TV-SERIE. Ulf Cronquist har sett tv-serien ”So long, Marianne” på SVT Play. Den skildrar kärlekshistorien mellan Leonard Cohen och Marianne Ihlen. Cronquist ger den fyra Hallelujahs av fem möjliga.

Som poet får man bara betalt i besvikelser. Tv-serien ”So long, Marianne”, i åtta delar, om Marianne Ihlen (spelad av Thea Sofie Loch Næss) och Leonard Cohen (spelad av Alex Wolff) innehåller många citat i rätt kontext från den sistnämnde poeten och låtskrivaren. Cohen började skriva poesi för att kunna närma sig kvinnor, då han inte ansåg sig vara en alfahanne. Med raderna ”I dread the time your mouth/begins to call me hunter” färskt nedknackade på sin Olivetti förför han den australiska författaren Charmian Clift på den grekiska ön Hydra innan han blir förälskad på riktigt – i den norska skönheten Marianne.

Säger tv-serien något nytt om Cohen och Ihlen?

De flesta känner förmodligen till grundhistorien om Leonard och Marianne: de träffades på Hydra i början på sextiotalet när hon var gravid med författaren Axel Jensens son. Den pseudo-existentialistiskt lagde Jensen ville leva sitt enda liv och övergav Marianne och hennes önskan om en borgerlig familj. I stället blir Cohen surrogatpappa och senare under sextiotalet världsberömd, bland annat genom låten ”So Long, Marianne”.  

Säger då tv-serien, i regi av Bronwen Hughes och Øystein Karlsen,  något nytt om mytologin kring Cohen och Ihlen och hur låten kom till? Även om det förälskade paret åker till Oslo, Montreal och New York förblir den magiska ön Hydra en sorts magnetisk kraft dit berättelsen återvänder. Hydra är en ö som attraherar konstnärer och författare, i serien fokuserad på de sistnämnda med nämnda Charmian Clift, hennes make George Johnston, Axel Jensen och givetvis Leonard Cohen. Allen Ginsberg passerar också förbi med budskapet att vi alla är arslehål.

Skildringen av Hydra

Hydra är möjligtvis lite stereotypiskt presenterat med författare som på morgonen skriver pensumet tre sidor i ett minimalt mörkt rum, sedan går ut för att simma en stund på dagen i det salta medelhavsvattnet och därpå träffas på tavernan Katsikis framåt kvällen där det dansas och dricks retsina. Kanske hade man velat ha lite mer landskapsbilder och båtturer. Men, ja, jag har varit där och känner igen mig i livsstilen i stort.

Cohen och drogerna

Något som sticker ut i serien är presentationen av Cohen som drogberoende både på Hydra och senare på Chelsea Hotel i New York när han börjar bli känd som låtskrivare. Detta i kombination med hans närmast livsfarliga fastande, skrivande på balkongen i 35 graders värme i Hydra utan att dricka vatten. Nåväl, allt för konsten, även om det innebär livshjälpande insatser av Marianne och läkare.

Cohens judiska familj i Montreal framstår inte heller som direkt sympatisk och det betonas att Marianne som icke-judisk knappast kunde förvänta sig att bilda familj med Cohen.

När Marianne tar en LSD-tripp ser hon hur Leonard utför oralsex på sin mamma. Ja, vad skall man säga om serieskaparnas intention här? Jag tror knappast att Cohens barn, Lorca och Adam, har givit sitt medgivande till denna blasfemi. 

Hur skildras Marianne? 

Marianne är inte heller speciellt sympatiskt framställd i vissa avsnitt. Givetvis framstår pseudo-existentialisten Axel Jensen som en barnslig narcissistisk pojke emellanåt som inte tar ansvar för sitt barn eller sitt liv. Men han har rätt att ifrågasätta Mariannes borgerliga liv, på sitt sätt. Detta förstärks i serien när Charmian Clift ärligt frågar Marianne: vad vill du ha? Marianne tycks inte ha ställt sig själv någon sådan livsfråga när hon vill föda barn och bilda familj – som alla andra.

När Marianne är i Oslo med Leonard tycker hon att de har det bra och föreslår att han där kan jobba som journalist. Lite typiskt borgerligt, men tv-serien tycks här nedgradera Marianne, som en sorts passiv musa, på ett sätt som jag inte tror ligger i linje med verkligheten.

