KLIMATET. “Möjligheten med Stockholm+50-konferensen är att få oss tillbaka till att fokusera på grundläggande globala risker. Detta samtidigt som pågående krig tar stort utrymme”, skriver Waldemar Ingdahl på Global Challenges Foundation.

Sverige står som värd tillsammans med Kenya för FN:s pågående klimatkonferens Stockholm 50+. Då är det femtio år sedan FN:s första miljö- och klimatkonferens ägde rum, Stockholmskonferensen 1972. Den ledde till “gör ingen skada principen”, nämligen att stater är skyldiga att förebygga, minska och kontrollera riskerna för miljöskador på andra stater. Den ledde också till att FN:s miljöprogram UNEP skapades och att Världsmiljödagen inrättades, som hålls den 5 juni varje år.

Ambitionen med Stockholm+50 är att uppmärksamma 50-årsjubiléet av världens första miljö- och klimatkonferens, att kunna fatta modiga forskningsbaserade beslut för att kunna agera mot samtidens kriser inom klimat och biologisk mångfald, välstånd och ekonomi.

Avsikten är att multilateralismen ska diskuteras som grunden för att uppnå nuvarande målsättningar och framtida välstånd och välbefinnande, och agera som en språngbräda för reformarbetet. Stockholm+50 är utformat som ett samarbets- och flerpartsmöte, öppet för olika deltagare som är inbjudna att dela erfarenheter och initiativ för att skydda planeten och bidra till hållbar och inkluderande utveckling.

Då Stockholm+50 inte är en del av FN:s klimatkonvention UNFCCC, eller konventionen om biologisk mångfald CBD, är mötet utanför de processer som världssamfundet fattar beslut efter. Kritik har riktats mot konferensen för att den inte verkar leda fram till en skarp resolution, vilket i sin tur skulle bero att målen med konferensen inte är tydliga.

Greta Thunbergs berömda “bla, bla, bla”-tal skulle kanske kunna upprepas i år igen.

För en observatör som deltar under Stockholm+50 i år, och som har förra årets COP26 fortfarande i färskt minne, ser situationen deprimerande nog bekant ut. Då som nu ser unga miljöaktivister konferensen som ett långsamt och otillräckligt sätt att hantera akuta problem. Greta Thunbergs berömda “bla, bla, bla”-tal skulle kanske kunna upprepas i år igen.

Mycket av COP 26- konferensens fokus hamnade återigen på den globala klyftan mellan nord och syd. Västvärldens ansträngningar att hantera miljöförstöring och överbefolkning ställdes mot utvecklingsländernas önskan om industrialisering och välstånd. Kunskapen om en pågående miljökris cirkulerade globalt nu, men den uppfattades och hanterades på väldigt olika sätt av konferensens olika maktblock och länder.

Idén, som uttrycks i Greta Thunbergs “bla bla bla”-tal, att vi för närvarande inte gör något åt problemen är dock inte rimlig. Klimatförändringarna har varit en uppmärksammad fråga och en politisk prioritet under lång tid, och vi gör redan mycket åt det, till en betydande kostnad. Det är svårt att tänka på någon annan fråga där det finns en så bred samsyn trots en splittrad värld, som omfattar alla större politiska partier, fackföreningar, arbetsgivarförbund, forskarsamhället och civilsamhället. Medvetenheten finns där.

Det är bra att samtala och vet vart man är på väg, det inte minst om klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald vars konventioner och partsmöten är så tekniska. De är företeelser som hänger tätt samman, men har hittills ofta diskuteras var för sig. Men det är viktigt att se var problemen ligger och hur risker på olika områden påverkas. Detta för att förbereda framtida avtal och kommande konferenser då faktiska beslut och konventioner ska antas av det globala världssamfundet.

Att det nu finns så många klimatrelaterade styrmedel gör att klimat- och utvecklingspolitiken ofta är rörig och inkonsekvent. Utmaningen är inte att ”göra mer”, utan att sortera, rationalisera och effektivisera dem, så att vi kan eftersträva miljömål på ett mer rationellt och kostnadseffektivt sätt. Var kan de lättaste insatserna göras, det inte minst i en värld ansträngd av krig med kärnvapenhot, pandemi och vad som verkar kunna bli en allvarlig lågkonjunktur?

