GUD. Ann-Charlotte Sandelin har mött författaren Johan Fellenius som är aktuell med boken ”Bilder från mitt sanna öra”. En bok om Gud, tro  och mening.

Fyra gyllene, krökta linjer mot grön botten blir ett öra. En bild av Johan Fellenius personliga direktkontakt med Gud. Låt oss säga att Gud bor i Johans öra.

Om detta intima förhållande skriver han brev, som har sammanställts till en tunn, lättläst och ibland rentav roande bok: ”Bilder från mitt sanna öra”, utgiven på Telegrafstationen förlag.

– Jag skriver för att hjälpa min syster som har det svårt, säger Johan Fellenius.

Brevens mottagare kallas Syster, men författaren tillstår att även om det finns en reell förebild hade han kunnat skriva Broder, Bästa vän, Kärleken …

– Många befinner sig i smärta, kommer inte ut ur den.

Alltså en smärta av det existentiella slaget, den som handlar om tro och mening. Finns det en väg framåt när allt i livet känns tungt och motigt?

”Bilder från mitt sanna öra” ger inga klara väganvisningar, den är främst tänkt som ett diskussionsunderlag. De korta kapitlen har titlar som Väckarklockan, Leta, Lovsång, Bördor och Platsen.

Steg för steg närmar Johan sig sin gudstro, genom ett samtal med rösten som viskar i hans öra. Om inte med klara ord så med något förnimbart i själens innersta, som Johan Fellenius citerar Axel Sandemose på försättsbladet.

– Det här är min sanning, just nu. Jag måste stå för det, även om jag kommer att gå vidare. En människa förändras hela tiden, säger författaren.

Johan Fellenius, som lärt sig om schamanism i Mexiko och mött islam mixad med naturtro i Gambia, har återvänt till och skriver här om kristendomens Gud. Han väljer anekdotiskt ur Gamla testamentet, men predikar inte. Johan utgår från sig själv, antyder livserfarenheter, misstag och brister utan att gå in på detaljer. Språket är snarare underfundigt än tungt teoretiskt; författaren säger sig vilja ge lite glädje, lite skratt mitt i de allvarligare tankarna om den fria viljan, själsliga bördor och tron som tillflykt. Besöket hos Satan är rena skämtet – om än med visst allvar.

Jo, jag frågade också spegeln:

”Var finns den rätta?!? Ja, kan du svara på det? Den som förstår och kan älska mig precis som jag är, som jag är på riktigt, i mig själv?”

Så där håller jag på. Gräver och gräver, söker, provar något nytt, går tillbaka, gräver igen, söker och skottar igen. Skottar i några av mina gamla spår. Gråter och skrattar om vartannat. Stänger några av husets dörrar. Tydligen låser jag också vissa rum. Ja, så där för alltid, tänker jag. Ja, så håller jag på och letar. Letar febrilt, katastrofalt! Bökar på likt ett vildsvin. Var finns tryffeln? Jobbigt! Till slut så jobbigt att jag somnar. Trött och utmattad kollapsar jag.

Då, ja då, väcker någon mig! Det är inte den röda väckarklockan! Någon väcker mig, nästan som i drömmen och det utan, ja utan att ens fråga om lov får jag höra:

”De som söker skola finna. Ge inte upp!”
Jag tycker det är ganska fräckt att störa någon i sömnen på det viset. Även om det är med ord som verkar både kloka och visa. Så jag lämnar spegeln och går ut och ställer mig på farstutrappan mitt i natten. En känsla smyger sig på, den av att ha blivit smått förolämpad, ja nästan kränkt! Därför svarar jag också irriterat:

”Det vet jag väl. Lätt för dig att säga. Som om jag verkligen inte har letat och sökt! Vem tror du att du är? Skulle du ha alla svaren kanske? Tror du att du är Gud fader eller?”

Dagen då ”Bilder från mitt sanna öra” överlämnas från förlaget förs ett rundabordssamtal mellan troende såväl som tvivlare och rentav icke-troende om Gud och om sanning.

Samtliga har läst boken, varför det faller sig naturligt att diskutera Guds existens och egenskaper, om han nu finns: Gamla testamentets stränge Herre som förvandlas till Nya testamentets Fader. Egna trossatser och lånat tankegods kastas fram. Olika religioner nämns, mysticism och mångtusenårig visdom.

Oavsett tro eller otro enas sällskapet om att fred och respekt för allt liv är gott.

– Låt inte Gud förstöra vår vänskap, som Johan Fellenius säger.

The post ”Gud i örat” ‒ möt författaren Johan Fellenius first appeared on Opulens.

ONDSKA. I en uttömmande och informativ essä i tre delar undersöker Carsten Palmer Schale begreppet ondska och kommer så fram till specifika slutsatser. Detta är den tredje och sista delen.

De tidigare publicerade delarna hittas här. 

Arendt

Hanna Arendts tankar om ondskans natur har sitt ursprung i hennes försök att rätt förstå och värdera de nazistiska dödslägren. I sin Origins of Totalitarianism (1951), lånar Arendt Kants term ”radikalt ont” för att beskriva Förintelsen. Arendt använder dock inte Kants term på samma sätt som denne gör.

Arendt använder termen för att ”beteckna en ny form av förkastliga handlingar som inte kan fångas upp av andra moraliska begrepp.” ”Radikal ondska handlar om att göra människor överflödiga som mänskliga individer. Detta åstadkoms när människor görs till levande lik vilka saknar såväl spontanitet som frihet. Ett utmärkande drag för radikal ondska är att de onda handlingarna inte begås utifrån mänskligt förståeliga motiv så som egenintresse, utan bara för att förstärka totalitär kontroll och med utgångspunkt i idén att vad som helst är möjligt att göra.” (Arendt 1951).

Det är de totalitära regimernas strukturerade och strukturerande system som står i centrum.

I Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil vänder Arendt sin uppmärksamhet mot den individuella ondskan genom att analysera nazisten Adolf Eichmann, som ställdes inför rätta i Jerusalem för att ha organiserat deportationen av ungerska judar till utrotningslägren. Arendt reste till Jerusalem1961 för att, som journalist för The New Yorker Magazine, rapportera om rättegången mot Eichmann. I ”Eichmann in Jerusalem”, hävdar hon att ”skrivbordsmördare som Eichmann” inte drevs av vare sig demoniska eller monstruösa motiv:

“It was sheer thoughtlessness – something by no means identical with stupidity – that predisposed (Eichmann) to become one of the greatest criminals of that period” (Arendt 1963).

Enligt Arendt var Eichmann en banal människa, eller med andra ord en ”skrämmande normal människa som helt enkelt inte tänkte särskilt djupt på vad han gjorde”. Hennes analys, och slutsats, har naturligtvis lett till kontroverser.

Socialpsykologen Stanley Milgram (1969), han med lydnadsexperimenten, och senare den engelske psykologiprofessorn Philip Zimbardo (2007), försökte båda förklara hur sociala villkor kan få helt ”vanliga människor” att utföra ondskefulla handlingar.

Sporrade av Arendts verk, men skeptiska till resonemangen, har en rad teoretiker från skilda discipliner sålunda sökt efter nödvändiga och tillräckliga förutsättningar som kan göra människor onda. Man har talat om karaktärer och personligheter som ondskans rötter. Andra har hävdat att handlingarna i sig är roten till det onda. Jag måste för min del säga, att flertalet av dessa forskare förefaller mig springa runt i cirklar.

De flesta filosofer och lekmän tycks emellertid anta att förekomsten något slags (extra) ”klandervärt” är en essentiell och avgörande komponent i allt ondskefullt handlande.(Card 2002, Garrard 1999).

Hursomhelst förefaller det rimligt, menar många, att ”wrongfullness” (Garrard) ingår i vad som kan betraktas som ont.

Men inte alla! Tvärtom. Den centrala frågan för exempelvis Todd Calder är i stället: vad är det mer som krävs för det onda än det klandervärda? Ett kontroversiellt svar (Russell 2007) är: inget. Men detta har naturligtvis inte heller accepterats av andra, som menat att det onda är något inte bara kvantitativt, utan också kvalitativt, annorlunda än att bara göra något i och för sig klandervärt (Garrard 1999 och 2002; Calder 2013).

Calder

Todd Calder (2013) resonerar om hur företeelser, i vår kontext, skall te sig för att bedömas som distinkt åtskilda i kvalitativt avseende?.

Han skriver bland annat att möjliga teorier om ondska och förkastliga gärningar inte i allt delar sina väsentliga egenskaper, och att ondska och förkastliga gärningar därför är kvalitativt åtskilda. Exempelvis anser Calder att det är en väsentlig egenskap hos onda gärningar att gärningsmannen avser att hans offer ska tillfogas betydande skada medan det inte är en väsentlig egenskap hos förkastliga handlingar att gärningsmannen har för avsikt att orsaka skada. Till exempel kan fusk, lögner och riskbeteende vara förkastliga gärningar även i de fall där förövaren inte har haft för avsikt att orsaka skada.

Skada

Andra filosofer har föreslagit att de onda hyser ett begär att skada, för mer specifika skäl än för egenintresset att njuta, nämligen begäret att förstöra och skada så mycket som möjligt för dess egen skull (Cole 2006).

För den intresserade skulle jag här gärna vilja att läsaren på djupet begrundar det ekosofiska problemet med ”The last man on earth” (Routley).

Även om exempelvis naturkatastrofer eller djur (ibland) kan orsaka en myckenhet skada, är deras ”beteende” inte ont, eftersom ingendera av dessa är moraliska agenter (åtminstone inte som vi ännu ser dem ; jämför dock ormen i paradiset!). Reella moraliska agenter utför onda handlingar endast när de är moraliskt ansvariga och beteendet oursäktligt (Card 2010).

”To meet these conditions evildoers must act voluntarily, intend or foresee their victim’s suffering, and lack moral justification for their actions”, skriver Card.

Detta är dock kontroversiellt att anföra i åtminstone de tre följande fallen: stor skada orsakad av

(1) psykopater (2) individer som haft en dålig uppväxt samt (3) okunnighet.

Philip Cole anser att i vilken grad förkastliga beteenden orsakas av dåliga uppväxtförhållanden, snarare än genetiska utgångspunkter eller individuella val, är en svår empirisk fråga. ”Om man antar att det finns ett starkt orsakssamband mellan dålig uppväxtmiljö och avvikande beteenden, finns det argument för påståendet att vi inte ska hålla förövare moraliskt ansvariga för beteenden som är resultatet av en dålig uppväxt. Huvudargumentet är att eftersom vi inte väljer våra uppväxtförhållanden ska vi inte hållas ansvariga för brott som är ett resultat av vår uppväxt.” (Cole)

Känner vi måhända igen oss i dagens politiska landskap?

Aristoteles

Emellertid, som redan Aristoteles påpekade, är okunskapen en giltig ursäkt endast om denna okunskap inte är klandervärd (Den Nichomakiska etiken, tredje boken). I sin förlängning menar dock – bland andra – Aristoteles att det här ofta är fråga om ett medvetet eller omedvetet självbedrägeri.

Självbedragare använder sig ofta av en sorts taktik för att bli ursäktade, exempelvis:

(1) att undvika att tänka på sanningen (2) att distrahera sig själva genom att rationalisera motsatsen till sanningen (3) att systematiskt fly motstridiga uppgifter (4) att ignorera tillgängliga bevis för vissa sanningar

Känner vi måhända igen oss i dagens politiska landskap?

Diskussion i två avgörande steg

Omständigheterna

Väldigt ofta åberopas en människas psykosociala omständigheter, i synnerhet (men inte alltid) under uppväxten (som senare kan förstärkas under den kriminella ”karriären”). En sådan människa var Carl Panzram, som jag avhandlat i del två av denna tredelade essä. En del har då ”ursäktat” den ”ondes” handlingar, andra har nöjt sig med att omständigheterna kunnat bidra till att förklara dessa handlingar (och deras konsekvenser).

Min mening är, att vi aldrig helt kan frikänna någon från sitt personliga ansvar, men containrar med erfarenheter och forskningsrapporter påvisar med all önskvärd tydlighet, att dels alltför många medmänniskor föds med plast- eller träsked i munnen i stället för en silversked, och att villkoren under ”brotts- eller ondskekarriären” mer än ofta förstärker ”det onda”. Tyngden i den forskning som visar korrelationen mellan uppväxt och karriär å ena sidan och slutstadiet å den andra är helt enkelt förfärande Ändå finns det de som klarar sig (men också en del barn med silversked som går över styr).

Ett mycket centralt påpekande, som här medvetet upprepas, av den engelske psykologiprofessorn Philip Zimbardo, har mycket stark bäring på detta: ”Självklart finns det onda människor, alltså människor som är disponerade att göra ont, men utan vår passiva medverkan skulle de inte orsaka lika stor skada”.

Den djupaste dispositionen har väl då oftast att göra med generna, men deras inverkan varierar starkt med uppväxtvillkoren och den sekundära socialisationen. Men så – dessutom, och ej minst! – har vi som medmänniskor ett mycket stort gemensamt ansvar för också andra än oss själva och för det samhälle, och den livsstil, vi format, och som utgör spikmatta eller sammetssoffa för den enskilde.

Tänk på de som alltså inte ingriper – men som ofta ropar ”korsfäst!” när någon annan utför onda handlingar. Handlingar som aldrig utförs i ett socialt vakuum.

För några decennier sedan (1995) skrev jag en liten skrift: ”Från generna till det psykiska, sociala och ekonomiska tvånget – eller hur den förment fria viljan, och det förment fria valet, kan te sig i praktiken”.

Jag menar att huvudtankarna där står sig. Ja, när det just gäller generna har nog min argumentation stärkts. Det övriga hör annars till min sociologiska och socialpsykologiska och ”hemmaplan”. 

Generna 

Den hittills mes uppmärksammade genen i sammanhanget bär sålunda namnet monoaminoxidas-A och förkortas MAO-A. Man visste sedan tidigare forskning att den är viktig för hur hjärnan hanterar stress och aggressivitet. Nu har man, i en holländsk studie, sett vad som hände med de (få) undersökta männen när deras hjärnor saknade ämnet. De blev helt asociala. Tillståndet fick namnet Brunners syndrom, efter forskaren som ledde studien.