Tv-serien får en fyra i betyg

Det är lite svårt att komponera en text som den här, när man har spenderat en hel del tid på Hydra men är för ung för att ha varit med på sextiotalet. Någon har sagt att om man har levt på Hydra kan man inte leva någon annanstans, inklusive Hydra. Det stämmer bra. ”Jag kan inte sjunga men jag låtsas” som Cohen sade på den tiden han började slå igenom som singer/songwriter.

Jag ger tv-serien fyra Hallelujahs av fem möjliga.

”So long, Marianne” kan ses på SVT Play till och med 22 september 2026.

The post Sevärt om Leonard Cohen och Marianne Ihlen first appeared on Opulens.

ESSÄ. I morgon, den 20 juli, är det 50 år sedan Turkiet invaderade Cypern. Invasionen ledde till en delning av ön. Därav följde att militärjuntan i Grekland föll och demokratin återinfördes i landet. Frederick Whitling blickar tillbaka.

På Cypern samlas minnesårtal på hög i år. Framför allt har nu femtio år passerat sedan Cypernkrisen inleddes sommaren 1974 när Turkiet invaderade ön den 20 juli. En konsekvens av invasionen blev den delning av Cypern som har varit fallet sedan dess; en annan blev störtandet av militärjuntan i Grekland. Det delade Cypern blev ett pris för återställd grekisk demokrati.

I våras var det även tjugo år sedan republiken Cypern gick med i EU – det vill säga den grekcypriotiska delen av ön efter invasionen 1974 – detta efter att i sista minuten ha röstat nej i en folkomröstning till den plan, för ett enande av ön, som förknippas med Kofi Annan, FN:s dåvarande generalsekreterare. Förarbetet till folkomröstningen 2004 och grekcyprioternas nej till Annanplanen, starkt influerat av republikens dåvarande president, Tassos Papadopoulos, har skildrats av Ingemar Lindahl, Sveriges förste residerande ambassadör på Cypern, i hans Notes From the Graveyard of Diplomats. Cyprus 2002–2004 (2019), en personligt hållen guide till den snåriga Cyperndjungeln, både på ön och i Sverige. Cypern som en diplomatisk kyrkogård är en relativt spridd metafor; en sammanfattning av öns komplexa historiska överlagringar och politiska komplexitet.

Det är samtidigt jämnt hundra år sedan den svenske arkeologen Einar Gjerstads första publikation om Cypern i en cypriotisk tidskrift 1924. Gjerstad reste dit året innan via Konstantinopel (Istanbul) där han var en av de få gästerna på ett kortlivat svenskt forskarhem (1922–1924). Han undersökte fyra platser på Cypern och publicerade resultaten i sin doktorsavhandling 1926. Med hans arbete i bagaget bildades snart den så kallade Cypernkommittén året därpå, med kronprins Gustaf (VI) Adolf som ordförande. Kommittén möjliggjorde den svenska Cypernexpeditionen (1927–1931). Kronprinsen besökte Cypern i samband med delningen av expeditionens fynd. Det fördelaktiga utfallet för svensk del skapade de så kallade Cypernsamlingarna, som i sin tur låg till grund för tillkomsten av Medelhavsmuseet i Stockholm för sjuttio år sedan, 1954.

Men åter till Cypernkrisen. Det in- och utrikespolitiska klimatet på Cypern var långt ifrån fridfullt innan invasionen. Ön har länge varit rastlös och orolig; i modern tid sedan protester mot den brittiska kolonialmakten och rörelser för enande med Grekland. Ett uppror 1931 följdes av en väpnad kamp under andra halvan av 1950-talet i en upptrappad brittisk motvilja mot att släppa Cypern som ett strategiskt lås i östra Medelhavet efter Suezkrisen 1956. Resultatet av denna imperiebaksmälla för brittisk del blev ett kompromissavtal om självständighet för Cypern, samtidigt som två militärbaser behölls, på plats än i dag.

