FÖRLUST. Filmproducenten Waldemar Bergendahl har gått bort, uppger hans familj för TT. Han blev 88 år gammal.

Bergendahl låg bakom en rad svenska filmklassiker under en lång karriär. För sin gärning tilldelades Waldemar Bergendahl Hedersbaggen på Guldbaggegalan 2010.

Karriären bakom kameran inleddes redan i slutet av 1950-talet som 16-åring och Bergendahl arbetade i sin tidiga karriär som inspelningsledare för bland annat “Kvarteret Korpen” och “Elvira Madigan”, båda regisserade av Bo Widerberg.

1975 erbjöds han fast anställning på SF, enligt Svenska filminstitutet. Hans första projekt var Hasse Alfredsons och Tage Danielssons film “Släpp fångarne loss – det är vår!”.

Som producent, produktionsledare eller produktionschef stod han sedan bakom filmer som “Bröderna Lejonhjärta”, “Ronja Rövardotter”, “Jönssonligan dyker upp igen”, “Kådisbellan” och “Adam och Eva” – bland många andra.

Totalt arbetade han med omkring 120 filmer.

Han producerade även “Mitt liv som hund”, regisserad av Lasse Hallström, som blev tvåfaldigt nominerad på Oscarsgalan 1988.

– Jag har haft så fantastiskt trevligt och skulle gärna leva om mitt liv, sade han i en intervju med TT för fyra år sedan.

Hans sista projekt som producent var filmerna “Arn: tempelriddaren” och “Arn – riket vid vägens slut” från 2007 respektive 2008.

TT Nyhetsbyrån

The post Filmproducenten Waldemar Bergendahl död first appeared on Opulens.

PRISAD. Sofia Kappel vann i veckan en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll i filmen Pleasure. I Elin Stadenbergs intervju berättar hon bland annat om skådespelardebuten, att göra nakenscener när man lider av förvrängd kroppsuppfattning och om hur hon som feminist ser på porrindustrin.

Du vann en Guldbagge nu i veckan för bästa kvinnliga huvudroll för din roll som Linnéa/Bella i Pleasure, som dessutom var din skådespelardebut. Grattis, hur häftigt är inte det! 

– Tusen tack! Ja, det är lite sjukt.

Du berättade i ditt tacktal på Guldbaggegalan att filmen har förändrat dig, på vilket sätt?

– Det är svårt att bara säga ett sätt. När jag var på audition för Pleasure så gick jag i terapi och hade ganska dålig självuppfattning och självkänsla, men att få spela någon annan fick mig att uppskatta mig själv på ett sätt som jag aldrig hade gjort tidigare. Jag insåg att det som jag baserade min självuppfattning på egentligen var helt irrelevant, för i slutändan kommer det inte att vara hur jag eller min kropp ser ut som avgör om jag är en bra människa eller inte, utan mina värderingar, hur jag ser på livet och hur jag är som person. Jag tror att jag började uppskatta de delarna mer genom att leva någon annans livsöde, på sätt och vis.

– Mycket har också handlat om feminism och sexualitet för mig. Jag är väldigt stolt över att ha varit del av ett projekt som handlar om porrindustrin och kvinnor och att få spela en karaktär som verkar i en industri som många har väldigt mycket fördomar kring. En karaktär som faktiskt har väldigt mycket agence. Det fick mig att tänka igenom vad feminism innebär, det har också förändrats för mig.

Vad var det som gjorde att du genom att spela någon annan kunde uppskatta dig själv mer?

– För att kunna göra Bella, speciellt i och med att jag inte hade någon erfarenhet som skådis, så behövde jag släppa taget om allt som var jag. För Bella är inte jag och inte Linnéa heller. Det är lite som att man kan sakna saker när de försvinner och då är den saken plötsligt det viktigaste i världen att hitta, men man brydde sig inte om det när man visste vad det var. Det är lite det som hände när jag var någon annan, jag kunde uppskatta många egenskaper som Bella inte hade men som jag själv har och det var det som gjorde att jag kunde uppskatta mig själv.

– Jag vet inte heller hur många som hade velat vara Bella, det kan man nog se i filmen också, hon har det inte jättelätt och då var det jätteskönt att vara Sofia när vi sa bryt för dagen. Sedan utmanade jag mig själv konstant under inspelningen och visade mig själv varje dag att jag är kapabel till så mycket mer än vad jag tror och det om något boostar ju självförtroende och självkänsla. Jag är mycket tryggare och säkrare i mig själv, jag vet vem jag är som person, vad jag står för och tycker är viktigt.

