LYRIK. Lis Lovén har läst Gunnar Ekelöfs ”Samlade dikter I-IV” och förmedlar här sin syn på den framstående poetens omfattande diktning

Gunnar Ekelöf – Samlade dikter I-IV
Nyskriven inledning av Anders Olsson.
Vol. I−II under redaktion av Anders Mortensen och Anders Olsson.
Vol. III−IV under redaktion av Anders Mortensen och Daniel Möller.
Förlag: Svenska Akademien i samarbete med Norstedts

Hösten 2025 fick vi en ny och omfattande samlingsutgåva av Gunnar Ekelöfs lyrik med titeln ”Samlade dikter I–IV”. Utgåvan är en del av Svenska Akademiens klassikerserie och har publicerats i samarbete med Norstedts.

Svenska Akademien publicerade 2015 i sin klassikerserie Ekelöfs samtliga 14 diktsamlingar i en kritisk utgåva i två band. Nu har det alltså tillkommit ytterligare två volymer. Den ena innehåller de fristående dikter som Ekelöf publicerade i diverse tidningar och tidskrifter, den andra inrymmer dikter som aldrig tidigare har offentliggjorts.

Under titeln ”Samlade dikter I−IV” får vi således ta del av det poetiska verket i sin helhet. Arbetet med de nya volymerna har letts av Anders Mortensen och Daniel Möller. Anders Olsson tar i sitt nyskrivna förord fasta på den utvidgade bild av författarskapet som utgåvan förmedlar.

I det följande ska jag förmedla min personliga syn på Gunnar Ekelöfs omfattande diktning efter att ha plöjt igenom hans cirka 1 400 sidor poesi.

Ekelöf är djärv, han är kunnig, han är omfångsrik, ja sannerligen bildad som få. Djärv säger jag, och ändå var han nog skraj för att bli placerad i ett fack. Och jo, det är svårt att placera honom. Han var kritiker, översättare, poet, konst- och musikkunnig.

Ekelöf lånar från andra länder, han stjäl ur skattgömmor och stöper om det utländska stoffet till helgjuten svenska. Han är en man som vet att den lyriska rikedomen kan finnas i en annan tid och på en annan plats. Sin egen plats ser han på grund av detta andra inte alls. Det säger han själv, men jag tror honom inte.

I en bemärkelse ser han nog sin plats i en större kontext men måste kasta av sig ett anspråk som skulle ha tyngt honom. Han måste lämna den svenska traditionen för att söka nya poetiska jaktmarker. Och att lämna den innebär ett uppbrott som måste ha påverkat hans jaguppfattning. Men ändå är inte hans poesi osammanhängande. Den håller ihop även när den bryter helt ny mark. På ett sätt uppstår en nordisk och totalt ny diskurs i och med Gunnar Ekelöfs poetik.

Genom översättningar av fransk poesi lånar han metod, främst från Rimbaud. Men Ekelöf är, som jag ser det, inte lika splittrad och han för in ett nordiskt anspråk med naturen i fokus.

Att bryta upp jaget är ett försök att bli ett totalt medium för dikten, för konsten i sig. På ett surrealistiskt plan får inte dagsmedvetandet med sitt ego stå i vägen. Ändå kan Ekelöf inte helt vänja sig av med sig själv, trots tappra försök. Allt i jaget blir inte uppbrutet, något hänger trots allt kvar. Och jodå – han är med svenska mått före sin tid.

Ekelöf ägnar sig åt nonsensdiktning och han blickar även bakåt i tiden. Hans nonsensdikter kan för övrigt påminna starkt om barnkammarramsor av brittiskt snitt.

Ekelöf börjar således som dadaist och surrealist. När gardinen fladdrar och fönstret tittar så är det just där som en automatisk skrift kan träda fram. Språket som egen vilja måste fiskas upp ur det djupaste medvetandet och i denna avgrund måste Ekelöf våga blicka in i sitt arv (trots allt – det är en paradox med tanke på hans anti-hållning) där botten även är andra. Men kanske snarast ”de andra” i det undermedvetna.

Gunnar Ekelöfs pappa blev som bekant psykiskt sjuk efter att ha blivit smittad med syfilis. Pappan har sannolikt med sitt galna mumlande gett sonen en dos automatisk skrift. Jag tänker på fenomenet att ord agerar på egen hand under psykiskt trauma. I surrealismen får det automatiserade, opersonliga språket en egen agens. Läsaren och uttolkaren kan bara följa med och ta in bild på bild.

Och mamman då? Mamman var av aristokratisk börd och kanske kan man förmoda att båda föräldrarna flöt lite ovanpå i förhållande till omvärlden. Galenskap och aristokrati i förening. Ekelöf tvingades med andra ord se mer och djupare än de flesta. Se sin egen botten, den som är botten i allt. Se sin överlägsenhet som den som flyter ovanpå. Han var i den bemärkelsen inte ”av denna världen” och i denna djupa självkännedom ligger hans enastående mod. Detta att lämna anspråket på sig själv öppnade upp för så mycket mer konstnärligt material att utgå ifrån. Ekelöf gick mot den traditionella strömmen och svallvågorna måste tidvis ha dränkt honom i intryck. Han lärde sig dock att navigera.

Jag ska ge ett, måhända lite hårdsmält, exempel. Jag citerar:

Ur boken ”Om hösten”:

Jag känner livets migrän

och våra själars halvsynthet

Jag känner nöjets tekniska detaljer

och våra själars ryggmärgsslaveri

Fisken vet att masken döljer en krok

men hugger ändå

Liv är sin egen kontamination

sitt eget bakhåll och sin egen fälla

i vilken råttan är ett lockbete för nästa råtta

Skönt minnas vänta hoppas

men aldrig att förverkligas, att fångas

Det är vad jag har lärt

och det är inte mycket

Jag är en fisk med kroken i mig

som till på köpet inte är tagen

Jag vet. Men det är också all min vinning.

O heliga svält! Nöd, uppfinningarnas moder!

Mitt dystra Paradis

Varför spela

Skall dock Guds barn aldrig spela

Själv ett stycke gud, en bit naturgud

men aldrig barn – eller för alltid barn

Född död med denna fordran på mitt öde:

Till varje pris bli trodd – aldrig bli trodd…

Så blev för mig att ana: redan veta

och hetsas av mitt vetande

att ana vidare och vidare

i flyende rytm

O aningar –

i luften hängande trädgårdar

O eviga danserska

du som förkroppsligar

minnets erogena zoner

och minnets framtidsdröm:

Jagutlösning, jaguttömning

att bli en annans

för alltid en annan

– – –

Fragment av folkparks dansmelodier

fragment av fragment

Kvistar som bryts!…

Natt som slår sina lovar

kring rösternas avsked

– Hej med dig då

– Hej med dig

– Ja, hej.

Så djup och hög utfyllnad av livets villkor det finns i denna dikt. Manlig maktstruktur, själens fångenskap, en känsla för vad familjen kan göra mot oss. Och så detta med livets dumma paradoxer: Är ännu ett barn och ändå inte.

Detta mod är Ekelöfs styrka. Att ha behållit en problematik som blir bärande livsgestaltning, ett sätt att förstå sitt Sverige. Är Ekelöf unik som bärare av denna kunskap, med tanke på att han föddes i början på 1900-talet? Det är min undran. Ett stycke livshistoria vi som lever i landet Sverige kan lära oss av, man som kvinna, ung som gammal. Och svenskt naiv är han minst av allt. Den folkhemsöverhet som han växte upp med vägrade han att erkänna. Gunnar Ekelöfs antihållning är en livshållning som vi åtminstone litterärt kan lära oss av. Det rör sig om en poetik som enligt min åsikt är enastående. Jag anser att han till och med är större än sina franska förebilder.

Här har han gett oss ett tungt vägande poetiskt arv som jag tycker att vi ska ta till oss fullt ut.

Om jag nu får hoppas på något så är det att Ekelöf kan lära dagens unga poeter att stjäla mer ur poesins syltburkar. Läs honom så får ni se själva! Det är han värd på flera plan och nivåer. Efteråt kommer ni att vara berikade, det kan jag lova!

The post Gunnar Ekelöf – en enastående modig poet first appeared on Opulens.

MINNESORD. Opulens medarbetare, litteraturvetaren och författaren, Ivo Holmqvist har gått bort vid 81 års ålder. Vi publicerar i dag hans dotter Jytte Holmqvists personliga minnesord över en remarkabel man, världsmedborgare och lärdomsbjässe.

Vår medarbetare Ivo Holmqvist gick bort sent på natten den 27 april. Ivos dotter Jytte Holmqvist hade redan tidigare informerat mig om hans försämrade hälsotillstånd, så dödsbudet kom inte som någon chock. Men det känns oerhört tungt att vi nu har mist honom.

Jag har under min tid som kulturredaktör på Opulens utvecklat en varm och fin vänskap med den alltid lika vänlige Ivo. Vi har haft otaliga och synnerligen givande dialoger under de år som passerat och han medverkade verkligen flitigt i vårt magasin. En sökning på hans namn i Opulens interna sökmotor ger hela 181 artikelträffar.

Just nu delar jag sorgen med Ivos närmaste och vet att saknaden kommer att vara enorm.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Vixit, dum vixit, laetus

Att leva som man lär, fullt ut och i nuet och vara tacksam för det man har –

Yesterday was history, tomorrow is a mystery, today is a gift – that’s why it’s called the present

Älskade Ivo, pappa, människa

Hur minns jag dig som nyss var här? Du levde i nuet, du levde i jakten på att lämna ett avtryck, du visste att du har en begränsad tid på jorden och sökte dig till parallella världar.

Du imponerade ändå redan på alla utan att behöva jaga; genom att bara vara du; en tyst och reflekterande människa och samtidigt motsatsen.

Du var jordnära och enkel men oerhört social, meddelsam och engagerad, och med ett skarpt och lysande intellekt; alltid öppen för kreativ och snabb dialog men med ett desto mer begränsat tålamod för banala resonemang. En man och liten pojke född i Lund av en mamma som var skärpt och snabb i tanken, som undervisade italienska och latin och vars make, din pappa Erik, var träslöjdslärare i Åkarp och Eslöv.

Du såg upp till honom som så hastigt gick bort när du var fem år (han blott 45). Din mor, Anna-Lisa Lindskog-Holmqvist, var strikt men mjuk, känslig och reserverad, och tydlig i sin uppfostran. Du ville bli kirurg men ditt kulturella driv och engagemang tog snart över och du blev lärare och forskare – tack och lov (fast du hade nog bemästrat även detta område; anatomi och kroppens alla mysterier fascinerade dig).

En Ivo som först var Lars-Erik Kristian och vars tvillingsyster dog vid födseln. Han som fann sin nya tvillingsjäl under Lundastudierna då han hittade den kvinna och följeslagerska som skulle dela en resa där de hann uppleva så mycket och utforska så många olika dimensioner tillsammans, under sina 54 år som gifta (Ingwor, den magiska, dog i cancer 2022).

Tillsammans hade ni en enorm vänkrets, ett liv levt med ett ”divided heart” och i ”homes away from home”.