Den ”motvilliga republiken” Cypern skapades 1960. Tre år senare hopades orosmolnen, igen, och den så kallade gröna linjen kom till, en första delning av ön och av huvudstaden Nicosia. Samma år, 1963, besökte det svensk-danska författarparet Artur Lundkvist och Maria Wine Cypern, som de jämförde med Israel. Det ”stillastående” samhället var en besvikelse i jämförelse, även om det kompenserades av starka naturupplevelser. I sin självbiografi (1966) beskrev Lundkvist spänningen mellan grek- och turkcyprioter i den unga republiken, som redan var ”vid bristningsgränsen”, illustrerat av en episod då en grekcypriotisk taxichaufför körde författarparet genom en turkcypriotisk by, hukande över ratten med foten på gaspedalen. Lundkvist och Wine reste vidare till Turkiet.

1970-talet var ett oroligt decennium på många håll runt Medelhavet, bland annat med den nämnda militärjuntan i Grekland och regimerna i Portugal och Spanien. I Italien avstyrdes ett statskuppsförsök 1970 under de tunga så kallade ”blyåren” i italiensk politik.

Cypern var som nämnt långt ifrån befriat från inbördes slitningar – tvärtom. Efter ett misslyckat statskuppsförsök på Cypern i den grekiska militärjuntans regi den 15 juli 1974 inledde Turkiet invasionen av ön fem dagar senare: ett ”fredsuppdrag”, en i dagsläget obehagligt ekande omskrivning. FN:s säkerhetsråd kallades samman för att diskutera Cypernfrågan då en potentiell internationell storkonflikt hotade. Freden var i fara.

Trots en FN-beordrad vapenvila den 22 juli utlöste invasionen ett fullskaligt krig mellan de turkiska styrkorna och det grekcypriotiska nationalgardet. Dagen efter föll militärjuntan i Grekland. Ett fredsavtal på Cypern undertecknades vid månadsskiftet, men vapenvilan bröts två veckor senare, och Turkiet bombade och besköt Nicosia och hamnstaden Famagusta.

Ytterligare en vapenvila genomdrevs den 18 augusti. Sedan dess har Turkiet kontrollerat norra Cypern. Den månadslånga konflikten skördade många offer och ledde till stora mängder av internflyktingar på ön, åt båda hållen. Både Grekland och Turkiet var (och är) medlemmar i Nato, även om invasionen ledde till att Grekland lämnade försvarsalliansens militära struktur. Gränsövergångarna vid den gröna linjen öppnade för allmänheten 2003 och har varit tillgängliga för passage sedan dess.

En av de många som bedrövades av den turkiska invasionen och delningen av Cypern var arkeologen Einar Gjerstad. Han gav bland annat ekonomiskt stöd till interna flyktingar. Två år tidigare, 1972 – mer än fyrtio år efter Cypernexpeditionen och nästan femtio år efter hans första besök på ön – återvände Gjerstad till Cypern och till palatset Vouni som han och den svenska expeditionen hade grävt ut.

Expeditionen hedrades där av republikens president Makarios III, och en minnesinskrift avtäcktes vid besöket. Inskriften förstördes i samband med invasionen. Vounipalatset hamnade på den ockuperade delen av ön tillsammans med majoriteten av de ”svenska” utgrävningsplatserna. I ett samtal i Nicosia i december 2022 anknöt Kythreas exilborgmästare till invasionen, folkfördrivningen och dagspolitiken: ”Det som händer nu i Ukraina hände här (på Cypern) 1974.”

The post 50 år sedan Cypernkrisen first appeared on Opulens.

FÖRLUST. Den Oscarsbelönade grekiske kompositören Vangelis har avlidit, uppger Greklands premiärminister.

“Vangelis Papathanassiou finns inte längre bland oss. Musikvärlden har förlorat den internationella artisten Vangelis, det elektroniska ljudets stjärna”, skriver premiärminister Kyriakos Mitsotakis på Twitter.

1981 nynnade en hel värld på ledmotivet till filmen “Triumfens ögonblick”. Musiken till några brittiska idrottsmän som tränade inför OS 1924 tillhör 1980-talet mest kända filmkompositioner och ledde till såväl en Oscarsstatyett som en Grammynominering för Vangelis.

Musiken klättrade dessutom upp som både album- och singeletta på USA-listan och blev det stora genombrottet för Evángelos Odysséas Papathanassíou, som födes i Agria 1943.

