PODD.  Fine de Claire är inte bara namnet på ett klassiskt ostron som odlas utanför den franska kusten, det är också titeln på en av höstens mest hyllade romaner ( I SVT jämförd med Joseph Conrads Mörkrets hjärta), en litterär roadmovie, en text som rör sig genom tiden, den korta mänskliga och  den långa jordiska. Dessutom en roman  med  två berättelser i en. Författaren och översättaren Daniel Gustafsson debuterade med Augustnominerade Odenplan. Nu är han gäst i Dinter utan filter. Om skrivande, om upplevelsen av maktlöshet, om möjligheten att med språket återförtrolla världen, och mycket mer.

Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post Att med språket återförtrolla världen first appeared on Opulens.

VINDLANDE. “Det är en sällsamt fascinerande berättelse, någon gång med viktorianska drag som kunde varit lånade från Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Andra sidor har nog inspirerats av avancerad science fiction.” Ivo Holmqvist har läst Lars Gustafssons postuma roman Dr Weiss sista uppdrag.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Dr Weiss sista uppdrag av Lars Gustafsson
Norstedts förlag

”Om en värld är möjlig, finns det obegränsat många. Varför hade jag aldrig tänkt på det förut?”

Det säger huvudpersonen i Lars Gustafssons postuma roman vars namn vi får veta redan i titeln: Dr Weiss sista uppdrag. Vidare blir vi upplysta om vem han är, eller var: den Dr Carl Weiss som med ett enda skott dödade guvernören Huey Long på trappan till Capitolium i Baton Rouge 1935 och som genast sköts ihjäl med sextioen skott av livvakterna. Det har sedan diskuterats om det verkligen var den 29-årige ögonläkaren som begick mordet eller om livvakterna gjorde det, och om Weiss råkade vara vid fel plats vid fel tillfälle.

Om populisten och demagogen Huey Long som hade kunnat bli konkurrent till Franklin Delano Roosevelt finns en läsvärd roman av sydstatsförfattaren Robert Penn Warren som också filmats ett par gången (den första versionen är den bästa): All the King´s Men. Om Longs politiska ambitioner, konkurrensen med FDR och mordet skrev Herbert Tingsten ett par fortfarande läsvärda artiklar i Dagens Nyheter för drygt sextio år sedan – de kan läsas på nätet, i Tingsten-arkivet.

Hos Lars Gustafsson lever Dr Weiss vidare och rör sig genom ett myller av möjliga världar. Några av dem kunde varit klippta ur Piranesis märkvärdiga kopparstick med underjordiska fängelserum, hans svit Carceri. Om Norstedts inte redan 1966 lånat en av de bilderna för omslaget till hans roman Den egentliga berättelsen om herr Arenander hade man kunnat göra det nu (och herr Gustafsson själv har för många år sedan diskuterat dessa bilder i sin essä Om det fantastiska i litteraturen). Men lika mycket rör sig den vindlande handlingen genom en tät djungel av grönska som får mig att tänka på Werner Herzogs fantastiska Fitzcarraldo, filmen om galningen (spelad av den oroande Klaus Kinski) som envisas med att släpa en oceanångare genom den sydamerikanska djungeln.

Också i den här romanen handlar det mycket om märkliga maskiner och komplicerade tekniska ting som ingen längre riktigt vet hur de fungerat. Det djuplodande teknikintresset delade Gustafsson med tecknaren, uppfinnaren och författaren Marc Sylwan vars roman Barbara Crampton bland annat handlar om tidiga engelska järnvägar.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det inledande avsnittet som mystifierande kallas Sista kapitlet är bland annat förlagt till en folktom järnvägsstation i småstaden Worthington vid engelska sydkusten, inte långt från Bexhill-on-Sea, sägs det. Lars Gustafsson tar sig geografiska friheter: en ort med det namnet finns, men inte just där. Och han tillåter sig skoja med sina läsare: alla med gott minne och inblick i hans omfattande författarskap känner igen de sidorna. De är identiska med en av berättelserna i Förberedelser till flykt från 1967 fast platsen har ett avvikande namn där: Slutspel i Whorfington (novellen finns också omtryckt i hans Samlade berättelser som kom tjugo år senare). Utkastet till andra sidor hade han dessutom lagt ut på sin bloggsida som finns kvar att läsa på nätet.

