FILM. ”Hade det inte funnits en mörk botten hade filmen varit outhärdlig,” skriver Charlotte Wiberg efter att ha sett bioaktuella ”Barbie” i regi av Greta Gerwig. Filmen om den berömda dockan framstår för Wiberg som ett överflöd av rosa existentialism.

Vad händer när Barbie börjar tänka på döden? Det är premissen för Greta Gerwigs film om och med fenomenet Barbie, den hårda dockan som förändrade små flickors sätt att leka och vara då den kom under skiftet från femtio- till sextiotal.

Den generiska Barbie hade varit en dam i pensionsåldern nu om hon hade varit levande materia, men eftersom hon är en docka lever hon i Margot Robbies skepnad ett oföränderligt liv där varje dag är en underbar dag i Barbieland, ett liv i rosa plast där alla viktiga yrkesroller är intagna av kvinnor/andra Barbiedockor och Ken bara existerar när Barbie tittar på honom.

Det är en logisk ironi att Ken i Ryan Goslings skepnad är den figur som egentligen säger mest om hur det är att vara kvinna i människovärlden, oförmögen att ta sig ut ur sitt tillstånd av ”blond fragility” som han är.

Det kan förstås vändas emot filmen, att Ken är dess mest intressanta rollfigur medan Barbie gestaltas skickligt men förutsägbart som en dubbel skepnad, kluven i att symbolisera kvinnlig frigörelse och ett förtingligande på en och samma gång. Men jag tycker filmen kommer undan med denna ironi, i synnerhet som Ken gestaltas så fullständigt mästerligt som han gör av Gosling i vad som nog är hans sista roll som blont bombnedslag.

Kens sång- och dansnummer i filmens sista tredjedel är kanske filmens starkaste behållning, vid sidan av inledningens underbara parafras på Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr.

Men man måste nog förmå uppskatta just det popvideo- och musikalaktiga i filmen för att verkligen få ut den maximala njutningen. Man måste förstås också ha en hög tolerans för rosa plastighet.

I mitt fall blev det stundtals för mycket. Tempot är också i långa sträckor irriterande högt och filmen ter sig då som en hetsig amerikansk feministisk Youtube-influencers försök att få med så mycket information, åsikter och humor som möjligt i en begränsad tidsrymd.

Hade det inte funnits en mörk botten hade filmen varit outhärdlig. Men nu gör det ju det, och som helhet är filmen en njutbar lektion i existentialistisk, de Beauvoirsk feminism.

Det går inte att skilja den existentiella problematiken från den genusproblematik själva fenomenet Barbie är indränkt i.

Gerwigs film är både rosa och svart, men slutar i en mestadels hoppfull bekräftelse av hur långt vi faktiskt har nått sedan 1959. Det stora problemet vi har att handskas med utanför biografen är att inte alla pojkvänner är lika bedårande som Ken och inte alla manliga chefer lika charmigt lättmanövrerade som Will Ferrells vd för leksaksföretaget Mattel (Barbie och Kens föräldrahem). Det är uppfriskande med uppmuntrande, rosa drömmar, men det gäller att inte stirra alltför djupt ner i plastmuggen.

The post ”Barbie” ‒ ett överflöd av rosa existentialism first appeared on Opulens.

DRAMAKOMEDI. Noah Baumbachs av många efterlängtade filmatisering av Don De Lillos romanklassiker från 1985 är en besvikelse. Satiren biter inte när verkligheten för länge sedan har överträffat dikten.

Vitt brus
Betyg:
Originaltitel: White noise.
Genre: Dramakomedi.
Premiär: 9 december 2022 på bio, 30 december 2022 på Netflix.
I rollerna: Adam Driver, Greta Gerwig och Don Cheadle, med flera.
Regi: Noah Baumbach.
Speltid: 2 timmar och 16 minuter.
Åldersgräns: 11 år.

Vilket genomslag Don De Lillo måste ha fått med romanen “Vitt brus”, när den gavs ut mitt under Reaganeran i mitten av 1980-talet! När 40-talisterna började se tillbaka på 1968 och undrade vart idealen hade tagit vägen. Där och då kom den här boken och ställde frågan: Vart var vi på väg, egentligen?

Att i en och samma roman trycka in satir över konsumtionssamhället, vänsterintellektuella akademiker, masshysterin efter en giftkatastrof och godtrogna kvinnor som faller för kvacksalvare imponerar.

Men när Noah Baumbach nu tar sig an denna romanklassiker har det vita bruset blivit ett vitt dån. Den samtid De Lillo gisslade då framstår i dag som en folkhemsidyll jämfört med hur vi har det nuförtiden.

När vi nästan 40 år efteråt befinner oss efter en pandemi, i en genomkommersialiserad Amazonvärld där grundläggande källkritik brister på många håll och högern och vänstern båda vill hålla den andra sidan borta från universiteten med samma slagord (“armlängs avstånd till politiken”) biter De Lillos satir inte .

Regissören Baumbach har möjligtvis insett detta och behållit historien fast förankrad i sin tidsålder, i mitten av 80-talet. Det gör att man kan i alla fall kan njuta av de tidstypiska detaljerna. Som nostalgi.

Regissören återförenas med huvudrollsinnehavaren från underbara “Marriage story”, Adam Driver, i rollen som romanens berättarjag – historieprofessorn Jack Gladney, USA:s främste Hitlerforskare, fastän han inte talar tyska.

Jack har det trots allt ganska bra tills ett giftmoln uppenbarar sig över staden och familjen måste fly. Samtidigt beter sig hans hustru Babette så underligt. Vad är det för piller hon knaprar på?

Filmens styrka är beskrivningen av Jack och hans bonusfamilj, med en brokig skara barn gjorda med olika partners. Som Baumbach visade i “Marriage story” och “The squid and the whale” är han mästerlig på att skildra familjer i förfall. Och Driver är precis som liberalt vänstervek när det krävs av honom i början av filmen, med imponerande kulmage.

Tänk om den här filmen hade kommit 1986, vad slagkraftig den hade varit.

Mikael Forsell/TT

Vitt brus
Betyg:
Originaltitel: White noise.
Genre: Dramakomedi.
Premiär: 9 december 2022 på bio, 30 december 2022 på Netflix.
I rollerna: Adam Driver, Greta Gerwig och Don Cheadle, med flera.
Regi: Noah Baumbach.
Speltid: 2 timmar och 16 minuter.
Åldersgräns: 11 år.

The post Verkligheten överträffar satiren first appeared on Opulens.