DEMOKRATI. Grundlagar, parlamentarism, rättsstat, informationsfrihet, fri press är delar i en sorts avtal som ständigt måste förnyas, skriver Stellan Lindqvist.

Det är lätt, och förstås helt rätt, att reagera med förskräckelse och vrede över SD:s trollfabriker, deras lögner. Oetiskt, ett brott mot Tidöavtalet, vi som trodde! Trodde vad då? Att SD inte var ett halvfascistiskt parti, många kriterier kan ju prickas in.

Knutsson, Marmorstein, Ramberg, Melin. Mycket blev spel, tjafs. Talarstolar, upprörda ord. Bra förstås. Men vad säger det om det som sker under ytan?

Om vilka vi blivit? Vilket vårt ansvar är, medborgarnas?

Många tycker det är jobbigt med oenighet, jobbigt att diskutera, jobbigt att möta motargument, men vi glömmer då att de civiliserade ”bråken” – lyssna, lära, ha mod att stå på sig, är något av demokratins fundament. Att de är civiliserande. Varje dag pågår denna lågvarviga demokrati, runt middagsbord, på arbetsplatser, på krogen, på gatan, varje gång du möter en främling och ler. Varje gång du inte säger emot när du borde, när du kunde, är därför ett litet nederlag.: ”Det är inte de ondas brutalitet som är det stora problemet, det är de godas tystnad” (Martin Luther King).
Nej, demokratin är inget för fegisar.

Den politiska demokratins utgångspunkt är krass: oenighet är människolivets lott, går inte att undvika. Vilket låter tråkigt, men är ofrånkomligt sant. Uppgiften således: finna en ordning som på ett fredligt och accepterat sätt kan hantera en ständig och kontinuerlig oenighet. Lösningen känner vi alla: allmänna, öppna och fria val, majoritetsbeslut, accepterade och fredliga maktväxlingar. Ett intrikat kanalverk byggdes för att hindra översvämningar, för att skydda det mest centrala av alla värden: friheten. I vårt land är denna lösning cirka hundra år gammal.

Vi vet att också enigheten kan vara lockande, drömmen om lejonen och lammen som fredligt kamperar samman på gröna ängar. Inget tjafs, ingen oenighet, inga långbänkar, inte de väldiga kraven på det egna ansvaret. Socialpsykologen Erich Fromm beskrev detta det förföriska i det klassiska arbetet Flykten från friheten (1941) – tyskt trettiotal, med öppna ögon valde folket en ”stark ledare”, friheten utväxlad mot trygghet (mycket illusorisk skulle det visa sig).

Det är lätt att få för sig att de demokratiska samhällena bara rullar på. Hjulspåren uppkörda, är vi inte alla överens, en gång demokrati så är vi vaccinerade. Men vi glömmer då något fundamentalt: samhällen finns egentligen inte, det vill säga inte konkret. Inte som en byggnad, ett träd. Samhällen finns i våra huvuden, i våra medvetanden. Bara där. De finns i sammanhangen vi ser, de finns i de gemensamma föreställningar vi delar med alla andra i landet Sverige. Och det är dessa föreställningar, hur de fortlever och omskapas, som skapar stabilitet. Utan dessa är Riksdagshuset blott en väldig stenkonstruktion (i diktaturer kan man beskåda dessa stenkolosser). Grundlagar, parlamentarism, rättsstat, informationsfrihet, fri press osv – allt är delar i ett gemensamt och upplevt sammanhang, allt är delar i en sorts avtal, ett avtal som ständigt förändras. Som ständigt måste förnyas.

Men avtal kan lösas upp. Grunden heter tillit. Efter ett handslag förväntar vi oss inte en kniv i ryggen, inte heller att någon efter avtalets ingående förtalar oss. Löses tilliten upp, löses också avtalet upp.

Under tjugo års tid, under sjuttiotalet, studerade statsvetaren Robert Putnam och hans kollegor demokratiprocesser i Italien. Frågan de ställde sig var denna: varför fungerar demokratin så mycket bättre i norra Italien än i södra? Svaret de fann – publicerat i klassikerarbetet Making Democracy work, 1993 – var detta: i norra Italien var den sociala tilliten hög, i södra låg. I norra Italien fick man inte en kniv i ryggen, i södra fick man det.

