MATPRISERNA. Stämmer verkligen bilden av giriga handlare som omotiverat höjer matpriserna och därmed rånar svenska folket? Den frågan besvaras av Lars Thulin i veckans krönika.

Är handlarna verkligen giriga?

Matpriserna är i fokus, på grund av stora höjningar under en period samt löftet om sänkt matmoms. Den som följer debatten i tidningarna och på sociala medier får en bild av giriga handlare som omotiverat höjer priserna och därmed rånar svenska folket. För att stoppa miljoners miljoner i sina överfulla fickor. Och att den svenska mathandeln fungerar uselt.

Pressen och nätsajter jagar klick och gör världen svart och vit. Trots att världen oftast är grå med en rad ”å andra sidan”. Som journalist följde jag i decennier handeln och livsmedelsindustrin. Här kommer den grå bilden.

Den grå bilden av handlarnas villkor

1. Varför blir maten dyrare? Denna gång nästan enbart på grund av tillverkarna. Mejerier, bagerier, chokladfabriker med flera hävdar ökade kostnader och höjer sina priser. I de allra flesta fall skickar handeln höjningarna vidare till konsumenten. Enkelt exempel: säg att handeln får ett inpris på hundra kronor för en stor bit ost. Handeln har sedan kostnader för att du ska kunna ta osten från butikskylen: löner, hyror, energi, marknadsföring, allmänna avgifter med mera.

Sedan vill handlaren ha betalt för att kunna placera sina pengar i rörelsen. Annars kunde hen haft pengarna på banken. Genomsnittligt är handelns påslag cirka 20 procent, i det här fallet 20 kronor. I en butik med hyfsad lönsamhet går mellan tre och fyra procentenheter av detta till handlarens överskott. Därefter slänger staten på tolv procent i moms. Du får betala cirka 135 kronor för osten.

Om inpriset höjs till exempelvis 115 kronor blir priset till konsumenten med denna modell 155 kronor. Väljer handeln att behålla priset 135 blir osten en stor förlustaffär. flera sådana varor och rörelsen går snabbt omkull. Om handeln helt skippar sitt överskott blir priset i detta fall kanske 149 istället för 155.

Är allt handlarnas fel?

Jag har aldrig läst att förnumstiga krönikörer med ett ord ifrågasätter om leverantörer måste höja så mycket. Allt är handelns fel och den måste därför läxas upp av finansministern. Som dock vet hur handeln fungerar. Därför utmynnar dessa samtal i ingenting.

Det finns undersökningar som visar att handlare på vissa varor nu höjt priset mer än vad som anses motiverat av den som undersöker. Så fungerar en marknad: i vissa lägen höjs marginalen, i andra fall sänks den. Men det är inte huvudsakligen handeln som i nuläget står för höjningen

Aktuella siffror från handeln

2. Är våra handlare mer giriga än omvärldens? Hur ser vinsterna där ut, räknat på rörelsemarginalen, alltså hur mycket i procent som blir över på butikens omsättning? Aktuella siffror säger Axfood (som äger Willys och Hemköp) 3,9. Tesco, ledande i Storbritannien, 5,2, Kesko, dominant i Finland, 5,0, Salling Group, störst i Danmark, 3,3. Norgesgruppen, etta på sin marknad, 3,4. (Icas siffra något svårt att ange, då vinst uppstår både i det egenägda grossistledet och i varje enskilt ägd butik, men 3-4 procent i snitt är en hyfsad gissning, Vissa butiker tjänar betydligt mer, andra avsevärt mindre.)

Varför dominerar fyra aktörer?

3. Tyckarna upprörs över koncentrationen av handeln i Sverige. Ica, Axfood, Coop och Lidl dominerar totalt marknaden. Tyckarnas våta dröm är betydligt fler grossister som försörjer ”fria” butiker. Då skulle allt bli billigare och bättre. Så det så.

Men handel med livsmedel är en logistisk utmaning och är extremt volymberoende. Det är inte som att via nätet sälja en baddräkt från Kina. I stället handlar det om att butiker i ett stort och glesbefolkat land sju dagar i veckan behöver ha bulkvaror, dessutom ofta känsliga för temperatur, datum och stötar.