Vangelis började sin karriär som popmusiker i hemlandet men flydde hemlandet för Paris efter militärjuntans maktövertagande 1967 och bildade med bland andra landsmannen Demis Roussos bandet Aphrodite’s Child.

När bandet splittrades gick han över till elektronisk musik för film, tv och teater, en genre han starkt förknippas med.

Året efter “Triumfens ögonblick” kom nästa succé med den futuristiska musiken till “Blade runner”, som följdes av bland annat “Försvunnen” (också 1982), “The Bounty” (1984) och den Golden Globe-nominerade musiken till “1492 – Den stora upptäckten” (1992).

Med åren tog teatern och olika liveprojekt över och filmuppdragen blev allt mer sällsynta. Hans musik fortsatte dock att sälja.

Enligt grekiska medier avled Vangelis på ett sjukhus i Frankrike på onsdagen. Dödsorsaken är inte känd. Vangelis blev 79 år.

Martin Yngve/TT

The post Kompositören Vangelis död first appeared on Opulens.

HEMRESA. Nobelstiftelsen har återlämnat en 3 000 år gammal mykensk guldring till det grekiska kulturdepartementet.

”För oss var det självklart att ringen ska lämnas tillbaka. Föremålet har ett mycket stort kulturhistoriskt värde för Grekland”, säger Vidar Helgesen, vd för Nobelstiftelsen, i ett pressmeddelande.

Ringen är daterad till cirka 1200 före Kristus och hittades 1927 vid en utgrävning av ett gravfält på Rhodos. Den var ett av de föremål som stals från stadens arkeologiska museum under andra världskriget.

Senare köptes ringen av Nobelpristagaren Georg von Békésy i USA, och vid hans död 1972 donerades hans omfattande konstsamling till Nobelstiftelsen. De flesta av föremålen har sedan dess förvarats på Medelhavsmuseet, Östasiatiska museet och Etnografiska museet i Stockholm

Ringen lämnades över under en ceremoni där Nobelstiftelsen, grekiska kultur- och idrottsdepartementet, svenska kulturdepartementet, grekiska ambassaden i Stockholm och Medelhavsmuseet närvarade.

TT Nyhetsbyrån

The post 3 000 år gammal guldring återbördad till Grekland first appeared on Opulens.

VÅLDSIDEOLOGI. “Ilias Kasidiaris är visserligen dömd till tio år i fängelse, men det hindrar inte att han från sin cell leder ett nytt nazistparti.” Torsten Rönnerstrand har läst en nyutkommen bok om den grekiska nazismens historia under förra århundradet fram till våra dagar.

Gyllene Grynings uppgång och fall av Antonios Antoniadis
Carlssons Förlag

”Nu har nazismen återvänt, i form av Gyllene Gryning”, sa den svenskgrekiske författaren Theodor Kallifatides i en intervju i Hufvudstadsbladet 2014. Längre fram i intervjun tillägger han:

”Det är nästan absurt, att ett land som Grekland, som led så hemskt under fascismen är där igen. Glömskan är enda anledningen till det.”

Vad Kallifatides syftar på med orden ”Gyllene Gryning” är det grekiska nazistpartiet, som på grekiska heter Χρυσή Αυγή – dvs. chrysí, ’gyllene’ och avgí ’gryning’.

Under åren 2012-2019 var detta parti det tredje största i det grekiska parlamentet, men efter en rad spektakulära motgångar har det nu upplösts. Därför har många av dess anhängare sökt sig till andra organisationer, däribland det regerande högerpartiet Νέα Δημοκρατία (Ny Demokrati).

Under några år hade Chrysí Avgí varit ett av de mest framgångsrika nazistpartierna i Europa. Om orsakerna till det har man kunnat läsa i ett antal mycket uppmärksammade böcker av grekerna Yanis Varoufakis, Dimitris Psarras och Petros Markaris. Därtill kommer sedan en tid också en alldeles utmärkt bok på svenska. Den heter Gyllene Grynings uppgång och fall (Carlssons Förlag) och är skriven av Antonios Antoniadis, en i Sverige verksam frilansjournalist med svensk universitetsutbildning och grekiska rötter.