Det man i norr skapade kallade Robert Putnam socialt kapital. Tack vare detta kapital frodades samhället, välstånd utvecklades. Frågan således: varför var den sociala tilliten hög i norr och svag i söder? En variabel visade sig fungera, inga andra.

I norra Italien var man aktiv i sångkörer, företagsföreningar, båtklubbar, pensionärsföreningar, scoutklubbar, ornitologsällskap, hem- och skolaföreningar. Alltså – där det fanns ett starkt civilsamhälle, en stark känsla av medborgarskap var demokratin stark. Hjälper jag någon idag så får jag hjälp av någon annan imorgon – transaktionskostnaderna minskar, det vill säga tidskostnaderna för avtal, kontroll och sanktioner.

I söder fanns inte mycket av horisontella relationer. Här var familjen det viktigaste, misstron var stor, misstron mot jämlikhet, misstron mot alla slags kompromisser. Förhållandet till politiker var inte principiellt utan personligt, mellan styrande och styrda rådde ett beskyddar-klientförhållande.

En process liknande den i norra Italien beskriver idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i klassikern Den skötsamme arbetaren, 1988, en studie av arbetarkulturen under tidigt nittonhundratal. Genom att delta i möten, lyssna, föra protokoll, ta ansvar, diskutera, övade arbetaren in demokratin, egenintresset växlade över i gemensamma intressen. Återigen: en fungerande demokrati kräver ett levande civilsamhälle och ett aktivt medborgarskap.

Vad hotar detta idag? I analogi med resonemanget ovan: det beror på i vilken grad vi ser på samhället som en serviceinrättning (what’s in it for me?) och i vilken grad vi ser på det som ett gemensamt ansvar. Medborgare eller individ? Det lär knappast kräva en Einstein, eller omfattande studier, för att se att den omfattande kommersialiseringen och marknadiseringen av samhället lett till att vi blivit alltmer individ och kund och allt mindre medborgare.

Ett litet exempel. För väljare som inte orkar eller vill orientera sig på djupet finns sedan ett antal år valkompasser, det vill säga ett sorts smörgåsbord: vill du ha ägg-och-sillmacka, vill du mycket låg eller ingen immigration plussat med mycket stark lag-och-ordning, ja då är SD ditt parti. Ingenting blir synligt av det underjordiska ideologiska mycelet. Som finns där, som alltid finns där. Människorsyn, samhällssyn, historiesyn. Demokratin som ett neutralt räkneverk som i ena änden filtrerar och sorterar åsikter och i den andra producerar politisk handling. Ajöss medborgare.

Demokrati är inget för fegisar! Det finns en morgondag.

The post Demokrati är inget för fegisar first appeared on Opulens.

DEMOKRATIHOT. ”Sveriges demokrati är långt ifrån fulländad. Men att andra länder eller internationella organisationer kanske kommer få avgöra vad som bryter som svensk grundlag är fullständigt absurt.” Det skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark apropå den kommande riksdagsomröstningen om grundlagsändring.

Sent ska vi syndare vakna. På onsdag förväntas riksdagen rösta igenom en grundlagsändring som innebär betydande försvagningar av yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsgrundlagen. Eftersom det är en grundlagsändring krävs två riksdagsbeslut med val emellan och riksdagen röstade ja första gången redan i våras. Något som rimligen borde väckt debatt redan då, i alla fall från oss som jobbar inom media, men den kritiken har i stort sett uteblivit tills nu, i elfte timmen.

Den nya lagen om utlandsspioneri möjliggör fängelsestraff på upp till åtta år för de som röjer hemligstämplade uppgifter vilka kan skada Sveriges relationer med andra stater eller mellanstatliga organisationer. Det betyder att anskaffar- och meddelarfriheten vid behov kan upphävas och att både journalister och deras uppgiftslämnare kan dömas. Med andra ord får makthavarna ett kraftfullt vapen för att tysta den fria journalistiken.

