KRIMINALITET. Iodine Jupiter skriver om en brottslighet som har uppdaterats.

Repliken “Upp med händerna, hit med stålarna” lever kvar i gamla filmer och tecknade serier. När kontanterna avskaffas byter skurkarna miljö.

Den statliga molntjänsten är rena rama Klondike. Det är bara att ta sig in och och plocka informationen ur kakan.

Med några sladdar, ståltråd och en kod är du inne i molnet. Det kriminella nätverkets högutbildade hackers skyfflar guld ur den nya källan. De säljer skiten vidare genom utpressning.

Polisen letar med ficklampa och kvast efter bovarna i molnet, men hittar dem inte. Nånting med utredningen nere på marken har gått fel.

The post Guldgruvan i molnet first appeared on Opulens.

KRYPHÅL. Det är därför inte så konstigt att konstnärer ger sig på de stora sociala nätverken. Det är ju som kampen mellan David och Goliat. Att hitta kryphål och lura avancerade system är något som alltid har lockat kreativa personer, skriver Mathias Jansson.

Bilden av en ensam man som går mitt i vägen på en tom gata i Berlin spreds i nyheterna för ett tag sedan. Det var konstnären Simon Weckert som genom att dra en liten röd vagn efter sig med 99 mobiltelefoner hade lyckats lura Googles karttjänst och fått den att tro att det var trafikstockning på gatan, och därför rekommenderat alla bilister att ta en annan väg. Därför kunde Simon Weckert ensam strosa omkring på en bilfri gata i centrala Berlin.

Weckert är nu inte först med att ge sig på att hacka de stora nätjättarna. På våren 2008 avslutade den Österrikiska konstnärsduon Ubermorgen.com sin trilogi EKMRZ där de gav sig på de tre jättarna Google, Amazon och eBay. GWEI – Google Will Eat Itself använde sig av Googles egen annonstjänst för att placera annonser på dolda hemsidor där en robot klickade sig igenom reklamen och skapade inkomster till konstnärerna. Pengar som sedan användes för att köpa aktier i Google.  I realiteten var inkomsterna minimala, men i teorin skulle Google kunna betala ut tillräckligt mycket pengar genom sitt annonsprogram så att Ubermorgen.com skulle kunna ta över aktiemajoriteten i Google.

De två andra projekten var Amazon Noir – The Big Book Crime där de använde Amazons funktion för att förhandsgranska böckerna innan man köpte dem. Ubermorgen.com gjorde ett program som kunde hämta hem alla sidorna digitalt ur databasen och sedan skapa en fullständig ny digital kopia av boken som vem som helst gratis kunde ladda ner från nätet. I The Sound of eBay samlade en robot in information om användaren från eBays databas och översatte informationen till en låt som man kunde ladda ner och lyssna på.

Konstnären Paolo Cirio som stod bakom mycket av tekniken till EKMRZ skapade 2011 projektet Face to Facebook. Han laddade ner 1 miljon profilbilder från Facebook och med hjälp av teknik för ansiktsigenkänning sorterades bilderna efter deras ansiktsuttryck och publicerades sedan på en påhittad datingsida. Gemensamt för alla de här konstprojekten är att de använder sig av de stora datamängder som nätjättarna samlar på sig om sina användare.

Skandalerna kring de stora nätjättarna har varit många den senaste tiden och allt handlar om data. Hur den samlas in, till vilka den sprids och hur den sedan används. Läser man böcker som Internet är trasigt : Silicon Valley och demokratins kris av Martin Gelin och Karin Pettersson eller Tio skäl att genast radera dina sociala medier av Jaron Lanier så blir man mörkrädd. De sociala plattformarna har med sina monopol och sina hänsynslösa affärsmodeller blivit ett hot både mot demokratin, yttrandefriheten och folkhälsan.

Men det är egentligen inte tekniken det är fel på utan affärsmodellen. Syftet är att tjäna så mycket pengar som möjligt åt aktieägarna och det gör man genom att sälja annonser. Man erbjuder en gratis tjänst, där grundidén från början var att skapa dialog, knyta ihop människor och skapa mer tolerans i världen, men jag tror det är få som tycker att den visionen har infriats. De som utnyttjar tjänsterna kallas användare, men de skulle likaväl kunna kallas anställda, då vi användare i praktiken används som gratis arbetskraft med syfte att producera användardata som de sociala jättarna sedan kan använda för att sälja annonser till specifika grupper. Allt styrs av företagens superhemliga algoritmer som är gjorda för att skapa så stort engagemang som möjligt och därmed så stor avkastning som möjligt.

