TEATERHISTORIA. Ivo Holmqvist gläds åt “Funkisregi” av Rikard Loman, en bok som på 400 sidor berättar om Ingmar Bergmans tid på Malmö stadsteater.

Funkisregi – Ingmar Bergman & Malmö Stadsteater 1952-1958
av Rikard Loman
Kira förlag

Mitt tidigaste teaterminne är Ludvig Holbergs klassiska Jeppe på berget som sattes upp 1953 på den imponerande stadsteatern i Malmö. Den hade invigts nio år tidigare, som den största i norra Europa.

Jag var nio år och förstås imponerad både av all marmor och av skulpturen av Thalia, en imposant dam i dubbel storlek. Det jag kommer ihåg från pjäsen var en skådespelare som hade nästan samma omfång och rondör, den väldige Benkt-Åke Benktsson, och särskilt den scen där de elaka skojarna kring den försupne Jeppe hissar upp honom i ett träd och inbillar honom att han har gått hädan.

Scenarbetarna fick slita ordentligt med taljor och tåg för att få upp denne omfångsrike aktör vars matchvikt nog var drygt tvåhundra kilo, kanske av något sjukdomstillstånd (han avled fyra år senare). Väggarna i hans hem var fulla av afrikanska och andra infödingsmasker, det framgick av ett reportage i Vecko-Journalen eller Idun. Året därpå spelade han gubben Hummel i Strindbergs Spöksonaten bland annat mot Naima Wifstrand som var lika tunn som han var tjock. Men den uppsättningen missade jag, liksom Goethes Faust med Max von Sydow och Gunnel Lindblom, båda mycket unga. Den pjäsen liksom många andra regisserades av Ingmar Bergman.

Om vad han åstadkom under sina år där kan läsas i den nyutkomna Funkisregi – Ingmar Bergman & Malmö Stadsteater 1952-1958 som Kira förlag lagt ner stor omsorg på.

Författare är Rikard Loman, universitetslektor i teaterns teori och praktik på Lunds universitets språk- och litteraturcentrum. Den är tillägnad hans föräldrar och minnet av Henrik Sjögren som avled för ett par år sedan och som under mer än tjugo år var kulturredaktör på Kvällsposten under den tidningens storhetstid – när man gjorde sig av med kultursidan blev han bland annat kulturattaché i Bonn. Han skrev flera böcker om Ingmar Bergman och teatern.

Rikard Loman har delat in sin encyklopediska genomgång i fem kapitel: om Bergmans tid före och efter Malmö, och om rum, tid, gestaltning och regi, alla med många underavdelningar.

De båda flitiga teaterkritikerna Hans Ruin och Harald Schiller saknas i registrets femton spalter, kanske recenserade de aldrig någon Bergman-uppsättning under de här sju åren. Men jag gläds åt alla bilderna på scen och salong, och på Bergmans trupp som ofta dubbelarbetade med film under vår och sommar, och teater på höst och vinter: Max von Sydow, Gunnel Lindblom, Bibbi Andersson, Toiwo Pawlo… Och på ett stort plakat är textat ”Repetition pågår! Var vänlig håll klaffen!” Men vem regisserade Benkt-Åke Benktsson som Jeppe?

The post Ingående skildring av Malmö stadsteaters guldålder  first appeared on Opulens.

MINNESORD. Gunnel Lindblom gick igår bort vid 89 års ålder. Ivo Holmqvist minns henne i Ingmar Bergmans film Tystnaden.

Upprördheten när Tystnaden hade haft premiär 1963 var stor, framför allt förstås för sexscenerna. Den äldre systern (Ingrid Thulin) masturberar i sin hotellsäng, den yngre (Gunnel Lindblom) tar med kyparen (Birger Malmsten) till sin. Långt senare kommenterade hon i en intervju de upprörda reaktionerna både hemma och utomlands när filmen var ny: ”Jag minns att jag blev helt tagen på sängen”. I tal är det entydigt, men inte i skrift: om man lägger lika vikt på verb och substantiv är det just det som händer på hennes rum.

En av många märkvärdigheter med denna mästerliga film är att de scenerna inte klipptes av censorn på Statens biografbyrå. När Lars Görlings 491 kom året därpå föll åtskilliga meter film för saxen (det är man tacksam för, filmen är tillräckligt rå dem förutan). Titeln Tystnaden är inte alldeles heltäckande, det sägs en del i den. Men filmens figurer talar oftast förbi varandra, inte bara för att systrarna inte förstår språket i landet som rustar sig till krig. Men den gänglige gamle uppassaren (Håkan Jahnberg, en fantastisk rollprestation) klarar av att uttrycka vad han vill, ord förutan. Den lille gossen (Jörgen Lindström, genomgående full av förvåning) som tar tåget genom det främmande landet samman med mamma och moster läser Lermontovs Vår tids hjälte, en boktitel som Bergman lät biobesökarna tolka.

Tre år senare kom ordlösheten tillbaka i Bergmans Persona, förstärkt.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Tagen på sängen first appeared on Opulens.