Teorin bakom upptäckten är ungefär följande: hjärnans aktivitet styrs av de ämnen som skickar signaler mellan nervcellerna. Några av de viktigaste är dopamin, serotonin och noradrenalin. De har många och varierande funktioner; de spelar till exempel en viktig roll när vi reagerar på faror, hanterar stress eller snabba känslomässiga kast. En av de kända uppgifterna för MAO-A är att bryta ner de här signalämnena efter att de skickat sina budskap. Om de inte bryts ner och så att säga, städas undan, ligger de kvar i hjärnans synapser och följden kan bli att hjärnan ständigt går på full gas med hög beredskap att reagera känslomässigt på omgivningen.

Det statistiska materialet var emellertid, som vi redan antytt, magert. Fem män som bedömdes nästan enbart genom andras berättelser om våldsamhet och begångna missdåd. Men intresset för ”brottsgenen” var väckt, och betydligt mer sofistikerade studier skulle snart göra bilden av sambandet mellan gener och beteende lite tydligare, men samtidigt mer komplicerad.

För det finns verkligen en koppling mellan genen MAO-A och sociala problem, skulle det visa sig.

Våra gener har en betydelse när det handlar om anlag för ett våldsamt beteende – men frågan är mycket komplicerad. Dels samverkar ett stort antal gener, av vilka de flesta förmodligen ännu inte är kända. Och dels spelar det sociala arvet en avgörande roll, förmodligen större än det genetiska arvet.

Vi styrs av våra gener och den fysiska yttre påverkan, men även våra egna och andras argument som övertalar oss att handla på ett eller annat sätt i en viss situation.

Den fria viljan och determinismen

Från Demokritos över Augustinus till Schopenhauer och Sartre – och våra dagars Dennett har den fria viljan, det fria valet och determinismen flitigt diskuterats,. Debatten på området är med andra ord flertusenårig, och har de senaste hundra åren dessutom dragit in kvantfysiken och (alltså) genetiken i den filosofiskt redan snåriga terrängen.

Har du och jag en fri vilja? Eller är allt elektrokemiska processer utanför ”din” respektive ”min” kontroll? Är jag fast för, vid eller i omständigheter, otur, ödet, generna, hormonerna, i värsta fall en hjärntumör? Är jag värd beröm eller kritik?

Eller enklare uttryckt: har jag ett ansvar, också under vidriga förutsättningar?

Under fyra år arbetade jag för Stenungsunds kommun i allmänhet och för Nösnäsgymnasiet i synnerhet. Främst med utsatta ungdomar. Låt mig då genast säga, att alla kontakter med ungdomarna själva, deras föräldrar (om detta gick), elevhälsan, lärarna, socialtjänsten, BUP, polisen och så vidare ytterligare stärkte min tro på att vår vilja, som de av denna beroende valen, i hög grad är begränsad. Och begränsningen är i mycket hög grad rotad i sociala, psykologiska, ekonomiska, språkliga och religiösa förhållanden. Men även i missbruk, psykiska sjukdomar och – tydligen – genetiska dispositioner.

Så jag upprepar: det är skillnad på att födas med plast- eller träskedar och silverskedar i munnen. Detta tas numera tyvärr sällan upp i den dagspolitiska debatten, åtminstone inte i den utsträckning som det hela förtjänar. Forskning visar även starka samband mellan uppväxt och betyg, mellan betyg och arbete, mellan arbetslöshet och utsatthet. Utsatta människor blir dessutom ofta – om än ej alltid – missbrukare, kriminella, hårda, råa, aggressiva. Ja, de kan rentav i flera fall uppfattas som onda.

En människas livsomständigheter, och i synnerhet under uppväxten, kommer följaktligen mer än ofta att påverka hennes framtida situation. Och även om envar utsatt kille, eftersom det ofta är frågan om killar, naturligtvis inte blir en Carl Panzram, så är det bland dessa utsatta vi oftast kommer att finna liknande individer. Men också de som avviker positivt (och samtidigt finns det naturligtvis också negativa avvikelser bland dem som växer upp med silversked). 

Men viljorna och valen, alltså. Ja, någon absolut fri vilja tror jag inte ett ögonblick på, eftersom människan styrs av alltför många faktorer. Och därför inte heller på några helt fria val. Omvänt, då?

Någon form av total determinism? Nej, knappast det heller. Undantag finns. Viljan kan nog dessutom vara starkare eller svagare – eller bli det. Liksom valen kan vara bättre eller sämre – eller utvecklas därhän. Ett visst mått av tur och otur existerar säkert också. Dessutom har vi möjligen att göra med de kompabilitetsproblem, som filosoferna kallar det, och som har att göra med en möjlig förening mellan frihet och ofrihet.

Exkurs: Den Boston-födde amerikanen Daniel Dennett är en nutida filosof som gett uttryck för åtskilliga åsikter om den fria viljan. Dennett har försökt förklara utvecklingen av ett fritt, men materiellt, medvetande, och om vi verkligen är helt fria. Dennett vill dock inte jämföra människans liv som orsaksbundet såsom biljardbollarnas rörelser när de krockar med varandra. Människans liv är mer komplicerat än så, menar han.

Vi styrs av våra gener och den fysiska yttre påverkan, men även våra egna och andras argument som övertalar oss att handla på ett eller annat sätt i en viss situation. Argumentationen ser han som ett system som förvarnar oss för farliga händelser, och som förbereder oss för dessa. Det är ett slags system som målar upp olika scenarion och tänkbara händelser, så att vi ska veta vad vi ska göra ifall vi hamnar i en sådan situation.

”Men vi kan aldrig veta exakt vad som kommer att hända härnäst, allt vi vet är att vi befinner oss i ett grenverk av olika möjligheter. I själva argumentationen för att förhoppningsvis göra det rätta valet, måste vi såga av vissa grenar i detta stora grenverk, det gäller bara att inte såga av den grenen som kan hjälpa oss ur en svår situation”.

Dennett tar emellertid, menar jag, alltför lätt på uppväxtvillkor och successioner av livsomständigheter.

Ett samtidssymptom?

Men för att sammanfatta det hela på ett måhända något drastiskt manér: omständigheterna är i betydande grad sammanvävda med ondskan.

Urartad kollektivism – ”Saken” (som kan rättfärdiga allt, hur cyniskt det än må vara)

Hittills har jag dock mest fokuserat individen – även om jag hela tiden kommit in på det gemensamma. Nu skall jag övergå – eller egentligen återgå – till kollektivet, den urartade och förvrängda kollektivismen och ”saken”.

Där jag tror att det mesta av ”ondskan” återfinns. Samtidigt tror jag att den utsatte ofta söker sig till saken eller att saken drar denna individ till sig.

Det räcker med att ögna igenom några historieböcker och lyssna på de dagliga nyheterna. Babylonierna (i olika omgångar) assyrierna, egyptierna, hebréerna, grekerna, perserna, romarna, vikingarna, mongolerna, osmanerna, de europeiska kolonisatörerna, ryssarna, svenskarna, fransmännen, tyskarna, holländarna, britterna, amerikanerna och en mängd andra bedrev alla krig med åtföljande handlingar och resultat som innefattade ohyggliga ingredienser.

Under de senaste hundra åren har vi haft ett folkmord på kristna i nuvarande Turkiet, nazisternas illdåd under Förintelsen (med den likgiltige, dehumaniserande och faktaflyende Eichmann), de båda världskrigen, fascismen, kommunismen, Vietnamkriget, folkmordet i Rwanda, alla konflikterna i Mellersta östern, Kongo Kinshasa, Colombia, Mellanamerika, islamismen, grymma versioner av judisk och kristen fundamentalism, det som nu pågår i Ukraina och Gaza och så vidare.

Motiven har ofta varit att kämpa för ”saken” i religionernas, ideologiernas, ekonomiernas, maktsträvandenas namn. ”Saken” har legitimerats av de mest befängda argument, men ändå alltid orsakat urartad kollektivism med förtryck av ”den Andre” eller förtryck av de ”egna avfällingarna”. Utfallen har nästan alltid varit onda.

Samtidigt och parallellt har det emellertid alltid funnits en Ted Bundy, en Josef Fritzl, en Anders Behring Brevik, en IS-fanatiker. Man kan då undra om detta är företeelser som speglar varandra?

Jag tror att vi här kan tänka oss ett sorts kontinuum i vars ena ände vi finnar den enskilde galningen (Bundy, Fritzl, Manson), en mitt befolkad av inbilska ”monster” (Breivik eller terroristen på Drottninggatan) som tror sig vara en del av något större, och en andra ände där vi återfinner mindre (Knutby, Jones) och större grupper (krigsmaskiner, maffior), politiska och religiösa system (Väst och Öst, IS, talibanerna) och hela ekonomiskt-ideologiska apparater (extrem nyliberal kapitalism och förslavande planekonomi) vars undersåtar och deltagare förkroppsligar medveten eller omedveten ondska.

Min övertygelse är samtidigt, som antytt, att den hjärntvättade individen inom den urartade likriktningskollektivismen är den vanligaste, skadligaste och mest utbredda formen av ondska i tanke, ord och handling, vars ledstjärna alltså är Saken med stort S. Till detta kan dessutom fogas betydelsen av droger, girighet, masspsykoser, mediernas vanskliga besatthet av just ondska etcetera.

Men också vår tids versioner av pöbelvälden och primitiva krav på hämnd och dödsstraff. Jag tror att de spontana, om än mänskliga, behoven av hämnd och dödsstraff snarare förvärrar det råa och ondskefulla klimatet än mildrar och civiliserar det.

Människan är född med både goda och onda drivkrafter.

Några slutsatser om ondskan

Ondskan är i grunden något obegripligt. Samtidigt kan man – för att travestera Platon och Kant – om inte förstå den, så tänka och känna den.

”Ondskans” handlingar och konsekvenser kan såväl förstås som förklaras (men inte försvaras!) – om än mycket nödtorftigt. Spännvidden i spektrat av förståelser och förklaringar är enorm.

Människan är född med både goda och onda drivkrafter. De goda bör odlas, och de ondas energi kanaliseras (det finns exempel på detta).

Vi kan tänka oss ett kontinuum mellan det ”individuellt absolut oansvariga” till det ”individuellt absolut ansvariga” (vars ytterligheter snarare är abstrakta fiktioner än faktiska realiteter), men mellan vilkas poler det genuina medansvaret rör sig. Vi var, som Jan Troell hävdade, alla medansvariga till Åmselemorden. Vi är alla medansvariga till könsförtrycket, etnofobin, rasismen, segregationen etcetera.

Beauchamp & Childress har kondenserat nyttoetikens ledande principer till fyra: lidandeminimering, godhetsmaximering, rättvisa och självbestämmande. Kan man tänka sig att”ondskan” står för det omvända, som dessutom kunde verifieras eller falsifieras empiriskt?

Min personliga övertygelse är att den egentliga ondskan (inte psykisk sjukdom etcetera) har två huvudsidor, jag bortser alltså tillfälligt från genetiken), som mer än ofta samverkar: människors (1) uppväxt och successioner av livsomständigheter i vidast tänkbara bemärkelse samt (2) urartad kollektivism i form av SAK-styrda sociala aggregat, som ställer sig likgiltiga inför utomstående och dehumaniserar dessa (Eichmann som nazist).

En del ”monster” (Breivik, Fritzl, frilansande terrorister) utgör undantag, men är antingen genetiskt defekta, psykiskt sjuka eller dragna till och besatta av Sak-systemen, ibland både-och. Ondskan kan för dessa uppfattas som tvångsbetingad eller determinerad/predestinerad.

Ondskans kärna är Djävulen. Gud har själv skapat denne eller bär denne inom sig, som en (förhoppningsvis mindre) delaspekt, vars syfte är att driva på en för människan ofattlig ”utveckling”.

Ett metafysiskt perspektiv på ondskan

Metafysik är den gren inom filosofin som behandlar frågan om verklighetens grundläggande natur och försöker göra rationella utsagor om fundamentala drag hos allt varande. Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, som finns bortom det fysiska. Den empiriska fenomenvärlden handlar i stället om den verklighet vi uppfattar med våra sinnen, och som vi i vardaglig och sekulär bemärkelse betraktar som verklig eller faktisk.

Det metafysiska varat och den empiriska fenomenvärlden penetrerar, enligt min mening, emellertid varandra.

Gud och Djävulen, eller vad vi väljer att kalla dessa ”väsen” är åtminstone relaterade till varandra (om inte annat på grund av vår tendens att tänka dualistiskt).

Att ont kan förekomma trots en god och allsmäktig Gud är emellertid en gåta, som inom teologin går under beteckningen teodicéproblemet. Människan föds, det är min övertygelse, med både goda och onda böjelser, som växelvis kan dominera, förstärkas, mildras och förändras. Människan, som vi uppfattar henne, är naturligtvis ett empiriskt faktum. Ändå förefaller det mig som om hennes (ursprungliga) dubbelnatur också är en gåta.

Jag tror att teodicéns och människans respektive gåtor tillsammans ingår i någon form av ekologisk helhet, vars utgångspunkt och pulserande relationer har ett syfte, som kanske kan beskrivas som evolutionärt, även om vi som människor inte egentligen och på djupet kan begripa detta ”drama”.

Men det utomsinnliga varat och den faktiska fenomenvärlden existerar båda, kanske inflätade i varandra i en sorts kosmisk dubbelspiral. Denna innefattar också förekomsten av en såväl transcendental som sinnlig ondska.

Därför finns ondskan i metafysisk bemärkelse. Därför finns ondskan i mänsklig bemärkelse Därför finns möjlighet att minimera eller maximera ondskan. Därför finns, tillåter jag mig att tro, paradoxalt nog dock även möjligheten att eliminera ondskan.