Men resten var nog nyskrivet, fast när och vilka sammanhang får redas ut efter hand av Gustafsson-kännare som inte är så få. Det hade varit intressant att få veta om boken var färdigskriven vid hans död eller om den var ämnad att bli mera vidlyftig.

Hursomhelst är det en sällsamt fascinerande berättelse, någon gång med viktorianska drag som kunde varit lånade från Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Andra sidor har nog inspirerats av avancerad science fiction, med resonemang av hisnande djup som man gärna överlåter åt filosofer och matematiker av facket att reda ut. Det pendlar mellan Portugal, England och möjliga parallella världar i världsrymden, och i tiden. Esoterisk kunskap om en kungakrona hos ett forntida ordenssällskap spelar in, liksom musikaliska referenser.

I en tidigare mästerlig roman lät Lars Gustafsson ett stycke av Mozart finnas med redan i titeln, Sorgemusik för frimurare. Här är det hans komposition för ett mekaniskt verk, Köchel 594, som har sin betydelse för intrigen. Om man ger sig tid att kontrollera myllret av uppgifter mot källorna ska man se att han genomgående är duktig med akribin också i detaljer fast han förstås unnade sig en romanförfattares friheter.

The post Ett myller av världar first appeared on Opulens.

Bokhistoriska essäer, dansk kortprosa och dikter om undergången. I höst ökar Opulens förlag takten.

I Bråvalla bokskog – bokhistoriska essäer av Ola Gustafsson

Essäerna i I Bråvalla bokskog utgår från enskilda verk i den också internationellt berömda Finspongssamlingen, familjen De Geers under 250 år målmedvetet samlade bibliotek som förvarades på Finspångs slott fram till slutet av 1800-talet. I kapitel med rubriker som Atletiska atlaser, Historiska historieskrivningar och Illustra inkunabler berättas om de enskilda böckernas historia och verken sätts i sin bildnings- och idéhistoriska kontext. Boken är generöst illustrerad med färgfoton.

Ola Gustafsson (f. 1964) är enhetschef vid Norrköpings Stadsbibliotek och ansvarar för äldresamlingarna. Gustafsson är också verksam som litteraturkritiker.

Kvartetten: &, Eller, om, så av Solvej Balle, i översättning av Jonas Rasmussen

Med Kvartetten återintroduceras Solvej Balle (f. 1962) i Sverige. Boken innehåller fyra korta prosaböcker som, även om de är skrivna under en period på närmare 25 år, har många likheter i kompositionen och grundprinciperna samt genom omtagningar, speglingar och motsättningar. Titlarna (&, Eller, Om och Så) är de ”logiska konstanter” som utgör grunden för logikens utsagor. Balle skapar mötesplatser mellan språkets sätt att sammanfoga och sönderdela världen på. Med en stilistiskt enkel men högkoncentrerad prosa laddar hon karaktärerna och tingen med både djup och höjd.

Jonas Rasmussen (f. 1975) är verksam som översättare av dansk skönlitteratur och har översatt bl.a. Morten Søndergaard, Pia Tafdrup och Claus Beck-Nielsen.

Fältstudier av Oscar Nilsson Tornborg

Fältstudier är en diktsamling om förlust och om känslan av att leva på lånad tid. Undergången är nära, vinden har redan bosatt sig i armar och ben.