Ett begrepp att använda för att få en slags överblick och försöka förstå vad som behöver göras är globala “tipping points”.

En tipping point är en kritisk brytpunkt där en mindre störning av ett system sätter igång en självförstärkande process som oåterkalleligt driver systemet allt längre bort från dess initiala jämviktstillstånd. Ekologer har länge varit medvetna om att det existerar tippunkter i lokala och regionala ekosystem. Nu används de för att förklara och förstå förskjutningar i biofysiska system, medan det tidigare används vid  förändringar av marknader eller avgörande brott i samhällsmönster och normer.

Begreppet tippunkter är även till nytta för att förstå när en åtgärd verkligen får genomslag, så att vi inte slutar för tidigt eller håller vid den även om dess nytta är låg. Det finns långsiktiga kostnader av att inte ta välplanerade beslut, inte minst om att undersöka vilka reformer eller nya globala institutioner som kan träffa rätt. En vetenskaplig förståelse och kunskapsspridning kring globala beslutssystem är därför av godo att diskutera.

Möjligheten med Stockholm+50-konferensen är att få oss tillbaka till att fokusera på grundläggande globala risker. Detta samtidigt som pågående krig tar stort utrymme. Det gäller alltså inte bara att nå fred på jorden utan också fred med jorden. 

The post Nya lösningar på de globala riskerna? first appeared on Opulens.

BOKPLANER. Klimataktivisten Greta Thunberg har sammanställt en handbok för att hjälpa läsaren att förstå olika klimatkriser runt om i världen och hur de hänger ihop.

Över 100 mer eller mindre kända personer från vitt skilda fält har bidragit till boken, som heter “The climate book”.

Bland dem märks kanadensiska författaren Margaret Atwood, Världshälsoorganisationens etiopiske chef Tedros Adhanom Ghebreyesus, franske ekonomen Thomas Piketty och kanadensiska journalisten Naomi Klein – samt flera framstående klimatforskare.

“Min förhoppning är att den här boken blir en sorts uppslagsbok för att förstå de här olika men nära sammanlänkande kriserna”, säger Greta Thunberg i ett pressmeddelande.

Boken ges ut av förlaget Penguin Random House i Storbritannien i oktober och ska senare ges ut i USA samt andra delar av världen.

TT Nyhetsbyrån

The post Thunberg tar hjälp av profiler till ny bok first appeared on Opulens.

KLIMATKONST. Performanceverket “We hear you – Greta Thunbergs tal” som sattes upp på Dramaten under 2020 blir globalt konstprojekt och visas på utställningen “Coal+ice” i Washington.

I föreställningen “We hear you – Greta Thunbergs tal” som Ada Berger och Jacob Hirdwall satte upp på Dramaten i januari 2020 stod 77 personer tysta på scenen. I det nya projektet bidrar 77 unga röster världen över med sina tankar och erfarenheter.

Projektet, som går under namnet “We hear you – a climate archive”, är ett samarbete med svenska ambassaden i Washington och Georgetown University. Syftet är att samla unga konstnärer, författare, studenter och aktivister över hela världen och projektet inleds på utställningen “Coal+ice” på John F Kennedy Center for the Performing Arts, i Washington, med start i mars.

Till Dramaten 2024

Projektet avslutas 2024 med en föreställning på Dramaten 2024, inspirerad av de berättelser man samlat in.

“Vi har nu börjat samla in svar från unga människor världen över. Det kommer bli en berättelse som inte handlar om statistik, utan om hur det känns. Det faktum att vi är på gränsen till att förstöra våra livsbetingelser. Målet är att föra tillbaka dessa berättelser till Dramaten”, säger Jacob Hirdwall, som ska skriva manus och regissera den kommande föreställningen, i ett pressmeddelande.

“Är fantastiskt”

Man kommer även att lansera en digital plattform som på flera språk ska dela berättelser om klimatet.

“Det är fantastiskt att få till ett sådant stort internationellt projekt kring den här tematiken och att vara en del av en plattform för unga röster. Styrkan i klimatrörelsen ligger i det globala samarbetet och Dramaten ser fram emot att vara en del av ‘A climate archive'”, säger Mattias Andersson, teaterchef och konstnärlig ledare för Dramaten i pressmeddelandet.

TT Nyhetsbyrån

The post Greta-föreställning blir globalt klimatprojekt first appeared on Opulens.