Och som J. S. Mill, i korrespondens med Florence Nightingale skrev: ”Det skulle innebära en stor moralisk förbättring för flertalet människor om de, oavsett om de är kristna, deister eller ateister, verkligen trodde att världen styrdes av en Rättfärdighetens ande, Spirit of Right, en fullkomlig Varelse som, med eller utan vilja, låter ondska finnas i världen i avsikt att stimulera människans förmåga, hennes oupphörliga kamp mot ondskans uttryck.” (min kursivering)

Ondskan är kosmos destruktiva essens

Denna reellt existerande ondskas uttryck är det vi vanligen träffar på i vardagsvärlden. Denna ondska kan bekämpas. För denna ondska har såväl den enskilde som samhället i stort ett ansvar eller medansvar. Den onda handlingen (såvitt den inte beror på obotlig psykisk sjukdom eller genetisk ännu irreparabla defekter) kan i absolut mening därför aldrig helt ursäktas (syftet, viljan och valet besitter alltid en relativ frihetspotential). Och den kan i sitt djupaste form, och sina vidrigaste uttryck, bara kännas, tänkas och i högst nödtorftig mening förklaras och förstås. Däremot kan vi aldrig, hävdar jag, helt bortse från den ondskans antydda ekologi, vars element och relationer vi alla måste ta vårt ansvar för; envar och tillsammans.

Ja, Ted Bundy, Charles Manson, Josef Fritzl är eller var alla onda. Anders Behring Breivik är ond. Sak-fixerade fanatikers system – nazismens, kommunismens, islamismens, den judiska och kristna fundamentalismens etcetera – är onda. Individer och system av ondskefull natur ingår i och förstärker varandra.

Vad är alltså ondska? Ondska är en metafysisk företeelse och en bland människor faktiskt existerande böjelse, som ingår i och betingar varandra i en ekologisk helhet. Det är denna ekologiska helhets centrum som utgör ondskan. Som vanliga människor kan vi bara känna och erfara dess närvaro och uttryck i vidriga handlingar. Vi har alla ett ansvar för att bekämpa ondskan i dess helhet såväl som i dess detaljer. Ondskan finns i oss alla, mellan oss alla och bortom oss alla.

Ondskan är kosmos destruktiva essens.

The post En essä om ondskan ‒ del 3 first appeared on Opulens.

ONDSKA. I en uttömmande och informativ essä i tre delar undersöker Carsten Palmer Schale begreppet ondska och kommer så fram till specifika slutsatser. Detta är den andra delen.

Den första delen hittas här. 

Fenomenologer utgår med förkärlek från ett ”mig” (Husserl, Schutz — delvis Mead), en enskild människa och hennes intentioner, varseblivningar och handlingar. Wittgenstein (1953) och Winch (1958 och 1970) menar att förstapersonsperspektivet (Jag) måste kompletteras med ett tredjepersonsperspektiv och att singularis måste bytas ut mot pluralis (De). Andra filosofer (till exempel Buber och Lévinas) vill komplettera (alternativt ersätta) med andra (Du) och tredje person singularis (Den Andre). Återstår därvid för oss att fundera över att också komplettera med första och andra person pluralis (Vi resp. Ni). Åtminstone Berger vill ju göra det, ehuru knappast som (renodlad) fenomenolog: människan är ett medansvarigt subjekt i en intersubjektivt bestämd värld konstruerad av medtänkande, medkänsla och samhandling (1966).

”Vi var alla medansvariga för Åmselemorden”, hävdade Jan Troell. Jag är benägen att hålla med. De allra flesta i mycket ringa utsträckning, ett fåtal andra i högre utsträckning. Men i någon mening är vi alla medansvariga för allt som händer, inte minst det onda. Varför? Därför att vi är varandras medmänniskor, och därför att vi tillsammans format en livsstil som inbjuder till vissa typer av aktiviteter och passiviteter.

Syfte, vilja och strävan

Grannar med valet och ansvaret finner vi, hävdar jag dristigt, syftet, viljan och strävan. Ja, de går omlott alla tre (eller fem). Ett gott syfte, en fri vilja och en stark strävan betingar i mycket hög utsträckning våra medansvariga val. Men nu berör vi begrepp, som diskuterats av tusen tänkare i tusentals år – ej minst begreppen ”ansvar”, ”vilja” och ”val”. Begrepp som i svårighetsgrad kan minna oss om begreppen ”godhet” och ondska”. Ansvaret har vi, i denna kontext, redan berört tillräckligt. ”Godhet” och naturligtvis ”ondska” är ämnet för hela texten. Begreppet strävan vill jag här sätta inom parentes.

Kvar finns främst (det fria eller ofria) valet, som vi bara snuddat vid, och (den fria eller ofria) viljan – men också syftet (avsikten som vi nämnt), som kanske kan betraktas som tändhatt för vårt viljande, väljande och handlande. Syftet bottnar då ofta i en uppfattning om det ändamålsenliga för ”saken”.

Låt mig mycket kortfattat koncentrera mig på vilja och val. Det förefaller mig i dessa fall, som om man som tänkare oftast, men inte alltid, suttit (eller gått!) där och ”tyckt”. Lite elakt uttryckt finner jag exempelvis att de flesta – med några undantag – aldrig själva varit mer än förhållandevis lindrigt belastade av ofria viljor eller val. För gemene man, däremot, har mycket ofta just detta – att vara ofri – tillhört huvudproblemen. Detta är också starka inslag i det vi skulle kunna kalla för ”omständigheterna”, men också för det vi skulle kunna kalla för ”saken”.

Carl Panzram

Mördaren och samhällskritikern Carl Panzram föddes 1891 och dog genom hängning 1931.

1. Carl Panzram var åtminstone en av den västerländska kriminalhistoriens mer hemska gestalter.
2. Carl Panzram var en påfallande insiktsfull, och filosofiskt bildad, kritiker av såväl det explicit kriminella klientelet som det fängelsesystem i USA som var aktuellt under hans egen tid.
3. I gränssnittet mellan dessa båda förhållanden alstras tankar som vi nog alla mår bra av att betänka. Inte minst för att dessa äger giltighet ännu idag.

Här en (redigerad) kommentar hämtad från min egen artikel om Carl Panzram i Tidningen kulturen (En mördares självbekännelser, 2016).

Panzram:

”Den undre världens kodex är mycket enkel. Den är: du ska aldrig tjalla. Var aldrig någon goltupp, tjallare eller informatör. Alla skurkar vill att alla andra ska tro att de är schyssta. Samma sak med snuten. Alla vill att alla andra ska tro att de handlar utifrån principer. De berättar alltid för alla de möter om hur principfasta de är. Det är emot deras principer att göra det eller inte göra det. Det lustiga med detta är att de inte bara vill att andra ska tro det utan även tror på det själva. Men den verkliga sanningen i sakfrågan är att de lurar sig själva och förväxlar principfasthet med policy (som Panzram tycks mena skulle betyda ungefär att rätta sig efter omständigheterna, min anm.). När skurkar är schyssta mot någon är det för att det ligger i deras intresse att vara det. /…/

Samma sak med snutar. Jag kan deras knep utantill. Jag har beblandat mig med alla sorter, både i fängelset och på gatan. De och deras sätt och deras tankebanor är som en öppen bok för mig. Jag kan dem ack så väl. Jag har varit inblandad i alla möjliga sorters skumma överenskommelser med alla möjliga sorters skurkar. /…/

Således är det troligt att snuten och skurkarna arbetar ihop och samtidigt kör med dubbelspel. Och ändå gläfser var och en om sin heder och sina orubbliga principer. /…/
De som skapar och upprätthåller lagen är mer skyldiga än dem som begår de brott som strider mot lagen. Brottslingen tjänar inte något på sina brott. Det är lagskrivarna och lagupprätthållarna som tjänar mest. /…/

Innan ni någonsin ska kunna sätta stopp för brottslighet måste ni göra en helvetisk massa ändringar i systemet. Ni måste även ändra ert utbildningssystem. Ni borde utan tvivel särskilja skolor och fängelser från all politik. Som saker och ting är nu skapar ni brottslingar fortare än ni reformerar dem som redan existerar. /…/

Om ni tror att ni kan stoppa brottslighet genom att fånga oss, låsa in oss, straffa oss med era brutala handlingar, hänga oss eller grilla oss i stolen, sterilisera oss eller kastrera oss, är ni enfaldiga. Det gör bara usla omständigheter ännu sämre.

Ett barn är lätt att leda. Alla barn uppför sig på det sätt de uppfostras att göra, om de lärs rätt. Alla brottslingar är egentligen förvuxna barn. Det är ert ansvar att skapa oss eller knäcka oss. Vi är, i oss själva, misslyckanden i livet, helt enkelt för att vi inte vet bättre. /…/ Arv har väldigt lite att göra med formandet av våra liv. De huvudsakliga anledningarna till att vi är det vi är grundar sig i vår felaktiga uppfostran, brist på kunskap och vår miljö. /…/

Jag föddes som en normal människa. Mina föräldrar var okunniga, och tack vare deras bristfälliga uppfostran och en bristfällig miljö blev jag gradvis ledd in på fel väg att leva. Sakta men säkert, från dåligt till värre. Jag skickades till en reformskola när jag var 11 år gammal. Från den dagen fram till idag har jag levt hela mitt liv bland moraliska och mentala utbölingar. Alla mina kontakter, alla mina omgivningar, atmosfären av svek, förräderi, brutalitet, förfall, hyckleri och allt som är dåligt och inget som är bra.”

Ergo.

Föds man ond eller blir man det? Och vad är ondska, egentligen? Kan psykisk sjukdom förväxlas med ondska? Är den ett mer eller mindre framtvingat beteende? Kan man vara ateist och ha föreställningar om ondska? Hur kan man precisera företeelsen “ren ondska”? Eller ”ondskan i sig”?

Låt oss därvid skilja på de motsatta formerna av individualism, egoism och självförverkligande, och de motsatta formerna av kollektivism, likriktning och (organisk) gemenskap.

Individ och kollektiv

Erich Fromms bok Flykten från friheten eller Escape from Freedom, som originalet heter, utkom 1941. Alf Ahlbergs Flykten från ensamheten (Ahlberg, 1953) ger många exempel på samma fenomen som Fromm tar upp, men med, enligt min mening, fylligare argumentation. Han utgår (som egentlig även Fromm) att människans viktigaste behov är gemenskapen, och att människor, om detta behov inte tillfredsställs (som tyvärr är mycket vanligt) flyr till vilken förvrängd gemenskap som helst: livslögnen, missbruket, tyranniet.

MEN: individen i sig?

Vill man få någon rätsida på debatten om individualism och kollektivism bör man åtminstone skilja på två former av vardera slaget, som i grunden framstår som motsatser. Låt oss därvid skilja på de motsatta formerna av individualism, egoism och självförverkligande, och de motsatta formerna av kollektivism, likriktning och (organisk) gemenskap.

Om man nogsamt skärskådar innebörden i dessa uttryck, skall det då visa sig, hävdar jag, att det förra ledet i de båda motsatsparen är oförenligt med all god samhällsutveckling i enlighet med de normer och värden som har präglat den primärt västerländska kulturen; oförenlig med ett fritt och demokratiskt samhällsskick, medan det senare ledet omvänt utgör förutsättningar för ett sådant – och betingar varandra. Det handlar med andra ord inte här om ett alternativ utan om en syntes.

Likriktningskollektivismen vill utplåna individen genom att stöpa alla i en form. Den upplöser alla organiska gemenskaper för att ersätta den med en mekanisk enhet, centraliserad kring ”ledaren” eller ”staten” eller ”partiet” eller en ”ideologi” eller en ”religion” av något slag och stärkt genom ett ständigt underblåst hat mot någon annan grupp (judarna, muslimerna, de kristna, kapitalisterna och så vidare.)

Vad som emellertid gör människans ställning enastående, är hennes märkliga förening, eller i vart fall potentiella förening, av individualitet och socialitet; hennes förmåga att sätta sin (visserligen begränsade) vilja mot gemenskapens vilja och nå en inre frihet, som i sin tur sätter henne i stånd att påverka gemenskapen.

Myrstacken och bikupan (ett exempel som nämns av Ahlberg) kan eventuellt på sina sätt vara mycket sinnrika samhällsbildningar, men av allt att döma förblir de sig ungefär lika över tid. De har så att säga ”ingen historia”.

Likriktningen hos människan kan inte genomföras utan att man gör våld på och kväver individens utvecklingsmöjligheter. I och med detta försvagas inte bara personligheten; aggressioner av olika slag frammanas, som slutligen lätt kan urladda sig i världshistoriska katastrofer.

Det finns ett inre samband mellan diktatur och krig å ena sidan och mellan demokrati och fred å den andra. Endast i en rik och levande gemenskap kan ett starkt och rikt personlighetsliv – ett självförverkligande – ha sina rötter. I den mänskliga sammanlevnaden föreligger den paradoxala lagen, att man blir rikare ju mer man ger av sig själv. Liksom människan andas ut och andas in för att kunna leva i fysisk mening, kan hennes psykiska liv endast fortgå genom ömsesidighet.

Sålunda säger knappstöparen uttryckligen till Peer Gynt:

”At være sig selv, er: sig selv at døde. Dog på dig er sagtens den forklaring spildt.”

Men den gemenskap om det vilken här är fråga är alltså inte likriktningens, utan tvärtom den, där var och en sätter in sitt eget i helheten, och därmed gör livet rikare både för denna och för sig själv.

Kant

Platonska idéer och former är noumena, och fenomen är saker som visar sig genom sinnena.(…) att noumena och den noumenala världen är objekt av högsta kunskap, sanningar och värderingar är Platons främsta arv till filosofin. Noumenon kom till sin moderna användning genom Immanuel Kant. Han talade om tinget i sig (tyska das Ding an sich) som en filosofisk term.