När Varoufakis, Psarras och Markaris skrev sina böcker tycktes Gyllene Gryning alltjämt vara på frammarsch. När Antoniadis skriver sin bok är läget emellertid ett helt annat.

År 2019 blev Gyllene Gryning bortröstat från parlamentet, och ett år senare drabbades man av ytterligare en motgång. Efter nästan fem års utredningsarbete fastslog en grekisk domstol att ledande partimedlemmar gjort sig skyldiga till politiska mord och många hundra fall av grov misshandel En av dem var Nikos Michaloliakos som lett partiet från starten 1990 och ända fram till dess upplösning 2020.

Chrysí Avgí var ursprungligen namnet på en nynazistisk tidskrift som från och med 1980 började ges ut av Michaloliakos och hans meningsfränder. Kring denna tidskrift bildades efter hand en sluten diskussionsklubb för nynazister. Under 80-talet öppnade sig gruppen successivt, men det var inte förrän i samband med de första ”partidagarna” 1990 och 1992 som organisationen fick karaktär av politiskt parti med ambition att nå ut till hela samhället.

Det skulle dock dröja innan Chrysí Avgí lyckades vinna några framgångar i valen. När man gick fram med egna valsedlar fick man under de två följande årtiondena sällan mer än några promille av rösterna. Det gick inte heller så mycket bättre när partiet i EU-valen 1999 och 2004 ingick valallians med andra högergrupper som Proti Grammi eller Patriotisk Allians (PATR.S).

Det är mot bakgrund av misslyckandena i valen som vi ska se det successiva strategiskifte som Chrysí Avgí genomförde under årtiondena kring decennieskiftet. Utan att göra avkall på partiets nazistiska identitet gjorde man av strategiska skäl vissa kosmetiska förändringar som avsåg att göra partiet mer attraktivt för den grekiska allmänheten. Ett exempel på det var den så kallade ”dubbelstrategin”, som innebar att man å ena sidan sade sig ta avstånd från nazismen och dess metoder, och å andra sidan internt signalerade att man inte alls menat allvar med sitt avståndstagande

Denna dubbelstrategi låg till grund för partiledningens till synes tvetydiga inställning till medlemmarnas våldsutövning. Sålunda varvade man kategoriska förnekanden av partiets inblandning med uttalanden som förhärligade partikamraternas våldsdåd och uppmanade till nya attacker mot meningsmotståndare och invandrare.

I takt med partiets expansion pågick också en eskalering av medlemmarnas våldsutövning. Sedan millennieskiftet har Chrysí Avgí utfört många hundra attentat, ofta med svåra kroppsskador som följd. Kulmen för denna utveckling inträffade den 18 september 2013. Då mördades den 34-årige vänstersympatisören Pavlos Fyssas, rapsångare och musiker från Pireus. Två knivhugg i hjärtat tog hans liv.

Några kvarter längre bort blev han sedan nedstucken.

Fyssas hade tillsammans med några vänner tillbringat kvällen på ett café i Pireus där han systematiskt trakasserats av ett gäng nynazister. Så snart han lämnat caféet blev han omringad och jagad av ett fyrtiotal nynazister som samlats på gatan utanför, uppenbarligen för att invänta honom. Några kvarter längre bort blev han sedan nedstucken av en man som efter dådet spridde flygblad och annan propaganda för Chrysí Avgí.

Denna händelse skulle dock visa sig bli en avgörande vändpunkt. Tio dagar senare, den 28 september, arresterades partiledaren Níkos Michaloliakos tillsammans med fem av partiets parlamentsledamöter. Anklagelsen gällde inte bara delaktighet i mordet på Fyssas. Enligt förundersökningen skulle sju av parlamentsledamöterna för Chrysí Avgí ha medverkat till att bygga upp en kriminell organisation och dessutom förse medlemmarna med vapen. Dit hörde först och främst partiledaren själv, Nikos Michaloliakos, men också parlamentsledamöterna Ilias Kasidiaris, Panagiotis Lagos, Giorgos Germenis, Nikolaos Michos, Panagiotis Iliopoulos and Stathis Boukouras.