Jag förstår, vad häftigt. Så vad var det som fick dig att gå på auditionen?

– Det var egentligen slumpen. Ninja hade letat efter huvudrollen i ett och ett halvt år och hade skickat ut karaktärsbeskrivning av rollen till personer hon kände med breda kontaktnät. En av de här personerna stötte på mig. Just då höll jag på med någonting som heter exponering med responsprevention i min KBT-terapi, där man skriver listor med situationer som man tycker är jobbiga för att sedan utsätta sig för dem och bevisa för sig själv att man kan hantera dem bättre än vad man tror. Så min initiala tanke när jag fick frågan var att jag absolut inte ville gå på provspelning, vilket var varför jag faktiskt gjorde det.

Pleasure handlar om en ung tjej från Sverige som åker till LA för att göra karriär som porrskådespelare. Jag kan tänka mig att det inte var en lätt första roll, hur tacklade du alla utmanande och ofta avklädda scener?

– Genom att jag inte hade någon erfarenhet så hade jag inte heller några förväntningar. Med det sagt, Ninja gick igenom med mig väldigt tydligt och väldigt tidigt vad det skulle innebära om jag skulle få den här rollen. Hon har ju också ett jättestort ansvar i att säkerställa att jag hade ett bra skyddsnät och folk runtomkring mig som kunde stötta mig om någonting skulle hända och att jag var tillräckligt stark i mig själv för att klara av att göra den här rollen. Men allt var lika läskigt för mig, att skratta och gråta som att vara naken.

– Sedan är jag faktiskt inte så naken i filmen som man kan tro, fantasin är ett fantastiskt verktyg hos oss människor. Jag hade ofta byxor eller trosor på mig och de har redigerat efteråt så mycket som inte var där när vi spelade in är där nu, första närbilden är exempelvis inte jag. Så jag var egentligen inte naken så mycket men nu i efterhand när jag har gjort andra filmer så är det jättestor skillnad på hur inspelningarna ser ut.

Du har berättat att du led av en förvrängd kroppsuppfattning innan Pleasure, på vilket sätt har din roll i filmen gjort skillnad för dig på den fronten?

– Dysmorfofobi är inte en diagnos man blir av med, det är någonting man har, precis som att man kan ha ADHD eller autism. Jag skulle inte säga att jag kollar mig själv i spegeln och tänker wow vilket läckerbit, men jag är fullt medveten om att mina tankar kring mig själv inte är rationella. Alla har komplex och jag har haft det till den grad där jag har begränsat stora delar av mitt liv. Idag gör jag inte det och det är väldigt mycket tack vare att jag i filmen har utmanat mig själv.

– Jag har försatt mig i situationer där jag dels ska synas på storbild där en massa andra människor ska titta på mig och i en position där jag blir öppen för kritik. Det var en jättestor utmaning att sitta framför en kamera och inte tänka på hur jag ser ut, eller inte har ångest över hur jag ser ut, och att jag konstant gjorde det under en väldigt lång tid gör att det inte är jobbigt längre. Jag vill påstå att jag har exponerat mig ganska mycket mer än vad man brukar göra.

Ja, det får man säga. Du har som tidigare nämnt inte gått någon skådespelarutbildning, hur visste du hur du skulle skådespela?

– Bra fråga. Det var egentligen på auditionen som jag märkte att någonting hände med mig, jag var verkligen inte mig själv längre och det var en jättekonstig känsla. Jag har alltid varit den här personen som aldrig ville vara med när det var teaterövningar i skolan för att jag var rädd att skämma ut mig. Men när det blev trovärdigt eller nästan på riktigt var det som att jag som Sofia försvann. Det var då jag insåg att jag tyckte det var roligt att skådespela och förstod hur jag skulle komma fram till det. Ninja bad mig tidigt att försöka hitta någonting i varje scen att relatera till, jag kunde jämföra någon med min bror som jag känner väldigt starkt för i situationer där jag skulle skratta eller gråta, eller på min hund som gick bort för några år sedan. Det behövde inte nödvändigtvis vara någonting som var aktuellt i scenen, men som framkallade samma känsla.

– Men första gången jag insåg att det är en film jag gör var när Ninja visade mig ett klipp första eller andra dagen på inspelningen, jag sa gud det ser verkligen ut som en film, och hon svarade att ja, det är en film.