Alla remissinstanser inom medievärlden – som Publicistklubben, Svt, Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Myndigheten för press, radio och tv – har liksom Integritetsskyddsmyndigheten varit kritiska. Fyra chefredaktörer på Bonniers skriver i sitt gemensamma remissvar att lagförslaget påminner om de inskränkningar i tryckfriheten som infördes efter nazisternas maktövertagande 1933. Senaste tiden har kritik sent omsider även formulerats mer offentligt, på dagstidningarnas opinionssidor. ”Galet – ska nya lagen gå under radarn?” löd exempelvis rubriken till Stina Oscarsons debattinlägg i Svenska Dagbladet i onsdags. Och ”Granskande journalistik riskerar att bli olaglig” var överskriften för Dagens nyheters ledare i torsdags.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Att lagförslaget flugit under radarn har uppenbart med Sveriges ansökan om Natomedlemskap att göra. Grundlagsändringar brukar beredas av en parlamentarisk kommitté men har denna gång varit en enmansutredning. Samtliga partier utom Vänsterpartiet och Liberalerna röstade i våras för förslaget. Men när Sveriges Radio nu, inför den avgörande omröstningen, försökte få kommentarer av de partier som ställde sig bakom denna för demokratin så viktiga förändring så avböjde samtliga. Skandalöst är väl det minsta man kan säga om det.

Den tidigare kritiken medförde att det i propositionen nu talas om att uppgiftslämnandet inte är ett brott om det ”med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarligt”. En till intet förpliktigande tuggummiformulering alltså som i förlängningen kan innebära att det är själva ”skadan”, det vill säga hur främmande makt upplever en publicering, som avgör brott eller ej. Som Stina Oscarson skriver så är det från och med nästa år alltså inte otänkbart att det blir ”Erdogans reaktion på låt säga en publicering om övergrepp på kurder som kommer avgöra om publiceringen är försvarlig eller blir klassad som spioneri.”

Sveriges demokrati är långt ifrån fulländad. Men att andra länder eller internationella organisationer kanske kommer få avgöra vad som bryter som svensk grundlag är fullständigt absurt.

The post Nästa onsdag kan bli en svart dag för pressfriheten first appeared on Opulens.

YTTRANDEFRIHET. Flera partier ger avslag på delar av regeringens proposition om ändringar i lagen om tryck- och yttrandefrihet. Branschorganisationen TU kallar det en delseger för yttrandefriheten.

Regeringens proposition Ett ändamålsenligt skydd för tryck- och yttrandefriheten (2021/22:59) med förslag till ändringar av grundlagen innehåller punkter som bland andra Branschorganisationen TU – Medier i Sverige har ställt sig kritiska mot.

Dels föreslår propositionen att informationsdatabaser och söktjänster med personuppgifter om brottslighet ska begränsas och inte längre skyddas av grundlagen. En sådan lagändring menar TU skulle försvåra för journalister att bedriva sitt bevakningsarbete och även gå ut över medborgare, myndigheter, kommuner och företag.

– Vi har ett antal professionella aktörer som använder de här tjänsterna för att skapa journalistik och väldigt många tidningar är kunder till de här nyhetsbolagen. I förlängningen skulle det innebära att journalistiken försämras och allmänhetens rätt till information skulle begränsas, säger Johan Taubert, VD för TU.

Det andra förslaget TU opponerar sig mot avser ett avbildningsförbud på vissa skyddsobjekt, ett förbud som skulle begränsa möjligheten att insamla information från sådana platser i publiceringssyfte.

– Så som skyddslagen är formulerad är det ganska många områden som definieras som skyddsobjekt, det kan vara statsministerns bostad men även Länsstyrelseresidenset, en lokal flygplats eller tingsrätten.

Flera politiska partier, Moderaterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna, yrkar avslag mot förslaget om att begränsa informationsdatabaser och söktjänster med personuppgifter om brottslighet, vilket betyder att riksdagen saknar majoritet för grundlagsändring.

– Det är viktigt att förslaget uppmärksammades och utifrån vår bedömning blir det svårt för regeringen att gå vidare med det nu, säger Taubert.