Det   är inte bara krönikörer på Södermalm i Stockholm som vill hitta ätmogna och ekologiska avokador i sin butik en söndagskväll. Därtill ska Pekka och Gudrun utanför Arvidsjaur kunna köpa filmjölk och falukorv. Stora lager med kyl och frys, stora lastbilar och mil på vägar kostar. Nya grossister måste på något magiskt vis kapa dessa kostnader och bli bättre än jättarna. Hittills har ingen lyckats. Och fler lastbilar på vägarna räddar inte miljön.

Är vinsterna oskäliga?

4. I de allra flesta länder i västra Europa dominerar tre till fyra aktörer helt marknaden. Av samma skäl som här. Om Sverige vore ineffektivt med oskäliga vinster, skulle aktörer ta sig in för att ta del av kakan. Danska Netto försökte men drog sig ur. Norska Rema 1000 gjorde samma resa. Lidl lyckades, men först efter många år med förluster. Lidl ägs av en stiftelse med en långsiktighet som inget vanligt aktiebolag har.

En slutsats

Slutsats: Handlar man med mat och gör det bra finns ordentligt med pengar att tjäna. De gäller hela världen. Men hur ska handeln i Sverige organiseras för att kritikerna ska bli nöjda och kunderna erbjudas bra utbud och tillgänglighet? Ska staten lagstifta priser? Ska staten bli grossist? Ska staten subventionera nya aktörer?

Varför blöder Coop?

Intressant är att Ica, Axfood och Lidl har privata ägare. Coop är ägt av medlemmarna, och ska sätta kunden främst så ingen girig skurk tar deras pengar. Ica, Axfood och Lidl får hyfsade överskott, totalt på miljarder kronor. Coop, som varken är billigare eller bättre än sina konkurrenter har blött ekonomiskt i decennier och länge levt på att sälja av sina fasta tillgångar. Nu är dessa slut. Frågan man måste ställa sig är: vart tog och tar medlemmarnas pengar vägen?

The post Är det sant att handlarna rånar kunderna? first appeared on Opulens.

MATKEDJA. “Ordspråket att man inte kan tjäna två herrar samtidigt stämmer även idag. Kooperationen gjorde aldrig valet i tid.” Lars Thulin diskuterar orsakerna till Coops fall från toppen.

Svenska konsumentkooperation, kallad Konsum eller Coop, startade med världens förmodligen bästa affärsidé: rena och oförfalskade varor till lägsta möjliga priser. Mer klockrent och konsumentvänligt är svårt att tänka sig.

Men kooperationen har i decennier tappat marknadsandelar till Ica, respektive Axfood (som driver Hemköp och Willys). Och billigast är man sannerligen inte, trots att de båda konkurrenterna är renodlat kapitalistiska och ger bra vinst till sina ägare. Hur är detta möjligt? Vad gör kooperationen för fel? Svaret är främst politik. Men nyligen kritiserades man också från politiskt håll för att ha missat sin affärsidé. LO tyckte Coop blivit för dyra.  Och i nuvarande inflation var man först med att rejält öka priserna och sena med att sänka. 

1899 bildades Kooperativa förbundet, KF, och samlade ett 40-tal föreningar som varit verksamma i ett par år. Kooperationen bygger på idén att medlemmarna, alltså konsumenter, själva ska äga rörelsen. Därför erbjuda bra varor samt själva ta hand om eventuell vinst. Idén föddes i en tid med enskilda handlare i händerna på giriga grossister.

Idén ogillades av den befintliga handeln och de tvingade leverantörer vägra leverera till KF som grossist. Därför startade de egna fabriker: bagerier, bryggeri, slakterier, kvarn med mera. 

Kunderna gillade kooperationen, som växte sig stark. Enskilda handlare gick då samman och bildade ett producentkooperativ. De blev sina egna grossister och döpte sig till Ica. Enkelt uttryck står Ica nu för hälften av marknaden. Coop och Axfood delar på största delen av andra hälften.

