GRÖNLAND. Dansk radio meddelar att Grönland rycker närmare självständighet – det har varit på gång länge. Sedan hör jag på svensk radio att Sverige, som har ordförandeposten just nu i Nordiska ministerrådet, med överlägsenhet och diplomatisk klumpighet låtit bli att bjuda in de tre områdena Grönland, Färöarna och Åland. Detta när  Grönlands framtid i ett globalt perspektiv ska diskuteras internordiskt. Det är man sur för i Nuuk, med rätta.

Den dåvarande danske statsministern Thorvald Stauning engagerade sig i Grönlandsfrågan och skrev 1930 boken ”Min Grönlandsfärd”. Han var länge en landsfader i Danmark liksom Per Albin Hansson blev det i Sverige. På Gads förlag i Köpenhamn har just kommit Niels Nørgaards sak- och synpunktsrika ”Stauning og Grønland, kampen om den arktiske koloni mellem de to verdenskrige”. Ett utförligt kapitel ägnas Charles och Anne Morrow Lindberghs flygningar i en Lockheed Sirius över Grönland som de kartlade från luften.

Andra intressanta sidor berör demokraten Ruth Bryan Owen som tillträdde som amerikansk ambassadör i Köpenhamn på våren 1933, utnämnd av Roosevelt som första amerikanska på en sådan post, och välkomnad av både Stauning och Christian X. Hon kom till Grönland med fartyget M/S Disco, samman med åtta grisar och sex silverrävar, samt förstås proviant till grönlänningarna inför vintern. I våra dagar tränger sig nu flera stormakter på. De har ännu inte på allvar börjat fajtas om Nordkalotten.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Kampen om Grönland first appeared on Opulens.

DILEMMA. I förra veckan skrev Mathias Jansson om klimatsmart konst. Här fördjupar han frågan om konst och klimat. Kan man till exempel med gott samvete ta del av den internationella konstscenen utan att sätta ett djupare klimatfotavtryck?

Efter mer än ett år av pandemi med restriktioner, social distansering och lockdown längtar vi väl alla efter att gå på utställningar igen, att få mingla och träffa andra konstälskare. År 2022 dukar dessutom upp ett smörgåsbord med både Venedigbiennalen och Documenta i Kassel, för att inte tala om alla andra utställningar, festivaler, biennaler och triennaler som fått stå på stand-by under pandemin och som nu ska genomföras. Men så var det där med klimatet. Klimatkrisen har inte tagit paus under pandemin, utan precis som Olafur Eliassons klimatklocka av smältande isblock, som visades under FN:s klimatmöte i Paris 2015, så rinner tiden iväg för klimatet.

Kan man då med gott samvete ta del av nästa års spännande konstscen utan att drabbas av klimatångest och sjunka ännu djupare ner i sina egna koldioxidfotavtryck? Det finns sedan länge en stor medvetenhet och vilja inom konstscenen att dra sitt strå till stacken när det gäller att skapa en hållbar och koldioxidneutral konst. Men frågan är komplex. När Olafur Eliasson visar sin installation på olika klimatmöten så har isblocken transporterats från Grönland, vilket naturligtvis skapar en hel del koldioxidutsläpp. Den ideella miljöorganisationen Julia Bicycle har i en rapport räknat ut hur stora utsläppen blev. När isklockan visades i London 2019 var det totala utsläppet 55 ton CO2e, varav större delen bestod av transporten av isblocken från Grönland. Så även konst som har ambitionen att förbättra klimatet kan vara en del av problemet.

Visst kan man uppröras över utsläppen som bildas när Olafur Eliasson fraktar sina stora isblock från Grönland för att skapa ett konstverk, men i en värld där vi dagligen dränks av rapporter, staplar och prognoser så kan konstens visuella uttryck vara den ögonöppnare som behövs för att slå igenom i dagens mediebrus. Om Eliassons konstverk påverkar människor och makthavare att ändra sina beteenden kan konstverkets koldioxidutsläpp i längden blir negativa. Det går sällan när det gäller stora system, som klimatet, att se till enskilda delar utan det är totalen som i slutändan är avgörande om det sker någon förändring eller inte. Klimatet påminner på så sätt om ett hus. Även om du är jätteduktig och dränerar husgrunden så blir huset inte torrt om taket eller fönstren fortfarande läcker. Hela huset måste vara tätt för att det ska gå att bo i.

