ESSÄ. Gunnar Lundin prövar en universalistisk poetik som innehåller en rörelse, ett oavslutat uttryck för en människas väg.

Böcker

Av en studiekamrats flickvän (förresten mer än det, de har en son tillsammans) fick jag höra att han ”äter böcker”. Jag saknar en sådan ordsmältningsapparat. Missade även tonåringens bokslukarålder. Vid den tiden var jag inriktad på att bli proffs i Italien.

Tidigt älskade jag språket och kärleken var omedelbart besvarad. I småskolan var det jag som fick hoppa över svensklektionerna för att istället sitta i ett annat rum och läsa med någon elev som kommit på efterkälken.
Ändå tog det många år innan jag upptäckte litteraturen. En nattsvart dag i puberteten kände jag att det fanns något i tillvaron som gick mig förbi. Något jag borde fatta.

Sedan dess – alltifrån ”Gäst verkligheten” – har en bok varit ett sätt att komma sanningen och skönheten på spåret.
Koppla av med deckare har sällan gått. När jag idag öppnar en bok är det fortfarande i en – smått högtidlig – förväntan att finna nya synsätt, nya sanningar.

De gustibus

Den estetisk-etiska känslan – ”smak” – måste för var och en vara vägledande. Det går inte att operera in en apparat i hjärnan som får individen att tycka om god konst? Vi måste utgå från en relativism, och att liv och erfarenhet förändrar oss och vår smak.

Proust tillspetsar: den första miljön spelar liten roll jämfört med den intellektuella miljön; ”Alla män (hommes) som omfattar samma idé blir lika varann.” Men Proust motsäger sig på annat håll, som en god författare ska göra..
Olav Hauge: ”det kan ikkje vera moral heller som gjer at ein likar ein forfattar eller ikkje” Vad är det då? Smak? Omfattandet av samma idé? Hur som helst, så snart man skapat en relation till en författare kommer det att påverka ens beteende.

Finlandssvenskar-svenskar

Rabbe Enckell såg en skillnad mellan finlandssvenska författare och svenska. För de förra gällde uppriktighet, personlighet, medan de senare framträdde i grupper eller var mer intellektuella. Hos Björling förenades det personliga med universalism, som mot slutet dominerade, då han strök första pronominet singularis, medan Enckell och Saarikoski (finskspråkig med den finlandssvenska släkten Snellman på mödernet) som är mer dialogisla fortsatte skriva jag.

För Enckell var Björling den intelligentaste person han lärt känna. Det finns intelligenta med en smal blick. Så finns det andra, som Björling, med stor blick. Poetens blick för med sig ett särskilt språk, han är en forskare/vetenskapare med ordet och bilden som medium.

Jag minns den oändligt långa kön till van Goghutställningen på Skeppsholmen. Själen svälter. Därför ringlade kön lång.

Till den den ”svåre” författaren står inte folk i kö. Han är före sin tid. Men tiden ska hinna ifatt. Någon gång har han funnit tröst i att ha läsare bland den politiska eliten (Tage Erlander, Palme, Kekkonen var sådana läsare) och att så även med små upplagor ha haft ett samhälleligt inflytande.

En väg

Universalism är samtida – födelse, åldrande, sömn, vaka, liv, död.

Jag prövar en universalistisk poetik som innehåller en rörelse, ett oavslutat uttryck för en människas väg.

En dikt kan få oss att se med poetens blick vid något tillfälle. Men det ska också finnas utrymme att vrida och vända på frågor och samtida problem.

En dialektik som väcker. Inte Hegels dialektik paff-piff-poff utan en dialektik paff – piff – ?, en som öppnar mot tingen och frågorna.

Glöm poetiken. Glöm om världen är god eller ond.

“Tre stenar på stranden och dikten är färdig.”

The post Närvaro och vetenskap – om dikt first appeared on Opulens.

MODERNISMEN. Lis Lovén gör en djupt personlig reflektion kring vad det modernistiska inflytandet från Finland kan ha haft för betydelse för svensk kultur. Hennes text är också ett slags bekännelse till det moderna projektets möjligheter.

Det finns något ofärdigt med modernismen som jag försöker lämna bakom mig. Jag söker en urgammal form, ett språk som har tydlig bärkraft. Jag har sökt mina antika rötter, men föll på målsnöret när jag kände mig pressad att göra upp med den svenska myten om Sverige… Nu känner jag åter denna obändiga lust att försonas med den del av mig som är rebell (en misslyckad sådan?) och modernist.