Han framhåller att han förstår problemen som föreligger förslagen sedda ur ett integritetsperspektiv, men menar att Sverige har ett pressetiskt system som ska se till att känslig information inte leder vidare till publicering.

– Det är där grindvakten ska stå, inte redan vid ett förbud mot sådana här informationsdatabaser, avslutar han.

The post Proposition om grundlagsändring får kritik first appeared on Opulens.

FOLKSTYRE. “Frestelsen blir stark att inte bara förklara att majoritetsstyre är otillräckligt för att demokrati ska råda, utan också onödigt.” I sitt sommartal i måndags krävde Centerpartiets ledare Annie Lööf att det ska behövas kvalificerad majoritet, det vill säga två tredjedelar av rösterna, för att riksdagen ska få peta i grundlagarna. Torbjörn Tännsjö är kritisk mot olika förslag som inskränker folkets vilja.

Vad bör vi förstå med ordet ”demokrati”? Det finns inget självklart svar på frågan, men metodologiska skäl talar för en snäv begreppsbildning. Demokrati är en metod för kollektivt beslutsfattande så beskaffad att majoritetens vilja blir kollektivets beslut. Den kan utövas direkt eller indirekt. En nation som den svenska styrs demokratiskt av sina medborgare indirekt, genom proportionella val till en riksdag, som fattar de beslut folket själv skulle ha fattat, om det kunnat samlas, framställa förslag, diskutera och rösta. På en arbetsplats kan demokratin utan vidare utövas direkt — om det är hur man vill ordna saken.

Den främsta metodologiska vinsten med en snäv definition är att vi kan ställa frågor om vad man uppnår med demokrati. Leder demokrati till välstånd? Är kanske frihet från korruption en viktigare förklaringsfaktor? Bakar vi in allt samhällsgodis vi kan tänka oss, så som frihet från korruption, jämlikhet, hälsa och respekt för mänskliga rättigheter i begreppet om demokrati, blir sådana undersökningar omöjliga.

Det finns också en normativ risk i att baka in till exempel respekt för mänskliga rättigheter i demokratibegreppet, kanske med tillägget att man nu talar om ”liberal” eller ”socialistisk” demokrati. Visst kan man på det sättet hävda att majoritetsstyre är otillräckligt för att demokrati ska råda, men frestelsen är nu stark att inte bara förklara att majoritetsstyre är otillräckligt för att demokrati ska råda, utan också onödigt. Man kan tolerera att majoritetens beslutsmakt på olika vis är inskränkt, men anse att detta kompenseras av att viktiga rättigheter är tillgodosedda. Liberalen kan hävda att demokrati råder eftersom äganderätten är garanterad i författningen medan socialisten kan hävda att de viktigaste rättigheterna, nämligen rätten till arbete och bostad, på motsvarande sätt fått ett skydd. Bättre då att likt Tingsten begränsa demokratibegreppet och, om man gillar demokratin, tala om den utan pre-fix som en ”överideologi”. Och, förstås, om man ogillar den, säga det rent ut och ge sina argument för oviljan mot folksuveräniteten.

Lite oväntat har det senare nu skett. Om än i förtäckta ordalag är det flera som nu attackerar den ovanligt rättframma form av demokrati vi tillämpar i vårt land. Det är paradoxalt att det ska ske 100 år efter att den allmänna rösträtten blev verklighet i vårt land. Vilka är då argumenten mot vårt styrelseskick?

Ett förslag har varit att frånta majoriteten den möjligheten.

Här framträder två tankefigurer. Den ena har att göra med möjligheten att på demokratisk väg avskaffa demokratin. En sådan finns förstås i en demokrati. Där bestämmer ju folkets majoritet. Ett förslag har varit att frånta majoriteten den möjligheten. En minoritet ska kunna omöjliggöra förändringar av konstitutionen, har man hävdat. Vi borde ha ett system där kvalificerad majoritet erfordras för ändringar av grundlagen. Men inför vi en sådan bestämmelse har vi ju avskaffat det vi sa att vi ville skydda!