ALLMÄNINTRESSE. “Kan klimatfrågan verkligen reduceras till PR? Vilka är i så fall vinnarna och förlorarna? För PR implicerar ju att det finns en produkt, vars värde blåses upp genom en massa förföriskt snack.” Erik Cardelús om att Greta Thunberg igår söndag var chefredaktör för DN för en dag.

I söndags lånade Dagens Nyheter ut sitt chefredaktörskap åt Greta Thunberg. Upprinnelsen sägs vara Gretas kritik mot medias klimatrapportering, vilket öppnade redaktionsdörren för henne. Reaktionerna dröjde inte. Enligt Greta själv var det ”vansinne”, men ändå nödvändigt. En kula för läget. Krisläget. Samma dag – i P1:s God morgon världen – kommenterades saken i en journalistpanel. Två av panelisterna talade om ett PR-trick, som äventyrade den redaktionella integriteten. En tredje part menade att specialnummer med gästredaktör är vanliga i media, inte minst utomlands.

The post Gretas budskap är ingen partsinlaga first appeared on Opulens.

PODD. Hur skriver man egentligen en bok om klimatet, för fyraåringar? Dagens avsnitt är en inspelning från tidigare i år, där jag träffar den brittiska författaren Zoe Tucker. Hon ligger bakom Greta and the Giant, en bilderbok inspirerad av Greta Thunbergs kamp för klimatet.  Berättelsen kom till tack vare ett ögonblick av mod, och finns nu översatt till över 25 olika språk.

Bokad hos Cabot produceras av Ekström & Garay förlag. Om podcasten och tidigare avsnitt hittas här >>

The post Greta and the Giant – en bilderbok om klimatkampen first appeared on Opulens.

NYORD. “Så från ”zlatanera” till ”thunbergera” går en kärlekens rosenröda glädjetråd. Och här kan vi stanna upp, klappa oss själva på axeln och vara Sverigevänner alla tillsammans”, skriver Erik Cardelús.

Alla hjärtans dag må ligga bakom oss, men i The Guardian berättas det om en boomande dejtingtrend. Trenden kallas ”thunberging” och det handlar om att berätta om sitt klimatengagemang redan i kontaktannonsen, vilket uppenbarligen blir allt vanligare. Och siffrorna talar sitt tydliga språk, för med hela 240 procent har ”thunberging” ökat under de senaste två åren.

240 procent på två år, här har sannerligen världens alla trend- och börsanalytikerna något att rikta sina vinstjagande blickar mot, nu när de globala börskurvorna störtdyker till följd av oron för coronavirusets framfart i världen.

Men vad vi ska kalla fenomenet här hemma? För nog sägs det ofta att vi svenskar är dåliga på att slå oss för bröstet och lägga ut texten om vår nationella förträfflighet och framgångsrika människor i vår nationella omgivning. Dessutom sägs det vara erkänt svårt att bli profet i sitt eget land, oavsett var detta territorium ligger. Så säg mig – vad blir ordet på svenska?

Kanske kan vi med chosefri äktsvensk enkelhet kalla det att ”klimatragga”? Även ord som ”gregga” eller ”gragga” skulle funka. För då blir kopplingen till Greta så där lagom obskyr och oklar. Den finns där, men den skyltas inte om den. Ett äktsvenskt lagom, samförståndsanda och mellanmjölkig kompromiss, helt enkelt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Sist en svensk gav upphov till ett verb på utländska språk var 2012. Då handlade det om en annan olagom svensk som trängde ur rutan och skapade rubriker världen över, nämligen Zlatan Ibrahimovic.

”Zlatanera” var verbet, vilket uppstod då den store Malmösonen spelade i den franska superklubben PSG och brukade dominera matcherna storstilat. Följaktligen betyder det franska ”zlataner” och dess svenska motsvarighet ”zlatanera” att ”klara något med kraft” och ”dominera”, ett beteende som fortfarande står sig väl på planen (nu i Milano), men som tyvärr fungerar allt sämre för statyn utanför Malmö stadion.

Greta och Zlatan, två (o)lagom världsberömda svenskar som vi har många skäl att vara stolta över. Stolta kan vi också vara över att vårt land fortsätter att ha ett högt globalt anseende, enligt en färsk undersökning utförd av Svenska Institutet. Det politiserade pratet om att vårt land befinner sig i fritt fall stämmer alltså inte, speciellt inte om vi tror på statistiska undersökningar, klimatforskningen och det som omvärlden säger om oss själva.

