

The post Hon får Sveriges Radios romanpris first appeared on Opulens.

VINSTCHANS. Tre författare har nominerats till tidningen Vi:s litteraturpris. Wera von Essen, Hanna Nordenhök och Sven Olov Karlsson har chans att ta hem priset som går till en författare “på väg”, skriver Svensk Bokhandel.

Wera von Essen är nominerad för “Våld och nära samtal”, Hanna Nordenhök för “Caesaria” och Sven Olov Karlsson för novellsamlingen “Årsboken”. Årets pristagare offentliggörs den 27 april.

TT Nyhetsbyrån

The post De kan få Vi:s litteraturpris first appeared on Opulens.

URKRAFT. Fernanda Melchors bok är en urkraft, det är bara att låta sig hållas fast, skriver Camilla Carnmo.

Orkansäsong av Fernanda Melchor
Översättning: Hanna Nordenhök
Bokförlaget Tranan

Som ett enda rasande andetag är mexikanska Fernanda Melchors Orkansäsong, nu på svenska i Hanna Nordenhöks gudabenådade översättning. När jag börjar läsa andas jag inte på flera sidor; herregud finns här inga punkter? Det finns det, men inte många, inte i romanens början. Romanen byter skepnad under berättelsens gång, som en våg som drivs fram av obändiga krafter. Det som skiftar är perspektivet mellan olika karaktärer, medan intensiteten är obarmhärtigt intakt. Fernanda Melchor skriver med kraft, blod och våld. Energin vibrerar på sidorna. Går rakt in. Det går inte att vika undan, inte att läsa med distans. Texten är en stark näve som grabbar tag i dig och inte släpper. Det är språket och det är innehållet. Allt är våldsamt. Fernanda Melchor skildrar ett stenhårt Mexiko, där droger, sexhandel, sprit och fattigdom är lika självklara som barnens utsatthet, männens övergrepp och kvinnornas strategier för att själva överleva och hålla sina barn vid liv. Alla blir hårda. Det finns inget alternativ.

I Mexiko mördas en kvinna var tionde timme. Hårdheten är befogad. Textens hårdhet är nödvändig för att genom fiktionen förmedla en verklighet brutalare än vad som är möjligt att ta till sig. Konst kan begripliggöra det ofattbara. När den är bra. Och det här är bra, det är omskakande, illamåendeframkallande, levande varmt som färskt blod. Det finns en skönhet i texten, som kontrasterar till livet som skrivs, så fattigt, hopplöst och så på liv och död. Bokstavligt talat, inte som en romantisk metafor.

Ett lik hittas i floden av en grupp pojkar som ålar fram med stenar och slangbellor i flodbankens lera. Liket är en misshandlad, lemlästad svullen kropp och Fernanda Melchor skriver en hel bys, kanske ett helt lands, historia när hon gräver sig genom berättelsens olika delar för att hitta vägen som ledde hit, till “det förruttnade ansiktet på en död som skymtade mellan säven och plastpåsarna blåsten rivit ner från motorvägen; en mörkhyad mask myllrande av svarta vattenormar.” Så börjar det och vi får veta om livet i utkanternas utkant för den döda innan den dog, genom andras ögon, tankar och skvaller, hen ges följdriktigt ingen egen röst. En person som sparkats på hela sitt liv. Och mördarna, vad ledde dem att mörda? Varför inte mörda? När våldet hela tiden är en naturlig realitet är steget inte långt. Hatet är blint och dumt, manligheten är skör eller i klarspråk: helt jävla sjuk. Kärleken handlar om att dra ömsesidig nytta av varandra. Om det ens finns plats för den. Det här är inte en plats för ömhet. Det är en desperat, het, skitig plats, full av sorg och förlust som gör människor hårda. Det är en plats som gör människor fattiga och utan hopp, en plats där allt är till salu. Fernanda Melchors bok är en urkraft, det är bara att låta sig hållas fast. Glöm inte att andas.

The post Roman om stenhårt Mexiko first appeared on Opulens.

PROSA. Anna Remmets har läst romanen Caesaria av Hanna Nordenhök och vågar redan nu gissa att den kommer att visa sig vara en av årets mest originella.

Caesaria av Hanna Nordenhök
Norstedts

Vi befinner oss just nu i en skrämmande tid. Medan halva Sverige då finner den ultimata tryggheten i en ganska torr och saklig läkare vid namn Anders Tegnell, ser den andra halvan i samma Tegnell cynism, kyla och inkompetens. En person i mitt flöde i sociala medier kallade honom till och med ”grym”, och då inte i bemärkelsen häftig. Läkargestalten, som många fortfarande förknippar med en myndig och sträng man, fortsätter att vara laddad. En läkare anses ha makten över liv och död i sin hand. Hen kan rädda liv, men också bestämma vem som är frisk och vem som är sjuk. Vem som är normal och vem som är onormal. Detta har genom historien varit särskilt påtagligt för kvinnor, vars hela existens i stort sett utgjort en diagnos och ett studieobjekt samtidigt som sjukdomar förknippade med kvinnor ofta har nonchalerats.

I Hanna Nordenhöks nya roman framträder tropen ”läkaren som patriarkal auktoritet” på ett närmast arketypiskt sätt. Caesaria utspelar sig någon gång under 1800-talet. Till doktor Eldh (vars namn för tankarna till helvetets lågor och därmed tidigare demoniska doktorer som Faustus och Frankenstein) kommer en fattig gravid kvinna för att få hjälp med sin avstannade förlossning. Efter att ha konstaterat att hennes bäcken är missbildat skär han ut barnet, vilket föga förvånande vid denna tid leder till moderns död. Eldh har redan barn, men bestämmer sig för att låta den lilla växa upp på en avskild gård, gömd och ”skyddad” från världens blickar och utbildad och försörjd av honom. Flickan får namnet Caesaria efter sättet hon föddes på. Doktorn gör sig till hennes fadersgestalt, lärare, skapare och gud i ett.