Noumenon skiljer sig från fenomen genom att det sistnämnda är en observerbar händelse eller fysisk manifestation som kan observeras av en eller flera av de mänskliga sinnena. De två orden fungerar som sammanhängande tekniska termer i Kants filosofi. Som det uttrycks i Kants (Kritik der reinen Vernunft, 1781) är mänsklig förståelse strukturerad av ”begrepp i förståelsen”, eller medfödda kategorier av förståelse som sinnet använder för att omforma ostrukturerad erfarenhet till begriplig kunskap.

Enligt Kant är föremål som vi är förnuftigt medvetna om bara representationer av okända någonting – vad Kant kallar de transcendentala objekten – som tolkas a priori eller genom kategorier av förståelsen. Dessa okända någonting manifesteras inom noumenon – även om vi aldrig kan veta hur eller varför som våra uppfattningar om dessa okända någonting är bundna av begränsningarna i kategorierna av förståelsen och vi därför aldrig till fullo kan känna ”ting-i-sig själv”.

Kant menade, att vi måste skilja mellan tinget i sig (världen som den är i sig själv) och tinget för mig (världen som den ter sig för oss då vi underkastat den våra kunskapsformer). Om tinget i sig vet vi ingenting mer än att det existerar och ger oss de intryck, det ”råmaterial” som vi ordnar efter principerna tid, rum, kausalitet, enhet, mångfald etcetera.

Kant funderar alltså inte över verkligheten som sådan (ej heller ondskan som sådan!), hur den egentligen är, utan över verkligheten som vi uppfattar den.

Verkligheten som sådan kallar han “tinget i sig” och verkligheten som vi uppfattar den, “tinget för oss”. Kants filosofi har alltså kunskapsteorin som mål, inte ontologin.

Men de som begår onda handlingar på egen hand, de som inte ingår i onda omständigheter eller grupper. Ted Bundy till exempel, hur förklarar man honom?

Adams arv och den genetiska koden

Det är ondskan det handlar om, Adams arv, den genetiska koden, ondskan i sig, den yttersta orsaken, Djävulen.

”Om man tror på den ene måste man också tro på den andre”, säger Dr Reid i tv-serien om seriemördare, Criminal Minds.

Arvsynden? Om denna råder det mycket oenighet. Dessutom hör den egentligen inte hemma i Bibeln, utan är ett påfund av Augustinus.

Psykologen Philip Zimbardo försöker göra reda för ett antal förutsättningar för goda människors förvandling till onda – dehumanisering av offret, en okritisk inställning till gruppens normer, upphävande av personligt ansvar och blind lydnad.

Men de som begår onda handlingar på egen hand, de som inte ingår i onda omständigheter eller grupper. Ted Bundy till exempel, hur förklarar man honom?

Zimbardos uppfattning är i korthet:

”Självklart finns det onda människor, alltså människor som är disponerade att göra ont, men utan vår passiva medverkan skulle de inte orsaka lika stor skada”.

Det sista håller jag oreserverat med om, det första är jag åtminstone något tveksam till (även om det exempelvis finns ”aggressionsgener” av vilka den hittills mest uppmärksammade är MAO-A). 

Det sista ledet är smärtsamt manifest. Från det brutala mordet på Kitty Genovese till passiviteten på dagens spår- och tunnelbanevagnar, mobil-hyenorna vid olycksfall etcetera går en röd tråd.

Sent en natt i mars 1964 blev en ung kvinna vid namn Catherine (Kitty) Susan Genovese mördad i New York City. Mordet ägde rum i den respektabla stadsdelen Kew Gardens. Den vansinnige knivmördaren avlägsnade sig tre gånger från platsen men återkom varje gång för att tillfoga sitt offer nya hugg. Det tog honom en halv timme att fullborda mordet. Medan hon attackerades ropade Kitty Genovese hela tiden på hjälp.

Efteråt framgick att minst 38 personer hade stått i sina fönster och bevittnat mordet. Ingen av dem ingrep, ingen av dem försökte undsätta Kitty Genovese. De 38 ögonvittnena företog sig ingenting alls. Ingen kom sig ens för att ringa till polisen. (Asplund, 1987)

Vad är egentligen ondska?

Under de senaste 80 åren eller så – och särskilt under de senaste 40-45 åren – har alltfler moralfilosofer, politiker och jurister, särskilt utanför Sverige och Norden, blivit alltmer upptagna av begreppet ”Ondska”. Detta intresse har delvis motiverats av reaktioner från lekmän, socialvetare och journalister under försök att förstå och reagera på ohyggligheter under tiden från de båda världskrigen och framåt, exempelvis Förintelsen, folkmordet i Rwanda, IS, förekomsten av seriemördare och så vidare.

Det förefaller helt enkelt som om vi inte förmår greppa den moraliska vikten av sådana handlingar och dess förövare utan att benämna dem som just onda. (Stanford Encyclopedia of Philosophy , The Concept of Evil, 2013)

För att undvika förvirring bör vi dock stryka under att vi har att göra med åtminstone två ”ondskebegrepp” – ett bredare och ett snävare. Till att börja med.

Ondska i en bredare bemärkelse, som inkluderar allt ”naturligt” och moraliskt ont, är den som oftast diskuteras i teologiska kontexter. Hur göra reda för, heter det, att vi har ondska i en värld skapad av en allvetande, allsmäktig och god Gud? Det förefaller ju, i varje fall intuitivt, att en Gud med dessa attribut borde utesluta förekomsten av ”ren ondska”. Slutsatsen bör bli att en sådan Gud, om vilken vi här talar, inte finns.

I kontrast till det bredare ”ondskebegreppet” pekar det snävare bara på det allra mest moraliskt klandervärda. Eller, som Marcus Singer formulerar det: “‘evil’ (in this sense) … is the worst possible term of opprobrium imaginable” (Singer 2004, 185).

Då det snävare perspektivet involverar moraliskt klander, hamnar därvid även de moraliska agenterna i fokus. Ondska i denna bemärkelse används vanligen i samtida moraliska, politiska och juridiska sammanhang.

Skeptiker vill oftast helt undvika begreppet, och vill hellre tala om olika slag av klandervärt handlande. Omvänt hävdar förespråkarna för begreppet att det är nödvändigt att använda (Russell 2006 and 2007).

Tre huvudskäl bland skeptikerna brukar anges: (1) begreppet implicerar metafysiska antaganden, onda andar eller – rentav – Djävulen (2) begreppet är värdelöst, eftersom det saknar förklaringspotential (3) begreppet kan göra skada i moraliska, politiska och juridiska kontexter

Förespråkare – en del åtminstone – vill dock hävda, att det går att urskilja ett sekulärt ”ondskebegrepp”, som är distinkt annorlunda än något religiöst eller fiktivt, och att det just är detta begrepp som mest används inom moraliska och politiska kontexter (Card 2010).

Nietzsche

Den mest utmanande kritikern av begreppet ondska torde dock vara Nietzsche. Att använda detta begrepp ser han som direkt farligt. Varför? Det ger stöd åt de svaga och förtrycker de starka. I sin Zur Genealogie der Moral – Eine Streitschrift (1887) argumenterar Nietzsche sålunda för att begreppet stammar från negativa känslor som avund och hat. Han menar att de maktlösa skapade begreppet i revanschistisk anda; för att kunna bemöta sina förtryckare. Ja, Nietzsche menar att begrepp som ”gott” och ”ont”, överhuvudtaget, bidrar till en ohälsosam syn på livet som värderar frånvaro av lidande högre än självförverkligande och personlig framgång.  Av detta skäl måste vi sålunda försöka förflytta oss bortom allt ”gott” och ”ont”.

Ripost

Emellertid är (alltså) företrädarna för begreppet – idag – högst vitala. Återigen är det starkaste skälet att inget annat begrepp förmår fånga ondska av den dignitet som förekommer vid sadistisk tortyr, seriemord, folkmord, kollektivistiskt rotat djävulskap på det hela taget. I sådana fall skulle alltså aldrig ett, eller ens tusen, väldigt, väldigt, väldigt (dåligt) förslå.

Ett annat är snarast instrumentellt, och siktar in sig på vinsten av att förstå ondskans natur och ursprung. Först då kan vi förhålla oss preventiva till ”orsakerna” (Card 2010, Heberlein 2010).

Ett tredje skäl att hålla liv i ondskan som begrepp är det, att vi därigenom möjligen kan koncentrera våra resurser till det väsentliga: kort sagt: vi bör prioritera det onda framför det mer begränsat klandervärda för att praktiskt kunna bekämpa det onda.

Åter till Kant

Immanuel Kant, blev, naturligtvis höll jag på att skriva och skrev, i sin Die Religion innerhalb der Grenzen der bloßen Vernunft (1793) den förste att formulera en modern, det vill säga främst sekulär, teori om ondskan, dvs. en teori som inte refererar till något gudomligt eller övernaturligt, och som inte heller utgör ett direkt svar på ondskan som problem. Kants syfte är istället att redogöra för tre uppenbart motstridiga sanningar om den mänskliga naturen:

(1) vi är radikalt fria (2) vi är naturligt benägna att handla gott (3) vi är naturligt benägna att handla ont

Kants tankar om ondska och moral har starkt påverkat mer nutida filosofer – såsom exempelvis Hannah Arendt och Claudia Card. Många av dessa har emellertid blivit besvikna, ity Kant inte gör skillnad på det onda i bredare respektive snävare bemärkelse (Card 2010, 37). Kant sätter i stället likhetstecken mellan det onda och att inte ha en god vilja. Vidare har vi en god moralisk vilja, menar Kant, bara om vi väljer att handla gott – eftersom de goda handlingarna är de moraliskt rätta (Kant 1793), även om det yttersta motivet skulle vara egenintresset.

Merparten av dagens teoretiker är kritiska till detta synsätt. Tortyr och vita lögner är sålunda för Kant likvärda handlingar. Det är i båda fallen viljan som är ”ond”.

The post En essä om ondskan ‒ del 2 first appeared on Opulens.

ONDSKA. I en uttömmande och informativ essä i tre delar undersöker Carsten Palmer Schale begreppet ondska och kommer så fram till specifika slutsatser. Detta är den första delen.

ONDSKA! Visst reagerar vi ofta spontant på det sättet när något ohyggligt inträffar. Korsfäst! Hämnas! Inför dödsstraff! Lås in fanskapet på verklig livstid och släng bort nyckeln! Ja, det är nog mycket mänskligt att drabbas av sådana känslor, och att i ögonblicket ge utlopp för vad som alltså ”bör göras”. Men är vi själva mindre ”onda” då, än de vi så snabbt begabbar och fördömer? Kanske, och troligen. Men vi är nog inte väldigt goda heller.

Snarare har vi att göra med spontana känsloutbrott, likt dem Pentti Renvall skildrar i sin analys av rättegångar under finskt 1500-tal. I vår tid står motsvarigheten till dessa att finna i kommentarsfälten på sociala medier.

Och även om de flesta av oss tycks uppfatta det ”onda” intuitivt, naturligtvis även jag, så är det nästan alltid handlingen och dess konsekvenser som fokuseras, mer sällan – åtminstone på djupet – de eventuella orsakerna. Särskilt de yttersta orsakerna.

Litteraturen, och måleriet, svämmar å sin sida över av illustrationer till och gestaltningar av just ondskan.

Vad är alltså ”ONDSKA”? Egentligen? I sig? Per se? Som sådan? Om detta råder milt uttryckt mycket delade meningar, och har så gjort sedan åtminstone den grekiska antiken.

Bland filosofer kan vi följa en del resonemangslinjer från exempelvis Aristoteles över Bibeln till Thomas av Aquino; ja, från Kant och Nietzsche till de mer nutida Arendt, Milgram, Bernstein, Calder, Card, Zimbardo och vidare.

Litteraturen, och måleriet, svämmar å sin sida över av illustrationer till och gestaltningar av just ondskan. Med en mäktig början i Jobs bok i Gamla Testamentet, över Augustinus och Dante, Shakespeare, samt en mängd renässanskonstnärer, vidare Milton, Goya, Blake och Dostojevskij till exempelvis våra samtida Camus, Bergman, Norén och Jelinek.

Vidare kan vi inledningsvis möjligen skilja på onda individer (Bundy, Fritzl, Manson) och onda kollektiv (till exempel nazismens, kommunismens, fascismens, IS). Samt allt däremellan (Breivik, Knutbysekten, Jim Jones). Men var eller är verkligen alla dessa individer, kollektiv och individer i kollektiv onda? Och hur skall vi förhålla oss till permanent eller temporärt psykiskt sjuka, psykopater och sociopater, genetiskt defekta, psykosgenombrott bland drogmissbrukare, religiösa och sekulära fundamentalister och fanatiker (ofta likgiltiga positivister)?

Till människor från synnerligen destruktiva uppväxtmiljöer (Carl Panzram), de människor som INTE ingrep under det synnerligen brutala mordet på Kitty Genovese, de som red förbi den nödställde i berättelsen om den barmhärtiga samariten, de av djävulen besatta?

Och hur kan vi – i denna kontext – förstå en sådan människa som Oskar Schindler?

Är – eller var – verkligen alla dessa människor (med undantag för Schindler) verkligen ONDA? Hur då? Vad betyder det?

Är exempelvis Anders Behring Breivik ondskan personifierad? Eller är han helt enkelt psykiskt sjuk, eller fullständigt tillräknelig – men ond? Prästerna använder religiös terminologi – mördaren har av sådana kallats ”ondskans tempelriddare”. Men också i annars helt sekulariserade tidningsspalter kan man läsa att ”det är ondskan själv som står inför rätta”.  

Några inledande reflektioner

Så här initialt vill jag tillåta mig en del reflektioner, som kanske kan hjälpa både mig och läsaren vidare. Problemet handlar alltså om ONDSKAN som företeelse och i sig och som sådan.

Litteraturen på området är, som vi förstått, ofantlig. Denna essä är dock, med tanke på detta, relativt kortfattad.

Det mesta som strukits handlar om de djupare religiösa utläggningarna, knastertorr filosofi och psykologi samt spontana reaktioner i massmedia. Allt detta behandlas emellertid i begränsad utsträckning. Syftet är att i någon mån komma åt problemets kärna, för att hitta vägar för att i möjligaste mån kunna motarbeta de handlingar, och konsekvenser av handlingar, som med fog kan betraktas som onda, men att göra detta genom att hitta ingångar till fenomenet som sådant, den yttersta eller innersta orsaken.