Oscar Nilsson Tornborg (f. 1977) är poet och skrivpedagog. Han debuterade med Vilse 2011. Om hans förra diktsamling En dag har stormen redan dragit förbi (2016) skrev Anna Hallberg i DN: ”Nilsson Tornborgs poesi sätter sig i mellangärdet som ett mol. Man vet inte riktigt hur det kom till, plötsligt är det bara där (…) En på samma gång framlyft och förhöjd vardaglighet, som aldrig helt släpper marken.”

L’uomo senza contenuto av Giorgio Agamben

Under våren 2019 kommer vi bland annat att ge ut den italienske Giorgio Agambens L’uomo senza contenuto (1970). Svensk titel saknas än så länge men den italienska betyder “människan utan innehåll”.

Giorgio Agamben (f. 1942) är filosof och professor i estetik vid universitetet i Verona. Till hans mest tongivande verk räknas Homo Sacer: den suveräna makten och det nakna livet och Undantagstillståndet. L’uomo senza contenuto är det första av Agambens verk om estetisk teori som översätts till svenska.

L’uomo senza contenuto (1970) kommer översättas av Nils Järvinen (f. 1985) som arbetar som översättare från bl.a. italienskan, tyskan och franskan.

The post Höstens utgivning på Opulens förlag first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. “Boken är koncentrerad och läsbar, och säkert njutbar och inspirerande även för den som ännu inte passerat den gustafssonska garderoben.” Opulens medarbetare Crister Enander har utkommit med den första stora skildringen av Lars Gustafsson efter dennes död. Vi bad Peter J Olsson, ej redaktionsmedlem men skribent i bland annat Axess och Svensk Tidskrift, läsa boken.

”Vi ger oss inte. Vi försöker igen.”
Anteckningar om Lars Gustafsson
Crister Enander
Ord & Kulturs Förlag, 2016

Det finns författare som griper tag i en läsarkrets. Kanske är det så med alla riktigt stora författare. Man stiger gärna in i deras värld som genom en magisk garderob, och återvänder ofta dit; varje gång ett nytt verk utvidgar denna alternativa värld är det en stor händelse.

Den förra året bortgångne Lars Gustafsson var en författare med en sådan läsekrets. Jag minns en studentafton i Lund en mörk fredagskväll, trots tidpunkten fylldes Akademiska föreningens lilla sal med hängivna Gustafssonfans – där många uppenbarligen kunde långa passager ur hans verk utantill. Jag med.

När litteraturkritikern Crister Enander ger ut den första stora Gustafssonskildringen efter dennes död är det en annan medlem av denna anhängarskara. Mycket möjligt var han med på Akademiska föreningen den där fredagskvällen, han har hur som helst inte bara en djup beläsenhet i Gustafssons produktion utan har även haft nära kontakt med honom.

Dessa egenskaper gör det både lätt och svårt att skriva ett kritiskt verk. Kunskapen är mer än tillräcklig, men just därför svårbemästrad. Närheten ger rätt känsla men kan hindra andra perspektiv. Crister Enander har lyckats utvinna mycket ur fördelarna och undvikit riskerna. Boken är koncentrerad och läsbar, och säkert njutbar och inspirerande även för den som ännu inte passerat den gustafssonska garderoben. Gustafsson själv skulle kanske velat att ingången till nya världar gick via ”en mycket gammal brunn i ett landskap med ekskog” övervakad av en grym hertig.

Enander är ibland så inne i världen att anekdoter han berättar blir märkvärdigt lika en Gustafssontext, som när han beskriver ett möte i ett hemligt sällskap tillägnat Lars Gustafsson, för kvällen gästat av författaren själv – som dock avviker tidigt för att hälsa på en dambekant, berättar Enander. Minst en mening i stycket kunde mycket väl vara skriven av Lars Gustafsson:

”En mer frekvent närvarande medlem var H.W. – en kvinnlig och osedvanligt briljant litteraturvetare som i bestämda ordalag låtit mig förstå att det inte skulle roa henne det minsta att bli nämnd vid sitt rätta namn här.”