En biennal är nu inte heller bara en utställning med konst, utan det är så mycket annat runtomkring som boende, transporter, mat, sopor etcetera. Ja, helt enkelt allt det som följer med den turism som uppstår i anknytning till utställningen som påverkar miljön och klimatet. Det finns mycket som arrangörer, konstnärer och besökare kan göra för att minska påverkan på klimatet: som att åka tåg, äta vegetariskt, ställa krav på boende och lokaler, undvika att frakta stora konstverk med flyg och i stället återvinna och skapa konst på plats med mera.

Konstvärlden kan naturligtvis göra mycket, men i slutänden är det dock hela samhället som måste ställa om så att varje sektor gör sin del för att det ska bli något resultat. Att ställa in en biennal som hålls vartannat år i Venedig skulle naturligtvis göra en viss skillnad, men i jämförelse med alla de kryssningsskepp och turister som översvämmar staden resten av året, så är det bara en av många delar i ett stort pussel. Det där med översvämning var ju förresten något som kom på tapeten i förra biennalen. För det är inte bara turister utan även stigande havsnivåer som hotar staden Venedig och biennalen i framtiden.

Det finns naturligtvis lösningar på problemet. Det gäller bara att tänka utanför ramarna, något som konsten är bra på.  Redan 1982 presenterade Joseph Beuys under Documenta 7 idén att plantera 7 000 ekar i Kassel, som en aktiv handling för att skapa en grönare stadsmiljö och knyta människa och natur närmare varandra. Det tog 5 år att plantera alla träden, men det är ett konstverk som fortfarande står kvar och som känns mer aktuellt än någonsin. Olafur Eliasson har designat Little Sun, en enkel och praktisk solcellslampa som lyser upp världen och förbättrar livet för många människor i utvecklingsländer på ett miljövänligt sätt. Helsinki Biennial som ägde rum tidigare i år arbetar hårt för att i framtiden blir helt koldioxidneutral och använder en ekokompass för att nå sina mål, vilket är ett verktyg för att mäta och spara naturresurser.

Vi kommer fortfarande att vilja resa och uppleva konstverken fysiskt på plats i framtiden. Det är bara hur vi gör det på ett miljövänligt och hållbart sätt som vi måste lösa, men som man brukar säga: Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

The post Konstfrestelser och klimatångest first appeared on Opulens.

KLIMATKRIS. Klimatfrågan är högaktuell, det är således också Nordiska museets utställning Arktis – medan isen smälter. Berättelsen om livet på Arktis, som drabbas hårdast av den globala uppvärmningen, kastar ljus på klimatförändringarnas konsekvenser likväl som det är en berättelse om något större: människans relation till naturen. Siri Hill har besökt utställningen.

Arktis – medan isen smälter
Nordiska museet, Stockholm
Utställningen står under hela 2020

Jag står framför ett stiliserat isberg kluvet itu, i Nordiska museets stora hall. På väggarna framför mig rör sig projektioner av isblock som rämnar. Det är mäktigt och vackert. “Är undergången vacker?” tänker jag dystopiskt när jag går in genom sprickan, omsluts av allt det blå och ljudet av ett dunkande hjärta.

The post Högaktuell utställning om Arktis first appeared on Opulens.

NORMBRYTANDE. Carolina Thelin har läst en het roman med HBTQ-tematik — Homo Sapienne av grönländska Niviaq Korneliussen. Den handlar om kaxiga och samtidigt osäkra individer som det är lätt att ta till sitt hjärta.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Homo Sapienne av Niviaq Korneliussen
Översättning: Jonas Rasmussen
Leopard förlag 2018

I en intervju inför utgivningen av Homo Sapienne berättar Niviaq Korneliussen hur boktiteln kom till. ”Homo sapiens är ju människor, liksom homosexuella också är människor”. Homo Sapiens tyckte hon dock var ett ganska tråkigt namn på en bok och kallade den därför för Homo Sapienne för det lät franskt och feminint. Hon översatte själv boken till danska. Efter all uppmärksamhet den fått i internationella medier kan man konstatera att det verkligen var på tiden att den också blev översatt till svenska. Översättaren Jonas Rasmussen har gjort ett utmärkt jobb.