Gud och Djävulen får envar sin beskärda del, om än utan att jag riskerar att hamna på för djupt vatten. En fråga som i anslutning till det religiösa ständigt kommit upp i mitt huvud är annars: Är Gud också det ondas skapare? Mitt preliminära svar (för om något annat kan det ju inte bli tal) är ”ja”.

Två andra fenomen, som är besläktade med Gud och Satan, rör det goda och det onda. Är dessa varandras förutsättningar? Är Gud både god och ond? Även här är jag preliminärt benägen att svara jakande.

Slutligen: ämnet är så trassligt och komplext att en del upprepningar inte gått att undvika. Vi får kanske då anamma Paolo Freires tes, att upprepningen är inlärningens moder.

En särskild aspekt på det onda handlar om detta med episodisk eller permanent sjukdom – alternativt liknande tillstånd.

Exempel är psykopatier och sociopatier, schizofrenier och andra sjukdomar som kan ge upphov till hallucinationer och psykoser. Sådana sjukdomstillstånd, eller sjukdomsliknande tillstånd, betraktar jag inte som uttryck för ondska. Nej, sjukdom skall betraktas som sjukdom, både socialt och juridiskt. En annan om genetiska defekter; ett mer svårutrett ämne.

”Det finns avsiktligt goda handlingars som leder till oavsiktligt onda konsekvenser”, skriver Peter L Berger i efterordet till ”Making sense of Modern Times” och i den märkliga skriften ”Change”. Men också: ”Avsiktligt onda handlingar med oavsiktligt goda konsekvenser”.

Kan man förklara, och försvara, Eichmanns gärningar med hänvisning till hans tanklöshet?

Johan Asplund och Hanna Arendt är för övrigt inne på det rent tanklösa. Asplund i fallet med exceptionellt goda och/eller modiga handlingar. Arendt i fallet Eichmann. Asplund skall jag lämna därhän i just denna del, men återkommer kort till honom i när det gäller oss, som inte ingriper när något ont inträffar (fallet Kitty Genovese).

Arendt kommer jag att ge ett visst utrymme, men vill redan här ställa den franka frågan: kan man förklara, och försvara, Eichmanns gärningar med hänvisning till hans tanklöshet? I det senare fallet – försvara – är jag enig med Arendt: nej hans bestialitet går inte att försvara. I det förra fallet ställer jag mig mycket tveksam till Arendts analys. Jag tror inte att Eichmann på ett enkelt vis kan ses som banalt tanklös – eller banalt ond. Snarare är han fostrad till likgiltighet av systemet (nazismen).

Alla mina exempel i texten är inte representerade i mina slutsatser, och inte heller är alla mina slutsatser fullt ut representerade i löptexten.

Religionerna och ondskan

Det är klart att det onda är bekymmersam för religioner vilkas budskap så mycket handlar om Guds godhet och barmhärtighet. Den stora, bibliska berättelsen om Job tillhör världslitteraturens mest fulländade betraktelser över ondskans närvaro i en värld skapad av den gode Guden. Här konfronteras, som jag uppfattar det, ondskan och godheten på ett mycket paradoxalt vis.

Men det ondas existens är naturligtvis religiöst problematisk också från ett annat håll: Varifrån kommer ondskan? Är Gud också det ondas skapare?

Kyrkofadern Augustinus, menade att ondskan är nödvändig för att det goda skall vara möjligt (teodicéaspekten) Den judiske religionsfilosofen Maimonides på 1100-talet skrev att ondska i förhållande till godhet är som mörker i jämförelse med ljus. Liksom Thomas av Aquino på 1200-talet.

Det ligger i sakens natur, för att åberopa Jesaja (och Habackuk!) att samtidigt med skapande av ljus uppstår en möjlighet av mörker – med skapande av det goda uppstår möjligheten av det onda (och vice versa).

Vetenskaplig invändning

Att behandla ”ondskans” existens på detta sätt är dock oanvändbart, menar Baron-Cohen i sin bok The science of evil (2011). Enligt denne förklarar nämligen inte någonting och det hela får enbart ett drag av ”avståndstagande” och ”mystifikation”.

Då är Hannah Arendts tal om ”den banala ondskan” (oreflekterad, ogenomtänkt, nihilistisk, rutinmässig) mer klargörande, menar Cohen, i motsats till undertecknad. Den nazistiske krigsförbrytaren Adolf Eichmann, ansvarig för 440 000 ungerska judars död, som hon mötte under rättegången i Jerusalem, var en ”ordinary man” och hans ondska var alltså ”banal” – och därmed möjlig att förstå, eller åtminstone undersöka.

Hur då med en Schindlersk godhet?

Hursomhelst vill Baron-Cohen betona ett vetenskapligt närmande – det sociologiska, psykologiska och medicinska – och ersätta begreppet ”ondska” med den, enligt honom, vetenskapliga termen ”empatierosion”. Den ondska vi möter i form av mänsklig grymhet är en empati som eroderat.

Baron-Cohen håller dock inte med om den ofta framförda uppfattningen att alla människor kan fås att begå onda handlingar: som lägervakter och torterare, eller massmördare som Breivik.

Inte?

Invändning mot invändningen

Ett strängt vetenskapligt förhållningssätt, såsom Baron-Cohens leder emellertid även det till problem. Ett är att han ser människan som determinismens fånge, (helt) utan fri vilja – vilket gör att hon inte kan hållas ansvarig för sina handlingar.

Men å den andra sidan: den fria viljan? Denna är minst lika problematisk, enligt min personliga mening. Åtminstone uppfattad som absolut. 

Jag föredrar hypotesen att människan är skapad med både den goda och den onda driften. Människans är en komplex varelse, som styrs av ett samspel mellan goda och onda drifter. Från Talmud till den moderna psykoanalysen hittar vi också mer eller mindre rimliga antaganden eller postulat om detta.

Men är djävulen skapad av Gud själv, eller rentav en del av Gud? Det förefaller så: allt är skapat av Gud.

Å andra sidan har vi hypotesen om att människan föds som ett oskrivet blad – en tabula rasa – som kan formas till vads om helst.

Är detta sant? Redan genetiken och signalsubstanssystemet ger anledning att betrakta detta synsätt, som jag själv tidigare trodde på, med stor skepsis. Även det faktum att vi alla mer eller mindre helt plötsligt föds in i en laddad ”social situation”.

Ondskan, Satan och Gud själv

Både grekiskans diabolos och hebreiskans ha-Satan på hebreiska – det vill säga Djävulen – har speciella innebörder i det religiösa språket, som går tillbaka på ställen i Gamla Testamentet där exempelvis ett andeväsen uppträder som de frommas vedersakare, sätter dem på prov eller lockar dem till synd. 

Hit hör naturligtvis Job 1-2, men även Sak 3:1, där ”Anklagaren” är underordnad Gud och verksam med hans tillåtelse. I 1 Krön 21:1 används ordet som namn och syftar på en mer eller mindre självständig makt. Denne Satan kom så småningom att uppfattas som upphovet till allt ont i världen, och man fann honom representerad av ormen i berättelsen om människans olydnad och straff (1 Mos 3:1-15).

I Nya Testamentet har den diaboliske ha-Satan helt förvandlats till det ondas personifierade makt, som omväxlande kallas djävulen och Satan, ibland den Onde.

I Johannes Uppenbarelse/Uppenbarelseboken (eller Apokalypsen) utmålas den onda gestalten bland annat som drake i anslutning till gammaltestamentliga motiv. I andra sammanhang kallas han ”(denna) världens furste”(t.ex. Joh 12:31), ”Beliar” (2 Kor 6:15) eller ”fursten över luftens härskarmakt” (Ef 2:2).

Ondskans yttersta orsak är alltså Djävulen eller Satan, som i sin tur är skapad, eller åtminstone accepterad av, Gud själv.

I Jobs bok är Satan sålunda namnet på en ängel underkastad Gud, som påpekar människornas onda böjelser och handlingar för Gud. Satan har ingen makt om inte människorna gör onda saker. Efter att Gud framhäver Job som den mest rättrådiga människan på jorden ber Satan om tillstånd att pröva Jobs tro. Job blir med Guds tillåtelse (jämför med Abraham, Habackuk, Jesus, Faust) berövad sina tillgångar, hans tio barn dödas och han själv drabbas av varbölder över hela kroppen. Job vägrar ändå förbanna Gud och bevisar då sin rättrådighet mot Gud och stod emot ha-Satans prov.

Tron att Satan en gång var en ängel som gjorde uppror mot Gud finns emellertid inte explicit uttryckt i Bibeln, utan baseras snarare främst på slutsatser (till exempel inspirerade av skrivningar i Hesekiel).

Satan har också identifierats med den som som frestar Jesus i evangelierna, laglöshetens kraft i Andra Thessalonikerbrevet 2:7 och (alltså) draken i Uppenbarelseboken.

Ondskans yttersta orsak är alltså Djävulen eller Satan, som i sin tur är skapad, eller åtminstone accepterad av, Gud själv.

För min del innebär detta alltså att även Gud på något outgrundligt sätt inbegriper det onda.

Valet och situationen

En generell regel kan vara en god sammanfattning av erfarenheten av många enskilda val — men kan inte utgöra den yttersta instansen för handlingsvalet. Uppfattningen av den enskilda — den unika — mellanmänskliga situationen, i vilken det kan finnas drag, som inte täcks av den befintliga regeln, har företräde.

Valet har för övrigt minst två sidor. Valet här-och-nu tillsammans med en medväljande individ, som inte behöver innebära något annat än val av — låt oss säga — ”situationsdefinitioner”, utgör därvid den ena sidan (hur ser det hela ut, hur skall vi göra, vad skall vi tänka). Valets andra sida handlar däremot ofta om mer ”drastiska val” i mer eller mindre individuella eller kollektiva akutlägen. Valen hänger dock ihop.

Ansvaret

Känslor är för mig för-moraliska. Medkänslan pekar vidare på människans predikament som primärt social och medmänsklig. Som an-svarig människa. I alla medmänskliga och mellanmänskliga förhållanden ingår ett mått av moral. Denna moral kan formuleras på olika sätt.

Uppenbart är emellertid, förefaller det, att just medkänslan är en (medfödd) dygd som tar andra människors verklighet på allvar. Deras inre liv och känslor lika väl som deras yttre omständigheter. Medkänslan är en aktiv beredskap för samhörighet och solidaritet. Men vi föds nog också med motsatta impulser.

Denna 1700-talsuppfattning (Rousseau, Hume) har också på sina håll åter blivit modern. Det gjorde inte heller Jesus. Det gjorde inte heller många stora moralfilosofer (det bästa hos Bentham och Mill). En babys klagan i barnsalen tas upp av de övriga; sympatigråt kallar vi det. Vi sitter alla i samma båt. I den mån vi tar den moderna och försvarbara civilisationen på allvar, sitter vi också i samma båt; en båt som vi alltså alla — och gemensamt — bär ett ansvar för. Vi bör dock här inte glömma bort den ”dåliga” sida, vi också bär på, den förvrängda typen av Gemeinschaft, varom Tönnies, Renvall och Asplund talar.

Vi är ansvariga inför världen — och oss själva. Men vilken roll spelar den nutida massan för individens och den invigda gruppens ansvarskänsla?

När vi strävar efter att göra våra barn till ansvarsfulla personer hjälper vi dem till mognad. Det ansvar vi har för det vi gör, själva eller ihop med andra, varierar dock med de sociala och politiska strukturer eller situationer inom vilka vi agerar; men det växer med mognad. ”Det var hans fel” eller ”Det var hon som gjorde det” är typiska repliker i ett evigt mänskligt drama som spelas upp på nytt i varje generation.

Denna sorts omognad tenderar att förlängas in i vuxenheten. Nästan alla har en ursäkt när saker går fel. I maktens korridorer läggs dimridåer ut när maktmissbruk och korruption avslöjas. De som skall ta sitt ansvar gör det långt ifrån alltid. Samtidigt råder ingen brist på personer, som snabbt tar åt sig äran för det som går bra.

Vi är ansvariga inför världen — och oss själva. Men vilken roll spelar den nutida massan för individens och den invigda gruppens ansvarskänsla? Ja, menar jag med viss emfas: vilken roll spelar massmedier? Enligt min ringa åsikt, är massmedier betydligt mer intresserade av ondska och sensationer än av godhet och vanligheter. Varför? Som någon författare uttryckt det:

”Ondska är ju mycket roligare än godhet, eller hur?” (min kursivering).

Kierkegaard menade — redan på sin tid — att massan gör individen förhärdad och oansvarig; att den försvagar ansvarskänslan genom att förminska den till ett minimum. Augustinus för ett långt resonemang om ansvar, i sina Confessiones, närmare bestämt i anslutning till sina meditationer över sin ungdoms syndiga leverne; och liksom Aristoteles och existentialisterna hävdade han det personliga ansvaret. Men att ansvaret är personligt, innebär inte att vi inte har ansvar också för andra — och de för oss; att vårt ansvar är delat och gemensamt.

Ändå kan man, vid läsningen av etisk litteratur, få den uppfattningen, att ansvar enbart har med det egna att göra (se till exempel Holte, R., Hof, H., Hemberg, J. & Jeffner, A.: Etiska problem. Verbum, 1970). ”Jag tar mitt ansvar” eller ”Han är ansvarig för sina handlingar” (under vissa betingelser; och det är just dessa som ofta diskuteras i den akademiska litteraturen på området) kan det till exempel heta. Och, visst: Jag såväl som Du och Han eller Hon eller Hen är naturligtvis ansvariga för våra handlingar.