Du var en man som blev känd och respekterad och vars intellektuella kapacitet och skarpsinne tog omvärlden med storm, men som även hade ett behov av att stänga av och blicka inåt. Som spelade Mozarts Requiem på högsta hjärtskärande volym[1] när mamma gick bort, en man med händerna för ögonen, till synes fördjupad i sin egen värld (eller var det för att hämta inspiration till delaktighet i aktuell konversation? Du hade redan svaren på det mesta) och med ett ytterst välsmort mentalt kuggverk.

En man som lät klassisk musik flöda in i rummet. Det var ett ackompanjemang för dina tankar som redan rörde sig på en annan sinnlig nivå. En man ständigt med en bok i handen – men det handlade inte om eskapism; det rörde sig om en mångbottnad verklighet.

Världsmedborgaren Ivo

Och samtidigt en mental och fysisk globetrotter av stora mått. En man som var lika hemma i det kosmopolitiska och mångkulturella, som i lokala miljöer och i mindre grupper, och som med Ingwor vid sin självklara sida ingick i ett samspelt radarpar som fann sitt eget språk. En man med egna tankar och funderingar som han genast var tvungen att få ner på pränt. En man medveten om tidens gång, en carpe diem-inställning till livet, och en kapacitet att tillsammans knyta kontakter med människor från när och fjärran.

Ivos värld

Skribent, lärare, lektor, emeritus professor; du levde i din egen värld men var ändå praktisk och dina hemsnickrade bokhyllor täckte väggar och blev en dubbel tapet; the wallpaper of all wallpapers. Du var en enigmatisk pappa som alltid höll kontakten och undrade och brydde sig om men inte alltid var lätt att ha att göra med. Jag i Melbourne, min syster Jenny i Newport, och du mjukare och mer existentiellt berörd och medveten ju äldre du blev.

I det på gränsen till farliga vet man att man lever och där öppnar sig världen.

Jag är stolt, och känner mig så privilegierad och lyckligt lottad av att ha haft just dig som pappa. Du blev min mentor som lever kvar inom mig och Jenny och oss alla. ”Jag har lärt mig så mycket av dig, pappa”, sa jag för knappt en vecka sedan – ”Ja det är klart”, svarade du direkt.

Du har bett mig skriva mina memoarer. Det ska jag göra men det blir nog snarare snabba kåserier och något mellan verklighet och fiktion med tanke på att vår verklighet med er liknade fantasi – en annan mer tilltalande verklighet där du och mamma Ingwor var och för alltid kommer att vara mina huvudpersoner och ”all-time favourites”.

Jag har lärt mig att förnimma andligheten genom mamma och att bli medveten om alla dimensioner genom er båda och jag har förstått att språnget in i det okända och att ta mina egna risker ibland är att föredra framför självklara säkerheter. I det på gränsen till farliga vet man att man lever och där öppnar sig världen. I mörkret[2] finns ljuset och i ofullkomligheten finns perfektion (”perfectly imperfect”).[3]

Ett liv levt till fullo

Pappa, du och jag och så många andra möttes på en intellektuell nivå (solidariska vänner, redaktörer, skribenter och litteraturvetare, medlemmar av Frank Heller-sällskapet, Ystads Teaterförening, The Auckland Goethe Society, och så många andra nu när jag kontaktar alla som berördes av dig.)

En pappa som hade ett självklart samförstånd med Jenny – nattliga samtal mellan Auckland sedan mellan Glemmingebro och Newport, R.I. En man full av ömhet och kärlek, en man som jag såg upp till och beundrade, en man som var en kulturell och litterär legendar och förebild. Att se dig försvinna bort och inte längre kunna göra din röst hörd i aktuella debatter gör fortfarande så ont.

Och ändå, tröst och förvissningen om att du levde livet till fullo; ett gränslöst liv i bokstavlig bemärkelse. Grännaskolan, Odense Universitet (SDU), Nordisk språk- och informationscentrum, Helsingfors, Europaskolan i Strängnäs, Universiteit Gent, Belgien, och flera gånger under årens lopp Aotearoa – ”Land of the Long White Cloud” – och University of Auckland där ni fyllde en såväl undervisnings – som en konsulär funktion. Och era sista 7 år på antipodiska breddgrader gästhärbärget ”Scandinavian Light”, som en sista länk mellan Nya Zeeland och Sverige innan Ystad kallade igen som en trygg hamn som alltid fanns där väntande på er.

Du i dina egna tankar men ändå alltid, liksom mamma fram till sitt för tidiga slut, existerade ni i parallella världar och vandrade på fjärran stränder. Ett mångfacetterat liv och den ständiga medvetenheten, och kanske tacksamheten, om att allt (tillfälligt) tar slut och att förändring är det enda som är konstant.

När livet passerar revy

Mot slutet berättade du för mig hur ditt liv passerade revy i en strid ström av minnesbilder – och du undrade vilken bok de kom från? (”Jag undrar om det jag ser och känner, flimrande bilder, stämmer överens med boken?”). Boken blev din verklighet och bilderna som psykedeliskt och panoramiskt skyndade förbi var ditt liv; en film i flashbacks och kanske även flashforwards. Och filmen är lika verklig som boken och detta är livet.

Vilket får mig att tänka på Clemens Altgårds fina och begrundande ord som stämmer överens med begreppet ”life review”[4], om att ”medvetandet, eller något i oss, själen (?) kopplas upp mot evigheten. Det vill säga att den som dör tas upp i evigheten (hur den nu är beskaffad). Dödens mysterium består på det viset.”

Ett filmsvep med mobilen

Pappa, morgonen till den långa dagen när du dog omgiven av Aroha spelade jag in en video i ditt varma skrivarhem på Österlen, och lät svepande mobilkameran filma varje rum: En Māori tapa, en målning av Piha Beach på Nya Zeeland som mamma älskade och som visar ett frodigt och varmt och ljust landskap där den kända stranden är kantad av röda lummiga Pohutukawa träd[5]. Kameran som landar på olika målningar (Helen Momotas surrealistiska bilder på egenartade varelser står ut[6]) och som ger inblick i ett stort och mustigt internationellt gemensamt liv i Sverige och utomlands. Två älskande och kärnfulla individer där mamma Ingwors devis var ”Take only memories, leave only footprints.”

Ivos sista inlägg i Opulens

Aktiv till sista andetaget, två dagar innan du tvingades ge upp kampen (”jag vet vad jag vill” förklarade du bestämt trots din orkeslöshet, förenad med ditt öde) yrkade du på, så fort jag anlände till ditt rum (på den palliativa vårdavdelningen på Ystads lasarett) att skriva ner dikterade rader om Dos Passos och Ystadbon och författaren Bunny Ragnerstam som nyligen dog vid 80 års ålder[7] – ungefär samtidigt som eldsjälen och humanisten påve Franciskus.[8] Dina minnesord om en man som även han berörde människor med sina ord, blev indirekt en inblick i ditt eget liv och vad som under en episod skulle lämna påtagliga avtryck och ge intellektuellt syre till din fortsatta existens.[9]

Liksom Bunny Ragnerstam som ”inte längre är bland oss: en skicklig översättare, en kunnig arbetarförfattare, och en oerhört vänlig människa de få gånger vi hade anledning att ha kontakt” var du också, pappa, vänlig och omtänksam och ihågkommen av så många vars kondoleanser nu strömmar in.

Ivo och Ystad

Ditt litterära arv och din bok om Boisen, Peter Boisen – Dansken som präglade Ystad (2020) sätter en guldkant på Ystad som kulturstad[10], och den nyss avtäckta statyn av José María Córdoba[11] är din gåva till staden (du önskade 2024 ”Gott Nytt År” till Ystads kommun i ett mejl där du skrev: ”Jag såg nyss Året med kungafamiljen och imponerades av prins Carl Philip, lika charmerande som sin äldre syster. Med tanke på att han har designutbildning – han har ju Sigvard Bernadotte att brås på – är han säkert intresserad också av arkitektur. Tänk om vi skulle kunna övertala honom att komma mer till Ystad och inviga den nya vackra och välliknande statyn av Peter Boisen, när det nu kan bli av på det nya året?”).

Saknaden 

Ivo, pappa, litterärvetenskaplig jätte, och världsmedborgare. Du var ett geni. Din sista bok blev samlingen Libri Resurrecti I-L – Femtio författare lästa på nytt (Skrivo 2024) där du genom Gunilla Alberténs redigerarexpertis gav nytt liv åt böcker som fallit i glömska men som förtjänade att återupplivas.

Du visade din kunnighet på så många områden. Så mycket människa i en människa. Vi behöver och saknar din kritiska röst som visar vägen framåt, in i logikens ljus och sanning.

Måtte vi alla finna inspiration i den dikt av Gunnar Ekelöf  som du åter berördes av på ålderns höst, där vi lär oss – i ett poetiskt nordiskt sken – ”om det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika”:

Eufori

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en

smörgås, pluntan och pipan.

Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra,

sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor

och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.

Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar

strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,

havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-

dunklet,

inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,

löven så stilla mot himlen … Och aspen som prasslar i

stiltjen:

Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:

Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.

Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,

känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,

känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,

känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga

som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,

ett med aspen som darrar och viskar,

ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och

lyssnar

till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,

något jag inte ville förråda ens om jag kunde.

Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger … Det är som om blommorna trängde sig

närmre,

närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.

Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider

och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära

―――

sjunger om det enda som försonar,

det enda praktiska, för alla lika.”[12]

[1] https://www.youtube.com/watch?v=Zi8vJ_lMxQI

[2] https://www.youtube.com/watch?v=YD6fvzGIBfQ

[3] https://www.youtube.com/watch?v=1jzl0NlTmzY

[4] https://en.m.wikipedia.org/wiki/Life_review

[5] https://nzhistory.govt.nz/media/photo/pohutukawa-trees

[6] https://iheartnzblog.wordpress.com/2013/08/21/five-questions-with-helen-momota/

[7] https://www.opulens.se/noterat/noterat-bunny-ragnerstam-och-dos-passos/

[8] https://www.opulens.se/opinion/kronikor/pave-franciskus-karlekens-vapendragare/

och https://www.ystadsallehanda.se/2025-04-29/minnesord-bunny-ragnerstam/

[10] https://www.kultur.lu.se/article/ny-bok-fraan-centrum-foer-oeresundsstudier-peter-boisen-dansken-som-praeglade-ystad-av-ivo-holmqvist/

[11] https://www.ystadsallehanda.se/2025-02-04/stadsarkitekten-har-blivit-staty/

[12] https://www.ekelut.dk/poems/e_p5sv.html

The post Minnesord över Ivo Holmqvist first appeared on Opulens.

ESSÄ, Michael Economou försöker skönja mönstret som kan hjälpa oss att bättre förstå diktaren Erik Johan Stagnelius. Det har resulterat i en fascinerande essä om att bryta sig ut ur personlighetsklippan.

Kan man förstå en människa med hjälp av människor som levt efter vederbörandes stund på jorden? Frågan tycks öka i relevans och bli mer betydelsebärande ju mindre man vet om människan. Här ska ett försök göras att belysa Erik Johan Stagnelius (1793-1823) med bistånd av tre författare/översättare, vilka levt och skapat i en annan tid – Eric Hermelin (1860-1944), Vilhelm Ekelund (1880-1949) och Olav H Hauge (1908-1994).