Jag tycker filmen är intressant för att den så öppet och ocensurerat ger en bild av porrbranschen, som sällan pratas om annars. Vad upplever du är det viktigaste som den här filmen tar upp?

– Oj, jag tycker att filmen tar upp så många olika saker. Men det viktigaste med filmen är att den öppnar upp till en dialog och ett forum där vi kan prata, inte bara om porr men om saker som relaterar till hur det är att vara kvinna, icke-binär, trans, allt som inte är cisnormativt. Vad det innebär att försöka göra karriär i ett patriarkat och hur patriarkala, rasistiska, sexistiska och förtryckande strukturer smittar av sig från samhället in i den här industrin, som egentligen bara tydligare visar hur vårt samhälle ser ut idag.

– Men framför allt, att man pratar om det. Den sex- och samlevnadsundervisningen jag fick i skolan var undermålig och det gör att ungdomar lätt söker sig till porren och människor generellt är duktiga på att reproducera de bilderna vi konsumerar. Det är ingen som pratar med ungdomar om hur vi konsumerar porr, vad det är, vilka som står framför kameran, vilket gör att när de kollar på porr och ser en man som slår, spottar på eller stryper en kvinna, så gör man det i sina egna relationer och det är farligt.

– Jag har sagt det innan, men om Pleasure hade funnits när jag var ung så hade den gjort ganska stor skillnad för mig, så jag hoppas inte nödvändigtvis att människor älskar eller hatar filmen men att den får folk att tänka efter, känna någonting och ställa frågor.

Du säger att porrindustrin speglar hur samhället ser ut idag, en spännande reflektion, skulle du vilja utveckla den?

– Kollar man exempelvis på hur pengarna är fördelade, vilka det är som tjänar mest i porrindustrin så är det inte de som står framför kameran utan bakom. Det kan kopplas till hur vår ekonomi ser ut och vad som händer när profit styr. Kollar man på hur mycket en vit kvinna tjänar, vad en vit man tjänar, en person av färg, vad man tjänar som queer, så är det lika skevt fördelat, om inte skevare, som det är på många andra ställen i världen i helt andra industrier. Den största skillnaden är väl att de som tjänar mest i porrindustrin som står framför kameran är vita kvinnor, sedan svarta kvinnor, vita män och sist svarta män.

– Det är speciellt sjukt när man kollar på listorna man får fylla i över vad man tycker är okej att göra, de går ofta efter vad som är mest och minst extremt, där det mest extrema är när en vit kvinna har sex med en svart man. Då tjänare den vita kvinnan väldigt mycket pengar på det och den svarta mannen tjänar inte alls så mycket. Man kan gå in på det hur djupt som helst men om man ska förenkla det hela så är vi rasistiska, sexistiska, vi är förtryckande mot minoriteter, det är profit som styr och det är inte arbetarna som tjänar mest pengar och det är så det ser ut i porrindustrin också.

Har din bild av porrbranschen förändrats efter den här filmen? Hur?

– Ja, den har förändrats jättemycket. Jag hade extremt mycket fördomar innan jag åkte till Los Angeles och fick vara med på porrinspelningar och träffa folk i porrindustrin, vilket kanske inte är så konstigt sett till att den informationen och kunskapen som var tillgänglig för mig att bilda en uppfattning kring var väldigt begränsad. Jag hade sett en del dokumentärer men generellt sett så skildrar de en viss sida av porrindustrin och det är inte så svart eller vitt som vi gärna vill se det, vilket på många sätt var jobbigt i början. Jag trodde att jag skulle komma dit och möta trasiga människor, särskilt kvinnor, och behöva se övergrepp, men det var snarare motsatsen. Sedan ska man komma ihåg att jag som civil, som jag kallades, aldrig blev inbjuden till så våldsamma scener som den i filmen.

– Jag slutade se skillnader, det är väldigt enkelt och bekvämt att distansera sig, tänka att det är dem och det här är vi och vi är inte som dem och skulle aldrig göra vad de gör. Men de är helt vanliga människor och när man är där och skapar relationer så är skillnaderna betydligt mycket färre än likheterna. Jag slutade även att ställa mig själv frågan varför man gör porr, jag insåg att den är ganska problematisk för i grund och botten insinuerar man att det är någonting fel för den som har tagit det beslutet, när det i verkligheten finns lika många svar som det finns människor.