Jag har en gång pluggat på en finlandssvensk folkhögskola (Axevalla, Västergötland) och det är den mest personliga av alla skolor jag studerat på. Demokratisk och öppen. Jag studerade Europakunskap.

När det gäller mitt förhållande till krig och demokrati är det detta som får mig att känna att som svensk, europé och västerlänning är min identitet en härva av paradoxer. Det måste ha varit Sveriges avsikt under medeltiden att ena Sverige genom erövringen av Finland. Detta arv har satt många spår inom vår kulturkrets. Och numera är dessa spår okända för många av oss. Trodde vi att vi räddade Finland?

Men den upprorslust som många i Finland rimligtvis måste ha känt gentemot erövrarmakten och mot det bestående fick längre fram sitt uttryck inom modernismen. Sveriges modernism? Om Sverige bara hade fortsatt vägen fram med det traditionellt bestående hade vi kanske inte sett den kursomläggning som trots det skedde på 1900-talet. Det “ofärdiga” i modernismen gav oss luckor och håligheter och fragment. Men modernisterna påbörjade bygget genom att ge nya modeller åt “bokstävleriet” och lingvistiken. Finlands närhet till Ryssland spelar nog också in på ett djupare plan.

Jag tror att vi européer ännu känner av uppdelningen av gammalt och nytt. Och jag har någon gång påstått att Finland””räddat oss”. För hade vår göticism sett annorlunda ut om vi inte haft Finland att luta oss mot? Hade Sverige varit mera ”svenskt” och oåterkalleligt ”ursvenskt?” Det är som om Finland är vår buffertzon mot öst och mot Ryssland. Som om det har haft en strategisk betydelse för oss och det litterära och kulturella livet i Finland kommit att bli en stor och viktig del av vår historia.

Jag leker med tanken på att göticismen och det ”storsvenska” hade lett till en annan utveckling om vi inte ännu haft kvar en kulturell/andlig förbindelse med Finland. Och här spelar vår modernism in. Här känner jag in det experimentella och normbrytande i Edith Södergrans dikter. Eller till exempel i dikter av poeter som Rabbe Enckell, Elmer Diktonius och Gunnar Björling.

Sveriges moderna kultur hade haft andra uttryck om vi inte haft denna finlandssvenska “bokstävlarfragmentism”, en lutning mot öst. En lutning mot lingvistik som bryter upp språket i fragment. Och här ståtar det ännu ofärdiga i den moderna människan som ännu söker sin väg…

Kanske är det dags att än en gång känna in det moderna projektet, för att ge liv åt allt ofärdigt inom oss. Var det Finland som räddade detta arv åt oss – och inledde vår senaste epok? Intressant tankegång, och ännu en ofärdig tankegång – men dock modernistisk!

The post Landet som icke är first appeared on Opulens.

MODERNISM. Med anledning av att Tua Forsström valts in i Svenska Akademien har Opulens nu en artikelserie som tar tempen på den finlandssvenska litteraturen anno 2019. Idag skriver Tom Karlsson om Henry Parland, en av den finlandssvenska modernismens förgrundsgestalter vars samlade verk nu ges ut i textkritisk utgåva. De tidigare delarna i serien hittas här. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Få författare har kommit in i litteraturhistorien med en så liten utgiven produktion som Henry Parland (1908-1930). Då han dog som 22-åring, hade han endast publicerat en enda diktsamling, Idealrealisation (1929) och den bestod av mindre än 50 sidor, samt bidrag i olika tidskrifter. Han är ändå en av den finlandssvenska modernismens förgrundsgestalter.

Den tidiga modernismen var en guldålder inom den svenskspråkiga litteraturen i Finland. Edith Södergran, Elmer Diktonius och Gunnar Björling är väl kända för litteraturläsare också utanför landet. Henry Parland är kanske mindre känd, men har också börjat uppmärksammas allt mera och har översatts till flera språk, senast till katalanska.

Trots att alla dessa författare sammanförs under begreppet ”finlandssvensk modernism” är de fjärran från varandra. Södergrans nietzscheanism och antroposofiska metafysik, Diktonius politiska, knytnävsknockande realism och Björlings avskalade kvietism påminner inte om varandra. Lika i sin olikhet är också Henry Parland.