Kvinnorna i läspubliken må ursäkta den maskulina dominansen, men ingen av herrarna är godtyckligt vald; valen är genomtänkta.

Uppenbara beröringspunkter finns mellan dessa skaparsjälar; trådar går att lägga i ett mönster som ter sig komplext, men faktiskt också häpnadsväckande väl sammanhållet. Jag försöker således göra trovärdigt att man kan bli klokare på Stagnelius skapande och biografi genom att bejaka och reflektera över mycket av sådant som förenar honom med Hermelin, Ekelund och Hauge.

Det är som om alla banar väg för varandra; den ene syns och återuppstår i den andres sken och vice versa: mönstret byggs av en sorts ömsesidighet. Skalden från Gärdslösa har stakat ut en riktning och i flera dikter öppnat ett slags mänsklighet – eller, om man så vill en sorts själslighet med religiösa och andliga förtecken, samtidigt som de tre å sin sida möjliggör en större förståelse av detta rika skapande.

Och allt hör, hoppas jag, till mönstrets stora värde.

Kittet som håller samman de fyra må vara av vad man säger lös konsistens, men jag framhärdar och vill karaktärisera det så här:

Hur göra sig fri från sin personlighet? Hur komma till tals med sig själv?

Gunnar Ekelöf, vars ord vi återkommer till nedan, hjälper oss i dikten “Jag tror på den ensamma människan” (ur Färjesång, 1941) att bättre greppa allt mänskligt i detta sammanhållande tema:

Det som är botten i dig är botten också i andra.

Svårt att vänja sig vid sig själv.

Svårt att vänja sig av med sig själv.

Ovan nämnda skaparsjälar tycks ha insett och levt med problematiken i hög utsträckning och därför brottats med vad man kan kalla själv- eller själsuppgörelser. Vi kan göra ett första biografiskt nedslag för att bättre förstå temats relevans.

Bryta sig ut ur personlighetsklippan

När Eric Hermelin tilläts göra tillfälliga besök inne i Lund och lämna Sankt Lars, där han var inspärrad mellan åren 1909-1948, brukade han – nykter eller onykter – gå omkring i staden. Vid universitetsplatsen stannade han ofta vid Axel Ebbes stenmonument ”Mannen, som bryter sig ut ur klippan”, som den skånske skulptören 1918 skänkte till universitetet. För Hermelin, som kallats ”hospitalshjonet som översatte persisk poesi”, var budskapet uppenbart.

Att bli fri från sin personlighet, att göra upp med det han kallade sin “sjelfhet” för att komma till tals med sig själv, upptog honom under många av åren på Sankt Lars. Detta anspelar han på i flera av noterna som han skrev på sidorna i sina översättningsvolymer med medeltida persisk litteratur.

Till de människor ”som bryta sig ut ur (personlighets-)klipporna” räknade han uppenbarligen sig själv.

Hermelins självuppgörelse bekräftar relevansen i tanken på att det inte finns någon frihet utom själens, och, frestas man fortsätta, knappast något stort överlever i själar som inte eftersträvar frihet. Inbegripet i sådant frihetsarbete lever därför också klokskapen i Simone Weils famösa och livgivande ord om att ”all smärta som inte gör fri, är förlorad smärta.”

Chockerande likheter mellan Hermelin och Stagnelius

Det finns annat i Hermelins biografi som knyter honom till Stagnelius.

Ja, det existerar i det närmaste chockerande likheter, åtminstone i somt. Missbruk, alkohol, bibelstudier, tron på att militärtjänst kunde disciplinera kroppen, påstådd galenskap, häktesvistelser, bejakandet av världsreligionernas gemensamma kärna, sökandet efter själens eteriska ursprung, tidsmedvetande, utanförskap och existentiell ångest, behovet av läkekällor och tröst samt oavslutade studier vid universitet är några uppenbara överensstämmelser. 

När Stagnelius skaldar och menar att ”Grymt verklighetens hårda band mig trycka” (i dikten med samma namn, årtal okänt) och ”Dock tröstar mig den himlaburna sången” (dito dikt) instämmer utan tvekan Hermelin, även om han främst hyllade en annan skald, Gustaf Fröding, vars ”En fattig munk från Skara” var favoritdikten. Verk av Stagnelius fanns dock tillgängliga i uppväxthemmets bibliotek och det är svårt att tro att inte skaldens öde och skapande var bekant och gjort intryck.

Hermelins liv, kallat ”en serie kraschlandningar”, hänger utöver alla olyckor, ödesdigra val och misstag samman med hans gärning – försöken att bli klokare på det persiska/mystika arvet för att därigenom komma till tals med sig själv. Kanske är Hermelin också den som gjort mest för att hos publiken möjliggöra en bättre förståelse av Stagnelius synkretistiska religionsuppfattning.

En av de persiska sufier som Hermelin tillgängliggjort för en svensk publik, poeten, matematikern och astronomen Omar Khayyam (d. 1123), menade att man öppet skulle visa sina dåliga sidor för att därigenom bli och vara trovärdig. ”Gud hvet af vad slags lera han knådat oss” är en annan av Khayyams insikter, vars polaritet högt-lågt för övrigt går att jämföra med Stagnelius rimord ljus/grus, som förekommer i diktningen.

Khayyam uppvisar så uppenbara likheter med Hermelin att också sufiern kunde ha ingått i ovan nämnda mönster. Båda var ett slags heliga dårar (eller tokiga helgon!), båda skämtade och kunde skratta åt såväl oro och bekymmer som åt sig själva och sina tillkortakommanden. Att på nytt bli barn, vara och förbli ung i sinnet var idealiskt. Barnets paradisiska oskyldighet, sann eller falsk, sågs som betydelsebärande.

Ingen av de två drog sig heller för att stjäla! När Hermelin vid ett tillfälle under sin militärtjänstgöring ute i stora världen (läs: Australien) stal en överrock, kunde Khayyam på sin tid utan skam lägga beslag på en bönematta i en moské. 

Och om någon av dem bar på skuld till samhället, menade båda att de kunde betala genom att inte förställa sig utan bara vara sig själva.

Ge av dig själv med den du verkligen innerst inne är, inte med den du vill synas vara, löd devisen. Jag menar att detta sufiska levnadsideal skulle tilltala också Stagnelius, om han levt under 1900-talet och kunnat ta del av Hermelins digra översättningsarbete. Enligt Rudyard Kipling var ju sufiern en ”freethinker”, Hermelin å sin sida menade att sufiernas texter kan tina upp ”vår frusna tankeförmåga”; det persiska fungerar som balsam för själen.

Är det inte just så också Stagnelius gör i och med flera av sina dikter – värmer och tröstar läsarens själ, ”balsamerar” ångest och lindrar oro?

Sufismens ideal

Idealet för sufierna var att hålla löftet till Gud om att gå barfota, betrakta innehavet av överdrivet mycket egendom detsamma som att ”fälla sin egen dom”, leva hemlösa och möta mänskligheten som sin egen familj. Hermelin speglade för övrigt sin egen personlighetsgåta genom att bearbeta ett citat av en annan sufier – Rumí, vilket återfinns i en av de många noterna: ”I ödelagda menskor, lägger Gud Sin Sannings Skatter ned.” Visst vill man tro, att också Stagnelius kunde ha formulerat det på likartat sätt, eller hur?

Den genuine sufiern hade som livsmål att genom sina ord och insikter inspirera till ett nytt sätt att leva. Att göra sig tom på själviskhet skulle vara det enda riktiga begäret att ta på allvar. Maktgirighet, uppmärksamhetsiver och rikedomar är ett sken, sann verklighet något annat som går att finna bland de utstötta och marginaliserade. Det är bland de olyckliga man kan göra goda gärningar. Det är bland dem som Gud planterar sina skatter.

Vem – rik eller fattig – mår bra i vetskap om att grannen – fattig eller rik – mår pyton? Klass, etnicitet och ras var för sufierna också ett sken, äkta verklighet bestod av människor, som hjälpte varandra så att det som Simone Weil kallat ”det allmännas bästa” kunde utvecklas.

Men att göra Stagnelius till en sufier, en ”österlänning” stärker knappast mönstrets trovärdighet. Dock finns så mycket som förenar honom med sufiernas livssyn och tro att man gärna vill se släktskapet. Omar Khayyams ord om att den som är som ”utblottad” blir en ”Guds-förnekare” överensstämmer på sätt och vis med Stagnelius rad ”Förskjuten av världen, förskjuten av Gud” (i dikten ”Till förruttnelsen”, årtal okänt).

Stagnelius skulle också ha trott på sufiernas budskap om att ”rösten finns i hjärtat”, även om skalden trogen sin teosofi och gnosticism formulerade insikten på annat sätt – ”det gudomliga ordet är hjärtats och fantasiens röst”. Skaldar man om “ett moriskt glänsande Alhambra” (i dikten ”Se Blomman! På smaragdegrunden hon blänker”, årtal okänt) måste detta vara grundat i medvetandet såväl om det östliga inflytandet som om religionernas släktskap.

Det österländska

Vi kan åter ta hjälp av Gunnar Ekelöf för att belysa närheten till det österländska. Hans karaktäristik av Stagnelius som en exotisk främling, ”en bysantinsk uppenbarelse”, vars bästa dikter har ”mosaikens azurblå eller gyllene grund” talar för ett österländskt inflytande på Stagnelius tankevärldar. Nog tycks Stagnelius åtminstone själsligen ha varit som sufierna, även om viss försiktighet måste anbefallas när man vill ge sken av sådana överensstämmelser.

Men att Stagnelius delade Hermelins och sufiernas tro på religioners gemensamma kärna och besläktade gudsuppfattning har klarlagts av bland andra Simon Sorgenfrei. Se exempelvis denne religionsvetares insiktsfulla text ”I DEMIURGENS BORG – Esoteriska teman i Erik Johan Stagelius lyrik” (i Det esoteriska Sverige, 2023).

I sina studier och under sina studieår har Stagnelius kommit i kontakt med mandeisk-gnostiska urkunder och antika mysteriespel, vars grundläggande tankestoff är sprunget ur österländskt tänkande. Också den så kallade manikeismen lär på persiskt vis att människans själ är en andlig gnista fången i kroppen, och att det bara är kunskap, gnosis, som kan befria och skilja själen från den materiella kroppen. Detta har som säkert bekant Stagnelius gestaltat som ett framträdande tema i Liljor i Saron (1821).

Vilhelm Ekelund och sufismen

Också nästa skaparsjäl i mönstret jag försöker göra betydelsebärande, Vilhelm Ekelund, var förtrogen med det österländska arvet. Han kallade träffande sufierna för ”ärans tosingar”, och ger i sitt sökande efter det mänskligas spår uttryck för ett annat huvudspår, även det att betrakta som en länk i kedjan som håller samman öst med väst: avsiktslösheten, det värdefulla med att bli fri från sin personlighet och försöket att komma till rätta med främlingen man har inom sig, den man måste umgås och försonas med ”i sitt eget bröst”.