Nordenhöks roman är en grotesk, klaustrofobisk och våldsam historia. Hon visar hur doktor Eldh helt och hållet ockuperar Caesarias tankar och existens. När hon rör sig ute hålls hon bunden till sin barnskötare med ett snöre. Doktorn använder henne till att ta diktamen utifrån hans gruvliga beskrivningar av ingrepp i kvinnors underliv och livmödrar. Det äckel som genomsyrar den kliniska blicken i dessa gör att flickan börjar hata och frukta sin egen växande kropp och linda sina växande bröst.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Visst blir Nordenhök ibland ganska övertydlig i sin skildring av läkaren och hans hushåll som symbol för den patriarkala världsordningen, och visst är motivet inte heller helt originellt.
Men det gör inte så mycket. Caesaria är ju i mångt och mycket en saga. En mörk, våldsam och stundtals andlöst vackert skriven saga, samtidigt som den givetvis också fungerar som en brutal berättelse om kön och makt. Det sagoaktiga förstärks av att personer omnämns som ”den magra”, ”den lindade” och ”de svarthåriga”, och skildringen av mörka tjärnar får en att tänka på Birgitta Trotzig och John Bauer. Men i denna saga finns ingen prins, ingen väg ut ur den mörka skogen, utan bara män som på olika sätt brukar våld mot kvinnors kroppar. Fast kanske slutar romanen med tanke på detta ändå så lyckligt som den kan göra för en flicka som Caesaria.

Och trots att motivet i sig alltså egentligen inte är särskilt ovanligt, blir det i Hanna Nordenhöks kompetenta och känsliga prosa till en roman som jag, trots att vi bara hunnit till maj, redan nu vågar gissa kommer visa sig vara en av årets mest originella.

The post Mörk och våldsam saga om kön och makt first appeared on Opulens.

UTSATTHET. “Hon läser, skriver och tänker tillbaka på sina uppväxtår, innan hon lämnade sin i drogmissbruk förlorade bror och gravt alkoholiserade mamma och flyttade till Stockholm”, skriver Carolina Thelin om Hanna Nordenhöks roman Asparna.

Asparna av Hanna Nordenhök
Norstedts (2017)

Sussi får ett telefonsamtal från Malmö. Det är Endre, berättarjaget Sussis lillebror “B”:s barndomskompis, numera hemlös narkoman, som ber henne komma tillbaka. Hon flyttar hem till mamma Marga på Ramels väg i Rosengård. Det är sommar och det ångar från asfalten. Sussi ligger invirad i B:s gamla urtvättade Stålmannenlakan medan Marga röker i köket och utanför fönstret “samlas molnen ovanför asparna”.

Av Endre får hon en plastkasse full av dokument som beskriver anstalten Råbys sorgliga historia med alla dess olycksbarn. Hon läser, skriver och tänker tillbaka på sina uppväxtår, innan hon lämnade sin i drogmissbruk förlorade bror och gravt alkoholiserade mamma och flyttade till Stockholm.

Råby Räddningsinstitut – “Corrections-Anstalten” för vanartiga och vilseförda barn – öppnades 1838 på initiativ från friherre Gyllenkrok. Nordenhök gör denna faktiska plats till sitt centrum. År 1840 förs pojken Petrus hit från Malmös fattigkvarter Jerusalem och det är till Råby ungdomsvårdsanstalt “B” tvångsintas hundrafemtio år senare.

I Övervakning och straff beskriver Michel Foucault hur straffsystemet förändrades i slutet av 1700-talet, från öppna avrättningar på gator och torg till ett slutet fängelse med övervakning: panoptism. Ett system som, genom kontroll och disciplin, gör den straffade både foglig och nyttig. På Råby Räddningsinstitut byggs ett klocktorn – synligt från alla håll “som ett litet övervakande öga” – med en isoleringscell för extra oregerliga pojkar. Ett panoptikon.

Gossarna övervakas ständigt med kärlek och tukt, utbildas i hantverk, undervisas i det nödvändigaste såsom kristendom, säker innanläsning och läslig handstil. Viktigt är dock att undervisningen aldrig blir så vidlyftigt att gossarna riskerar “uppväckas till idéer om en framtid utanför den arbetande klassens samhälleliga syfte”.

Med hjälp av Råbydokumenten väver Nordenhök sin berättelse. I Asparna, liksom i debutromanen Promenaderna i Dalby Hage och i Det vita huset i Simpang utgör anteckningar, brev, dagböcker eller dokument själva stommen i romanbygget. Det gör också modersgestalterna. De kan inte kallas de bästa av mödrar, trasiga som de är på sina egna sätt. “En mor kan man inte förstå. Hon framträder bara”, säger Sussi. Marga ligger okontaktbar i sin smutsvita skinnsoffa, sover bort fyllan och de gråtrista dagarna. Men hon förmedlar samtidigt en slags trygghet, en vana. Någon som måste älskas och skyddas från beskäftiga soc-tanter.

Asparna är en roman om syskonkärlek och separationer. Mellan Petrus och hans tokige bror som slits från Petrus när deras prostituerade mor knivmördas. Mellan Sussi och “B” som har varandra, ensamma mot världen. Men Sussi söker frihet och lämnar “B” kvar. Och han faller. Det är samtidigt en berättelse som visar att välgörenhet också kan handla om utövande av makt och självgodhet. Skyddsänglar som visar sig vara demoner.

Nordenhöks språk är lyriskt, förtätat, avskalat och det märks att hon också är poet. Det är mycket vackert och jag berörs.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post En berättelse om syskonkärlek och separation first appeared on Opulens.