Och att svenskheten nu har letat sig in i det kollektiva globala medvetandet, på ett så vackert och viktigt område som kärlek, är bara att glädjas och vara stolta över. Så från ”zlatanera” till ”thunbergera” går en kärlekens rosenröda glädjetråd. Och här kan vi stanna upp, klappa oss själva på axeln och vara Sverigevänner alla tillsammans, för omväxlings skull.

Varför inte sjunga lite allsång också, nu när vi är inne på den där erkänt svårgripbara svenskheten. Nästa jobbiga fråga – vad ska vi då sjunga? Här finns många titlar, men valet faller på tre dängor: ”Kärleken förde oss samman”, ”Sol, vind och vatten” och ”En stund på jorden.”

The post “Thunberging” – Att ragga med sitt klimatengagemang first appeared on Opulens.

SPEL. Visst är det kul med spel – att spela och leka, kreera och fantisera, att larva runt och tänka på annat. Att prata snyggt, följa strategispelet och göra det som är bekvämt. Men nu är det allvar, nu är det dags för högsta level i klimatarbetet, skriver Erik Cardelús apropå FN:s pågående klimattoppmöte COP 25 i Madrid. 

En grådisig höstereftermiddag fikar jag på en återvinningsbutik i hemkvarteren. Med kaffebeställningen kommer en gratisbok, ”en bra deal”, säger cafébiträdet och ler. För att slippa bokmalens beslutsångest går jag fram till bokhyllorna och greppar närmaste bokrygg. Det blir En obekväm sanning av Al Gore, den demokratiska presidentkandidaten som vann en majoritet av folkets röster i USA-valet 2000, men som ändå besegrades av Bush på grund av det amerikanska elektorssystemet. Al Gore som gick vidare till att bli miljöaktivist, att åka jorden runt, visa bildspel och berätta om det skenande klimathotet.

Osökt hamnar jag i kontrafaktisk historieskrivning. Var hade vi stått idag om Al Gore hade blivit president, istället för Bush? Hade klimatkrisen varit lika djup? Hade läget varit mindre höstgrått med ett mer kraftfullt ledarskap i klimatfrågan? På Aktuellt den 26 november talar en expertpanel om att det just om bristen på politiskt ledarskap i klimatfrågan, att många tekniska lösningar finns men att omställningen kräver politiskt beslut och ramverk. Istället pekar de flesta kurvor fel idag, trots allt prat om motsatsen.

Planlöst bläddrar jag bland bokens texter, bilder och diagram. Konstaterar det svenska utgivningsåret är 2007 och läser förordet av Margot Wallström: ”Klimatfrågan handlar inte bara längre om isbjörnar. Det handlar om världens säkerhet och ekonomiska utveckling, om fattigdom och rättvisa.” (…) Klimatet har blivit en politisk och ekonomisk kärnfråga och hur vi handlar idag avgör faktiskt vår egen och våra barns nära framtid.”

Snart tretton år har gått och det mesta känns igen: ”Under en lång rad år har vi sett hur medeltemperaturen rakat i höjden, glaciärer smält bort, orkaner växt i styrka… Effekterna av den globala uppvärmningen är ett av de största hoten mot vår jord. Ändå väljer vi att blunda.”

FN:s klimattoppmöte COP 25 pågår nu i Madrid. Ännu ett möte bland möten där det ska beslutas om klimatåtgärder, åtgärder som sällan efterlevs eller räcker om vi ska nå utsläppsmålen. I en SvD-artikel beskrivs förhandlingsutrymmen, positioneringar och strategier, om hur olika länder, intressen och delegationer försöker förhandla fram sig fram till en vinnarposition för sitt eget lag.

En global ödesfråga förvandlad till strategispel, i dagens spelifierade tillvaro. För nog känner vi igen människans förkärlek för spel, beskriven av den holländske kulturhistorikern Johan Huizinga som en gång kallade oss spelande varelser (homo ludens) och hävdade att vi alltid har dragit oss till spel och lekar, vilket format oss som art och präglat vår historiska utveckling. Ett påstående som lätt kan illustreras av dagens medier som dränker de politiska analyserna i spelteori och tv-tablåer som översköljs av sport och spel-och lekprogram, tävlingsdrivna talang- och realityprogram, kockkamper, bondefajter och partnertävlingar.