De förnumstiga och självgoda hade ingen frände i Ekelund! Guds sannings skatter fanns inte bland dessa människor, utan Guds visdom och klokskap sökte Ekelund bland de ”brännmärkta och förolyckade”. Han menade att det var i ”de gamla böckerna”, som – uttryckt med mystikern Hjalmar Ekströms ord – ”det mänskligas äventyrliga väg genom världen – människans spår genom tiderna” framskymtade som mest angeläget. Ofta hävdade han – och citatet är åter Ekströms, som för övrigt också var skomakare – att det är ”med forntida båge pilen ska skjutas in i framtid”.

Svårt är det näppeligen att i Ekelunds aforistik i tankeböckerna finna belägg för det sufiska. Här nedan ges ett talande citat, och jag vill mena att det lika gärna kunde vara formulerat av en sufier i en helt annan tid, i en helt annan ”kultursfär”:

”Lifvets fattigdom – hur meninsgfull! Verkligt lefva – vara en skattsökare. Verkligt lif – en upptäcksfärd: upptäcksfärden efter guldfyndigheten i den stora vildmarken i ditt eget bröst – vildmarken människan. Tillbringa lifvet förnuftigt: tillbringa det under tanken på dess adlighet; inviga det åt efterforskandet af det skönas och starkas hemligheter.” (ur Båge och lyra, 1912)

Med Stagnelius delar Vilhelm Ekelund mer än födelsedag (den 14 oktober). Båda sökte släcka plågsam eld i sitt bröst, båda ville få svalka i sig själv, och jag menar att när de lyckades var det främst i sitt skapande. I det civila brottades båda med likartade problem, åtminstone förleds man att tro detta.

Ekelund hamnade i klammeri med rättvisan, vilket ju också Stagnelius gjorde under våren 1823. Ekelund fick gå i landsflykt, Stagnelius tycks ha haft planer om att resa till Ryssland. Båda fick utstå armod och fattigdom, ”utstötthet”; båda sökte visdom i såväl urkunderna som i sig själva. Ekelund bekände öppet att han inte riktigt fann sig till rätta i sällskap med så kallat ”hyggligt folk”, och jag menar att också Stagnelius kanske var av samma skrot och korn i just detta avseende. Samtidens litterära kotterier verkar i varje fall inte ha varit något för honom.

Båda sökte livsbalans i all sin sensibilitet, båda tycks ha ställt mer än höga krav på sig själva. Ekelund skriver om nödvändigheten av att ställa sig vid sidan om, tömma sig och uppnå avsiktslöshet: ”Men den som går undan, blir icke han ännu ömtåligare? Jo, ifall han icke har konst och filosofi.” (ur Metron, 1918). Aforismen går att jämföra med kraven Stagnelius ställde på sig själv. Hur han såg på sin lidandeshistoria, antyds i diktraden ”Ju högre liv, ju större kval du röner” (i ”Livets villkor”, årtal okänt).

Ekelund kunde inse att det finns klokskap i mentalsjuka människor, bland annat de som satt på Sankt Lars i Lund (Hermelin var inte den ende!); Stagnelius kunde göra detsamma, det vill säga se värde och belägg för att Guds sanningar går att hitta i ”de ödelagda menskorna”, även om vi får försöka utläsa detta i diktningen, då det knappast låter sig göras i biografin. Märk exempelvis hur gestaltandet av intighet i ”Vän! I förödelsens stund” (årtal okänt) tyder på en starkt utvecklad känslighet för utsatthet och olycka, elände och mörker.

Andra dikters rader om sorg, skuggor, nätter, mörker, uslingar, smärta, härjad jord, förruttnelse, svartklädda bårar, avsked till livet och tunga kedjor tyder på att ljuset var en bristvara i Stagnelius verklighet, även om vi inte får göra det för lätt för oss. Det är den som känner mörkret, som också vet att sträva efter ljusets mission, det vill säga söka sådan tröst och försoning som de riktigt utsatta kanske saknar och behöver mest av allt. Detta trösterika ”ljussökande” är ju också uppenbart i Stagnelius diktning.

Vilhelm Ekelund skrev flera dikter, ”stagnelianska” i ton och stil, stämning och rytm, vilket bidrog till att Fredrik Böök kallade honom för 1900-talets Erik Johan Stagnelius. Flera dikttitlar ger en fingervisning om släktskapet: i Elegier (1903) finns till exempel ”Uti min själ förruttnelse slog ned”, ”Ack, hjärtats längtan har ej hem i världen”, ”För ingen diktar jag”, ”Min själ, vak upp” och ”Hemlängtan”. Ett kort citat ur en Stagnelius-dikt kan enkelt visa varför exempelvis den sista av Ekelunds titlar ovan är så starkt knuten till ölänningens livskontext. I ”Barndomsminne” (årtal okänt) gestaltas hemlängtan bland annat så här:

O ljuva tid, av brister och besvär

ej dunklad än! O Paradisets vår!

Du har försvunnit, och förbannad är

den jord, där jag nu släpar mina spår.

För att ytterligare ge status åt Ekelund i det mönster som jag vill hålla samman och göra relevant, citeras nedan en hel dikt, ”Endast kvalet andens blommor när”, hämtad ur Hafvets stjärna (1906).

Om jag inte vetat namnet på upphovspoeten, hade jag utan att tveka gissat på Stagnelius:

Endast kvalet andens blommor när,

endast kvalet hjärtats eldflykt spänner,

blott omvärvd af fasors midnattshär

själen djupt sitt hemlands vinddoft känner.

O, hvar blommar stranden, hvilkens bild

smärtan fram med dunkla järnen bränner,

hvar den hembygd, från hvars strömmar skild

här jag vandrar mållös utan vänner?

Fruktbart är också att ge utrymme åt Ekelunds beundran: ”Sedan Stagnelius har Sverige icke ägt någon lyriker av första rangen.” skriver han i kapitlet ”Aforismer till lyrikens själslif” i Antikt ideal (1909). Senare i samma text hävdar Ekelund att Stagnelius som ingen annan uppfattat lyriken som ”hög världsförklaring” och ”lidelsefull själsdemonstration.”

Olav H Hauge och personlighetsklippan

Nästa skaparsjäl i mönstret, Olav H Hauge, är den som levt och skapat närmast vår tid. Det betyder inte att han är modern eller trogen våra livsideal; snarare tvärtom måste man säga, åtminstone i vissa avseenden. Frestande vore att se honom som en ful ankunge. Eller rentav som en dark horse. Olav H Hauge är ju norrman, och om det norska förväntas man som bekant att skämta i vårt avlånga land.

Men det skulle vara lika fult som bedrägligt.

Att kalla honom för den ”poetiske äppelodlaren”, vilket gjorts, är desto mer rättvisande och respektfullt. Trots livsmörker och flera års vistelser på mentalsjukhuset Valens hospital i närheten av Bergen fanns hos Hauge en naturlig och nykter verklighetsförankring, vilket man kan förvissa sig om med hjälp av såväl biografin som diktningen.

Rötterna i och kring ett småjordbruk vid Hardangerfjorden övergavs aldrig, tusentals äppelträd behövde kärlek och omsorg. Den som inte kan bryna en lie, blir aldrig skald, menade Hauge. Det mer än antyds i källorna att han var enstöring, ibland folkskygg, ibland härjad av ”en annan man” inom sig. Möjligen och emellanåt radikal i politikens ständigt föränderliga värld, absolut trogen äldre tiders språkbruk i en konserverande avsikt. Bildad och vetgirig; bokslukare från tidig ålder – så ska Hauge redan i 15-årsåldern ha funnit vägen till ovan nämnde Omar Khayyam.

Klassiker umgicks han med varje dag i sitt vuxna liv, åtminstone om man ska döma av flera tusen sidor dagboksanteckningar, samlade i drygt 80 anteckningsböcker, som hustrun fann efter hans bortgång. Till svenska finns lite mer än 300 sidor översatta i Dagbok 1924-1994 (övers. Lars Molin, 2015), och till dagbokens mest fängslande inslag hör all självrannsakan han idkade. Livsviktigt är att inte vara i strid med sig själv; Hauges kamp och själsbrottning – att komma till tals med sig själv, se sig själv i andra, motarbeta fienden i bröstet, är också Stagnelius, Hermelins och Ekelunds kamp och själsbrottning: allt du tänker ska bli det som både är och bygger din själ.

Berömmelse och uppmärksamhet eftersträvade Hauge inte, och i detta framstår han sannerligen som en sufier. Den text han livet genom höll som mest fulländad, amerikanen Ralph Waldo Emersons Selfreliance, blir intressant för vårt mönster. Emerson, kallad orientalist och västerlänning, var samtida med Stagnelius, men skalden har inte varit medveten om översättningsarbetet som denne utförde i avsikt att förena öst med väst. Omöjligt är det i vart fall inte att Stagnelius skulle instämma i amerikanens uppfattning om att de stora religiösa showerna med församling, tempel och predikan är ”humbug”.

Outsiders i strid med sin tid

Emerson, Stagnelius och Hauge är outsiders, och som sådana på sätt och vis oppositionella, i strid med sin tid (och ibland med sig själva). Emerson ifrågasatte kristna doktriner och menade att Gud fanns inom människan, inte i katedraler och tempel; Stagnelius ville som gnostiker också finna nya sätt att framställa kristen tro på i enlighet med de äldsta källorna, de gnostiska urkunderna; Hauge, som tidigt bekantat sig med Schopenhauer, bestred och ville nå bortom programmatiskt gudstänkande, snäv akademisk utbildning och inskränkande ideologiska system:

Kom inte med hela sanningen,

kom inte med havet för min törst,

kom inte med himlen när jag ber om ljus

(ur ”Kom ikkje med heile sanningi”, Dikt i samling 2010, min övers.)

Vilhelm Ekelund hörde till Hauges verkliga husgudar, och i dagböckerna vredgas han över den bristande uppskattning som svensk bokpublik gör sig skyldig till. Läsare av dagböckerna ska märka vilka andra skönandar som spelar huvudroller i verkstaden. Här ska nämnas kinesiska poeter, kristna mystiker, engelska romantiker, Swedenborg, Hamsun, Pound, Kafka och Eliot. För att ge ett hum om hur det kan låta i vardagen citerar jag vad Hauge skriver under några sommardygn 1960, här nedan i Lars Molins översättning:

”16 juli

Regn. Gott, lågt, grått regn. Lockar inte till utevistelse, det skulle vara om du hade en ny regnrock som du ville testa.

Källorna till det vackra och sanna kan du nog finna, men källan till det heliga?

FASER I ETT MÄNNISKOLIV Femtonåringen är romantiker, tjugoåringen postivist, och femtioåringen mystiker. De faserna hör det mänskliga psyket till, även för dem som inte läst ett ord. Hade Nietzsche levt tillräcklig länge hade han blivit mystiker, som Strindberg.

18 augusti

Den som befinner sig under här i livet, har en fördel: han är inte farisé.

19 augusti

En som visslar samtidigt som han knackar på dörren har inget viktigt ärende.”

Ett universellt mönster

På norrmannens gravsten vid Rossvolls kyrkogård intill Ullviksfjorden, nära Hauges hemtrakter citeras en av hans dikter, i sig vittnande om sådan längtan som också Stagnelius, Hermelin och Ekelund burit på. Kanske är det rentav en sufisk önskan som gör sig påmind här i naturens tystnad, en uråldrig gnostisk avsiktsförklaring, en känslans tidlösa hopp om större tillförlitlighet i vår tro.