Anekdoterna och diskussionerna om hur Gustafssons författarskap påverkat honom ger en personlig närvaro. Tyngdpunkten i boken är förstås det som handlar om Gustafssons verk. Och om hans olika uttrycksformer: Romanerna, lyriken, essäerna, de filosofiska undersökningarna och den politiska polemiken. Men över alltihopa prosan och poesin.

Storverket Sprickorna i muren med fem romaner över åtta år på 70-talet skildrar ett Sverige där det trygga folkhemmet inte är så tryggt och öppet som det verkar. Makten har cementerats och lögnen är dess vapen. Finns sprickor även i den? Och hur ska man förhålla sig till makten? Diskussionen har bäring på Gustafssons politiska utveckling, hans tidiga vänsterliberala anarkism – som Enander gillar. Likaväl som hans senare mer antisocialistiska liberalism – som Enander kanske inte förstår riktigt. Enander undrar mest över mängden av polemiska artiklar under 80-talet.

Han identifierar helt riktigt den något senare romanen Sorgemusik för frimurare som en direkt fortsättning på Sprickorna i muren. Och det senare storverket Bernard Foys tredje rockad. I denna fullbordas de tidigare romanernas lek med perspektiv där skilda figurer kanske ändå är samma individ, i denna är samma person på ett sätt många skal – Bernard Foy är en rysk docka med lager på lager av personligheter. Att detta både är en av de riktigt stora svenska romanerna och en nyckel eller kanske karta till Lars Gustafssons mångskiftande och komplicerade värld är tydligt, och det blir tydligt i Enanders genomgång.

Lars Gustafssons komplexa värld om än med återkommande ämnen ser Enander som ett sätt att utforska en labyrintisk verklighet. Den orubblige debattören är till exempel med detta synsätt bara en provisorisk roll.

Det är i poeten Lars Gustafsson som Enander hittar den autentiske Gustafsson, vilket lite paradoxalt nog är den ”gäckande” Gustafsson, som i ständigt nya försök utforskar världen, kärleken, skrivandet och hela universum. Det som citatet som blivit boktitel säger: ”Vi ger oss inte. Vi försöker igen.”

Och detta bär en trovärdighet. Gustafssons ägnar sig åt ”gåtan människan”, den som är den verkliga personen. Och som inte är entydigt bestämd. Som det står i en dikt:

”Det vi kallar ’jag’
är det mest opersonliga vi har:
magistrarnas röster,
småskolefröken med linjalen
visselpipan i den alltför ekande gymnastiksalen.”

Till och med den ytterst politiska dikten om (mot) Yassir Arafats besök i Stockholm (den publicerades i Expressen och kom inte i någon bok) slutar på detta minnesvärda sätt:

”Ridå för prins Hamlet och de tveksamma.
Välkommen Caliban. Välkommen malörtsnatt.
Ur alla svenska hjärtans djup välkommen natt.
Ty senare än midnatt räcker ändå aldrig uren.”

The post Att stiga in i Gustafssons värld first appeared on Opulens.

ESSÄ. ”Under den synliga skriften av småvägar, grusvägar, brukningsvägar… går en annan skrift: de gamla stigarna.”

Finns det en likhet mellan den svenske författaren Lars Gustafsson och den österrikiske liberalkonservative samhällstänkaren Friedrich Hayek? Ja, inte som helhet måhända, men kanske kan man hos Gustafsson hitta en av de bästa formuleringarna av Hayeks syn på samhällsutveckling.

När stora män dör är det alltid många som vill rekrytera dem till sitt läger. De kan ju inte försvara sig längre. Till och med Jesus Kristus har man i Sveriges riksdag kunnat slå varandra i huvudet med. Är han månne borgerlig tro? Kristdemokrat kunde man ju tro. Eller är socialismen närmast? Liknelsen om punden står mot urkyrkans egendomsgemenskap i Apostlagärningarnas beskrivning.

Samma sak gäller stora författare, är de riktigt stora finns det ofta skilda citat för olika uttolkare att slå varandra i huvudet med. Ibland är de själva tydliga med sin position i andra utspel än de rent konstnärliga.