Allt detta avbryts av en massa reklam för betting. Bettingreklam som frontas av tuffa kändiskillar som ska dra till sig okändiskillar. Få dem att spela och – med förkrossande statistisk säkerhet – förlora pengar. Spela mer och förlora ännu mer, allt medan kändiskillarna blir rikare och kanske pratar ut i någon tidning om vikten av att vara en bra kille.

Hur hade det sett ut om alla dessa tuffa killar hade frontat i klimatfrågan istället för att göra bettingreklam? Om världens toppolitiker hade släppt spelstrategierna och förutsättningslöst inriktat sig på vår gemensamma ödesfråga – klimatet? Istället är det en tonårstjej som frontar klimatkampen, som sitter i snålblåsten utanför Riksdagen, seglar över Atlanten och ställer sig på scenen. En tonårstjej som har mycket engagemang, men saknar beslutskompetenser.

För visst är det kul med spel – att spela och leka, kreera och fantisera, att larva runt och tänka på annat. Att prata snyggt, följa strategispelet och göra det som är bekvämt. Speciellt när det är grått och glåmigt utanför, planeten håller på att falla sönder och vi översköljs av obekväma sanningar. Men nu är det allvar, nu är det dags för högsta level i klimatarbetet.

The post Dags för högsta level i klimatarbetet first appeared on Opulens.

KLIMATET. Sveriges klimatpolitik är visserligen mer ambitiös än många jämförbara länders. Men katastrofal för mänskligheten och livet på jorden. Greta och skolstrejkarna kräver att de storslagna ambitionerna motsvaras av handling från vuxenvärlden. Det är nu upp till den svenska regeringen att handla, skriver Klimataktions talespersoner Pia Björstrand och Samuel Jarrick.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Greta Thunbergs mycket laddade utmaning till världens ledare vid FN-mötet i måndags har fått en hel värld att haja till.

Donald Trumps hånfulla respons på Twitter får honom och hela hans fossilfinansierade administration att för alltid förpassas till historiens skräckkabinett.

I ljuset av detta haveri framstod Stefan Löfven med sitt lågmälda tal strax efter Greta som den “vuxne i rummet”. Han sade att alla samhällssektorer måste vara med i omställningen, att arbetet måste inledas nu samt att Sverige kommer att fördubbla sitt stöd till gröna klimatfonden.

Verkligheten ger Löfven rätt i att läget är akut och att åtgärder krävs omedelbart. Den akuta krisen för både klimatet och den biologiska mångfalden blir allt tydligare.

Igår kom ännu en rapport från FN:s klimatpanel som slår fast att klimateffekterna vad gäller frekvensen av extrema marina värmeböljor och havsnivåhöjningar överträffar tidigare beräkningar. Dessutom smälter och tinar nu permafrost och torvmossar över hela den arktiska regionen, vilket riskerar att frigöra mycket stora mängder bundet kol i form av det i närtid cirka 80 gånger mer potenta metanet.

Löfven kan även luta sig mot den snabbt växande klimatrörelsen och den svenska klimatlagen. Men glappen mellan målen och vad som krävs, samt mellan målen och den faktiska politiken är ännu gigantiska.

I klimatlagen och det klimatpolitiska ramverket anges att Sverige ska ha netto nollutsläpp 2045 för utsläpp orsakade inom landet. Samtidigt säger sig regeringen vilja hålla jordens medeltemperatur under 1,5 grader.

Dessa bägge mål har dessvärre ingen realistisk koppling till varandra. För att Sverige ska ge sitt rättvisa bidrag till en global politik som ens ger en rimlig chans att hålla jordens medeltemperatur under 1,5 grader och därmed undvika skenande klimatförändringar behöver utsläppen fasas ut i en takt av ca 10-15 procent per år. Regeringen behöver alltså kraftigt skärpa själva målen.

Men mål i sig räddar förstås inte planeten. För att genomföra en omställning i linje med vetenskapen behöver frågan prioriteras före i princip allt annat. Regeringen behöver utlysa klimatnödläge och i samarbete med forskare och medborgare omedelbart inleda en transformation av hela ekonomin.