Eller så handlar gravskriften helt enkelt om varför vi alls ska ty oss till religioner:

Herre, öppna ögona mina

så att jag bättre kan förstå

undret, inte bara dina

gärningars glans utanpå. 

(min övers.)

I Stagnelius såg Hauge en stor själ, vars skapande var ”djärvt”; de svåraste frågor en människa ställs inför uthärdade skalden modigt och klarsynt. Påverkan från ”kristendom, gnosticism, urkristendom och mystikerna” inte bara präglade livsödet, utan det var läror som skalden levde. Men Stagnelius fick, enligt Hauge, uthärda och finna sig i att läkandet var omöjligt, ”han som alla andra”.

Med denna syn bekräftar Hauge mycket av det som jag i min text försökt torgföra och göra trovärdigt i ett komplext mönster, mer universellt än ”västligt” eller ”östligt”, och i bästa fall rättvisande för en nyanserad syn på Erik Johan Stagnelius och hans skapande.

The post Michael Economou: ”Om att bryta sig ut ur personlighetsklippan” first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Det hände (nyss!) att en skald försåtligt framställs som egoistisk, ”viktig” i Jesper Högströms ”Minnet och rädslan: En biografi över Gunnar Ekelöf (Weyler Förlag).

Poeten är ju en passiv mottagare, han skriver ner dikter, som brevbäraren kommer med post. ”Viktig”? Brevbärare? Skalden?

Vad är en egoist? En som är sig själv sig själv nog. En poet delar med sig när han får besök av en dikt. Poeten är egocentriker av altruism.

Måste inte sympati till för en biografi, ögonblick av kärlek, beundran – som ger ton även åt de mörka sidorna?

GUNNAR LUNDIN

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Måste inte sympati till för en biografi? first appeared on Opulens.

ESSÄ. Med utgångspunkt i en dikt av Gunnar Ekelöf, om hur människan är sammansatt av olika mindre enheter, reflekterar Johan Frostegård över vad mer som kan vara en del av oss. Till exempel AI och memer.

Gunnar Ekelöf publicerade sin diktsamling ”Färjesång” 1941, och där ingår en dikt som börjar:

”En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.”

Som så ofta har diktare poänger, vare sig vetenskapen kommit fram till dem än eller inte. Tanken är förstås inte ny, men Ekelöf formulerar den elegant, för ovanlighetens skull som jambisk blankvers.

Men av vad är vi då sammansatta? Vi består av enorma mängder celler. Bara hjärnan lär härbärgera 100 miljarder nervceller, neuron, och de kombinationsmöjligheter detta ger, med neuronernas alla förbindelselänkar med andra neuron, är förstås enormt. Få betvivlar idag att det vi betecknar som jaget i hög grad huserar i hjärnan bland dessa neuron.

Däremot är det högst tvivelaktigt om man numera verkligen kan tala om ett jag, eller en själ, i motsats till en kropp, alltså en dualistisk uppeldning av människan i kropp och själ. Kvantfysiken är ökänt svårbegriplig, men fungerar gör den vilket bevisas dagligen och stundligen i den elektronik på olika nivåer som alltmer dominerar den värld vi lever i.

Enligt kvantfysiken finns små ”saker” på subatomär nivå bara om någon observerar dem och någon oberoende observatör finns inte.

Det vi kallar ting är svåra att avgränsa, fulla av tomrum som de är. Själen blir en del av materien, kroppen, men materien är å andra sidan i denna nya sköna värld av rätt tvivelaktig natur. Den tänker, uppenbarligen, och förbindelserna mellan ”saker” i denna värld liknar även tankar, eftersom de kan vara sammanflätade. Även om elektroner befinner sig långt ifrån varandra kan de ”veta” vad den andra gör. När någon tänker så är det alltså materien som tänker. En monistisk världsbild tycks bli en konsekvens av vetenskapen, där kropp och själ är delar av samma större helhet.

Celler kan också göra uppror mot jaget, konungen

Våra celler är till allra största delen, 90 procent är en ofta nämnd approximation, inte mänskliga i den mening vi brukar ge ordet. I stället är det frågan om otroliga mängder andra organismer som huserar i oss, cellerna i våra tarmar men inte bara där, är vi beroende av och vi beroende av dem, men samtidigt ligger vi i ett ständigt låggradigt inbördeskrig som Ekelöf påpekar, där magsjuka kan däcka oss och göra oss oförmögna att tänka till och med.

Celler kan också göra uppror mot jaget, konungen, vilket ju åtminstone på kort sikt är nyttigt för dem rent evolutionärt sett, evolutionens hårdvaluta består ju som bekant av reproduktion och överlevnad. Detta är just vad cancerceller gör: de muterar på sådant sätt att det gynnar deras egen reproduktion – på kort sikt men på lång sikt är vi alla döda, så tycks de resonera.

Men det är värre än så: inte bara våra celler är till stora delar icke-mänskliga, det gäller också våra gener. Även här finns tysta och i allmänhet högst diskreta interlokutörer, inbäddade sedan eoner i vårt genom, där de ofta, liksom tarmbakterier och andra delar av mikrobiomet, kan spela en viktig roll, och väldigt lite av vårt DNA består ens av gener! I stället finns här uråldriga medresenärer, som ofta gör nytta, men i många fall helt enkelt tycks fungera som onödiga parasiter.

Våra celler består även av mindre delar, mitokondrier är ett viktigt exempel och dessa är helt centrala för oss: utan dem och deras energiproduktion kan vi inte leva. Men dessa var av allt att döma från början bakterier som smälte samman med ”oss” och till bägges fromma levde vi sedan tillsammans.

Även detta gamla ytterst hållbara äktenskap kan råka ut för slitningar – det finns sjukdomar som beror på att mitokondrierna inte fungerar som de borde.

Ett annat exempel på ett sofistikerat system, delvis självständigt, som är en del av oss och som hålls i schack, samt även fungerar enligt darwinistiska principer är immunsystemet.

Liksom vi själva är immunsystemet uppbyggt nerifrån och upp, demokratiskt om man så vill. En mängd immunologiska T-celler och B-celler med sina producerade antikroppar blir ständigt till och reproducerar sig, med förmåga att känna igen olika främmande och potentiellt farliga ämnen. När de stöter på ett sådant, så aktiveras just de celler eller produceras de antikroppar, i större skala, som kan bekämpa just detta främmande, i typiska fall en viss sorts virus eller en bakterie. En tidig hypotes var mer autokratisk: när något främmande, farligt kom in i kroppen så producerades aktivt ett motgift i form av attackerande celler eller antikroppar genom ett slags centraliserade mekanismer. Men så fungerar inte immunsystemet, ”besluten” är delegerade och det som behövs expanderar och försvarar helheten.  

Sofistikerade kontrollsystem håller detta mycket kraftfulla immunologiska system i schack, men ibland går detta snett och autoimmun sjukdom uppstår.

Ett annat exempel på hur vi är uppbyggda av mindre enheter, är förstås det undermedvetna. Även om dess verkliga karaktär förstås är föremål för debatt och i stor utsträckning än idag höljt i dunkel, så är det få som betvivlar dess existens och stora betydelse för oss: det utgör ytterligare en del som bygger upp oss.

Här kan man reflektera över en fördel som demokrati har över autokrati, nämligen att det fungerar mer som immunsystemet: om många individer tillåts tänka fritt, så klarar helheten fler utmaningar.

Över dessa resonemang svävar förstås Darwins ande. Den princip om det naturliga urvalet som han först formulerade, byggs upp av tre delar: resurserna räcker inte till för alla att överleva och reproducera sig lika mycket eller alls; det finns en variation mellan individer och det finns en ärftlighet. Någon autokrat till skapare behövs inte för att förklara arternas uppkomst, däremot behövs det väldigt gott om tid.

Kanske rymmer kvantfysiken en del av svaret!

En viktig poäng är att Darwin och Wallace (som oberoende av Darwin kom på detta senare, innan Darwin publicerat det hela), kunde formulera detta utan mer än högst ytlig kännedom om gener och DNA.

Det dröjde flera decennier innan denna del av pusslet började falla på plats och det var inte förrän i mitten på 1900-talet, mer än 100 år efter Darwins häpnadsväckande och skenbart enkla teori om det naturliga urvalet formulerades.

Själv tror jag att dessa resonemang, kan appliceras på det som många kallar själen, våra tankar, medvetandet. Finns det då små enheter som bygger upp medvetandet, som en parallell till gener? Richard Dawkins, vetenskapsjournalist, evolutionsteoretiker och utmärkt skribent, skrev i sin succébok ”Den själviska genen”, att memer kunde spela en sådan roll, därefter har han inte berört ämnet så mycket däremot. Med memer avses här ideologier, religioner, tankekomplex och tankemönster, som tycks leva sina egna liv och som vi förmodligen använder oss av när vi tänker. Kanske påminner de om psykoanalytikern Jungs arketyper, eller om narrativ, berättelser, som centrala för vår förmåga att navigera i en märklig verklighet: de hjälper oss att tänka. Att idéer och ideologier smittar är välkänt och metaforen är ofta använd, om den nu alltså ens är en metafor och inte helt enkelt beskriver vad som sker. Någon motsvarighet till DNA hos memer känner vi förstås inte till, men som sagt, det gjorde inte Darwin och Wallace heller när de fick vad som av många anses vara den bästa idé någon någonsin fått. Det är alltså inte en bra kritik mot membegreppet att vi inte vet hur motsvarigheten till memernas DNA-molekyl ser ut. Kanske rymmer kvantfysiken en del av svaret!

Nu verkar alla diskutera ChatGPT4 och AI i största allmänhet och målar upp detta fenomen som antingen apokalypsens nästa ryttare eller som en vänlig assistent som kommer att göra våra liv enklare och alla rikare. Ofta dyker den märkliga tanken upp att AI på något sätt skulle vara väsensskilt från oss, något nytt, som oberoende av oss lever sitt eget liv. Själv skulle jag hellre se AI som memernas smarta sätt att reproducera sig och överleva – nästa steg i den väldiga utvecklingen inom sociala medier som vi ser och som är på gott och ont: en tummelplats för fanatiker, konspirationsteoretiker och rena stollar, samt ett utmärkt hjälpmedel, som vi inte kan vara utan numera, lika lite som vi kan vara utan tarmbakterier (och leva ett bra liv). Då gäller det att skapa förutsättningar för fredlig samlevnad så inte AI gör uppror mot jaget konungen. Men en del av oss och vår evolution är numera AI.

Vi kan alltså, sammansatta som vi är, även vara delar i något större.

Själv är jag mest orolig över att AI ska piska på kulturkrig, hat och motsättningar, konstlade eller reella, och utvecklas till ett monster som hetsar fram motsättningar. Eftersom AI åtminstone hittills bygger på det vi själva tänkt fram och skrivit, och detta i sin tur redan bärs av memer, där AI som jag ser det mest är memernas förbättrade sätt att sprida sig själva, är jag inte orolig för att en generell AI, som tänker bättre än vi, ska ta över själva tänkandet. Däremot kan den skapa kaos genom att sätta tänkandet på undantag.