När författaren Lars Gustafsson för snart ett år sedan gick bort var det ingen större tvekan om att han inte tillhörde vänstern. Han hade egentligen alltid definierat sig som liberal, även om uttolkningen varierat från en frihetlig vänster till en i många avseenden konservativ röst.

I romanen ”Herr Gustafsson själv” från 1971 – med ett diktarjag väldigt likt den i verkligheten existerande herr Gustafsson – konstaterar han att 60-talets poeter nu är överspelade. Såväl han själv som Tranströmer, Sonnevi, Forsell med flera måste ställas inför den nya verklighet som krigen, miljöförstörelsen och studentrevolten skapade. Samtidigt förklarar han sig vara liberal, men stoltserar över att han som sådan alltid haft tillträde till de mest revolutionäras edsvurna sällskap – pålitligare vänsterförfattare lämnades utanför!

Och romansviten ”Sprickorna i muren”, riktad mot det välordnade Folkhemssverige med dess svårgripbara men ändå så fasta maktutövning, kompletterades med samarbete med Jan Myrdal och en närmast entusiastisk reseskildring från Maos Kina.

Kring 1980 har han tagit en tydligare borgerlig position. Via ett tidigt flirtande med ”regionernas Europa” – lika lyhört som han skrev in en Vietnamdemonstration i romanen Yllet kunde han i ett Sommarprogram förklara att vänsterrevolten hade avlösts av den nära regionen och dess historia – från Palestinasjal till knätofs kunde man säga, inget av det passade honom särskilt bra. I hans idévärld skiftade den uppdiktade västmanländska gerillan i Väster-Våla från maoistisk bondemilis till regionpatriotisk befrielsefront.

Vintern 1979/80 satte han sig i styrelsen för moderatledda linje 1 under folkomröstningen om kärnkraft. Där samarbetade han vad jag vet för första gången med politikern Per Unckel, som han sedan skulle ha nära kontakt med när denne var utbildningsminister 1991-94. Det var uppenbarligen två Politiker-Per, som passade hans intellektuella stil bäst: moderaten Unckel och folkpartisten Ahlmark.

Sommaren 1980 var också tiden för den så kallade vänsterfascismdebatten där för första gången en grupp författare klart tog ställning mot socialdemokratins Sverige. Visserligen med Jan Myrdal i förbund men ändå främst icke-socialistiskt. Gustafsson, Sven Delblanc, Sven Fagerberg.

Sina argument sammanfattade Lars Gustafsson i den korta skriften ”För liberalismen”. Trots det begränsade formatet hinner Gustafsson i den såväl mynta begreppen ”problemformuleringsprivilegiet” som upprätthåller maktstaten och ”mediavänstern” som är dess väktare. Han snuddar därmed vid det som i dag kallas åsiktskorridorer. Och vad mera är, som komplement till problemformuleringsprivilegiet finns informationsprivilegiet, som innebär makten att välja fakta, hur de skapas och hur de förs fram. Fake news helt enkelt. Kanske skulle han även gillat den amerikanska vänsterns slagord: Check your privilegies!” Fast omvänt.

Denna om än intellektualiserade men dock dagspolitiska debatt är kanske ändå inte platsen för Lars Gustafssons kraftfullaste politiska uttryck. De finns i stället i romanerna, i ”Sprickorna i muren”, men också i de senare ”Sorgemusik för frimurare” och ”Bernad Foys tredje rockad” (1983 respektive 1986), som man återfinner tendensen. Och kanske ännu mer i Gustafssons poesi.

Inte minst gäller detta den diktsamling som också kom det omvälvande året 1980: ”Artesiska brunnar, cartesianska drömmar. Tjugotvå lärodikter”. I den finns fortfarande vissa referenser till hans svärmande för till exempel Kina och Mao Zedong. Men också en diskussion om Människan och Friheten som slutar i att båda är bortom det rationella, de har sin grund i Gåtan:

”Människan. Den bit som inte passar in
i något pussel. Och allra minst sitt eget.
Och det är i det som friheten består:
att något i oss alltid vill något annat.
En god styrelse är en som glömt oss.”