Fossildriven massbilism och sjöfart och behöver fasas ut och ersättas med stora investeringar i tåg- buss- och cykelkommunikationer. Idag finns inga hållbara alternativ för flygbränsle, varför flyget åtminstone temporärt i princip helt behöver överges som transportlösning.

Energisystemet behöver omedelbart reformeras så att förnybar elproduktion premieras och fossildriven el- och värmeproduktion fasas ut. Dessutom behöver stora åtgärder vidtas för att minska den totala energianvändningen.

All industri behöver åter omfattas av en ökande koldioxidskatt och sektorer som inte förmår övergå till fossilfri produktion kommer att behöva lägga ner verksamheten.

Eftersom ungefär hälften av Sveriges klimatpåverkan beror på konsumtion av varor som producerats utomlands behöver staten även införa styrmedel för att reducera den totala konsumtion, genom skattereformer och minskade konsumtionskrediter. Dessutom behövs olika former av riktad beskattning, ransonering eller förbud för varor med extra stor klimatpåverkan, som rött kött, elektronik eller kläder.

Markanvändningen behöver reformeras i grunden. Det storskaliga jord- och skogsbruket är till största delen helt ohållbart. Hyggesbruk, monokultur, användning av konstgödsel och bekämpningsmedel samt förstörelsen av viktiga värdetrakter behöver upphöra och ersättas av ökat skydd för biologisk mångfald samt satsningar på småskaligt, ekologiskt brukande av marken samt stöd till växtbaserad matproduktion på bekostnad av animalisk.

Finanssektorn behöver reformeras så att inte våra pensionspengar investeras i fossilbolag och aktiebolagslagen skrivas om för att inte företagens vinstkrav ska stå i vägen för omställningen.

En “grön ny giv” behöver introduceras, med ett helhetsgrepp på hur arbetslivet kan reformeras och gröna jobb skapas på ett rättvist och socialt hållbart sätt.

I Greta Thunbergs redan historiska tal inför FN:s generalförsamling sade hon bland annat att “Vi befinner oss mitt i en klimatkatastrof, och allt de kan prata om är pengar och sagor om evig ekonomisk tillväxt”.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I Stefan Löfvens tal avslöjade han att han ännu inte är mogen uppgiften, när han betonade “att klimatomställningen går att förena med växande ekonomier och konkurrenskraft”. Här ligger troligen en av orsakerna till politikernas oförmåga att agera i proportion till krisen: De är inte beredda att överge “tillväxtsagan”.

Men ska världens hittills största kris avvärjas går det inte att äta kakan och ha den kvar. Då behöver samhället anpassa sig till naturens gränser – oavsett vad det kostar.

Klimataktion uppmanar därför Stefan Löfven och Sveriges regering följa Greta Thunbergs uppmaning och lyssna på vetenskapen och agera i linje med den.

The post Klimatet behöver mogna politiker first appeared on Opulens.

TVIVEL. “Plötsligt mottogs en berättelse om hur fantastisk kapitalismen är med enorm skepsis från stora delar av högern och med rätt stor entusiasm av många till vänster.” Skepsis behövs men den måste stå för reflektion och förändring, menar Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Allt oftare när jag diskuterar samhällsfrågor med vänner dyker tvivel upp. Alltmer tid går åt att fastställa att man ens diskuterar samma fenomen eller att man har förstått samma fenomen på ett någorlunda likadant sätt. Jag skulle säga att det på vissa sätt är bra, men på andra är det frustrerande och ibland till och med direkt farligt.

Hur många gånger har man dessutom inte fått se offentliga debatter pågå med noll procents sannolikhet att komma framåt beroende på att de som deltar inte ens diskuterar samma sak? Eller än värre, medvetet missförstår varandra och smygande försöker omformulera premisserna för samtalet så att deras egna problemformuleringar eller lösningar ska regera?

Det talas om filterbubblor, alternativa fakta och fake news som orsaker. Jag tänker dock att även vårt eget motstånd mot att översköljas av berättelser och utsagor – som nästan står oemotsagda – är en förklaring till varför vissa samtal inte leder någon vart.

Såväl entusiasm för som skepsis mot Roslings berättelse blev plötsligt en positionsbestämning för andra frågor.