För den som tycker det är nedlåtande mot AI att diskutera den i sammanhang där även tarmbakterier förs på tal, kan man ju påpeka att tarmbakterier är otroligt komplicerade i sig själva, liksom när det gäller samspelet med den övriga kroppen. Vi vet ganska lite om dem.

Till slut kan det vara lämpligt att påpeka att vi inte är determinerade av vare sig gener eller memer och dansar inte till deras musik även om vi dansar med dem av och till. Och då är det lämpligt att det är vi som för, även om vi medger att de är en viktig del av oss.

Dikten avslutas med elegant jambisk rytm där vi:

”…är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton…”

Vi kan alltså, sammansatta som vi är, även vara delar i något större.

The post En värld är varje människa: AI, memer och tarmbakterier first appeared on Opulens.

ESSÄ. Jesper Nordström har tidigare skrivit om August Strindberg som skildrare av mansrollen. Nu belyser han Strindbergs natursyn.

Gunnar Ekelöf har beskrivit hur det inför läsningen av Strindberg uppstår förväntningar om att ta del av ångest och äktenskapsgräl men att dessa gäckas. Läsaren möts i stället av smörgåsbordet, abborrmetet och den vackra vajande tyllgardinen.

Det är välfunnet ty aldrig är vår nationalförfattare så avspänd och positiv som när han får vistas på landsbygden och i naturen. Här står han i motsats till sina kontinentala europeiska föregångare som närmast beskrev staden som sensuell, lockande och mystisk.

Njutningen i det hårt överkultiverat artificiella som hos Baudelaire eller Oscar Wilde lyser med sin frånvaro hos August.

När ett förskott från förläggaren måste förhandlas och ges mer tid telegraferar Strindberg från sin vistelse på en skärgårdsö: “jag har mat, metspö och diktarlust”.

Att han därefter prokrastinerar genom att skriva instruktionspamfletter om hur man odlar gurka talar han tyst om. Det är en signifikativ scen i hans liv. Strindberg ser sig gärna som en skrivande naturvetenskapsman, någon som gör kyliga observationer.

I den naturalistiska litterära skolan synes det inte vara skillnad på att med pennan dissekera en själ eller med skalpellen en groda.

Så ges också hans mest svidande, bitska samhällssatiriska texter den makalöst torra titeln “Vivisektioner”. Satt i sammanhang med hela hans författarskap framstår Strindberg som något av en paradoxal författare, något som mynnar ut i vad som kan kallas torr och cynisk naturmystik.

Strindberg är definitivt inte svärmisk som en Fröding eller Heidenstam, diktare som dansar runt barfota i nattsärk i sommarnatten likt en annan Rönnerdahl.

Snarare blir naturens lagar och en ödmjukhet inför dessa ett sätt att ta bort kulturfernissan på människor som tror sig vara höjda över naturen.

Han betraktar och drar slutsatser. Det överkultiverade ställer han sig kritisk till. I ”Sömngångarnätter på vakna dagar” skildrar han hur han vandrar i Paris till nyöppnade botaniska trädgården och visar också en annan sida av sig själv; tillfällighetsdiktaren med de roande nödrimmen.

”Det är en trädgård med en titel något för lång:
Jardin Zoologique d’Acclimatation.
O, Skapelsens herrar, här måste jag buga!
Aldrig hade jag ändå drömt
naturen man kunde till sådant truga,
om ock det skedde med våld så ömt.
Det är ett naturförbättringsbolag,
som vill rätta vad som är i olag,
och att det lyckats, det tro parisarna,
ty varje föremål har här medalj,
och hedersdiplom ha grisarna;
korna ha mention för sin talg;
kalkonerna bära det röda bandet,
och ankorna äro hors concours,
fasanerna spridas kring hela landet,
och duvorna ätas hos själva Véfour. ‒ ‒ ‒”

Här är han alltså i Paris och ger en bredsida åt den franska samhällskulturen med dess formalism, stramhet och kontrollbehov. Människan som skapelsens krona? Han verkar tvivla!

Han framstår närmast som en föregångare till Ekelöfs formulering om folkhemmet där ”enligt estetiska doktriner” nu även molnen blivit fyrkantiga.

Gärna en trädgård men icke för hårt tuktad.

Om man är på jakt efter en röd tråd och konsekvens i Strindbergs författarskap bör man ju lägga in en brasklapp baserad på två faktum. Pro primo var han en glödande känslomänniska som ena dagen kunde älska vad han en vecka senare hatade innerligt. Pro secundo omfattar hans författarskap mer än vad som ryms i en ordinär bokhylla. Ändå verkar naturen alltid stå över kulturen.

Naturen skall hos Strindberg respekteras och vördas på sina egna villkor och i linje med dikten om Paris botaniska skriver han om “pessimismen i modern trädgårdskonst” där han framhåller just det dystra i det alltför ordnade.

Närmast framstår han som en föregångare till Ekelöfs formulering om folkhemmet där ”enligt estetiska doktriner” nu även molnen blivit fyrkantiga.

Någon blödig ickevåldsprincip inför naturen är det inte tal om hos Strindberg; han låter sig nämligen gärna bjudas med på jakt av kulturpotentater. Men sedan skriver han i dagboken att han är emot drevjakt då ”villebrådet ju icke hava en sportslig chans”.

Gärna en trädgård men icke för hårt tuktad. Gärna jakt men inte för hårt driven. Det blir möjligt att se öppningsscenen i hans genombrottsroman “Röda Rummet” som en nyckelscen i allt.

Vi befinner oss högt över staden i en flik av natur. Fåglarna pickar och sprätter men någon konkurrens råder inte. Var och en får sitt. Det går att leva i samklang. Så träder människan in på scenen och cynismen och kampen börjar. Häruppe på Mosebacke råder lugn. Därnere finns civilisationen, staden som skall äta Arvid Falks själ.

The post Litterära klassiker: Strindbergs natursyn first appeared on Opulens.

TRÖST. ”Jag tycker det är storslaget att orden hjälper oss att förstå vad själen och hjärtat brottas med. Det kan aldrig sorteras i fint och fult skrivande eller läsande,” skriver Cecilia Persson i en text om vårt behov av tröst. 

När min älskade moster dog när jag var tjugo år tröstade Anna Rydstedts diktsamling ”Genom nålsögat” mig genom en lång och plågsam sorg.

”Mörker ännu över byn.
Gråt ej, lilla vilja
du skall bli stark och stor.”

Anna blev en vän som jag kunde vända mig till. Hon följde med mig på en lång och öde väg i saknad som lämnade ett stort tomrum. Kanske är det just därför som hon blev en av mina älskade poeter. Dikterna blev på riktigt och när jag läste Jan Olov Ulléns biografi om henne ”Kära, kära verklighet” några år senare förstod jag även att hon led av svår ångest som jag förmodligen kände i hennes dikter förblindad av min ångest och smärta. Dikterna blev själens ledstjärna bortom nuet och ännu i dag är efter att ha läst mängder av diktsamlingar är ”Genom nålsögat” den som kallar på mig.

Jag kan ha fel, men jag har en känsla av att läsa och skriva som tröst och terapi har blivit lite undanskuffat. Det är inte riktigt ”fint” att läsa dikter, någon rad i en tidning, höra något klokt på tv, en prästs predikan som gör vardagen lättare.

Identifikationen med orden som bär oss genom mörker och ljus. Igenkännandet. Jag ser dig och vi möts i jag och du. Att berätta för en vän vad det stod i tidningen som blev angeläget att dela och prata om. Ett gränslöst behov av att bli sedd.

Språket kan bekräfta i en värld där människor känner sig obekräftade. Poesins betydelse framgår tydligt när det gäller begravningsannonser och hur omsorgsfullt dikterna väljs för att berätta något viktigt om den avlidnas personlighet och liv. Det är mycket vackert att orden kan få den betydelsen för oss. Som minne. Som tröst. Som terapi.

Det syns också tydligt på sociala medier hur flitigt orden används för att förmedla något väsentligt om vad man känner och var man befinner sig.

Rumi kan vara en andlig vägledare. Karin Boyes ”visst gör det ont” och Nils Ferlins ”barfotabarn i världen”, kan spegla hur man själv känner sig. Något som är vanligt är att dela citat med starka bakgrunder som ger budskapet en förstärkning i viljan att nå ut och dela samtalet om livets olika skepnader tillsammans med andra.

Stig Dagermans ”Vårt behov av tröst” gavs ut postumt av Olof Lagercrantz 1955. Den ursprungliga novellen ”Vårt behov av tröst är omättligt” som publicerades 1952, tycker jag har en starkare betoning just i ”omättlig”. Dagerman tog sitt liv 4 november 1954 och det vittnar om hans eget omättliga behov av tröst.

Vi behöver alla tröstas ibland, men för en del av oss är sökandet efter tröst livsnödvändigt. Det skaver plågsamt i själen. Vi förstår inte alltid varför det uppstår en känsla av att vara ensam och utsatt i existensen. Orden synliggör det och kan skapa en delad gemenskap över det som gör ont. Vi känner oss mindre ensamma. Vi kan klara saker tillsammans. En roman kan peppa att kämpa mot orättvisor. En psalm kan förstärka tron. En dikt kan göra oss lyckliga. En schlager får oss dansa och sjunga. Det spelar mindre roll var orden kommer ifrån ‒ huvudsaken är att de når oss.

Det sägs ganska ofta i recensioner på kultursidorna att den samtida litteraturen domineras av självbespeglande och narcissistiska jagberättelser.

Jag höll för några år sedan en skrivkurs i terapeutiskt skrivande och gemensamt för alla deltagarna var ett skriande behov av att berätta om vad de upplevt som vållat djupa sår och som behövde språkets hjälp för att bearbetas. Livsberättelserna som talar om att jag och mitt liv finns. Ämnena kunde vara våldtäkt, depression, en död mamma, bli övergiven i kärlek, gå in i väggen på jobbet, ett knarkande barn, vännen som svek…

Skrivande som terapi således och frågan är om inte den aspekten finns närvarande i allt skrivande? Det är mer eller mindre tydligt i böcker och karaktärerna kan vara självbiografiska eller fiktiva men energin framstår ofta som personlig. Eyvind Johnsons ”Här har du ditt liv” där Olof är Eyvind själv, är ett exempel.

Det sägs ganska ofta i recensioner på kultursidorna att den samtida litteraturen domineras av självbespeglande och narcissistiska jagberättelser. Nästan som ett slags ”jagets pornografi”. Men, egentligen är väl det naturligt att det blir så i den hårda individualismens tid, där kanske ingen riktigt trivs och mår bra?

En bok som rönt stor framgång och uppmärksamhet är Andreas Lundbergs ”Storm i den pelare som bär” som är en mycket drabbande berättelse om svår depression och vistelse på en psykiatrisk avdelning.

Det lite märkliga är att böcker om tröst och terapi får olika status och jag tror inte bara det beror på den skrivandes begåvning. Kanske är det så att böcker om psykisk ohälsa är mer gångbara än skildringar av till exempel diabetes? Sjukdomar sorteras in i skilda ”lidandekategorier” och psykisk ohälsa har ett mytologiskt skimmer kring sig, men diabetes inte. Behovet av att bearbeta och lära sig att leva med sjukdom är emellertid det samma.