Friedrich Hayek (1899-1992) är en ekonom och filosof som verkade i den klassiskt liberala traditionen. När han fick riksbankens Nobelpris 1974 delade han det med svensken Gunnar Myrdal, vilket kanske kunde ses som ett utslag av ironi om inte riksbanken vore så bortanför all misstanke om att agera ironiskt.

Hayek ägnade mycket kraft åt att studera hur samhällen formerar sig och vad som styr utvecklingen. Hans förklaring och tes, att planering sällan fungerar och att samhälleliga institutioner när de är framgångsrika snarare har sin grund i de mångas oberoende handlingar av skilda motiv. Samhället är liksom till exempel språket ett resultat av mänskligt agerande, men inte av mänsklig planering.

Hayek skulle knappast säga att det är Gåtan som är ursprunget, snarare skulle han tala i termer om vår bristande information om verkligheten och att det alltid finns en kostnad för att nå kunskap – om den ens är möjlig att nå. Och att dessa transaktionskostnader gör att institutioner och fasta regler blir effektivare än att i varje enskilt fall fatta totalt rationella beslut.

Denna Hayeks syn, i mycket hämtad från skotten David Hume (1711-1776), kan faktiskt återfinnas just i ”Artesiska brunnar, cartesianska drömmar” och närmare bestämt i dikten ”Ballad om stigarna i Västmanland”. Gustafsson beskriver i den stigarna i barndomens skogar och hur de tycks innefatta en mängd information om omvärlden.

”Under den synliga skriften av småvägar,
grusvägar, brukningsvägar…
(—)
går en annan skrift: de gamla stigarna.”

Dessa går från trakt till trakt, följer de vägar som människor behövt färdas – eller djur. Ibland gör stigen en omotiverad sväng. ”Vad vill stigen nu?” frågas i dikten. Svaret: Den visar sig då ofta bero på en inneboende kunskap om hinder i den raka vägen: en myr, en obestigbar brant. ”Den för oss runt, med tryggheten hos en som har varit med förut. Den vet var myren finns.”
Ibland hittar man en anlagd bro, stigarna har ett syfte, de har gåtts av många förut:

”…Vem gjorde stigen? Kolare, fiskare,
kvinnor med magra armar som samlade ved?
(—)
Alla och ingen. Vi gör den tillsamman,
också du gör den en blåsig dag, när
det är tidigt eller sent på jorden:
vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar,
och stigarna är klokare än vi,
och vi vet allt det vi ville veta.”

Med Friedrich Hayeks ord är stigarna en spontan ordning, ”the result of human action but not of human design” – resultatet av mänskliga handlingar men inte som helhet av mänsklig planering. Ett synsätt som kan appliceras inte bara på slingrande skogsstigar utan även på många andra regelstyrda mänskliga relationer eller till och med institutioner. En konservativ grundinställning? Ja, kanske, även om både Hayek och Gustafsson nog skulle ha avvisat den etiketten. Och viktigt både för Hayek och Gustafsson är att denna ordning i samhället måste vara resultatet av ett fritt samhälles interaktioner mellan individer, familjer och gemenskaper.

I en senare dikt i samma diktsvit – ”Om den goda styrelsen” – skriver Lars Gustafsson om den kinesiske filosof han kallar Mo Ti (vanligen Mozi, 470 fKr-391 fKr). Denne ville se samhället som en strikt geometri där var och en visste sin plats, vilket Gustafsson kraftfullt avvisar:

”…Mo Ti var en narr, glöm honom! Där det finns ett mönster finns bara tomhet.”

The post Den spontana ordningen effektivare än rationella beslut first appeared on Opulens.