– Jag sa att jag var feminist men känner inte att jag på något sätt har stöttat eller stått bakom kvinnor, icke-binära och transpersoner i porrindustrin och det för mig ligger inte i linje med vad feminism är. Det finns så mycket vi kan göra för att förbättra arbetsmiljön och säkerställa att folk som väljer det här som jobb mår bättre. Vi ifrågasätter inte folk som jobbar på Ica, each to their own, alla tar sina egna beslut. Sedan finns det såklart folk som blir utsatta för human trafficking och det är fruktansvärt, det finns ingenting som är positivt med det på något sätt, men hela porrbranschen består inte av det.

Vad tror du att den här filmen kan bidra med i samhällsdebatten?

– Jag hoppas att den kan få oss att tänka efter hur vi pratar om sex- och samlevnad, om samtycke, preferenser och konsumtion av porr. Jag hoppas också att den får alla dem som konsumerar porr att ifrågasätta hur man gör det, vilken typ av porr man kollar på, om man betalar för sin porr och hur man ser på människorna som står framför kameran. Men jag hoppas också att den kan stärka unga människor som känner sig osäkra i sin sexualitet eller med det de gör i livet. Bella är en ung person och lätt att relatera till, oavsett om man vill bli porrstjärna eller jobba med någonting annat så behöver man ofta använda olika strategier för att ta sig dit. Bella är lika mycket människa som oss andra så jag hoppas att filmen också kan vara en berättelse om en ung person som försöker lyckas och inte bara begränsat till porrindustrin.

Jag har fått intrycket av att det har funnits ett fint och nära samarbete och relation mellan dig och regissören Ninja Thyberg.

– Jag gick på många provspelningar och Ninja bjöd in mig till att prata mycket med henne, någon kväll satt vi och berättade våra livshistorier för varandra. Hon fick mig att bli involverad i projektet väldigt tidigt och jag fick vara med och utveckla Bella som karaktär. Alla andra roller fick provspela mot mig i LA så jag var också väldigt involverad i castingen och i research. Sedan när vi var i LA innan vi började spela in så bodde vi ihop, vilket också gjorde att vi fick en närmre relation. Men mycket har handlat om att Ninja har varit extremt öppen och ärlig med mig om sin vision och hon har varit väldigt tydlig med att hon aldrig ville exploatera mig. Hon bevisade väldigt snabbt att jag kunde lita på henne vilket har varit avgörande för den här filmen. Särskilt med en karaktär som Bella behöver man ett starkt skyddsnät och där har Ninja varit över förväntan.

Hur väl stämde slutresultatet av filmen överens med bilden du hade av projektet från början?

– När jag gick på audition trodde jag att det skulle vara en kort indiefilm och inte värsta grejen och det hade jag ju väldigt fel i. Men sedan vad filmen handlar om och vad syftet var så tycker jag att filmen har blivit bättre än vad den var från början. Man spelar ju in väldigt mycket mer än vad som finns med, man får som Ninja säger kill your darlings. Men jag är väldigt nöjd och superstolt över filmen. Även om inte varenda scen som vi spelade in är med så ligger filmen i linje med det projektet jag hoppades på.

Kommer du att satsa på skådespelaryrket hädanefter?

– Ja, det är det enda jag vill göra, så nu går jag kontinuerligt på provspelningar och gör self tapes och så vidare. Sedan har jag redan spelat in en till långfilm och en serie, så det kommer mer. Långfilmen är det Måns Nyman som regisserar och filmen heter Stammisar, han har byggt vidare på sin kortfilm Sonjas grill. Det var jätteroligt! Sedan är jag med i en serie som Sophie Vukovic har regisserat som heter Dumpad, och som Terese Lindgren har varit med och utvecklat.

Har du någon drömroll eller ett drömprojekt?

– Jag tänker att jag vill fortsätta lite på samma spår som jag har gjort nu, och med det sagt, absolut ingen Pleasure 2 för Bella Cherry gör jag inte om igen, men jag vill göra filmer och roller som utmanar mig och just nu är det typ allt. Jag hade tyckt att det vore kul att göra en komedi eller kanske en skräckfilm! Jag är ganska öppen så länge det är ett smart och genomtänkt projekt.

The post Helgporträttet: “Jag hade fördomar om porrindustrin” first appeared on Opulens.

GALAKVÄLL. Debutfilmen “Clara Sola” svepte in från den costaricanska djungeln och skrällde hem fem Guldbaggar – däribland bästa film, bästa regi och bästa manus.

Storfilmen “Utvandrarna” fick bara pris för sina effekter och Sveriges Oscarsbidrag “Tigrar” blev lottlös.