Ett annat och besläktat förslag har varit att vi borde inrätta en författningsdomstol, som med ett amerikanskt uttryck kan ”slå ned” lagförslag, som anses strida mot konstitutionen. Höga jurister ska avgöra om ett lagförslag hotar grundläggande rättigheter. Det finns ju många sådana kniviga fall att ta ställning till, då författningsdomstolen är på plats och en abstrakt rättighetskatalog upprättats. Kränker abort (avsiktligt dödande av foster) rätten till liv? Svår fråga, den får höga jurister avgöra! Innebär en i lag reglerad demokratisk ordning på arbetsplatserna ett hot mot den privata äganderätten? Svårt att säga, för svårt för våra folkvalda, saken får återigen hänföras till juridisk expertis.

Synen på demokratin, som en tanke om folksuveränitet, är och har varit en vänster/höger-fråga. Det demokratiska projektet har drivits från vänster, i en önskan om att bryta olika privilegier från en minoritets sida. Motståndet har kommit från höger. Det har gradvis omformats från en motvilja mot allmänna val och allmän rösträtt till försök att ändå begränsa handlingsutrymmet för de politiska organen. Särskilt inom nyliberalt tänkande (läs: inom Stureplanscentern) har man velat freda den fria marknaden från politiskt inflytande.

Men är det inte farligt att förlita sig på majoritetens vilja? Jovisst, allt kollektivt beslutsfattande innebär risker. Men vilken minoritet vet bättre? Hur ska vi identifiera den? Normalt har det skett med medel som gynnat just de privilegierade skikten i samhället. Och det innebär varken ett effektivt skydd för minoriteter eller att man undviker okloka beslut. Faktum är att vi med vår svenska författning gjort vad som står i vår makt för att garantera både ett hyggligt skydd för minoriteter och kvalitet i lagstiftningsarbetet. Vårt proportionella valförfarande innebär att också obekväma minoriteter kan ta plats i riksdagen och argumentera för sin sak. Det indirekta förfarandet innebär också att vi får representanter, som bättre än vi själva skulle kunna göra kan hantera svåra politiska problem. De får tid och resurser till sitt förfogande och de som kandiderar har det engagemang vi saknar, men som behövs för uppgiften. Invändningarna från såväl den som oroas för hur det ska gå för minoriteter som från elitisterna har fått ett resolut och praktiskt svar.

Det är hyckleri då borgerliga partier, såsom Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, som samarbetar med Sverigedemokraterna, är beredda att använda hotet från SD som ett argument för inskränkt demokrati (kvalificerade majoriteter, författningsdomstol). Ta i stället hotet på allvar! Bryt samarbetet med SD och möt dem i en öppen politisk debatt. Nu ger ni dem i själva verket en möjlighet att framstå som de verkliga demokraterna, i den mån de inte går med på era utspel (och till exempel försvarar yttrandefriheten när ni angriper den).

Till sist bara en ytterligare kommentar kring detta med en författningsdomstol. Man kan ju invända att vi ändå har ett lagråd. Är det inte ett steg på vägen? Nej, lagrådet kan inte slå ned några lagar, och det är väl att det saknar den makten. Låt mig av avrunda med ett citat ur Folke Tersmans och min bok Folk och Vilja, som äger särskild aktualitet just i år, då vi firar hundra år av kvinnlig rösträtt. Utgångspunkten är Morgan Johanssons vägran att underordna sig lagrådet:

Hade det varit bättre om lagrådet hade kunnat ”slå ned” dessa lagförslag? Vi har ingen uppfattning om förslagen i sak men tror alltså att det är bra att rådet saknade just denna konstitutionella makt. Det är inte minst av värde då man av hänsyn till rättssäkerheten vill värna det juridiska systemets autonomi. Och det är bra för det demokratiska beslutsfattandet som fungerar bäst då det får ha sin egen gång. Till detta kan fogas Morgan Johanssons tänkvärda observation, då han försvarade att riksdagen hade makt att köra över kritiken från lagrådet: ”Lagrådet sade en gång i tiden nej både till införandet av kvinnlig rösträtt och dödsstraffets avskaffande.”

The post Majoritetens vilja måste få styra first appeared on Opulens.

SLUTTANDE PLAN. Moderaterna vill stärka den svenska grundlagen och öka skyddet för demokratin. Isobel Hadley-Kamptz är rädd att redan kan vara för sent.