En del av intresset för Henry Parland kan säkert bero på en romantisk fascination inför unga, döda konstnärer. Men, man kan inte förneka att Henry Parland förde in någonting nytt och friskt i den finlandssvenska litteraturen. Eller man skall snarare säga den svenskspråkiga litteraturen i Finland. Henry Parland var inte finlandssvensk, eller ens svenskspråkig. Hans första språk var ryska och tyska. Även finska lärde han sig innan han kom in i en finlandssvensk språkmiljö. Han föddes i Viborg, som på den tiden var en mycket mångkulturell stad och tillbringade sin barndom i Kiev, Tikkala och Sankt Petersburg. Senare flyttade familjen till Grankulla, utanför Helsingfors. Han tog studenten och studerade en kort tid juridik, innan litteraturen och bohemlivet tog över. Det är ändå inom den ”finlandssvenska” modernismen och kretsen kring tidskriften Quosego, han utvecklades till författare, med Gunnar Björling som mentor.

Denna outsiderposition gjorde att han samtidigt hade ett ben utanför dessa kretsar och var väl hemmastadd i rysk formalism och andra ryska och kontinentala strömningar. Henry Parlands variant av modernism skiljer sig därför från de andra modernisternas. Trots att det låter fånigt, skulle jag vilja kalla hans litteratur pre-postmodern. Allt stämde så väl in på den postmoderna tidsperioden (när den nu sedan inföll). Redan titeln Idealrealisation kan ses som en direkt kommentar till tidsklimatet.

Ideal-realisationen
— ni säger, den har redan börjat
men jag säger:
vi måste ytterligare sänka prisen.

Då detta skrevs, var det bara drygt tio år sedan det blodiga inbördeskriget, där klass stod mot klass och ideologi mot ideologi, så det kan kanske förklara att Parland ville realisera bort idealen. Hans äldre mentor och vän Gunnar Björling hade varit med om att straffa de röda på det ökända fånglägret i Sveaborg. Jag vet inte i vilken mån dessa erfarenheter påverkade Björlings lyrik, men kanske hans motvilja mot allt för mycket ord hade några rottrådar här.

I Henry Parlands texter finner man ett dubbelt förhållningssätt till det moderna, fascination och kritisk ironi. Typiskt för hans författarskap är en dragning till ytan, det ytliga. Han beskriver gärna schablonartat beteende och mekaniska handlingsmönster. Ofta i hans texter är det artefakterna, till exempel kläderna, som kommunicerar.

De vida byxornas program:
vi skall vara
mera kläder,
mindre människor,
och själen insydd i uppslagen.

Människorna förtingligas och produkterna besjälas. Samtidigt kan man se en ångest och skam inför denna cynism och brist på känslomässigt engagemang. Många dikter handlar om sprit, krapula (baksmälla), dålig ekonomi, restauranger, flanerande och kläder. Man kan se det här som nya moderna och ungdomliga teman i tidens lyrik.

Min ungdoms fylla skall efterföljas
av en stor krapula;
när alla som jag slagit
kommer att tävla om
vem som först hinner springa efter vichyvatten.
Jag kommer att dricka ur det
och sedan
kasta glaset i ansiktet på dem.

Det var inte mycket han hann publicera under sitt allt för korta liv och då man tar del av hans livshistoria, får man lätt uppfattningen, att han var en dagdrivare och sprätt, som fördrev sin tid på restauranger och caféer. Han var kanske det också, men även mycket mera. Han avbröt sina studier, levde på lån från vänner och drogs till den äldre och homosexuelle Björling. Hans föräldrar var skräckslagna och skickade honom till en släkting i Kaunas (Kovno) i Litauen. Tyvärr insjuknade han snart i scharlakansfeber och dog.

Då nu Svenska litteratursällskapet, med Per Stam som huvudansvarig, ger ut hans samlade verk i textkritisk utgåva, med utförliga kommentarer, blir man förvånad över omfånget och mångfalden, som ändå fanns i hans produktion. Den slutliga utgåvan kommer att omfattar fem delar: Dikter, Prosa, Kritik, Sönder och Korrespondens. Alla fem delar kommer att förutom i bokform också finnas fritt tillgängliga på nätet.

Den första delen, ”Dikter”, som nu utkommit, är redan den en bjässe på över 800 sidor och innehåller över 400 dikter, prosadikter, reflexioner, en limerick och ett par utkast till tvålreklam. Det är dubbelt mera än i samlingsverket Hamlet sade det vackrare (1964). Boken innehåller alla dikter som han publicerade i tidningar och tidskrifter, samt dem i samlingen Idealrealisation, men också alla dikter som finns i renskriven form eller halvfärdiga i hans efterlämnade papper.

