HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om Dresden.

Dresden 1912. Med historiens facit i hand utstrålar bilden närmast det lugn som Hollywood lärt oss att förstå betyder precis tvärtom; att något stort mörkt snart är på väg att bryta ut.

1914 skulle det stora världskriget bryta ut, och hade det inte varit för det första hade inte heller det andra brutit ut. Tillspetsat finns det de som hävdar att det bara varit ett stort krig, och att åren 1918 till 1939 mest var att betrakta som en spänd vapenvila. Vad hände sen? Jo, så fullständigt pulveriserades Dresden under de allierades bombningar 1945.

Det har stötts och blötts i det evinnerliga om det var motiverat med detta bombardemang som fullständigt förintade en stad, och eftersom jag inte är krigshistoriker tar jag inte ställning fullt ut i den frågan, men staden har blivit ett enormt tröttsamt exempel på nynazistisk whataboutism. Så fort Förintelsen kommer på tal dyker det upp bruna troll och pratar om Dresden hit och Dresden dit. Staden var strategiskt viktig i sydöstra delarna av Tyskland vilket också framförts som ett försvar för detta verkliga massakrerande av en hel stad; det gällde att skära av alla möjligheter till tyska trupprörelser.

Så sänkte sig järnridån och Dresden hamnade i en periferi i DDR som ändå blev ett centrum på många sätt. Östtyskland såg ruinerna närmast som ett “tillfälle” att låta staden bli ett skyltfönster för socialistisk-modernistisk arkitektur, och det industrispionage mot västerländsk teknologi som landets eftersatta planekonomi var i behov av bedrevs just här i störst omfattning.

Upplägget var närmast som hämtat från dålig spionroman. Man bjöd delegater på stora blöta fester med galanta damer och sedan konfronterade man folk från Blaupunkt, Grundig, Volkswagen med smygtagna foton och utövade påtryckningar. Ta gärna och sök efter “Robotron East Germany” för att se hur resultatet av spionaget blev. Spindeln i nätet för detta förfarande var bland andra Vladimir Putin, som gjorde sin första tid som KBG-byråkrat här och han arbetade även med att genom dessa tvivelaktiga metoder få DDR:s ekonomi att rulla.

Om jag tillåts kalla detta lite ironiskt och diplomatiskt för att ”entreprenöriell fiffighet” så knyter det snarast an till en lång tradition av småskaligt hantverk och företagande i Sachsen. Det har framhållits att den största bedriften hos Weimarrepublikens starke statsman Gustav Stresemann (nämnd i förra veckans ”Tyska Vykort”) var att förena den här landsändan med sin svårflirtade konservativa mentalitet med de stora industrimagnaterna i Ruhr. Han lyckades faktiskt navigera en mittenpolitik som i möjligaste mån höll ihop ett splittrat Tyskland under mellankrigstiden.

Den småskaliga reaktionära mentaliteten har återkommit i Dresden och Sachsen igen. Numera är det centrum för Qanon, antivaxx, nynazism och andliga dårsekter som alltför ofta överlappar och i dessa träsk fiskar såklart AfD.

En mindre destruktiv konservatism går också att koppla till staden. Den har blivit något av ett praktexempel, en snuttefilt för ”Arkitektupproret” som bara gillar gamla hus och myser över att man här verkligen jobbat hårt på att rekonstruera vad som kallades barockpärlan som fanns före katastrofen 1945.

Men här på vykortet är det alltså 1912 och överklassen går där med sina höga hattar och paraplyer vid Brühlsche Terrasse och tror naivt att stora blodiga nationalistiska krig hörde 1800-talet till.

Men det finns en koppling. 1800-talets gaslyktor blev 1900-talets senapsgas. De stora lokomotiven i stål blev stridsvagnar och bombplan.

Dresden är en stad som summerar närmast alltför väl vad som varit både vackert och hemskt under förra seklet.

The post Tyska vykort: Dresden first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om Köpenicker Straße i Berlin.

Seriöst verksamma akademiska historiker värjde sig ofta och länge mot så kallad “kontrafaktisk historieskrivning”, med andra ord spekulerande i stil med “vad hade hänt om John F Kennedy inte hade blivit skjuten” eller “Hur hade Europa sett ut om Claus von Stauffenbergs kupp mot Hitler lyckas”. På senare tid har det blivit mer accepterat.

Grunden är hur man ser på historia och har gått ifrån en slags historicism där man ser på historien som styrd av lagar och förutsägbara förlopp. Men om du bara en gång i livet ska ägna dig åt kontrafaktisk historia så gör det runt Gustav Stresemann, den stenhårt tuffa – i positiv bemärkelse – statsmannen som lyckades att hjälpligt hålla ihop Tyskland under Weimarrepubliken. I egenskap av utrikesminister från 1923 strävade han efter att Tyskland skulle närma sig Frankrike och därmed bryta Tysklands utrikespolitiska isolering. Hans strävanden ledde 1925 fram till Locarnofördraget, vilket i sin tur gjorde det möjligt för Tyskland att gå med i Nationernas förbund, det vill säga föregångaren till FN, 1926. För denna bedrift tilldelades Stresemann Nobels fredspris 1926. Det erhöll han tillsammans med den franske utrikesministern Aristide Briand.

Gustav Stresemann dog dess värre 1929, endast 51 år gammal. Frågan infinner sig. Hade han kunnat hålla emot mot Hitler?

Han lyckades nämligen med konststycket att både tilltala industrimagnaterna i Ruhrområdet, och hålla sig väl med Sachsenregionen som traditionellt var mycket skeptisk mot Berlins centralmakt. Därtill förordade Stresemann, en mer gammaldags småskalig ekonomi baserad på traditionstyngd småindustri. Det visade att han hade förståelse och kunskap om denna regions näring

Det kan nog ha att göra med hans familj och vad han valde att studera på universitetsnivå. Men lägg därtill hans uppväxt på Köpenicker Straße i Berlins Kreutzberg. Hans föräldrar jobbade i bryggeribranschen under en ganska ny franchiseliknande form där de köpte stora fat öl som de sedan förväntades tappa om till etiketterade flaskor.

På sin universitetsutbildning i företagsekonomi valde sedan Stresemann att studera och försöka ringa in denna nya företeelse och hans metod och upplägg var för den tiden djärvt. Vi skulle närmast kallat det “cultural studies”, eller mentalitetshistorik, ett försök att ringa in ett fenomen utan att använda en mer traditionell ekonomisk teori.

En av formuleringarna i hans uppsats är ren litteratur som fångar tidsandan när gammalt byttes mot nytt: “Den gamle berlinaren som med ett stop mörkt öl och en välstoppad kritpipa jäste bort några timmar på värdshus är en företeelse från det förflutna. Nu vill byggarbetaren ha en snabb cigarett och en flasköl i sitt eviga jäktande.”

Det märks att Stresemann hade författarambitioner men det är begripligt att han valde den säkra vägen att läsa till ekonom. Äventyret bestod sedan i att han blev politiker i en av den moderna tidens mest farliga och kaotiska epoker.

The post Tyska vykort: Köpenicker Straße i Berlin first appeared on Opulens.