Medansvaret

Ur ett socialt perspektiv ter det sig, enligt min åsikt, emellertid mer än rimligt att hävda, att detta ansvar dels är ett ansvar som omfattar både egna och andras gärningar, dels är ett ansvar som är delat med andra. I vilken grad det handlar om ansvar för andras gärningar respektive om delat ansvar är, tycks det mig, snarare en fråga om betoningar längs en skala mellan extremer. För mig förefaller därmed en rimlig mittpunkt på skalan — den punkt vi ständigt bör utgå från — vara det gemensamma eller delade ansvaret; alltså medansvaret.

Somliga betonar sålunda det egna ansvaret för egna gärningar; mest extremt troligen Sartre (till exempel i romanen om Jean Genet; till exempel i ett av sina båda filosofiska huvudverk, L´Être et le néant). Andra betonar sålunda det absoluta ansvaret för den Andre; mest extremt förmodligen Lévinas (till exempel i huvudverken Totalité et infini och Autrement qu´être ou au-déla de l´essence).

Beträffande tankegångarna om andras absoluta ansvar för våra gärningar respektive vårt egna absoluta oansvar för andras gärningar förekommer väl dessa sparsamt i den filosofiska facklitteraturen, men tycks icke desto mindre ha ymnigt med företrädare i den konkreta vardagsverkligheten. Ett ”Ta hand om mig; hjälp mig!” är heller inte bara ett uttryck för en slapp oansvarighet — utan i vissa fall även ett berättigat krav (till exempel i fall av viss psykisk sjukdom eller på operationsbordet).

Men ibland handlar det om just slapp oansvarighet. Detta med att vara absolut oansvarig för andras gärningar (och i vissa fall till och med sina egna) — i den mån vi inte är djupt och direkt involverade i något gemensamt och medvetet projekt — är en betydligt mer bekymmersam historia.

Frågan är rentav, om inte detta är ett mycket vanligt förhållningssätt i vår tid. Dessutom har vi åtminstone en författare i ”vår tid” (Hitler) som med kraft framfört denna ståndpunkt rörande åtminstone ”vissa andra”, och många som i kritiska ordalag berört attityden (Lasch, Cox, C W Mills, Weber, Habermas, Ofstad, med flera.) som sådan — i avsikt att eliminera den.

En lång rad betydande tänkare har emellertid både direkt och indirekt naturligtvis pläderat för medansvaret, om än  från delvis olika utgångspunkter och med olika språkbruk.

Öppna företrädare för medansvaret har till exempel varit Perikles, stoikerna, Konfucius, Jesus, författarna av Bhagavadgita och de bhaktifromma, Thomas av Aquino, Marx, Mill, Buber, Jaspers och Habermas.

The post En essä om ondskan ‒ del 1 first appeared on Opulens.

FÖRNUFTET. Ibland ser man bara det som är, andra stunder det som inte är i det som är, så att det som är försvinner. Så livsnödvändig denna dubbelhet är, den förtröstan en annan värld kan ge. Istället – nuet som livets tempel, impulserna, lusten som vägvisare, ”självförverkligandet”. Man säger: det är förnuftets fel, vi är för rationella.

Fel, bara förnuftet kan se förnuftets gränser, bara förnuftet kan bära det ansvaret. Tron är det reservat förnuftet måste bygga; det som inte är, ännu inte är, men måste finnas. Tron är inte känslor, men fylls med känslor. Om inte kommer livsanden dödfödd till världen.

Nej, detta är inte religion. Gud kommer för alltid förbli det stora som inte är. Musik, Bill Fay: The geese are flying westward.

Stellan Lindqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Nattliga tankar innan Imovane first appeared on Opulens.

TEATER. Lena Torquato Lidén har sett den aktuella pjäsen “Tusen år hos Gud” av Stig Dagerman, på Göteborgs dramatiska teater. Hon gillar föreställningen men tycker ändå att den lämnar en del övrigt att önska.

Tusen år hos Gud av Stig Dagerman
Göteborgs Dramatiska Teater
Spelas t o m den 29 april

En halvtrappa ner i Stigbergsliden stiger vi in och kontrasten till den snöigt vita gatan är stark. Det är mörkt och ombonat med vackra foton från tidigare föreställningar på väggen vid den lilla baren. Det blir snart fullsatt och av sorlet att döma är det många som sett flera av denna lilla teaters föreställningar genom åren.

Sorlet tystnar och vi förflyttar oss till Newtons arbetsrum, en stormig natt. Scenografins dovt belysta fönster och ljudet av den vinande vinden omger Erik Åkerlind som spelar Newton själv, med käpp och iklädd trikåer och lång särk.

Han vandrar i tystnad omkring bland sina ting innan han börjar ta tid på hur lång tid det tar för först en sten och sedan en tyglapp att falla till marken. Slutligen testar han, med ett brak, hur lång tid det tar för honom själv att falla i marken. Det ser ut att göra ont.

Han tar sig upp och en snabb och ordrik monolog tar vid. Han talar om alla de saker som vi i mänskligheten bär på, på ett sätt är detta en deprimerande föreställning men dess ljuspunkter består som så många gånger innan, i Erik Åkerlinds komiska ådra som kan bära upp hela historien och även det faktum att hans motspelare som knackar på, kliver in och tar plats i scenen inte gör sin tolkning av Gud på ett speciellt intressant sätt.

Det är synd att framförandet som Karin Lycke gör inte är mer förtroendeingivande. Men samtidigt kan det finnas en poäng i det, därför att denna föreställning är en konversation mellan Newton och Gud och den allsmäktige vet ju redan svaret på allt.

Det enda Newton gör är att låta Gud uppleva mänsklighetens lidande från insidan av olika människor. Uppenbarligen påverkar det, men frågan är vilken skillnad det kan göra i sammanhanget? I utbyte vill Newton att hans kropp ska upphäva naturlagarna när han dör. Men är det möjligt att göra ett sådant avtal, eller ens önskvärt? Jag tycker om föreställningen men den lämnar också en del frågetecken.

The post Bra föreställning, trots frågetecken first appeared on Opulens.

NATURALISM. “Vi behöver förlika oss med att det kvittar stjärnorna lika om någon är född eller död, med att ingenting i världen kan tala om för oss vad som är rättvist, gott och vackert”, skriver Peder Palmstierna.

Sverige beskrivs som ett höggradigt sekulariserat land. Det betyder inte att alla är ateister – långt ifrån. Visserligen är det omkring två tredjedelar som aldrig ber och aldrig deltar i någon gudstjänst, och enbart cirka 15% säger sig tro på en personlig gud – men samtidigt är det 46% som säger sig tro på “en opersonlig makt eller kraft”. Den mest märkbara kulturella yttringen av vår sekularisering är alltså inte en allmän ateism, utan kanske snarare att oavsett vad man tror på, är det inget som diskuteras högt – tron är en privatsak.

En aspekt av att tro på högre makter, personliga eller opersonliga, är att se universum som något som det finns en avsikt, en förutbestämd mening med. Att en sådan tro tycks så vanlig även i ett sekulärt samhälle som Sverige kan säkert hänga ihop med människans evolutionära historia, där tron på en avsikt bakom allt kunde hjälpa människan att förutse och avvärja faror. Våra mänskliga hjärnor och vårt språk är dessutom utvecklade under förhållanden där orsak logiskt föregår verkan. Vår mänskliga logik gör att det verkar ologiskt att universum skulle kunna fungera på något annat sätt – även om universum inte nödvändigtvis följer mänsklig logik. Dessa tänkbara förklaringar till människans upplevelse av en avsikt bakom universum visar jag på i min förra text i Opulens.

Ytterligare ett skäl till att så många ändå tror på en högre makt kan vara att många mår bra av det. Aaron Antonovsky formulerade på 80-talet begreppet KASAM, Känsla av sammanhang (engelska: SOC, Sense of Coherence) efter att ha studerat hälsan hos överlevare av nazisternas förintelseläger. Detta begrepp är en hörnsten i den salutogena teori som Antonovsky grundade och som fortfarande har ett stort inflytande över vården och utforskas inom vårdvetenskap.

Antonovsky delade upp KASAM i tre komponenter: känslan av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Alltså ungefär att man förstår vad det är som händer; man är inte fullkomligt maktlös inför det (även om det i ett förintelseläger kanske bara är den egna inre värdigheten man har makt över), och man kan se någon form av mening i det som sker – att det är värt besväret att bry sig.

Den som inte är religiös, däremot, får uppfinna sin KASAM själv.

Den religiöse har möjlighet att finna detta i sitt samfund eller i sin heliga skrift. Även om man kan tvivla så är man inte ensam, utan kan finna stöd hos sina medtroende. Vackert så, så länge man inte tvingar sin tro på andra.

Den som inte är religiös, däremot, får uppfinna sin KASAM själv. Kan tron på “något mer”, en “opersonlig, högre makt” vara ett uttryck för detta? Något som ger en tillräcklig känsla av just begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet? Föga förvånande i så fall att så många har en sådan tro.

Om vi återvänder till stenåldersmänniskan, så var hon troligen redan kapabel att reflektera över sin egen existens och utsatthet – stenåldersgravar är ett tydligt tecken på det. Hon kunde redan läsa in avsikter bakom varje skeende. Hur skulle hon förhålla sig till denna upplevda avsikt i en värld som kunde dölja faror bakom varje buske? Uppfattade hon avsikten som välvillig, fientlig eller likgiltig?

Frågor utan svar. I vår tid, då världen är tämjd, välfärdsstaten uppfunnen och kristendomen sedan länge predikat syndernas förlåtelse och guds godhet, ligger det nog nära till hands att uppfatta en avsikt bakom kosmos som mer välvillig än fientlig till människan. Något som säkert gör världen både mer begriplig, hanterbar och meningsfull. Den vaga tron på “något” kanske inte skänker nog med KASAM för att överleva ett förintelseläger, men väl för att ta sig igenom ett normalt svenskt liv. Även den fattige bonndrängen Alfred i Katthult hade det inte så illa ställt, och de sociala orättvisorna han ändå led av gick att hantera med drömmen om en lön för mödan i livet efter detta. Det är honom väl unt.

Men så finns det resten av oss, som bara inte får ihop världens beskaffenhet med tanken om en avsikt bakom allt, inte en fientlig och i synnerhet inte en välvillig – teodicéproblemet skaver för mycket. Som ser en bräcklig illusion i den fattige bonndrängens visserligen vackra visa och kanske snarare stämmer in i The Cures rader: The world is neither fair nor unfair / the idea is just a way for us to understand. Även vi är människor som mår bra av en hög KASAM. Men hur kan det vara möjligt, med en naturalistisk syn på världen, där naturen är i avsaknad av varje tillstymmelse till avsikt?

Att det kan vara svårt att förstå kanske beror på att det är så lätt att blanda ihop begreppen avsikt och mening. Likväl är ordet meningsfullt inte synonymt med att det finns en förutbestämd mening eller avsikt med något. I avsaknad av detta kan vi ändå medvetet utnyttja våra hjärnors förmåga att se mönster i kaos, till att skapa mening i tillvaron där ingen mening fanns.

Låt oss återvända till begreppet KASAM. Hur kan en naturalists KASAM se ut? För begripligheten är det naturligt att vända sig till vetenskapen, som ju utforskar orsakssambanden i vår omvärld. Men det är inte det enda – man behöver inte tro på högre makter för att vända sig till konst, musik och litteratur när man vill begripa sig på erfarenheten av att vara människa, en fråga som faller utanför vetenskapens domäner. För att hantera det som sker kan vi vända oss till politiken för att försöka göra samhället mer rättvist, eller till psykologin eller filosofin för att hantera de “orättvisor” som livet självt bereder oss. Det kan vara så enkelt som att bara försjunka i nuet – som i Lisa Ekdahls visa: Med kroppen mot jorden och blicken i det eviga blå / är jag bortom tankarna och orden, där finns inget jag måste förstå.

För att sedan skapa mening åt sig är det lätt att hänvisa till att ägna sig åt något meningsfullt, som att forska fram ett botemedel mot cancer eller arbeta för fred på jorden. Men det är inte alla förunnat att ha så betydelsefulla sysslor som sitt yrke. Vardagen och samhället kedjar oss lätt vid en grottekvarn som tycks konstruerad för att mala fram mer jobb och inget annat. Albert Camus lyfter i “Myten om Sisyfos” tanken att vi kan besegra den absurda meningslösheten genom att bestämma oss för att se den som meningsfull. Det är kanske lättare att förlika sig med en meningslös tillvaro om man likt Sisyfos har evigheten på sig utan någon utsikt till förändring. Och det handlar ju inte bara om den grå vardagen – hur kan man se mening i det som sker när man drabbas av livets hårda slag – sjukdomar och förtida död, till exempel?

Som naturalist behöver man alltså lära sig att leva med tanken att det som sker inte har något syfte.

Jag ser paralleller i de tre komponenterna i KASAM och de tre tidsperspektiven: det förflutna, nuet och framtiden. Det handlar då om att ha ett personligt tillfredsställande svar på frågorna: Hur blev det så här? Vad gör jag nu? Samt för meningsfullheten framtidsperspektivet: Vad kan jag lära mig av det skedda för att bli en rikare, mer kompetent människa och stå bättre rustad i framtiden? På så vis kan man konstruera sin egen mening till det i sig meningslösa.

Som naturalist behöver man alltså lära sig att leva med tanken att det som sker inte har något syfte, att det inte är nödvändigt, samtidigt som vissa skeenden är oundvikliga, bortom vår kontroll. Det är en del av livet. Vi behöver förlika oss med att det kvittar stjärnorna lika om någon är född eller död, med att ingenting i världen kan tala om för oss vad som är rättvist, gott och vackert. Det är istället helt upp till oss människor att fylla världen med dessa ting – och det i konflikt med människor som tycker annorlunda, med naturlagarnas begränsningar och med våra egna tillkortakommanden som människor.

Det är ett ansvar som kan tyckas skrämmande och svårt. Att utveckla en tro på ett mer odefinierat något, som ger mening och sammanhang åt tillvaron, kräver troligen mindre ansträngning. Att själv formulera personligt tillfredsställande svar på livets frågor är dock en stor möjlighet för den som tar sig an uppgiften. Men för att kunna förverkliga denna möjlighet behöver man se den, och i Sverige, där vi som sagt ser inte bara religion utan existentiella frågor överlag som en privatsak, för känsligt för att diskutera – här kanske det är lätt att känna sig ensam i sina funderingar kring dessa frågor, oavsett om man tror på en avsikt eller ej.