”Grönland är annat än natur, inlandsis och sälar och det vill jag gärna göra folk medvetna om” sa den grönländska dragqueenen Nuka för ett par år sedan i en artikel i den danska dagstidningen Berlingske. Hen blev känd för en global publik i den danska dokumentärfilmen Eskimo Diva av Lene Stæhr (2015) och i filmen får vi följa Nukas kamp för rätten att vara sig själv. Det finns likheter mellan Nuka och Korneliussen. Homo Sapienne var banbrytande när den kom ut 2014. Här, liksom hos Nuka, får naturskildringarna och machokulturen stå tillbaka för det urbana och normbrytande.

Grönland är världens största ö men också världens mest glest befolkade land och huvudstaden Nuuk har endast dryga 16 000 invånare. Men vad gör det i skildringen av hur unga människor slår sig fram i en stadsmiljö full av grå betong, drog- och spritindränkta fester och långa kylslagna köer till coola klubbar. Allt är sig likt såsom att homo sapiens här, precis som där, interagerar med homo sapiens över hela världen.

I boken får vi följa fem unga människor i Nuuk. Varje person ges var sitt kapitel där tankar och känslor formuleras i en tid i livet då djupa förändringar sker.

Fia är sambo med en snubbe som hon är evinnerligt trött på. Hon kvävs av hans omtänksamhet men är samtidigt rädd för att bryta upp från tryggheten han ger henne. Fia ser livet framför sig redan utstakat som gift med villa, ungar, bil och en snabb död därefter. När hon följer med sin kompis Arnaq ut på en fest träffar hon Sara och utan att riktigt fatta vad som händer blir Fia störtförälskad. ”Har fått avsmak för korv. Vill slipa min kropp ren i badet så att korvstanken försvinner spårlöst i vattenledningarna. Plan: No more sausage”.

Sara, å sin sida, har nyligen dumpat sin flickvän Ivinnguaq. Det beror på att Ivinnguaq, som alltid känt sig obekväm i sitt kön, får ångest när Sara rör vid hen. Efter den smärtsamma separationen kommer hen ut som Ivik, som bög. ”Jag föddes på nytt när jag var 23 år gammal. Jag föddes som Ivik”. Sara tar sig igenom en djup depression. När hennes syster ska föda är hon med på förlossningen. Barnet blir Saras egen förlösning, liksom kärleken till Fia.

En av de mest gripande passagerna är brevväxlingen mellan Fia och hennes bror Inuk. Här genomgår Inuk en fantastisk metamorfos från självförakt till självinsikt. Han hatar Grönland, hatar homosexuella. Känner sig lost. ”Jag blir galen på att jag kommer från Grönland. Jag blir galen på mitt grönländska utseende, mina ärr, Jag blir galen på att jag inte är dansk. Jag blir galen på att jag är grönländare. Vredens ö. Det arga gör mig arg… Jag dras till män. /Inuk. ”Kära Inuk. Jag vet det. Du är inte ensam. /Fia”.

Så stöts och blöts de med varandra, dessa kaxiga och samtidigt osäkra individer som det är lätt att ta till sitt hjärta.

Längre textstycken blandas med dikter och sångtexter på engelska, sms-konversationer, slang och populärkulturella referenser. Korneliussens språk är både banalt och originellt, både humoristiskt och allvarligt. Det hon skriver ligger i tiden kan man lugnt säga — jag har under senaste åren läst många böcker av unga författare som med en självbiografisk röst skriver om identitet och utanförskap, genreöverskridande korta romaner med korta kapitel. Det som gör Homo Sapienne egenartad är att dess upphovskvinna är från Grönland. Och där är fortfarande hennes roman någonting helt nytt.

Grönland saknar en författarskola. Det finns några grönländska förlag men inga grönländskspråkiga förläggare, enligt nätbaserade Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Men under de senaste åren har ett samarbete med den danska författarskolan gjorts för att sätta fokus på Grönland och 2013 utlystes en novelltävling för unga som ledde till en antologi (Ung i Grönland – ung i världen) där Korneliussen medverkade. Fakta som dessa gör det tydligt hur litet det litterära Grönland är och hur svårt det måste vara att verka självständigt. Landet är både beroende och påverkat av det koloniala Danmark och självstyret är fortfarande begränsat. Året efter att Homo Sapienne kom ut debuterade dock Sørine Steenholdt med den realistiska fiktionen Zombieland — som beskriver en våldsam verklighet med våldtäkt, självmord, droger och kriminalitet. Så det väcker förhoppningar om den moderna, unga grönländska litteraturen.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Het roman från Grönland first appeared on Opulens.