Denna förundersökning var första steget mot den mer än fem år långa process som den 7 oktober 2020 ledde till att 39 medlemmar av Gyllene Gryning dömdes till fängelse. Flertalet av dem fick mellan fem och sju års fängelse, men ledarskiktet – det vill säga Michaloliakos, Kasidiaris och Lagos – dömdes till 13 år.

När domstolen avkunnat sitt utslag utbröt spontant jubel bland de mer än 20 000 demonstranter som samlats utanför rättens lokaler i centrala Aten. Det betydde dock inte att hotet från de grekiska nazisterna skulle vara undanröjt. Ilias Kasidiaris är visserligen dömd till tio år i fängelse, men det hindrar inte att han från sin cell leder ett nytt nazistparti, denna gång kallat Greker för hemlandet (Έλληνες για την Πατρίδα). Via sin Youtubekanal sänder han föreläsningar där han sprider sin nazistiska ideologi till ett stigande antal anhängare. Därtill kommer att han under pandemin också har kunnat profitera på det starka motståndet mot vaccintvånget.

The post Grekiska extremhögerns dubbelstrategi var framgångsrik first appeared on Opulens.

KULTURHISTORIA. “Säkert är att konst, inte minst i form av kulturhistoriskt kanoniska byggnader och skulpturer, aldrig upphör med att vara storpolitik”, skriver Ida Thunström apropå en aktuell kontrovers.

När jag stod och frös i kön till Sun & Sea förra veckan hade jag mycket tid till att fundera.

The post Strid om kulturella dyrgripar first appeared on Opulens.

VÄNSKAP. Welcome to Sweden är en ljudföreställning med Lukas Orwin, där han berättar om den vänskap som växte sig stark i ett flyktingläger i Grekland. Den 13 oktober är det Dramaten-premiär för berättelsen om en resa till Sverige från ön Leros, genom ett stormigt Europa innan gränserna stängs.

Den 13 oktober är det premiär för föreställningen Welcome to Sweden på Tornrummet i Stockholm, som tar sin utgångspunkt i skådespelaren Lukas Orwins erfarenheter som volontär på den grekiska ön Leros under flyktingkrisen 2015. I flyktinglägret träffar han Zainab, med sina fyra barn, och Hamood som flytt från Syrien och kommer till ön från havet.

– Det handlar om en vänskap som formas mellan tre människor, som inte skulle ha formats under andra förutsättningar, under Europas sista öppna veckor, säger Lukas Orwin, skådespelare.

Början på 2016 kantas Grekland inte bara av flyktingkrisen, utan även av en ekonomisk kris. Det blir färjestrejk, och fast på ön växer vänskapen mellan Orwin, Hamood och Zainab, som idag är bästa vänner.

– Zainab och barnen hade varit i havet och det blev jag som tog hand om dem, det blev en stormig natt som slutade med att jag och Zainab nattade barnen tillsammans, berättar han.

Alla tre hade samma destination i sikte, Malmö. När färjorna börjar gå igen tar de sig alla tre till Aten, Orwin för att ta flyget hem, Hamood och Zainab för att resa vidare med buss och tåg. Men ojämlikheten blev för stor för vänskapen, och där börjar en gemensam resa genom Balkankorridoren och ett osäkert Europa, med gränser som är på väg att stängas.

– Det blev svårt att lämna, att jag skulle flyga hem på tre timmar från Aten innan dem ens hunnit lämna staden, skulle vi kunna plocka upp den här vänskapen i Malmö igen efter att de hade rest till fots?, säger Orwin och fortsätter:

– Det är så många man träffat och sagt att vi ska ses, men det är ett så himla stort avstånd i erfarenheterna att vänskapen som fanns där och då på ön, bara fanns där och då.

Welcome to Sweden är ett tillfälle att mötas, och Orwin vill berätta om vänskapen och naiviteten, som trots allt kunde uppstå i en så pass ostrukturerad värld.

– Det finns mycket att säga om den där världen, men det var en värld man kunde mötas i, säger han.

Volontärresan till Leros har påverkat Orwin på flera sätt. Inte minst vänskapen, idag räknar han Zainab och Hamood till sin familj. I Malmö började de en ny resa tillsammans, till att lära känna varandra på villkor som enligt Orwin blir allt jämnare. Men tiden som volontär fick honom även att upptäcka hur bra han mår av att hjälpa andra och när han kom hem till Sverige kändes den sista terminen på scenskolan inte så viktig längre.