”Steget mellan demokrati och diktatur är inte längre än ett riksdagsbeslut i maj, ett val och ett riksdagsbeslut i oktober.” Det sade Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer häromdagen. Och han har rätt. Svårare än så är det inte att ändra grundlagen och till exempel avskaffa pressfriheten eller förbjuda vissa åsikter, om man nu skulle vilja det. Ett beslut av en riksdagsmajoritet, ett val och sedan ytterligare ett riksdagsbeslut som fastslår förändringen.

Strömmer hänvisar till hur regeringar i vårt närområde, som i Polen och Ungern, monterar ner den liberala demokratin inom till synes demokratiska ramar. Han menar att det behövs både en starkare ställning för lagrådet och ett bättre skydd mot sådant som politisk styrning av rättsväsendet.

Det här är gamla traditionella moderata uppfattningar, men i dagens politiska situation är det extra glädjande att höra att de ligger fast. Rättsstat och starka demokratiska institutioner är som Strömmer påpekar tyvärr inte särskilt centrala för dagens internationella höger, och även inom svensk borgerlighet hörs numera röster som tvärtom tycks önska mer politisk följsamhet hos exempelvis domstolsväsendet. Borgerliga politikers irritation över juristers fokus på rättigheter ligger i dag ofta långt från Gunnar Strömmers egen gärning, grundandet av juridikaktivistiska Centrum för rättvisa, som primärt företräder enskilda som utsatts för olika sorters övergrepp av staten.

Själv skulle jag önska att det här moderata utspelet också kunde leda till en tydligare diskussion om vad vi egentligen menar när vi säger demokrati. I veckan skrev Timbros förlagschef Andreas Johansson Heinö en intressant text i Dagens Nyheter om Sverigedemokraternas politiska kontinuitet, men jag fastnade för en bisats om att ”partiet är antiliberalt, inte antidemokratiskt”. När jag ställde mig frågande inför detta på Twitter, bland annat utifrån ledande partiföreträdares beundran för den ungerska politiken, svarade Johansson Heinö att SD förvisso är motståndare till den liberala demokratin och att de vill införa mer politisk kontroll av till exempel media och domstolar, men att de inte vill avskaffa de fria valen.

Det är på det stora hela sant, även om Erik Almqvist exempelvis öppet beskrivit just ”fria val” (hans citat-tecken) som en del av ”liberalmarxismen”, men det finns en grundläggande fråga här om vad demokrati över huvud taget är. För jag ser inte en demokrati utan fria medier och oberoende domstolar, en demokrati utan liberalism med Johansson Heinös ord, som någon demokrati alls. Inte om vi inte ska betrakta putinism eller chavinism som lika demokratiska ideologier som liberalism eller socialdemokrati. Det här är inte ordmärkeri eller hårklyverier utan handlar om vad som alls gör demokratier bättre än alternativen. Utan de tillägg som följer med det som förvisso kan kallas liberalism blir demokrati bara pöbelvälde, inte sällan frammanipulerat av någon så kallad stark ledare som tar ”folkets” stöd vid valurnan till intäkt för allt från mord på oppositionella till statligt övertagande av privata medier, eller som i Ungern nu nyligen straffskatt på organisationer som är för invandring.

Detta är den riktning som betydande delar av den rika världen går mot, och som Sveriges andra eller tredje största parti (beroende på mätning) också vill närma sig. Bort med tramsigt skydd för minoriteter, bort med så kallade rättigheter som hindrar folkets sanna vilja.

I Sverige har vi länge haft bristfällig maktdelning och otillräckligt lagstadgat minoritetsskydd, delvis för att socialdemokratin historiskt varit emot allting som inskränker folkets rätt att fatta beslut. I huvudsak har det fungerat ändå, eftersom vi inte haft några starkare politiska rörelser som velat använda folkstyret mot demokratins liberala väsen. Så är det inte längre. Hotet är helt uppenbart. Det kanske redan är för sent att genomföra Moderaternas förslag för att skydda den svenska demokratin.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post En demokrati utan liberalism är ingen demokrati alls first appeared on Opulens.