Allt, bland de 400 dikterna, är naturligtvis inte genialt, eller ens hyfsat bra. En hel del av dem är rätt banala, pubertala ungdomsförsök, men trots det bidrar också de här dikterna till att skapa en fullkomligare och djupare insikt i Henry Parlands egensinniga poetiska universum. De ger en inblick i en brådmogen ynglings kringirrande tillvaro på Helsingfors och Kaunas gator under 1920-talet. Henry Parland var ett slags dandy. I dag skulle man kanske kalla honom för hipster. Det var det moderna i staden och modernismen i kulturen, som fascinerade honom, men inte i första hand det ”maskulina”, maskinerna och fabrikerna, så som hos de italienska futuristerna. Det var snarare det ”feminina”; modet, affärerna, reklamen och nöjeslivet, han liksom dandyn intresserade sig för. Ändå var det inte enbart fråga om en ytlig hipsterism. Henry Parland hade också ett genuint, intellektuellt intresse för nya kulturella strömningar och han var tidig med att förhålla sig seriöst till filmmediet. Han var samtidigt en del av den kulturella miljö han kunde ge fingret.

En del av detta berodde naturligtvis på inflytande från Björling, men hans språkkunskaper gjorde att han kunde följa med utvecklingen i Sovjetunionen och på kontinenten. Kubofuturism, Majakovskij, konstruktivism, dadaism, fotokonst, filmkonst … Det var det nyaste nya han sökte och han höll på att finna ett eget, mycket personligt, uttryckssätt, om inte hans dåliga hälsa och tärande levnadsvanor gjort hans liv så kort. Mera av denna intellektuella sida kommer att framträda i de följande delarna i Svenska Litteratursällskapets utgivning.

Jag:
restaurangpajasen
odågan
växelförfalskaren
skall i dag lära er
en ny lek

Ställ Eder på huvudet,
låt ansiktet
plöja marken,
fotsulorna ta solbad.

Och sedan
tjut
ulvar
gnissla
allt ni har på hjärtat
åt jorden.
Den hör!

The post Finlandssvenskt: Henry Parland och krapulans poesi first appeared on Opulens.

MODERNISM. Pierre Reverdys diktsamling Skifferplattorna på taket har kommit i svensk översättning efter hundra år. Jesper Nordström har läst.

Skifferplattorna på taket av Pierre Reverdy
Översättning Torkel Rasmusson
Ellerströms 2017

Modernismen inom poesin har en av sina starkaste källor i Frankrike. Mycket av de språkliga landvinningarna skedde här och de mest livgivande -ismerna föddes här.

I ett sammanhang jag glömt läste jag att ”T. S. Eliot inte har den franska poesins élan” och först efter en del googlande hittade jag att élan är en vind, men rådbråkade mig för att ändå förstå. Inför mig själv blev översättningen ”yvighet, flykt …”

Det finns ett slags bombastisk flaxighet i mycket av den franska litteraturen som jag personligen ryggar för, och därför är det fantastiskt att upptäcka en av de klassiska ungmodernisterna som saknar allt detta, nämligen Pierre Reverdy.

Hundra år efter den franska utgåvan ger nu Ellerströms ut hans Skifferplattorna på taket, och det är en mycket lågmäld, undflyende diktsamling. Här finns inget tema eller grundinnehåll att förhålla sig till, snarare är det som den föreslagna läsarten i förordet en kubistisk diktsamling, där ett slags prismatiskt glittrande stilleben byggs upp.

Reverdy flyttade ut i självvald isolering på landet i en tid då Paris verkade vara enda stället att befinna sig på, i alla fall om man får tro det självgoda kotteriet. Det råder en stor kall tystnad och uppbruten grammatik i samlingen, som kan föra tankarna till Gunnar Björling. Reverdy skriver under pågående världskrig, och det är som om han väntar på den stora apokalypsen, en civilisationskritik som helt enkelt består i att vända sig bort från allting.

”Allt är släckt, sjungande far vinden förbi
Och träden ryser
Djuren är döda”

Visst ligger det mycket tidstypiskt i en sådan formulering – katastroferna i skyttegravarna anas – men vi slipper de alltför stora orden, jonglerandet med de stora begreppen som verkar gå som en röd tråd genom så mycket av det franska tänkandet.

Det ska erkännas att det i mina ögon ibland blir väl intetsägande och sparsmakat. Reverdy är som en frisk akvarellist som gärna använder en färg för lite än för mycket, och det gör det hela till en ganska lynnig poesi som stundtals berör, i andra passager mest leder till en axelryckning.

En sak är dock säker, och det är att Ellerströms har gjort en stor gärning genom att ge ut en av de stora modernisterna som reviderar synen på fransk modernism, ett slags motvikt till namn som Yves Bonnefoy och Alain Jouffroy. Detta är snarare registrerande litteratur med revisorsmentaliteten som ledstjärna.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Lågmäld och undflyende first appeared on Opulens.