Nathalie Álvarez Mesén blev drottning av Guldbaggegalan och fick gå upp på scen tre gånger efter att hennes “Clara Sola”, som också blivit utsedd till Costa Ricas Oscarsbidrag, tilldelats tunga Guldbaggar.

– Att jag får vara här bland så många fina kollegor som jag ser upp till! Tack. Jag hoppas att filmen uppmuntrar till att bryta mot det här fucking patriarkala arvet som vi bär med oss, sade hon i sitt tacktal.

Filmen är en stillsam och poetisk berättelse om religiös mysticism, frihetslängtan och sexuellt uppvaknande för en kvinna i 40-årsåldern. Den utspelas på bondvischan i Costa Rica och är en costaricansk-svensk-belgisk-tysk-fransk film med spansktalande skådespelare.

“Kommit långt”

I sitt tacktal för bästa manus påpekade Nathalie Álvarez Mesén, som är svensk-costarican, att Filmsverige kommit långt i sitt mångfaldstänk.

– Tack till alla som läser manus tidigt och ger feedback. Jag känner att vi har kommit långt där det gäller mångfald men det har krävts verktyg och jag hoppas att de här verktygen inte försvinner innan vi kommer tillräckligt långt. Mångfald är kvalitet. Heja Filmsverige!

Efter galan säger hon till TT att ett av filmens syften är att “väcka många inre revolutioner”.

– Man får ha samtal med sig själv om de här ämnena som filmen berör. Även i matriarkala hus förs patriarkala normer vidare. Det är normer som är så gamla att man inte tänker på dem som normer, man tänker på dem som tradition. Att synliggöra dem, prata om det, bryta dem. Vi kan inte bli av med dem på en generation, så det här är vårt bidrag för att komma vidare och göra det bättre för nästa generation.

Gala med publik

Filmåret 2021 präglades av restriktioner, svaga publiksiffror och uppskjutna filmpremiärer. Årets Guldbaggegala hade ändå, till skillnad från förra året, livepublik och sändes från Cirkus i Stockholm. Med en pandemipublik på 500 personer gjorde Gina Dirawi comeback i tv-rutan efter några års paus.

– Kul att vi har samlats här ikväll för att fira att jag är tillbaka i tv igen, välkomna hit, sade hon under sin öppningsmonolog.

– Nytt för i år är att vi tagit bort musiken som spelas när tacktalen är för långa, i stället har vi bytt ut det mot samlagsljud från “Pleasure”, tillade hon.

Före galan hotade “Pleasure”- regissören Ninja Thyberg med att “göra en Kanye” (springa upp på scenen och protestera, reds anm) om inte debuterande Sofia Kappel skulle få en Guldbagge. Men det slapp hon.

Storgråtande tackade den mycket rörda Sofia Kappel regissören Ninja Thyberg och resten av filmteamet.

– Tack Ninja, för att du hittade något i mig som ingen annan gjort. “Pleasure” har förändrat mitt liv och jag är så glad för det. Du kommer aldrig att bli av med mig nu. Du måste casta mig i nästa film, det är ett krav och alla har hört det. Tack för att du litade på mig och grattis till oss.

Till TT sade Sofia Kappel efter att hon klivit av scenen:

– Min första tanke var “jag kommer att bajsa på mig eller spy”, om jag ska vara ärlig. Det är bara så sjukt, det sjukaste var att jag vågade satsa på skådespeleriet. Ännu sjukare att jag vinner det här priset. Jag är mållös, jag hade inte förväntat mig det här, sade hon och fortsatte:

– Jag har allt att tacka Ninja för. Jag hade aldrig gjort den här prestationen om det inte var för henne. Jag hade aldrig tackat ja till den här rollen om det inte var för henne och jag hade inte vågat om det inte var för henne. Vi har gjort det här tillsammans.

“Tigrar lottlös”

“Tigrar” av Ronnie Sandahl, som valts till Sveriges Oscarsbidrag, hade totalt fem nomineringar men blev helt utan priser. För storfilmen “Utvandrarna” blev det i slutändan bara en Guldbagge, för bästa visuella effekter.

Jonas Karlsson, prisades för rollen som Tycho Jonsson i “Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” och tackade regissören Hannes Holm och sin fru när han tog emot priset för bästa manliga huvudroll.

– Det här var banne mig det finaste jag har fått sedan jag konfirmerades, sade han i sitt tacktal och travesterade en känd replik från filmen.