En händelse i Konsum Stockholm på 80-talet visade tydligt sprickan mellan politik och affärstänkande.

Skälen till Coops kräftgång är flera. Politiseringen är/var huvudproblemet. Här ett par exempel på detta.

Kooperationen knöts tidigt till socialdemokratin och fackföreningsrörelsen och betraktades som en folkrörelse. Det var en styrka i ett samhälle en tydlig och enkel uppdelning i arbetare och borgare. De förra gick till sitt ”eget”. De senare ville inte handla i något s-märkt.

S-kopplingen blev dock till sist en kvarnsten. Ideologi ensam skapar inte nöjda kunder. Jag har jobbat på Konsum Stockholms huvudkontor och första dagen hade jag lite prylar i en plastkasse som det stod Vivo på. Jag blev brutalt stoppad i receptionen. Kvinnan bakom disken tog mig åt sidan och gav mig en Konsumkasse att stoppa ner allt i den. Min kasse fick man inte visa upp. Har jag blivit anställd av en sekt, tänkte jag.

Inställningen gjorde att ett sunt affärstänkande, det som genomsyrade Coops barndom, ofta fick stryka på foten för s-märkt ideologi, som inte främst tänkte på bra och billiga varor. För en yngre generation, trötta på de avigsidor som fanns i folkhemstanken, stod Coop därför för det gamla trista med en överhet som visste bäst och skulle styra medborgarna. På 80-talet tog kräftgången fart.

Annat exempel på dilemmat var KF:s ledning på 80- och 90-talet. Styrelsen var gigantisk och bestod av representanter för fack, kvinnoförbund, folkbildningsorganisationer, hyresgäster med mera. Alla bevakade sin nisch. KF hade behövt smarta och slipade affärsmän/kvinnor i styrelsen.

En händelse i Konsum Stockholm på 80-talet visade tydligt sprickan mellan politik och affärstänkande. Det handlar om underkläder. Dessa år hade H&M varje jul en vacker modell i ganska utmanande underkläder. Det blev en snackis och avhandlades till och med på kultursidor. I Norge lär affischerna ha förbjudits vid vägkanter. Manliga bilister tittade på fel typ av kurvor.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Framgången lämnade Coop ingen ro. En dynamisk reklamchef på Konsum Stockholm kopierade idén och bilderna i den kampanjen var mer utmanande än H&M:s.

Reaktionerna från kunder och övrig kooperation lät inte vänta på sig. De blev tre.

En som krävde att ”snusket” skulle bort. Något som var folkägt skulle inte ägna sig åt detta. En annan såg att underkläderna sålde som smör i solsken och gillade klirret i kassan. En tredje var ängsligt svensk: ”vi kan väl sälja men behöver väl inte göra så mycket väsen av det hela”. Morallinjen vann. Nästa jul hade H&M åter monopol på reklam för damunderkläder.

Detta visar kooperationens dilemma i blixtljus. Antingen ska man var ett renodlat ideologiskt och politiskt projekt. Ett som är knutet till en hel begreppsvärld med moral som ledstjärna. Det är inget fel med det. Fast då får man rikta in sig på att tappa en stor del av sin omsättning. Möjligheten finns att ändå bli lönsam, men låga priser blir det inte. Dagligvaruhandel är dessvärre hårt volymberoende. Att sälja mycket är betydligt billigare än att sälja lite. Men de trogna kunderna skulle betala för ett rent samvete.

En annan är att sälja det folk vill ha, så länge det är lagligt. Satsa på stordriftsfördelar och hålla nere priserna. Men kooperationen försökte båda delar.

Ordspråket att man inte kan tjäna två herrar samtidigt stämmer även idag. Kooperationen gjorde aldrig valet i tid. Nu har man gått mycket åt marknadshållet. Men under tiden har konkurrenterna blivit smartare och effektivare. Där kan kunderna nu ofta hitta de rena och oförfalskade varorna till lägsta möjliga priser. Inte hos kooperationen.

The post Därför misslyckas kooperationen first appeared on Opulens.