– Jag kände att jag behövde stöpa den här erfarenheten av att hjälpa andra i ett yrke, så nu debuterar jag inte bara på Dramaten utan som praktikant på Karlskoga Lasarett som logopedstudent.

Orwin har alltid varit intresserad av rösten och språket, och tror att det händer någonting i det kollektiva lyssnandet. Hans förhoppning inför premiären av Welcome to Sweden är att åhörarna släpper taget och bara lyssnar. I en värld där det ska gå snabbt, vara kort och mycket, menar Orwin att det är en stor fråga att be någon sitta så länge och lyssna på ett väldigt avskalat medium.

– Jag har inte så stora förväntningar men jag hoppas att vi alla är där tillsammans, att de sitter kvar och lyssnar och vill delta aktivt, avslutar han.

The post Tre vänners resa genom flyktingkrisens Europa first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. “Anna Lindberg besitter en förmåga att gestalta både mikromiljöer och enskilda människors karaktärer och få stämningslägen att växa och bli tydliga.” Bo Bjelvehammar har läst Ameenas resa.

Ameenas resa av Anna Lindberg
Ekström & Garay förlag

Anna Lindberg är historiker, hennes avhandling handlade om kvinnor i södra Indien och hon har publicerat flera vetenskapliga böcker och artiklar. Under flera år bodde hon och forskade i Indien och besökte då många andra länder i Sydasien. Hon har även undervisat på universitetsnivå i både Sverige och USA och är aktiv inom frågor gällande flyktingar och särskilt asylsökande i Sverige. Detta är hennes första roman.

Ameenas resa består av ett antal månadsblad, från september 2012 till februari 2019, som i huvudsak behandlar människor och miljöer i Afghanistan. Men det finns även berättelser från platser i Indien, Iran, Turkiet och Grekland samt av naturliga skäl nedslag även i Sverige. Här finns olika människors livstrådar som vävs samman till en organisk enhet. Här finns människor som är utsatta, som lever under ständig rädsla. Nej, det är fel ord – de lever under skräck och ständig oro. Det kan komma besök som kräver allt de har, som förolämpar alla och för bort medlemmar av familjen. Allt sker av godtycklighet och det finns ett fåtal människor som går att lita på.

Familjen blir inte sällan navet och tryggheten. Därför blir angrepp på familjen så centrala och avgörande. Och det är mer regel än undantag att familjer splittras; medlemmar försvinner och ingen vet för hur lång tid.

Ameenas resa är en fysisk berättelse: du känner som läsare den smärta och den ovisshet som likt dimma sveper in över familj efter familj. Men de familjer som finns på Anna Lindbergs arena har ett mål: att lämna sitt land, att skapa ett nytt hem. Att fly är att vara i händerna på och beroende av andra människor. Faserna i flyktprocessen är vidriga. Människors ondska är utan gränser, de behandlar andra människor som boskap, som objekt.

Nu finns det i denna berättelse undantag. Det finns goda människor, som utan vinning och av medmänsklighet hjälper andra så att de kan komma till ett annat land, samla den utströdda familjen och skapa ett nytt hem, om det nu är möjligt.

Anna Lindberg kan sitt ämne, hon har även en förmåga att gestalta både mikromiljöer och enskilda människors karaktärer och få stämningslägen att växa och bli tydliga. Hon skriver på ett övertygande sätt. Det är en synnerligen angelägen bok, inte minst nu, när det finns ett nygammalt styre i Afghanistan.

The post Övertygande roman om flyktens fasor first appeared on Opulens.

SUMMERING. “Kärlek och främlingskap handlar om hur det gick. Exilen är åter, kanske för sista gången, Theodor Kallifatides ämne”, skriver Gunnar Lundin.

Kärlek och främlingskap av Theodor Kallifatides
Albert Bonniers förlag

Redan på sjuttiotalet fick Theodor Kallifatides sitt genombrott med en trilogi om människor och händelser under det grekiska inbördeskriget och om dess efterspel. Och nu, åttiotvå år gammal, ger han ut en erotisk roman om den tjugotreårige Christo, omisskännligt lik författaren, och de första åren i Sverige.