Omdiskuterad dokumentär

Den stentuffa dokumentärkategorin togs hem av “Sabaya” av svensk-kurdiske filmaren Hogir Hirori. Filmen har blivit omdiskuterad och bland annat prisats på Sundance. Den skildrar yazidiska kvinnor som räddas ur slaveri i det kaotiska al-Hol-lägret.

I fjol skrev New York Times ett reportage där flera kvinnor uppgav att de inte ville medverka i “Sabaya”. Hogir Hirori säger att kritiken är illa underbyggd.

– Det har påverkat filmen såklart, men jag tycker att det var orättvis kritik. Ingen av tjejerna som var med i filmen har sagt det som står i New York Times-artikeln, det har vi också skickat till New York Times, sade han till TT efter galan.

Miranda Sigander/TT

Sofia Sundström/TT

The post “Clara Sola” skrällde – fick fem Guldbaggar first appeared on Opulens.

HOMMAGE. Artisterna SYLVE och Kristin Amparo ska under 2022 års upplaga av Guldbaggegalan hedra de medarbetare inom filmindustrin som gått bort under det senaste året.

Detta gör de genom den nyskrivna låten “Can’t Get Into the Spirit”, som handlar om saknaden och sorgen efter förlusten av en närstående.

– Det ska bli jättekul att sjunga tillsammans på Guldbaggegalan. Det känns fint att få hedra de som lämnat oss under året, säger Kristin Amparo och SYLVE i ett pressmeddelande.

– Varje år tillägnar Guldbaggen en stund åt att minnas och hedra de i filmindustrin som inte finns med oss längre. I år blev vi tillfrågade om vi kunde göra en specialskriven version av “Can’t Get Into the Spirit” till den viktiga stunden av galan, och självklart tackade vi ja till ett sånt fint uppdrag.

Kristin Amparo, född 1983, tilldelades 2009 Alice Babs jazzstipendium för “innerliga tolkningar och djärv improvisationskonst.” Hon albumdebuterade 2015, och medverkade samma år i Melodifestivalen. SYLVE är låtskrivare och artist och släppte sin debut-ep i somras.

Guldbaggegalan sänds måndag den 24 januari i SVT1 och leds i år av Gina Dirawi.

Anna Brynhildsen

The post Artister hedrar bortgångna filmarbetare under Guldbaggegalan first appeared on Opulens.

FÖRLUST. Skicklig, humoristisk – med en enorm tonträff och energi. Så beskrivs skådespelaren Lil Terselius, som avled sent på tisdagskvällen i sviterna av en hjärnblödning. Hon blev 76 år gammal.

Som barn ville Lil Terselius bli dansare. Hon studerade för den berömda dansaren och danspedagogen Lia Schubert – men då denna gjorde den krassa bedömningen att flickan visserligen hade talang, men var “för inåtvänd i kroppen” vände hon sig i stället till teatern.

Terselius mycket kulturintresserade föräldrar stöttade entusiastiskt hennes skådespelarambitioner. I en intervju med Dagens Nyheter 2019 berättade hon om sin pappa som var av tyskjudisk börd och skickades till Sverige undan kriget som 14-åring.

– Han var duktig musikaliskt och självlärd på flera instrument och bra på att dikta också. Och det var mamma med. Hon ville utbilda sig till pianist, men hennes nerver höll inte.

Folkkär skådespelare

Som nyutbildad skådespelare kom Lil Terselius till Dramaten där hon under sin karriär skulle komma att spela 92 roller. Folkkär blev hon för sina roller i tv-serier som “Någonstans i Sverige” (1973) och “Selambs” (1979).

Bland de många Dramatenuppsättningar som hon medverkade i finns Lars Noréns “Höst och vinter” 1989 och “Tiden är vårt hem” 1993. Sin sista roll på teatern gjorde hon i Ulla Kassius uppsättning av Svetlana Aleksijevits “De sista vittnena” som hade premiär 2017.

“Djupt saknad”

Mattias Andersson, teaterchef och konstnärlig ledare, beskriver henne som “en fantastisk skådespelare” och “en del av Dramatens moderna historia”.

“Intelligent, vital, knivskarp, total tonsäkerhet i text och med en oemotståndlig förmåga att finna humor i det svarta. Det är med stor sorg vi tar emot beskedet om Lils bortgång. Hon kommer vara djupt saknad av alla kollegor som fick förmånen att arbeta med henne” säger han i ett pressmeddelande.

Hennes humor är något som också regissören Lena Söderblom minns. Hon regisserade “Zelda” av Paul Robinson Hunter 2002, som Lil Terselius både översatte och spelade i.