Det är fullt berättigat att utbrista med Strindberg att Det är synd om människorna. Men det är inget skäl att bli sittande och tycka synd om sig själv. Det är snarare ett skäl att lyfta blicken till sina medmänniskor, prata öppet och lyhört om de svåra frågorna och börja skapa en mer meningsfull värld tillsammans, oavsett tro. En hållbarare värld, där det kanske inte är lika synd om människan eller hennes omgivning som i den splittrade värld vi lever i idag.

The post Meningen med meningen first appeared on Opulens.

COMEBACK. “The return of the God” skriver Zlatan Ibrahimovic på Instagram och Twitter apropå att han nu är tillbaka i svenska landslaget. Kent Wisti har en krassare syn på veckans stora sportnyhet.

The post Kent Wisti om Uppståndelsen first appeared on Opulens.

SAMVERKAN. “På någon nivå händer det något med Jorden – och med allt levande. Och jag tror att alla mänskliga kunskapsfält måste samverka för att kunna tänka bortom det som begränsar oss. Här tror jag att litteraturen och retoriken kan öppna för analogier”, skriver Lis Lovén.

Om vi tänker oss att Jorden i sig är ett levande väsen, då borde vi tänka bortanför det mänskligas inskränkta gränser. För då är Jorden och Livet i sig själv så mycket mer.

Jag tänker mig inte att jag skapar mig en ideologisk tankemodell när jag nu talar om Jorden. Det levande som denna planet består av står bortom politiska och ideologiska modeller. Just för att vi som individer gärna blir negativa när vi slåss om det politiska eller om det enda rätta. Därför vill jag personligen gå bortom det politiska – även om jag kan hitta en skönhet i mänsklighetens förmåga att tänka ut saker och ting. Och som konstnär vill jag hellre se till skönheten. Och jag tänker mig inte att gud ”konstruerade” skönheten. Den, skönheten alltså, är en skapelse och innehåller allt. Den innehåller Jorden som levande mekanism.

Häromdagen satt jag och studerade i en bildordbok med önskan att lära mig mera engelska ord och termer. Jag lärde mig termer utifrån geologi, meteorologi, näringskedjan, gps och mycket mer. Tanken slog mig då. Om Guds själva öga är ett slags gps så ser hen allt. Och vi ingår som allra djupast i denna skapelse.

Ja, jag är djupt intresserad av religion och tror nog jag har lärt mig en del om detta ämne. Jag är inte intresserad av att ha rätt hela tiden. Snarare tror jag att all tankeverksamhet ska föra oss framåt mot ett möjligt svar. I den meningen är våra tankemodeller giltiga och där kan jag nog gå med på att ideologier har sina viktiga poänger. (det hela är för mig en paradox – och all religion är en sann paradox!)

Tänk om Jorden såsom varande en levande organism genomgår en global mutation. Då är inte loppet kört än! Och har inte de olika geologiska epokerna hela tiden genomgått olika faser? Kanske befinner vi oss i en geologisk fas – och härifrån kan vi hoppas på en form av överlevnad.

Jag tänker mig inte att Gud straffar oss. Men jag tror att Gud behöver oss som medskapare och medhjälpare. Och på sätt och vis måste vi hoppas på det bästa. Kanske är pandemin ett svar på vad mänskligheten har gjort mot Jorden. Moder Jord? Tanken att kvinnan står Jorden nära och himlen tillhör mannen, det är en modell som både kan diskuteras och visserligen kritiseras.

Men att föda liv handlar om celler och molekyler och – mutation?

På någon nivå händer det något med Jorden – och med allt levande. Och jag tror att alla mänskliga kunskapsfält måste samverka för att kunna tänka bortom det som begränsar oss. Här tror jag att litteraturen och retoriken kan öppna för analogier. Just detta att varje litterär figur innehåller bildspråk som för oss bortom det begränsande och det invanda. Att ta språket som hjälp innebär att i analogierna kan vi se sambanden mellan det ena och det andra. Himmel som ser Jord. Och Jord som blickar mot himlen. I den språkliga personifikationen blir allting levandegjort. Och förstår alla poeter detta eller begränsar de sig blott och bart till en fadd postmodernism?

Nej, det är inte tid att slåss om den rätta litterära teorin. Det är dags att öppna de litterära figurerna till det de är ämnade för. Att se bortom det egna jaget! Och där någonstans kommer det levande livet oss till mötes. Allt är inlemmat i ett högre öga (Guds gps) där vi är synade under lupp. Vi kommer helt enkelt inte undan. Vi måste erkänna oss som en del av tallar, skog, berg, öken. Och i den uråldriga poesien finns alla arketyper färdiggjorda och väntar på oss. I en djup litterär analogi kan jag – om så för en kort stund – skönja hur saker hänger ihop. Himmel, hav, horisont!

Och vi måste lära oss av historien, för den blickar ner via gps. Och vi är där vi är och ingen annanstans. Vi är alla del av samma ensamhet. Vi är poetiska solitärer på jakt efter ett djupare och större sammanhang! Tror jag…

The post Jorden – Ett levande väsen ? first appeared on Opulens.

GUDSTRO. “Den som saknar en religiös tradition med ett fast ramverk och en beprövad begreppsapparat har inte mycket att hoppas på. Gud finns visserligen överallt hela tiden, men ändå som det verkar mer i kyrkan än till exempel på Gekås i Ullared”, skriver Patrik Stigsson som läst Joel Halldorfs nya bok.

Gud: Jakten. Existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet
Av Joel Halldorf
Fri tanke förlag

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria och skriver regelbundet i Expressen Kultur och tidningen Dagen. Han är också en tongivande samtidsröst när frågor om andlighet och Gud diskuteras i olika forum.

I Halldorfs nya bok bok är tesen att människors längtan efter det heliga är grundläggande. Alla är religiösa, men den moderna människan har vänt traditionerna ryggen och försöker tillfredsställa sina andliga behov genom olika religionssubstitut, till exempel konsumtion. Eftersom de religiösa traditionerna förvaltar språk för det heliga har deras borttynande lett till en försvagad andlig känslighet.

Halldorf säger att boken är en inbjudan till samtal. Alla som försöker adressera människans existentiella villkor är för honom viktiga samtalspartners. Detta är ett sympatiskt anslag, värt att ta på allvar.

Halldorfs förhoppning om att ett sådant samtal ska kunna äga rum inom ramen för den kristna traditionen är dock sannolikt orealistisk. Denna traditions representanter i Sverige har över tid visat sig oförmögna att möta människors andliga behov och frågor.

När biskop emeritus Bengt Wadensjö för några år sedan i ett dialogförsök påpekade att mer än en tredjedel av svenska folket och två tredjedelar av landets ungdomar tror på reinkarnation och att detta är en utmaning för kyrkan, svarade den kristna tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund så här:

“Det är möjligt att det stämmer, att tron på att själen efter döden återföds i en ny kropp har angripit Sverige likt en epidemi av digerdödsmått. I så fall är det alldeles förfärligt. Och ett kvitto på att svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan, med fortfarande två tredjedelar av befolkningen som medlemmar, har misslyckat med sin grundläggande uppgift – att sprida evangelium, att göra människor till Jesu efterföljare.”

Ett märkligt förringande av en trosföreställning som drygt en miljard hinduer omfattar.

Flera andra tunga representanter ur den svenska kristenheten reagerade på ett liknande sätt. Halldorf kallar själv i boken reinkarnation för en form av övernaturlighet, och nämner den i samma mening som tron på utomjordingar. Ett märkligt förringande av en trosföreställning som drygt en miljard hinduer omfattar.

Det är ett faktum att idéer som karma och reinkarnation för många i väst är mer användbara och gör världen mer begriplig än kristna begrepp som arvsynden, inkarnationstanken och treenigheten. Men när en utbredd uppfattning, som inte på ett tydligt sätt bekräftas i Bibeln kommer på tal famlar kyrkan i blindo. Eller markerar helt enkelt avstånd.

Halldorf menar att tystnaden kring andliga och existentiella frågor beror på att vi gjort dem till en privatsak. Men kan det inte snarare vara så att en lyhörd, öppen och fördomsfri samtalspartner saknats? Kan det inte vara så att kyrkan genom sin brist på självkritik och flexibilitet tvingat fram språkförbistringen?

Om den kristna traditionen rymmer storartad livsvisdom, vilket Halldorf med emfas hävdar, varför är det då så förbenat svårt för den moderna människan att få syn på den?

Halldorf menar vidare att arenarock, idrottsupplevelser och det han kallar “kosmiska trippar med hjälp av droger” inte kan ge oss någon djupare andlig tillfredsställelse. Men vad är det i så fall rent konkret som den kristna traditionen har att erbjuda som alternativ? Vilket är kyrkans svar på den starka och berikande andliga upplevelse man erfar när man under en Bruce Springsteen-konsert tillsammans med sextiotusen andra andra sjunger:

We’d go down to the river
And into the river we’d dive
Oh down to the river we’d ride

Högmässans psalmsång? Syndabekännelsen? Herrens bön?

Halldorf befarar att arenarocken och sökandet efter peak experiences gör oss mindre känsliga för den småskaliga vardagsandligheten. I själva verket är stjärnhimlen sällan så vacker och gudomligt gåtfull som när man lämnar Ullevi efter en konsert med Bruce Springsteen.

Halldorf berättar själv om en existentiell svindelupplevelse han är med om vid Grand Canyon. Vad är det om inte ett typexempel på en peak experience? Denna upplevelse har inte trubbat av Halldorf. Den tycks tvärtom ha fört honom närmare Gud.

Man kan också fråga sig varför den andliga verklighet som skymtar i den schamanledda ayahuasca-ceremonin skulle vara mindre värd än den som möter oss i nattvarden. Snackar vi tradition så är förmodligen schamanismen världens äldsta form av religionsutövning.

Detsamma gäller de yoga, mindfulness och qigong-grupper som människor i dag i stort antal söker sig till. De andliga traditioner ur vilka dessa springer är mångtusenåriga.

Människor är sociala varelser, som är i behov av gemenskap, säger Halldorf. Därför måste det finnas ord och begrepp som kan användas för att tala om Gud. Dessa hittar vi i de etablerade religiösa traditionerna. Men är verkligen behovet av att uppleva mysteriet och att känna guds närvaro synonymt med behovet av gemenskap med andra människor?

Eftersom mitt eget högst levande samtal med Gud aldrig har förutsatt någon särskild tradition, kyrka eller församling, utan snarare begränsats av sådant, så ifrågasätter jag Halldorfs grundpremiss i boken. Alltså den att tradition, ritualer och gemenskap är vägen till Gud, och att detta måste till för att släcka törsten efter sanning, djup och helighet.

I Halldorfs värld finns det människor som är kristna, och så finns det andra kategorier människor. Ett bejakande av en viss tradition, kyrka, sekt, församling, politiskt parti eller idrottsklubb leder ofelbart till den sortens gränsdragning. Ett vi och dom skapas. I själva verket finns det bara människor.

De som kallar sig kristna tycker om att citera Paulus ord: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Men för att detta konstaterande verkligen ska bygga hållbara broar krävs att de kristna släpper all prestige och börjar se Kristus som ett sinnestillstånd.

Gud kan bara ge sig till känna på ett sätt – som en individuell upplevelse. När du delar denna upplevelse med andra kommer du att använda de ord, namn och begrepp som finns tillgängliga på ditt språk, i din tid och i din kulturkrets. Du kan kalla upplevelsen Jesus, den heliga ande, Universum, Wakan Tanka, Krishna eller något annat. De namn och den form du ger upplevelsen kommer dock aldrig ända fram. Gud befinner sig bortom språket, bortom definitioner, bortom traditioner och till och med bortom det vi kallar ”tro”.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det viktiga är inte vilken tradition den du delar din gudsupplevelse med tillhör, utan om denne är stämd i samma andliga tonart som du själv. Samstämmighet uppstår när det finns en gemensam existentiell klangbotten. Om en sådan finns så spelar det inte så stor roll vad du tror att du tror på. En pingstvän kan till exempel känna en djup existentiell samhörighet med en sekulär humanist, trots att deras respektive fantasier om hur tillvaron är metafysiskt strukturerad inte i alla delar är kompatibla.

Halldorf analyserar i boken flera samtida tendenser och företeelser. Knutby, Jordan B Peterson, scientologikyrkan, Trump och den kristna högern, islam, metoo och det han kallar nyhedendomen. Hans sätt att kontrastera detta mot den egna kristna världsåskådningen gör framställningen personlig. Men det är först i det fina avslutande kapitlet Tre andliga råd som han helt lämnar det historiska och religionssociologiska anslaget.

Halldorf räknar upp en lång rad religionssubstitut som han misstänker inte kommer att hjälpa människor nämnvärt. Den som saknar en religiös tradition med ett fast ramverk och en beprövad begreppsapparat har inte mycket att hoppas på. Gud finns visserligen överallt hela tiden, men ändå som det verkar mer i kyrkan än till exempel på Gekås i Ullared.

Vad Halldorf glömmer är de semireligiösa rörelser som bubblar under ytan. Som flyger under svensk medias radar, men är väl synliga i sociala medier. Circling är ett av dem. Cirkling presenteras som en syntes av kunskap från psykologi, filosofi och andlig visdom. Erfarenheter som vävts samman och destillerats till en praktisk och användbar metod för att åstadkomma förändring. Delvis konstform, delvis meditation och delvis gruppkonversation.

Snarare än en återgång till kyrkobesök och bibelstudier är det kanske denna form framtidens andligheten kommer att ta sig?

Oavsett invändningar är Halldorfs samtalsinvit i boken berömvärd. Låt oss hoppas att många hakar på. En utgångspunkt för fortsatt dialog kanske kan vara Henri Michaux ord: ”Spårar du en väg, varning. Du får svårt att återvända till öppen terräng”.