När hajpen av Hans Rosling var som störst var min bekantskapskrets uppdelad i läger som förhöll sig till hans budskap utifrån vad det gjorde med deras positioner i övrigt.

Roslings stjärna stod högst i media nästan parallellt med det, med historiska mått mätt, stora flyktingmottagandet hösten 2015. Därav följde att de olika mottagandena av hans berättelse fogades till hur folk såg på situationen för flyktingar respektive hur Sverige skulle kunna klara av detta mottagande. Plötsligt mottogs en berättelse om hur fantastisk kapitalismen är med enorm skepsis från stora delar av högern och som en skrattspegel mottogs samma berättelse med rätt stor entusiasm av många till vänster. Såväl entusiasm för som skepsis mot Roslings berättelse blev plötsligt en positionsbestämning för andra frågor.

Och det är det jobbiga med skepsis (och entusiasm). Att den ibland leder till brist på reflektion. Jag själv drogs med av den i grunden teknikoptimistiska berättelsen, samtidigt som det var något som skavde. Ytterst få bland de jag känner som uttryckte skepsis förde fram några grundläggande ifrågasättanden av premisserna för Roslings teser. Jag kunde nästan bara notera att folk spjärnade emot utifrån att implikationerna av hans berättelse skulle grusa deras egna antaganden.

Men på senare tid har jag själv blivit mer skeptisk. Nu ser jag att det finns luckor i Roslings resonemang. Att folk runtom i världen drivs till att försörja sig på lönearbete och därmed får lön är inte ett mått på ökande rikedom. Inte heller kan jag se att de lyfts ur fattigdom. Den ökade produktiviteten möjliggör dessutom inte bara minskad barnadödlighet utan riskerar även att påverka klimatet.

Det finns skepsis och skepsis; ibland är skepsis det som ger oss möjlighet att omformulera frågeställningar, att börja i andra ändar, att se till att diskussioner kan klargöra skillnader eller förhindra att bisaker görs till huvudsak. Men mycket av den skepsis jag ser idag är av en annan karaktär. Det är en skepsis som letar småfel, slarviga formuleringar, gör illvilliga läsningar eller hittar perifera brister som inte har bäring på huvudargumentet – för att slippa ta ställning, sättas i rörelse, ändra på sig. Det är en i grunden konservativ skepsis. Men det som ska konserveras är inte så mycket en stabil samhällsordning som ett status quo där man själv inte behöver rucka på sig. Det är att göra Descartes tvivel på allt till norm, förutom att det tvivlet bekvämt hoppar över att tvivla på just status quo men fokuserar på allt som ifrågasätter det rådande tillståndet.

Det kan handla om tiraderna om att ”genusvetenskap är pseudovetenskap” som, upprepat som mantra, blir ett perfekt pansar för den som vill ha argument mot all kunskap som visar på hur kön har en socialt konstruerad dimension. Det perfekta argumentet mot förändring. Mer än något annat är det att klippa och klistra ihop argument mot allt som kräver omvärdering. Att de som är skeptiska till budskapet om mänskligt skapad klimatpåverkan fokuserar på Greta Thunberg är ett skrattretande men sorgligt exempel. En massa ovidkommande saker och trams om hennes person mobiliseras för att framställa det som att det skulle finnas en enorm forskarvärld som tvivlar på påståendet att klimatet ändrats drastiskt det senaste halvseklet (som resultat av mänsklig aktivitet).

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det finns en lockelse i den självbild som bygger på att vara den som går emot de dominerande åsikterna. Henri Poincaré sa någon gång ”att tvivla på allt och tro på allt är två lika bekväma lösningar, eftersom båda befriar oss från behovet att reflektera”.

Lockelsen i att iscensätta sig själv som David mot Goliat är en realitet, oavsett om man ifrågasätter händelserna 11 september 2001 eller menar sig säga saker som man inte ”får” säga.

Det finns en lockelse i att framställa de åsikter som utgör motsatsen till ens egna som uttryck för en religiös hysteri och så vidare. Egentligen finns det bara ett, förvisso enormt, problem med den sortens skepsis. Det problemet består i att det är en skepsis med avsändare som inte på något sätt vill ändra sig, utan vill leva kvar i bekvämlighet.

Skepsis behövs, men den måste stå för reflektion, för förändring och för att bryta med det ohållbara.

The post Skepsis på gott och ont first appeared on Opulens.