– Hon var oerhört skicklig, noggrann och humoristisk. Hon var närvarande i allt hon gjorde, och hade mycket energi och humor, säger hon.

“Fantastiska stunder”

Skådespelaren Hans Klinga har varit gift med Lil Terselius och de har haft varandra som motspelare flera gånger – senast i “De sista vittnena”. Han tar emot beskedet med stor sorg.

– Jag har haft fantastiska stunder med henne, både på scenen och privat. Vi var ju gifta i ett tiotal år. Vad man än säger så blir det banaliteter bara, men jag är djupt chockad. Det kom så ohyggligt oväntat, säger han.

Hans Klinga beskriver Lil Terselius som en skådespelare med stort omfång.

– Hon var och är en stor artist. Hon höll väldigt hög nivå och hon kunde göra både stora ledande huvudroller och annat. Hon var så allsidig och besatt ett så ovanligt artisteri.

Reine Brynolfsson spelade mot henne i bland annat Noréns ”Detaljer” och i ”Små äktenskapliga brott”, men de var också vänner privat. Han känner både tomhet och saknad efter beskedet.

— Jag är chockad och känner en stor sorg för hon var en underbar vän och kollega. Hon var alltid så levande, så det känns väldigt märkligt, säger han och beskriver henne som en vital människa med en stor dos humor.

— Hon hade en livsglädje och nyfikenhet som gjorde att det var en sådan glädje att vara med henne.

“En enorm energi”

Skådespelaren Gunilla Nyroos arbetade med Lil Terselius på Dramaten 2000. De medverkade båda i uppsättningen av Agneta Pleijels pjäs “Standard selection” som regisserades av Gunilla Nyroos man Lennart Hjulström.

– Han tyckte mycket om att arbeta med henne och det gjorde jag också, hon var en oerhört god kamrat och en rolig tjej.

– Som skådespelare hade hon en enorm energi, hon var teatral men väldigt mänsklig och så rolig. Hon hade ett tryck i sig som var roligt att möta, säger Gunilla Nyroos.

Lil Terselius avled på tisdagskvällen i sviterna av en hjärnblödning, enligt uppgifter från familjen till Dramaten.

The post Lil Terselius är död – “En stor artist” first appeared on Opulens.

REKOMMENDATIONER.  Björn Gustavsson om filmerna du inte ska missa i vinter. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Björn Runge fick en Guldbagge för både bästa regi och bästa manus för den starka relationsfilmen Om jag vänder mig om (2003). Det var ett uppslitande verk, med djupa bottnar, och som fick mig att associera till såväl Norén som österrikaren Michael Haneke. Även Björn Runges följande filmer, Mun mot mun (2005) och Happy end (2011), vittnade om regissörens skarpa blick för familjekonflikter, ofta sedda ur ett närmast psykoanalytiskt perspektiv.

I höst har Björn Runge varit aktuell med The wife; en film som säkerligen kan öppna även många amerikaners ögon för denne svenske filmbegåvning. Glenn Close spelar ypperligt en maka som frivilligt ställt sig i skuggan av sin författande make (Jonathan Pryce, som är utmärkt i denna roll) vilken i början av 90-talet tilldelas Nobelpriset i litteratur. Tillsammans reser paret till Stockholm, där filmen till största delen utspelas.

The wife, baserad på Meg Wolitzers roman med samma namn, är ännu ett familjedrama signerat Björn Runge. Här finns också ett feministiskt perspektiv: det antyds att hustrun egentligen är huvudförfattare i det yrkesmässiga samarbete makarna haft genom åren. Hur det egentligen förhåller sig med denna sak får vi dock inte riktigt veta. Detta faktum innebär att filmen — hur välspelad och sevärd den faktiskt än är — känns aningen ofullständig. Stort plus dock för den kvickhet som livar makarnas prövningar i livet. Fantastiska oneliners lättar upp detta i grunden tragiska relationsdrama.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Av helt annat slag är Staffan Lindbergs varma, ömsinta och romantiska komedi Lyckligare kan ingen vara, som har premiär nu i slutet av december och som säkerligen kommer att dra fulla salonger. Det är en film med samma breda tilltal och lite skruvade humor som i Filip Hammars och Fredrik Wikingssons Tårtgeneralen, men här finns också en lite lätt sockrad satir à la Solsidan. Det finns dessutom klara paralleller till den brittiska filmen Love actually och till Woody Allens 90-talsfilm Fruar och äkta män. Men här finns också ett släktskap till En man som heter Ove — också den producerad av Annica Bellander-Rune, som här alltså samarbetat med Staffan Lindberg.

