FÖRSTÅELSE. Vad jag saknar är en uttalad förståelse för att det är just det där trista och tidsödande arbetet som är viktigt för en fungerande demokrati. Att saker tar tid är en garant för att beslut inte fattas på lösa boliner och i affekt, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

“Hanlons rakkniv” är en princip som fått sitt namn efter den mer kända vetenskapliga principen “Ockhams rakkniv”, som enkelt uttryckt betyder att man inte bör krångla till saker i onödan. Att kalla det en rakkniv är för att illustrera att man rakar bort onödiga antaganden för att nå den enklaste förklaringen.

Hanlons rakkniv är en parafras som innebär att vi inte bör tillskriva något eller någon ont uppsåt om det räcker att förklara det med dumhet.

Ganska ofta, som nu senast i kritikstormen mot Kristdemokraternas Ebba Bush Thors påskkrönika, finner jag att jag landar i att personen i fråga antingen är okunnig och klantig, eller har värsta möjliga intentioner och spelar dum.

När det kommer till det åtminstone fläckvis väloljade maskineri som är riksdagspolitikers offentliga kommunikation är det sällan rimligt att tro att dumhet skulle vara ett alternativ.

Ett sätt att slippa stå för sina ställningstaganden är att skriva ut dem mellan raderna, formulera sig så vagt som möjligt och låta läsarna själva tolka in det osagda.

I en politisk kontext kallas det här för att hundvissla. En politiker eller opinionsbildare som gör det använder sig av särskilt laddade ord eller uttryck som, precis om ultraljuden i en hundvissla, kommer att plockas upp av den tänkta målgruppen även om andra inte kan höra dem.

Det är ett retoriskt grepp som kan driva utomstående till vansinne, eftersom kritik riktad mot det budskap som hundvisslas av avsändaren viftas bort genom att anklaga kritikern för att fultolka eller att angripa något som aldrig sagts. Detta trots att visslarens sympatisörer helt klart uppfattat — och skriver under på — precis samma tolkning.

Såna saker gör en politisk dialog oerhört komplicerad. När debatten domineras av antydningar, symbolhandlingar och försök att flytta fokus till andras tillkortakommanden, finns ingen energi kvar för att diskutera sakfrågor.

Det ligger dessutom i mångas intresse att slippa det. Diskussioner om praktiska lösningar kräver nyanser och kompromisser, och det är något som är betydligt svårare att sälja in till en affektstyrd allmänhet.

Löpsedelspolitik om symboler och värderingar är lättsålt. Diskussioner om hur dessa värderingar ska kunna tillämpas i enlighet med rådande rättssystem och frihetliga principer är tråkigt, tidsödande och kräver ett mer långsiktigt engagemang än det tar att trycka gilla på ett inlägg i debatten eller att skriva ihop 240 tecken om att motståndarsidan är verklighetsfrånvända och dumma i huvudet.

Det är därför vi har en representativ demokrati. För att andra ska lägga sin arbetstid på de tråkiga kompromisserna.

När Ebba Busch Thor publicerar en provokativ debattartikel där hon mellan raderna tillskriver kristna värderingar kredden för allt från yttrandefrihet till sexuell frihet vet hon att det är löjligt. Ändå gör hon det, eftersom hon vet att värderingsfrågor är lysande löpsedelspolitik medan praktiska lösningar på utanförskapet i förorter inte är det. Dessutom vet hon att hon formulerat sig vagt nog för att smita undan kritik.

Vad jag saknar är en uttalad förståelse för att det är just det där trista och tidsödande arbetet som är viktigt för en fungerande demokrati. Att saker tar tid är en garant för att beslut inte fattas på lösa boliner och i affekt.

Myndighetsutövning måste få ta tid. Den måste få vara tråkig, tidsödande och inlindad i fjorton lager av byråkratiskt nonsens och frustrerande invändningar från humorlösa tjänstemän.

Ska vi hylla något beträffande den svenska demokratin och rättssamhället är det snarast tålamodet hos de anonyma pappersvändare som gör att vi slipper engagera oss i processen.

The post Demokratin och rakkniven first appeared on Opulens.