The post Kyrkan ingen förutsättning för samtal med Gud first appeared on Opulens.

UTSATTHET. Petrus fryser. Varje natt. Han sover inte många timmar. Hård och kall sten är hans huvudkudde och madrass, skriver Crister Enander som lärt känna mannen från Transsylvanien som sover utanför Lunds domkyrka.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det drar kallt utmed golvet. Täcket värmer.

Himlen är blå. Det är bett i luften. Kyrkklockorna i Domkyrkan slår vackert sina slag, en spröd klang ljuder varje kvart.

Att bo granne med Gud har sina världsliga förtjänster och fördelar.

Under en dryg månad har jag umgåtts med och snart blivit vän på riktigt med en man som heter Petrus. Femtiofyra år. Han bär alltid ett litet välhamrat kors. Om det är silver eller inte, det vet jag inte. Hur som helst så är han ortodox och kristen – grekisk eller rysk, det vet jag inte. Petrus och jag har inget språk gemensamt, förutom några nästan bortglömda glosor på ungerska som rasslar runt långt bak i mitt minne, alltmedan ungerska är hans förstaspråk. Hans svenska blir stadigt bättre.

Detta år är tredje året i rad som han är här i Sverige. Han är, vad somliga kallar, ”tiggare”. I verkligheten, och särskilt i Petrus fall, betyder det att han inte kan få ett arbete. Varken i sitt hemland eller här i Sverige.

Prova gärna att tigga om ni tvivlar på mitt ord.

Rädd för att arbeta och hugga i är han sannerligen inte. De hårda och tråkiga städjobb, att bära och flytta tunga grejer och liknande påhugg, som jag lyckats förmedla till grannar och affärsidkare här i närheten, har han utfört perfekt och med bevarad arbetsglädje. De ber honom ofta att komma tillbaka. Då trivs han.

Arbete är – det begriper nog till och med högfärdiga svenskar från den allra knepigaste medelklass – mycket bättre och värdigare än tvingas till att tigga. Prova gärna att tigga om ni tvivlar på mitt ord. Jag har gjort det även om det nu är längesedan. Då var det Unni Drougge, då tidskriftsredaktör, som ville ha en bra och rått närgången artikel om hur det är att tigga. Och hon fick mig att ställa mig i tunnelbanan och kröka rygg inför alla stressade svenskar. Det var en nyttig erfarenhet.

Petrus har två stora problem just nu.

Han är hemlös.

Och han har, i en mindre by på sluttningarna i Transsylvanien, en nioårig dotter. Petronella är hennes dopnamn. Hon är minst sagt duktig i skolan. Hon pratar redan en hyfsad engelska. Men hon är bara nio år och lite blyg. De gånger som jag har pratat med henne i telefon avbryts ofta på grund av att hon blir aningen generad eller börjar fnittra.

På ett foto som Petrus visat mig har Petronella mörkt, nästan svart hår som är mycket långt. Det syns tydligt att hon är stolt över sitt hår. Trots fattigdom, en vidrig fattigdom som vi här i Sverige knappt kan föreställa oss hur mycket vi än anstränger oss, verkar hon – på barns vis – att vara lycklig. Hon längtar varje dag till skolan. Där kommer hon till sin rätt.

Numera sover hennes pappa Petrus i en fönsternisch i Domkyrkan. Han tar varje dag vatten från den lilla fontänen, skurar sedan rent den gamla vackra grå stenen och breder ut ett madrassliknande underlag och kryper därefter in och försöker sova. Det blir inte många timmars sömn per natt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Och här gäller samma sak: prova om ni tvivlar på vad jag säger. Själv har jag till och med problem att komma till ro inne i ett tält. Sova i en av dessa tusenåriga fönsternischer kan jag inte. Jag är alldeles för lång. Jag får inte plats.

Men en natt, när det fortfarande var varmare, prövade jag att sova på en av sofforna på Stortorget. Där brukade Petrus försöka sova tidigare, det vill säga innan alla studenter kom tillbaka för höstterminen. Nu stör de honom under nätterna. De är på tok för fulla och saknar då fullkomligt omdöme och respekt. Det är, jag lovar, nästintill omöjligt att få ens tio minuters sömn på den förbannade bänken. Kroppen värker. Ljuden från bilar, människor, babblande och fulla studenter, vinglande cyklister stör och avbryter sömnen hela tiden.

Ryckigt. Sönderhackat. Plågsamma och otäcka drömmar som flyter samman med vad som händer och sker på torget.

Vidrigt – så lyder mitt betyg på denna rastplats i natten.

Han är full av planer inför framtiden. Samtidigt tycks han hela tiden underskatta riskerna med det sätt som han tvingas leva på. Blir det minusgrader så dör han.

Ingen hjälper Petrus. Jag har – precis som Petrus många gånger före mig – varit inne i Domkyrkoforum och talat med Domkyrkokaplanen, Lena Sjöstrand, en vänlig kvinna som jag tidigare stött på inne i Domkyrkan. Jag har svårt att på allvar förstå hennes sätt att resonera. Och även Domkyrkoförsamlingens enda diakon, Sandra Lindqvist, satt jag ner med och försökte förklara för henne hur jag såg på och hade förstått Petrus akuta behov. Hon förstod och förklarade att de hade ”en lista med mer än femtio personer” som väntar på hjälp.

Listan hjälper inte Petrus, inte heller deras sätt att se deltagande och förstående ut när de med nickande hummanden lyssnade på vad jag sade. Diakonens händer är dock bakbundna; hennes vilja att hjälpa är osedvanligt mycket god. Domkyrkan sparar in på pengar till diakonins hjälpverksamhet.

På nätterna lägger sig Petrus på den hårda stenen, han kryper ihop för att skydda sig mot vind och kyla. Nätterna blir allt kallare och kallare. I natt vräkte regnet ner, om vinden vände regnade det rakt in i fönsternischen där han har sitt nattläger.

Vreden och skammen väller upp inom mig. Vanmakten vägrar jag. Häromkvällen satt vi här hos mig och åt bröd och salami tillsammans med en vän till mig, konstnären Andrzej Ploski. Jag kunde se hur bra Petrus trivdes.

Han är full av planer inför framtiden. Samtidigt tycks han hela tiden underskatta riskerna med det sätt som han tvingas leva på. Blir det minusgrader så dör han. Domkyrkokaplanen skulle hitta hans styva döda kropp i Domkyrkans gamla fönsternisch. Vad skulle hon tänka? Känna?

Ser Gud vad dessa kyrkans tjänare gör – eller rättare sagt – vad de inte gör? Vad de vägrar göra. Hans vrede är välkänd. Profeterna i Gamla Testamentet berättar om straff och hemsökelser. Kanske borde den mycket rika kyrkans tjänare bäva inför morgondagen och Guds straff.

Nära, mycket nära, där Petrus sover finns Biskopens gedigna gamla hus i murat tegel. Det är stort och vackert. Därinne lyser det sällan. Ingen är hemma. Rummen står tomma, där eldar de så det ryker för alla kråkorna.

Men Petrus fryser. Varje natt. Han sover inte många timmar. Hård och kall sten är hans huvudkudde och madrass.

Vinden viner. Råkorna väsnas.

The post Granne med Gud first appeared on Opulens.

NOVELL. En text som utgörs av ett upphittat brev, från mitten av 1800-talet, i byn Monteux i Frankrike. Melker Garay tar sig an det.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Kära Fader,

I Era brev har Ni alltid uppmuntrat mig för att vara uppriktig. Och aldrig har Ni någonsin krävt att jag ska upprepa allt det som Ni yttrar. Jag vågar påstå att om jag gjorde det så skulle det vara att kränka Er. Ständigt har Ni varit nyfiken på vad jag själv har tänkt fram och på att få höra mina egna slutsatser och bevekelsegrunder. I det avseende skiljer ni Er mycket från andra prästmän. Mitt religiösa tvivel — min närmast styvsinta oförmåga att bli uppslukad av tron — har inte hindrat Er från att möta mig i mina funderingar. Tvärtom har det utgjort en förutsättning för våra samtal. Ni har anförtrott mig att det som har tilltalat Er hos mig är mitt oförvägna sätt att tänka kring frågor om tron. Och att jag därtill inte låter mig invaggas i en känslomässig underdånighet när jag vill nå Gud, i den mån det går att med tanken nå Gud.

Sant är att det är min fasta övertygelse att endast den som är djärv nog kan ha framgång i dessa frågor. Djärvheten består i att aldrig någonsin falla för frestelsen att i fråga om Gud begagna sig av ordet sanning. Att aldrig förföras av de lättsinnigas tal om det odiskutabla eller lamslås av förmenta auktoriteters tvingande yttranden som leder till dogmens allenarådande. Att aldrig låta sig tystas av de som av bekvämlighet hänvisar till ett bibliskt ord, då ord alltid är föremål för tolkning vilket i grund och botten bäst kan förklaras med att de är mångtydiga. Är det för övrigt inte just mångtydigheten som gör språket rikt? Och det som är rikt ska få förbli rikt och inte reduceras till något klumpigt och stelbent och inte heller bör det göras till ett verktyg för maktutövning.

Grunden för min övertygelse är att Gud är ett mysterium, ett förborgat transcendent subjekt som omöjligen är gripbart för det mänskliga förnuftet som vi känner det. Den tanke som försöker tränga igenom mysteriet är dömd att misslyckas, i alla fall i den meningen att den kommer tomhänt tillbaka efter att den har trätt ut ur det. Att klä Gud i ord är att ägna sig åt tom spekulation, och sådant avhåller man sig från om man vägrar att rasera förnuftets fördämningar. Gud är en trosfråga, och all sund tro gör inte anspråk på sanningen. Att tala om sanningsanspråk i fråga om Gud är att kränka inte bara sitt förstånd utan även att gå långt bortom det som är oss givet av en presumtiv skapare.

Enligt mitt förmenande är det alltså inte enbart spekulation i sig om vem Gud är som utgör problemet, utan även försanthållandet – viljan att omvandla en trossats till en oomtvistlig sanning – eller snarare brottet mot den seriöst tänkande människa som vill lära känna Gud. Varje generation måste nå sin egen gudsövertygelse med hjälp av sitt fria sökande, och inte med förstelnande och fastlåsta tankestrukturer som inte sällan kväver glädjen att själv ta till sig mysteriet Gud.

I det ögonblicket man har satt ord på Gud, har man även vittnat om sin egen enfald. För det torde vara uppenbart att ord hör till förnuftet, och det som hör till förnuftet kan alltid, skenbart eller inte, motsägas och vederläggas, sedan spelar det ingen roll hur sofistikerade liturgier och sakrament man förmår frambringa. Inför mysteriet står förnuftet handfallet. De flesta teologer hyser en annan uppfattning om det. Det är därför de dristar sig till att vända ut och in på tron för att sedan — efter att de har blivit utmattade av sina sorgfälliga mentala ansträngningar — lägga fundamentet till inte sällan vågade, om än koherenta, teologiska system. Och efter avslutat värv lutar de sig förnöjt tillbaka, för att sedan — förutsatt att de är intellektuellt ärliga mot sig själva och tar sin tro på allvar — börja att tvivla på sina konstruktioner. Och så är de i gång igen att skapa nya begrepp och distinktioner som ska få deras tvivel att blekna och förhoppningsvis försvinna. En teolog, som inte sällan besitter ett ymnigt överflöd på uppfinningsförmåga, upphör aldrig med sitt skriftställeri. Dock finns det bland dessa — om än få — som anar det verkliga mysteriet. Det mysterium som ligger bortom ordet.

Möjligen begår jag samma fatala misstag som de när jag begagnar ordet Gud, som om jag visste något om den storheten. Alldeles riktigt vet jag inget om denne. Och den som tror sig veta något om Gud har endast gjort avkall på den del av förnuftet som avkräver belägg, och därtill — driven av sin längtan efter att finna svaret på tillvarons yttersta gåta — glömt bort innebörden av begreppet tro.

Man kan vara övertygad, gränsande till visshet, om att ens tro är sann, men tro är att inte att veta. Jag vill till och med påstå att den största gåva vi kan ge Gud är tvivlet. Att hävda det torde vara rimligt — rent av önskvärt — av den enkla anledningen att tvivlet ger näring åt och kraft till tron. Och klädsamt vore det om man hyste ödmjukhet inför dessa spörsmål om tro. Ja, det vore sannerligen på sin plats. Men så är inte fallet. Lockelsen att bedras av otålighetens tvärsäkerhet lockar mer än reflektion och eftertanke. Sådana är vi människor. Jag tänker här osökt på kyrkofader Tertulianos ord: Credo quia absurdum — Jag tror emedan det är orimligt.

Enklast hade det naturligtvis varit om jag kastade mig i armarna på Gud; betvingat och tillintetgjort varje tvivel som jag bär på. Men — undrar jag i min iver att vara uppriktig — hade det varit rätt mot mig och Gud? I fråga om tänkandet måste jag sätta mig själv i första rummet, inte Gud. Om Gud gav mig förnuftet så var det för att jag skulle begagna det, annars vore förnuftet överflödigt. Gud gav mig inte förnuftet för att förkväva det utan för att söka en tro, vilken som helst, som ska få mig att vilja handa gott mot mina medmänniskor. Utan en sådan tro — där kärleken är dess garant — kan vi inte samexistera med andra, inräknat även de som tror på flerarmade gudar och därjämte de som inte tillmäter Gud någon som helst betydelse. Gud finns för alla, åtminstone är det min fromma förhoppning.

Fader, jag noterar att mitt brev svällt betänkligt, men allt det jag egentligen vill framföra är att ingen kan äga sanningen om Gud. Sedan spelar det ingen roll hur stora byggnadsverk man uppför i dennes namn, emedan sådana kan brinna ner till grunden. En tro på kärlek däremot kan inte förtäras av eld och lågor.

Med utmärkt högaktning,
Camille Chardin

The post Brevet från Camille first appeared on Opulens.