Om din granne missköter sig och inte klipper sin häck blir du betydligt mer engagerad under en längre period än om han skötsam och klipper den. Därför premieras människans dåliga sidor i sociala medier och utnyttjas också skrupellöst av främmande makter, radikala grupper och enskilda rättshaverister för att sprida hot, hat och desinformation för att påverka och skada demokratin. Att de sociala jättarna anser sig vara teknikneutrala, och inte publicister, gör att de länge har ignorerat att ta ansvar för vad som publiceras på deras plattformar. Men å andra sidan varför skulle de göra det? De tjänar ju bra på nuvarande affärsmodell. Facebook redovisade en vinst på 16,9 miljarder dollar i en kvartalsrapport från 2019.

Det är därför inte så konstigt att konstnärer ger sig på de stora sociala nätverken. Det är ju som kampen mellan David och Goliat. Att hitta kryphål och lura avancerade system är något som alltid har lockat kreativa personer och ibland är det kriminella som vill tjäna pengar och ibland är det konstnärer som vill påtala brister i vårt samhälle.

The post Konstnärer som hackar de stora nätjättarna first appeared on Opulens.

BLIND TILLIT. För några dagar sedan utsattes Facebook för den största hackerattacken någonsin där 50 miljoner användares personliga uppgifter kapades. Att ramaskriet uteblivit beror nog delvis på att Facebook raderar inlägg om händelsen. Delar vi verkligen intressen med Mark Zucerkberg undrar Kevin Shakir.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När jag fredag morgon förra veckan gick in på Facebook upptäckte jag att mitt konto var utloggat och att jag skulle bli tvungen att logga in manuellt, trots att jag alltid loggar in automatiskt. Tillsammans med mig hade 90 miljoner användare loggats ut av Facebook centralt, efter att företaget utsatts för den största hackerattacken som de någonsin upplevt. Utan information om vem som står bakom attacken eller vilka som blivit bestulna på sina uppgifter står Facebook återigen mitt i en skandal, och vi betalar priset för det.

Minst 50 miljoner användares personliga uppgifter har kapats och Mark Zuckerberg menar att han tar situationen på största allvar. Samtidigt raderade Facebook användares inlägg som delade nyhetsartiklar från The Guardian och The Associated Press om cyberattacken med hänvisningen till att inläggen uppfattades som ”spam”.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

New York Times skrev i tisdags hur situationen eskalerar då attacken nu misstänks ha kapat personlig information om användare på Facebook så väl som  Tinder, Airbnb och Spotify. På dessa tjänster erbjuds vi att logga in via våra Facebook-konton för att slippa skapa nya konton på de enskilda plattformarna och därmed effektivisera vårt användande. Facebook har med sin enorma tillväxt de senaste 14 åren lyckats engagera 2,2 miljarder användare. Genom antalet användare och den globala expansionen har företaget lyckats skaffa sig en sådan makt att andra stora digitala tjänster förlitar sig på Facebooks säkerhetssystem som vi vanliga användare samtycker till, när vi loggar in på våra Tinder-konton via Facebook. Men borde vi lita blint på Facebook bara för att andra företag litar på dem? Delar vi verkligen intressen med Mark Zuckerberg?

Det är genialiskt av företag som vill utöka antalet användare på sina tjänster att utveckla samarbeten med Facebook genom att göra det lättare för oss att logga in genom våra redan existerande konton. För oss upplevs det som en tidsbesparing och vi behöver inte hålla koll på flera användarnamn eller lösenord. Men medan vi lurats att tro på att det existerar ett behov av att effektivisera något så banalt som att upprätta ett användarkonto på en digital tjänst, så är techföretagens intention en annan.

Facebook is deleting and blocking posts warning people about their recent security breach. ? pic.twitter.com/OYiayagGCd

— Vigilant1000 (@Vigilant1000) 28 september 2018

En effektivisering av vårt digitala användande innebär inte nödvändigtvis att våra liv förbättras. Vi kanske får en snabbare upplevelse på våra telefoner och datorer, men mest framsteg gör techföretagen, som via våra personliga uppgifter lättare riktar annonser och innehåll så vår konsumtion av programmen och andra varor och tjänster ökar. Detta, medan vi ännu inte ens har insyn i de algoritmer som varken Facebook, eller den andra giganten Google, utarbetar och använder för att få oss att fortsätta använda deras tjänster.

Det spelar ingen roll att vi individuellt uppmanar varandra att minimera mängden av tid som vi är inloggade på Facebook och hur många andra tjänster vi frånkopplar våra enskilda Facebook-konton. Problemet består; Facebook äger personlig information om miljardvis av oss utan att vi har någon aktie eller insikt i företagets åtaganden eller framtidsplaner. Och mest kritiskt blir det i situationer som denna, när våra personliga informationer blir stulna och Zuckerberg verkar inkapabel att göra annat än att ännu en gång stå i skamvrån och säga förlåt. Det behöver vi ändra på!

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Facebooks sak är inte vår first appeared on Opulens.