Jag kanske har fel, men är Ann Jäderlunds dikter är ett mer förnämt sätt att bearbeta? Freud och psykoanalysen och ” begäret” ger måhända dikterna en ram av ett mer förädlande lidande? Är det de kloka böckerna som ska upplysa läsarna om sådant de själva inte förstår? Gå på en skrivkurs med likartade behov av svar är liksom inte samma sak som prisbelönta rader? Det omättliga behovet av tröst är allmänmänskligt och inte exklusivt.

Vårt behov av tröst är omättligt och känslor som skrivs ner på papper ibland rent av skillnaden mellan liv och död.

Jag känner när jag sitter här och skriver att mitt ärende nog inte är bedöma något skrivande men likväl illustrera något som möjligen hindrar oss från att mötas likvärdigt i livets villervalla. Att vara människa i den komplicerade och dubbelbottnade verkligheten delar vi alla, men rösten som talar kan vara skör och stark.

Vårt behov av tröst är omättligt och känslor som skrivs ner på papper ibland rent av skillnaden mellan liv och död. Det kanske låter högtravande och möjligen är det en efterhandskonstruktion, men frågan är om inte Anna Rydstedt i min ungdoms sorg också delvis fick mig att förstå att jag själv är en skrivande varelse.

Det terapeutiska skrivandet har varit grundläggande. Jag tycker det är storslaget att orden hjälper oss att förstå vad själen och hjärtat brottas med. Det kan aldrig sorteras i fint och fult skrivande eller läsande. Det kan aldrig sorteras i värdefullt och värdelöst. Någon kan finna sig själv i Dolly Parton och en annan i Platon. Vårt behov av tröst och mening är omättligt. Det är jag helt säker på.

Tag och skriv! Så lyder Gunnar Ekelöfs uppmaning. Tag och skriv!

The post Vårt omättliga behov av tröst first appeared on Opulens.

RIMKONSTEN. Nyligen publicerade vi en essä av Johnny Edström om den bortglömda metriken. Lasse Ekstrand skriver här om en annan konstform som dessvärre inte alla förmår uppskatta, nämligen konsten att rimma.

Jag har en tvångsmässig beteendestörning som kan gå min hustru på nerverna. Jag kan nämligen helt enkelt inte låta bli att ständigt rimma, spontanrimma. Kan det vara något som sitter i generna? Min salig mor var ju en fena på bordsvisor, ständigt anlitad till födelsedagar och bröllop. Jobbade gratis, tog aldrig betalt. Det låg inte för henne.

Hon hade ett rimknep i bakfickan som hon ofta plockade fram, en rimmets livlina om man säger så. Det fungerade alltid att rimma på turalleri, turallera.

Ibland kopplades min far in för att med sin vackra piktur – den har jag inte ärvt skall gudarna veta – och svart tuschpenna i höger näve sirligt nedteckna mammas populära, mycket uppskattade alster.

Mitt maniska rimmande förtjänar att diagnostiseras. Det är ju sådana tider nu, betänk bokstavsbarnen. Inte ADHD i mitt fall, snarare ABCD. Lämplig, dämpande eller avledande medicin bör förskrivas. Kanske KBT också är på sin plats för att få bukt med avarten.

Jag har alltid hyst den största beundran för den mångsidige Thore Skogman, beredd att geniförklara honom. Artisten som många orättvist fult skrattade åt, avfärdade som töntig, framförallt när han skrudade sig i blågul kostym och sprallade på scenen.

Hallstahammars store son kunde rimma, han! Snitsa till det. Lyssna ordentligt på några av hans många texter. Den rödhårige med glest mellan tänderna, det sjöng han själv, var otroligt produktiv. Du finner få nödrim, jag lovar.

Skogman var en sannskyldig rimsmed. En fröjd att ta del av hans sprittande konst. Försök själv att rimma, får du se hur lätt det är! Om du nu inbillar dig det.

Minns att den store modernisten Gunnar Ekelöf höll poeter som kunde rimma högt, lyrikens fullfjädrade hantverkare. Ferlin, Grundström, Taube. Han borde nämnt Skogman.

På Odengrillen nära Järntorget – Röda eller Döda torget i infödingarnas mun – i Sandviken tog vi grabbar, ännu inte åldern inne för att gå på Systemet, för vana att hänga. Det var vårt vattenhål. När måltidstvång fortfarande gällde brukade vi beställa in en, säger en, smörgås att dela på. Även om vi var tre, fyra personer. Inga problem. Och till denna obligatoriska smeka ett par flaskor Estremadura eller några starköl på halvlitrar. Inte så få i det senare fallet, om jag skall vara ärlig.

En gång hade restaurangen, av för mig svårbegriplig anledning, engagerat en spontanrimmande trubadur från Stockholm med artistnamn Jonas af Roslagen. Han tog, strategiskt utplacerad vid beställningsdisken, emot de inkommande gästerna med ett snabbrim. Var och en förärades ett dylikt, vare sig man ville eller icke. Undan gick det, han var blixtsnabbt skicklig. Det får man ge honom. En improvisationens okrönte mästare. (Googlar på hans namn, finner att han är död sedan ett par år. 71 år gammal blev han.)

Men inte var hans rimmande särskilt uppskattat, som jag minns det. Grymtades bland gästerna, den överväldigande majoriteten Brukets tillslutna män som ostört ville hämta ut sin starkbärs.

Inte lätt att tillhöra spontanrimmarnas släkte! Vi är missförstådda, nedvärderade.

The post En spontanrimmares tankar first appeared on Opulens.

ALKOHOL. “Först tar mannen supen, sedan supen mannen. Så uttryckte sig Jan Myrdal, som gärna drack vin – men måttligt.” Lasse Ekstrand funderar kring den romantiska myten om alkoholkonsumtion och författarskap.

Det brukar heta att det är en vantro att författare kan skriva med sprit i kroppen. Vantron är syskon med en romantisk myt om författare, främst manliga sådana. De är inte som vi andra, vardagens grå eminenser. De lever ett roligare liv, i sus och dus.

Visserligen var Hemingway en fyllbult som redan till frukost kunde ta sig några “stänkare”, för att citera Ingvar Hirdwalls figur i Beck-filmerna. Men alla fyllbultar är inte “karlakarlen” Hemingway. För att parafrasera Sartre om Flaubert: Visserligen var Flaubert en tråkig typ, men alla tråkiga typer är inte Flaubert. Plötsligt minns jag Havanna i december 2009. Vi släpptes in i det hotellrum där Papa suttit och skrivit. Guiden, snarare upplåsaren var kraftigt berusad, tog snedsteg. Vägrade ta emot dricks när hon förstod att jag också skrev.

Jag bedriver omläsning av Olof Lagercrantzs bok Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma (2012) om Gunnar Ekelöf. Denne poet på högsta europeiska lyriknivå. De båda var nära vänner, träffades och umgicks ofta. Lagercrantz nämner honom ideligen i sina dagböcker, skildringen blir levande. Till skillnad från hans böcker om Proust och andra. De är inte levande, mer redovisande.

Jag vet inte hur länge det varade, men Ekelöf var strängt disciplinerad när det gällde spritintaget. Drack först när han skrivit klart om dagen och stämplat ut. Uthärdade stoiskt morgnarnas kopparslagare, om än svåra, vid skrivbordet. Men disciplinen släppte, han började skriva även när han drack. Ändå, om man kan uttrycka det så, blev det så fruktansvärt bra. Med lärda referenser inbakade, Ekelöf var högt bildad.

Det hade blivit ännu bättre om han låtit bli flaskan, kanske någon inflikar. Är man någorlunda förtrogen med Ekelöfs mångsidiga författarskap är man dock inte omedelbart benägen att hålla med. Och omöjligt att uttala sig om.

En annan som skrev med sprit i kroppen, dessutom översatte från grekiska till finska, var poeten Pentti Saarikoski. Det var som om han dagligen måste inmundiga sina flaskor vin för att kunna fungera, som om han drack sig nykter. Utan intaget av den buteljerade “medicinen” skakade han och förmådde inte samla ihop sig och arbeta.

Nå, hinkandet har sitt pris. Varken Ekelöf eller Pentti Saarikoski fick ett långt liv. Den senare blev bara fyrtiosex, Ekelöf sextioett. (Hemingway blev sextiotvå.) Först tar mannen supen, sedan supen mannen. Så uttryckte sig Jan Myrdal, som gärna drack vin – men måttligt. Som i den danska filmen ”Druk”. Man kan inbilla sig, som också personerna i filmen gör (fångna av en nationell myt om att danskar klarar spriten), att man håller intaget i strama tyglar. Men det är bara en fråga om när spriten reser sig på bakbenen, stegrar sig och tar kommandot.

Både Ekelöf och Saarikoski avled svårt alkoholskadade. Hemingway tog sig själv av daga med gevär, spriten hade fördärvat hans huvud.

The post Hinkandet har sitt pris first appeared on Opulens.

LEKFULLT. Lena S. Karlsson har varit på Dramaten och upplevt ett lekfullt upptäckande av sceniska möjligheter och ett credo för kommande säsonger.

Den yttersta minuten av Mattias Andersson
Dramaten Stora scenen,
Stockholm

Det har ofta sagts att för att teater ska uppstå krävs bara skådespelare, en text och en publik. Efter den långa period av coronastängning finns en tydligt sug efter teaterupplevelser. Tiden har varit kännbar i synnerhet för Dramatens stora ensemble som nu återigen kan möta sin publik utan restriktioner. Mattias Anderssons första premiär efter att han utnämnts till konstnärlig ledare  i mars 2020 är den spektakulära Den yttersta minuten,  ett sceniskt experiment och en kärleksförklaring där i stort sett hela ensemblen är engagerad.

Mattias Andersson har sin speciella nisch då han ofta utgår ifrån ett dokumentärt material, så också denna gång. Alla skådespelare har fått frågan “Om du bara hade en sista minut kvar att agera på Dramatens stora scen när teatern åter öppnar – vad skulle du då välja att framföra?” Förslagen var många och helheten skulle kunna uppfattas som disparat, men landar i en föreställning där också Dramatens stora scen avlockas nya möjligheter, järnridån, vridscenen, tågvind och belysningsriggar är en del av föreställningen

Ett digitalt tidtagarur visar på den utmätta tiden, för att markera att varje skådespelare ska få framträda under samma premisser. Scenen är vidöppen efter att järnridån går upp, visuellt är det mäktigt när den 48 manstarka ensemblen samtidigt vistas på scenen, effektivt koreograferad av Tove Sahlin i samarbete med Mattias Andersson. Teater är till sin natur en lekfull konstart, vilken regissör kan motstå att låta vridscenen gå på högsta fart  och snurra med hela ensemblen?

Det börjar tämligen tämligen okontroversiellt när tre skådespelare framför järnridån reciterar Bibeln, Gunnar Ekelöf – här framträder först det gamla gardet Kristina Törnqvist, Marie Richardson och Pierre Wilkner, det liknar mest en skolavslutning. Men när ridån går upp blir allt i ett slag annorlunda. Vissa skådespelare går ihop och spelar gamla favoriter ur den klassiska repertoaren, Shanti Roney och Göran Ragnerstam väljer att spela ett stycke ur I väntan på Godot. Flera yngre skådespelare har hämtat sin energi och inspiration hos Lars Noréns “Natten är dagens mor”, en pjäs som berört många på djupet och som man ser som ett slags urpjäs och hyllning till den realistiska traditionen från O’Neill. Scenen spelas av tre lag som en stafettläsning.