Lyckligare kan ingen vara präglas av ett smått ironiskt och lite distanserat förhållningssätt gentemot de människor vilkas liv här skildras i korsklippta, parallella handlingstrådar — men där flertalet mot slutet återförenas i en atmosfär påminnande om kalasstämningarna i Ikeas reklamfilmer.

Förvisso kommer här Staffan Lindberg med en feel good-film, men inget ont i det. Värmen, humorn och den milt överseende attityden gentemot vardagsmänniskors besvärligheter, strävanden och drömmar blir till ett kärleksfullt hopkok på ingredienser hämtade från svensk samtid. Och med skådespelare som David Hellenius, Helena af Sandberg och Kjell Bergqvist som extra bonus måste denna film starkt rekommenderas.

År 2019 kommer Hugo Liljas och Pella Kågermans ambitiösa Aniara ut på de svenska biograferna. Den baseras på Harry Martinsons dystopiska diktverk, med samma namn, från 1956 och starkt påverkat av kärnvapenhot och kalla kriget-stämningar.

Aniara är en lågbudgetfilm som på ett imponerande sätt omformat diktsviten om rymdskeppet som kommit ur kurs till en berättelse som känns ruggigt aktuell. Vi får se en hypermodern rymdfärja i reguljärtrafik till Mars, som mänskligheten börjat kolonisera i ett läge där jorden håller på att bli obeboelig, på grund av ett klimat som löpt amok.

Via en shuttle-farkost flyr tusentals svenskar till en väntande, jättelik rymdfärja som mest av allt påminner om en högteknologiskt utrustad, jättelik Finlandsfärja. Miman har blivit en datasal där människor kan koppla upp sig mot minnen av jorden och en värld som snart inte längre finnas. Plötsligt råkar rymdfärjan ur kurs, och människorna reagerar på olika sätt. Hopp blandas med total uppgivenhet. Alltsammans är ruggigt och gestaltat på ett mycket trovärdigt sätt.

En annan ruggig film denna höst är Gaspar Noés Climax: en fransk produktion om ett annat slags undergång: ett gäng dansare samlas i ett stort hus på landet för att ha fest — men någon har blandat lsd i dryckerna och snart urartar festen till en skräckupplevelse där man som åskådare dras in i en malström av urspårad sex, självdestruktivitet och besinningslöst våld. Nästan som Lord of the flies i fransk nutidstappning.

En annan fransk — och mycket sevärd film — är Xavier Giannolis Uppenbarelsen, där en mycket erfaren journalist (ytterst väl spelad av Vincent Lindon) får ett mycket udda uppdrag: en kardinal i Vatikanstaten ber denne ärrade krigskorrespondent att ta reda på vad som egentligen hänt i södra Frankrike där en ung flicka säger sig ha fått en uppenbarelse där Jungfru Maria visat sig och där nu pilgrimer flockas i tusentals.

Den skeptiske journalisten försöker att gräva i historien och ställs efterhand inför en komplex historia av lögner och sanningar att han slutligen måste inse att allt faktiskt inte kan beläggas. Livet har många hemligheter: vi kan omöjligt nå full kunskap om allt. Här finns klara paralleller till exempelvis Tarkovskijs Offret; den film som kom att bli den ryske regissörens konstnärliga testamente.

Nu för tiden är det inte ofta man hör applåder i biosalongerna. Men det hände när jag såg Bryan Singers dokumentärt baserade Bohemian Rhapsody, som rekonstruerar berättelsen om den engelska 70-talsgruppen Queen. När musiken från den legendariska Live Aid-konserten på Wembley 1985 tonade ut, fylldes salongen av applåder från flertalet av de 500 besökarna i den stora salongen på Saga i Stockholm. Queen var ett av de rockband som i likhet med Emerson, Lake & Palmer och Genesis med flera experimenterade med olika stilar och även kom att ge upphov till den subgenre som kallades symfonirock. Rami Malek är utmärkt som Fred Mercury: här en lite vilse yngling som i musiken, och framför allt framför mikrofonen, finner sin verkliga plats i livet.

Bohemian Rhapsody är ingen storartad film — snarare en hyggligt återberättad historia om ett av 70-talets största rockband, men det som verkligen gör den sevärd är faktiskt den fantastiska musiken: den står sig förbluffande bra, även med vår tids mått.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Både ruggigt och feelgood first appeared on Opulens.