HYCKLERI. Kan influencers som Linnéa Claeson inte ens influera sig själva, varför tror vi då att deras uppmaningar ska övertala någon annan? undrar Myra Åhbeck Öhrman. Människor borde också sluta prata om Greta Thunberg och istället börjar prata om hur de kan göra världen bättre.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag är en rätt dålig miljökämpe. Jag vet inget om utsläpp, jag slarvar med källsorteringen och jag konsumerar onödiga prylar. Trots det har jag åtminstone ett svalt intresse av att bevara jorden för kommande generationer. Det gör mig nog ganska lik alla andra.

Till skillnad från många andra, däremot, så har Greta Thunbergs korståg lämnat mig mestadels oberörd. Jag blir varken kränkt in i själen eller tror att hon kommer att rädda världen.

“You do you”, tänker jag, rycker på axlarna och minns den politiskt engagerade sextonåring jag brukade vara en gång. Jag fick aldrig tala inför FN, men jag vet att jag inte hade fel i sak.

Det har nog inte Greta heller. Sextonåringar, i all sin politiska svartvithet, har ofta jobbigt sanna poänger.

Hade jag inte sett det förut — unga människor som applåderas av en hel värld för att de vågar vara så där envetet jobbiga — hade jag kanske reagerat med mer än en axelryckning.

Awareness har blivit ett av våra mest tröttsamma buzzwords.

Det räcker inte att vara medveten. Det har inget egenvärde, även om vi lurats att tro det. Jag är trött på våra personkulter och vår övertro på att en individ ska kunna vända strömmen och med världen på sina axlar ta oss i rätt riktning.

Jag såg en kille på Twitter härom veckan som undrade hur valsiffrorna kunde stämma när han aldrig såg någon på plattformen skriva något positivt om sossarna. Han har köpt, inrett och bor nu i luftslottet som är vår tilltro till att delnings- och gilla-ekonomin i sociala medier representerar verkligheten.

Helt meningslöst är det så klart inte. Ju fler som uppmärksammar något, desto troligare är det att någon faktiskt agerar. Men som helt fristående akt har att skapa awareness, i längden, inte så mycket vikt.

Aldrig blir det så uppenbart som när influencers som själva skrivit om hur vi måste rädda miljön exponeras för sitt eget vårdslösa, onödiga flygande.

Kan de inte ens influera sig själva, varför tror vi då att deras uppmaningar ska övertala någon annan? Om deras fans envist försvarar deras dåliga vanor när de uppdagas, hur mycket har de egentligen påverkats av deras brandtal för att rädda klimatet?

Ibland behöver vi påminnas om att även kolosser har lerfötter. Att vi alla är hycklare, särskilt de med mest bekvämlighet att förlora.

Ett gott syfte helgar bara medlen om du agerar konsekvent. Någon som säger sig förespråka jämställdhet och miljötänk, som Linnéa Claeson, har inga ursäkter om hon samtidigt flyger utomlands för att göra bikinireklam i smyg till sina unga kvinnliga följare.

I sitt försvarstal, som presenteras som ett försvarstal för andra, skriver hon att konsumentmakten inte spelar roll — det krävs politiska beslut för att rädda miljön. Det blir lite oklart om hon menar att det är politikernas jobb att säga åt henne att sluta flyga. Kanske för att det är svårt att försvara hyckleri sådär i efterhand när man låtsas att man inte gör det.

Samtidigt regnar utmärkelserna över henne. Hon har ju så många följare, och säger sig stå för feminism, antinazism och miljötänk! Det är klart att hon måste vara en viktig röst. Tänk på all awareness hon skapat. Resultatet? Lite oklart. Men titta på antalet gillningar!

På så sätt är Greta ändå okej. Något säger mig att hon skulle stå där med sin skylt oavsett om någon var framme med en kamera eller ej. Jag hoppas innerligt att jag slipper bli motbevisad.

Jag hoppas också att människor slutar prata om Greta och istället börjar prata om hur de kan göra världen bättre. Framför allt hoppas jag att vi går mot en framtid där vi uppskattar kunskap, pragmatism och lite hederlig svensk tråkighet mer än sådana saker som får folk att klicka “dela”.

Alla artiklar av Myra Åhbeck Öhrman på Opulens »

The post Influencers på lerfötter first appeared on Opulens.