Några framträder osminkat och personligt, som Per Mattsson som inte utan stolthet förklarar att han är 73 år ung och är äldst på scenen. Men här presenterar sig också en ny generation av Dramatenaktörer, som Nemanja Stojanovic och Helmon Solomon för att nämna några, som sannolikt kommer att bli namn att lägga på minnet.

Mattias Anderssons eget tillägg till föreställningen är en reflektion över tiden och hur man ska väcka publikens uppmärksamhet under olika epoker. Under Hollywoodfilmens glansår avkrävdes manusförfattarna scener på tre minuter för att göra publiken beredd på den historia som ska berättas. Med åren har bruset från media blivit så markant att man idag kan räkna ner den tiden till 10 sekunder, enligt modern medieteori.

Shakespeares Sonett 64 läses på svenska, finska, portugisiska, spanska; vilket säger lite om skådespelarnas etnicitet idag. Den yttersta minuten blir på samma gång ett lekfullt upptäckande av sceniska möjligheter och ett credo för kommande säsonger. Eller som man skriver på hemsidan: “en lustfylld återkomst som också signalerar en ny början”.

The post Hoppfull återkomst på Dramaten first appeared on Opulens.

TORA DAHL. Biografin om Tora Dahl utvidgar sig gradvis från det personliga till det mer generella i skildringen av plågan av att sitta fast i ett olyckligt äktenskap, längtan efter fysisk kärlek och svårigheten med att leva ett kreativt liv som kvinna, skriver Elisabeth Brännström.

Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen
av Jesper Högström
Weyler förlag

Det är trettiotal och i sitt kök i villan på Parkvägen 10 på Lidingö står författaren Tora Dahl med händerna djupt nedkörda i diskvatten. Bredvid henne hopar sig smutsiga tallrikar, glas och bestick och trots att huset är fullt av folk står Tora mol allena med disken och städningen, precis som hon några timmar tidigare har tagit hand om matlagningen helt på egen hand. Dörren till köket står på glänt och från vardagsrummet hör hon påstridiga röster som strävar efter att göra sig hörda över den hetsiga jazzmusiken som en av hennes mans författarvänner, Arthur Lundkvist, envisas med att spela på grammofon. Rösterna överröstar varandra; de är hesa av den rökiga luften och sluddriga av alkohol, men man pratar sällan strunt.

De unga poeterna som tagit över Toras vardagsrum avhandlar allvarliga ämnen; allt från politik, litteratur, jämlikhet och sex ska diskuteras och debatteras, ibland in i absurdum. Man lever i föränderliga tider, och diskussionerna och de utvalda samtalsämnena blir ofta därefter.

The post Biografi om hämmat författarliv och olyckligt äktenskap first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Gunnar Lundin skriver om vad det kan innebära att vara kritiker och författare. Det handlar framför allt om Olof Lagercrantz som var chef för Dagens Nyheters kulturavdelning 1951–60 och en av DN:s chefredaktörer 1960–75.

Arne Melbergs Läsaren Olof Lagercrantz är en ambitiös och insiktsfull genomgång. För Melberg är den en postum fortsättning av en dialog som för tidigt, av yttre omständigheter avbrutits. Till min överraskning såg jag att boken publicerats 2017; recension var ej att tänka på. Så dags hade jag upptäckt hur mycket libido det fanns i mitt förhållande till OL, så jag fick behov att med utgångspunkt från Melberg ge min bild. Jag började läsa om.

Vid omläsningen av biografin om Agnes von Krusenstierna upptäckte jag att han redan där funnit stil och metod. De utvecklas föga; de räcker till för alla livsetapper.

Böckerna om Dante, Joyce, Conrad och Proust är kretsar till skillnad från de övriga kring ett enda verk. Ändå ser jag biografi som den rätta beteckningen. Lagercrantz intar åtminstone från och med Dante rollen som lärjunge. Vid läsningen får man den märkliga upplevelsen att mästaren längtat efter sin lärjunge lika mycket som vice versa. Det är fråga om ett kärleksfullt möte – men också, som i Stig Dagerman och Agnes von Krusenstierna, med klarsynt kritiska inslag.

I mötet läsare-författare följer Lagercrantz Conrads råd att vara medskapande; i ett brev skriver Conrad att författaren bara gör halva arbetet, den andra hälften gör läsa­ren. Mötet fordrar ett jag och ett du; porträttet av mästaren blir även ett porträtt av lärjungen, allt klarare under färdens gång, oupphörligt både retuscherat och i detaljer förstärkt enda till avslutningen Om livet på andra sidan (om Swedenborg). Och läsaren inbjuds snart bli lärjunge till hans poetiskt-moraliska sätt att förstå och tolka redan känd litteratur. Lagercrantz upptäcker i biografierna – till skillnad från i dagskritiken – på ett par undantag när (Stig Dagerman och Nelly Sachs) inte nya författare utan gamla. Det händer att porträtten blir bilder som uppstått när den skapande handen trevat i mörkret – så överraskande och sanna ter de sig jämfört med schablonerna av de stora diktarna. Det är en poet och en psykolog som håller i pennan. Biografin om Krusenstierna blev av professor Henry Olsson inte godkänd för en docentur. Men till skillnad från flertalet doktorsavhand­lingar har den utgivits i flera nya upplagor.

Mötena innefattar ett intellektuellt utbyte, historiskt, filosofiskt, psykologiskt, moraliskt, litterärt. De kombinerar sensualitet med teori.

Dottern Marika har berättat att när hon gick med sin pappa på stan var det som att idag gå med Zlatan Ibrahimovic.

Som kulturredaktör och sedan chefredaktör i DN under det omvälvande sextiotalet stod Lagercrantz mitt i dagspolemiken. Och trivdes. Då fanns bara ett tv-bolag och en tidningsdrake. Jag minns det vita håret och det stela kroppsspråket – som en som lyssnar spänt knappt utan ett leende – från Grupp 65:s kvällssoaré på W&W och på Moderna Museets happenings och konserter. Vi unga kände oss vara med i en rörelse som var på väg att med konstens hjälp omtolka världen. Det vita håret, den soignerade kostymen, den aristokratiska flugan – en märklig galjonsfigur för det nya. På W&W sa Martina, hans allt annat än spända hustru, anarkiskt att ”Olof och jag har tagit av oss vigselringarna”.

Detta var förstås dubbelt. Som kritiker och polemiker var Lagercrantz mjuk, skarp, oberäknelig. I tv-studion efter en svettig eftermiddag på tidningen omgavs han av en oscillerande nervositet som kunde få ett samtal att likna en fäktning med blanka vapen. Dottern Marika har berättat att när hon gick med sin pappa på stan var det som att idag gå med Zlatan Ibrahimovic.

På förmiddagarna ägnade sig chefredaktören åt annat. Då studerade han ett författarskap för att finna det gemensamt mänskliga; en sanning som gestaltad i tiden även var tidlös. Det perspektivet fanns med då eftermiddagen öppnade sig mot DN och samtiden. Och självklart fanns en dialektik mellan de två sysslorna. Av en journalist och kritiker fordras spänst, kvickt omdöme. ”Motrötter”, recensioner, ledare. Men för­middagen ägnades en annan sorts läsning. Conrads roman Lord Jim läste han om för kanske tionde gången.

Skulle detta liv vara så exceptionellt? Är inte varje människa en sorts journalist i sin vardag? Livet är mer eller mindre oberäkneligt. I vardagen behövs en snabb uppfattning tillsammans med rutiner som skapar ordning. Behovet av en annan sorts läsning – av begrundan och meditation – kan uppstå i de flesta livssituationer. Fladdrigt läsande och tv-tittande kommer vi väl inte ifrån, men det ger mindre näring än den läsning över tid som tillåter oss att förändras inom en relation där nya rum och utsikter öppnas, oavslutat under en livstid.

Behovet av möten och kontinuitet – i livet, i dikten – är lika för alla.

Man kan se det så att den radikaliserade politiska uppfattningen kom i växelspel med de existentiella och filosofiska spörsmålen i biografierna. Ej att förundras över att han efter DN-tiden via Strindberg stannade vid Joseph Conrad som förenade livsfilosofi med kritik av kolonialism, med slängar mot amerikansk industrialisering av sjöfarten.

Conrads omsorg om språket liknar för övrigt Lagercrantz. Bådas verk utgör egen värld utförd med ett konstnärligt samvete. Det krävs en långsam, och gärna lustfylld, läsning för att upptäcka det klimat där detaljerna får skärpa. Man kan använda begreppet ”essens” som innefattar personligheten som den kommer till uttryck i verket. Uppfattar man inte grundtonerna och formen så kommunicerar inte texten.  Och enligt Conrad skapar alltså läsaren halva verket. Det är en fruktbar inställning för essäisten och poeten. Kritikern analyserar, poeten syntetiserar.

Lagercrantz har det poetiska språket i blodet. Som kritiker och chefredaktör kunde han ha låtit det stanna där till förmån för ett intellektuellt moraliskt temperament à la föregångaren på DN Herbert Tingsten. I biografierna är det en tillgång som naturligtvis härrör ur ett personligt val.

Arne Melberg har med anknytning till Stig Dagerman sammanfattat: ”Lagercrantz bär sig inte objektiverande åt, inte ’vetenskapligt’, snarare är han personlig, engagerad, essäistisk, ibland rentav lyrisk. Han är vetenskapligt och kritiskt skolad och vet mycket väl vad detta betyder och kräver. Men det som driver honom och det han finner angeläget är ändå det personliga mötet, den högre vänskap som den engagerade och förverkligande läsningen tycks lova.”

Sympatin bestämmer men är inte kritiklös. I Strindbergbiografin kan han bli ironisk och moraliska frågetecken förekommer i Swedenborgboken (”Andeskådaren” behandlas som en romanförfattare vilken skapar sitt universum.). I Joycestudien Att finnas till anknyts avsnitt i Ulysses till Ezra Pounds och Eliots imagism: bilderna ger direkt sammanhang och mening, man kan snubbla över dem, vila i dem; de kan tala till en eller vara stumma – de finns i helheten i sin egen rätt. De ger förbindelser mellan romanfigurerna och oss. Och visar något allmängiltigt. I essän om konsten att läsa och skriva heter det att alla klassiker, alla mäster­verk, strävar mot samma allmängiltighet.

Den biografi som bryter sig ur och blir ett särfall är boken om Gunnar Ekelöf. Den består av dagboksanteckningar alltifrån det tidiga fyrtiotalet fram till Ekelöfs död 1968. Och miraklet inträffar: metoden i de tidigare verken, av medskapande lärjunge, blir även här alldeles naturlig. Det är minsann en kärlekshistoria. Slutet, då Ekelöf genom strupcancern som man sa i hans barndom dömts till ”livstids halshuggning på vatten och bröd”, utgörs av en journalistik (i ordets ursprungliga bemärkelse) som ger en sorts tröst.

The post Vem var Olof Lagercrantz? first appeared on Opulens.