Först epiker, nu, sent på jorden, en självbiografisk författare som skriver om problemfyllda ämnen. Ett nytt land, hårda läroår då botten nås när han bjuder ut sig som prostituerad i Humlegården. Förälskelse, svartsjuka.

Och ständigt återkommande: förhållandet till det nya språket. När han talar svenska låter han kraxig och pipig. Det är ett långt stycke från det mjuka och lågmälda modersmålet. En av de insiktsbärande aforismerna blir: ”Man måste inte bara byta språk. Man måste också byta hjärta och njurar.” Ingen kan bli en riktig författare utan att skriva med hela sig. När detta skett – och Kärlek och Främlingskap är dramat om detta skeende – har man kommit fram till ett åtminstone provisoriskt hem.

Den självbiografiska romanen Det gångna är inte en dröm (2010) klipptes av som mitt i ett anförande. Här talar han till punkt. En punkt som kan vara en ny början. Trots invandrartemat gestaltar romanen något djup allmänmänskligt: det enskilda – arketypiska – dramat att ”gå ombord på sin berättelse”.

I Ett nytt land utanför mitt fönster (2001) finns hjärtat i Kallifatides personliga mytologi. Under en demonstration mot diktaturen i Grekland förföljs han av polisen och lyckas gömma sig i en biograf. Där går Ingmar Bergmans Jungfrukällan. En medelålders man rycker upp ett ungt träd med rötterna. Framför allt blir det upplevelsen av det svenska idiomet där orden fortfarande tycks betyda något: en motsats till Grekland där orden är till salu och den offentliga lögnen härskar. Han tar en lingafonkurs i detta språk som, säger hans flickvän, man fortfarande kan berätta sagor på. Det bästa sättet att lära ett språk är att ha en kärlek till det. Den kommer att finnas med på varje sida i Kallifatides omfattande oeuvre.

I Stockholm är verkligen Christo en planta uppryckt med rötterna. De första Sverigeåren får inslag av mardröm. Vändningen sker när han blir inackorderad hos en änka på Östermalm, en överstinna av den gamla och i sin generositet ädla stammen. Hon ordnar diskjobb på ett kafé. Hon nöter in svenskans nyanser. När lärjungen kommer in på universitetet gråter hon av lycka. Men de första åren med en stormig förälskelse i en gift kvinna på studenthemmet Strix är en tid av obestämt främlingskap.

Reflektionerna om invandrarens främlingskap i Ett nytt land utanför mitt fönster fortsätter i den nya romanen. Tillkommit har en ny betoning. Det finns invandrare som tjurskalligt håller sig till sina landsmän, för att inte förlora sin grekiska identitet. Men så får man inte ett nytt hem. Utanförskapet permanentas. Inte heller blir man hemma genom att glömma sitt ursprung. Det är lika svårt, heter det, som att ställa en planta i luften. I själva verket tycks det vara så att invandraren just genom att i en ny kultur tillägna sig det nya språket bevarar sin grekiska identitet: först då kan han skriva den för sina nya landsmän. Detta finns i allt jag läst av Kallifatides. Öppna en bok, och läs själv.

Christo skriver en uppsats om katharsis hos Aristoteles. Nu blir – med vassare accent – nikoma­chiska etikens författare och de andra grekiska filosoferna, plus en modernist som Konstantinos Kavafis, aktörer i romanen. Den antika traditionen finns i vardagens detaljer och trivialiteter, framför allt i allvarliga val och handlingar. Den lever upp i exilen. Och den lyser upp för oss, vi som sett den som torr lärdom, ”antikt”, utan dagsaktuell realitet och relevans.

Måttan ger ton även när motiven är krig och passioner.

Antagligen kunde inte Kallifatides ha skrivit romanen förrän nu, med åttiotvå år på nacken. I bakgrunden till de trista och stormande åren finns nu en erfaren och förnuftig filosof, gift med en svensk kvinna och far till en son och en dotter som ”jordade” honom. Den självbiografiska Det gångna är inte en dröm slutade med att den unge Theo flydde från Aten till Stockholm och Sverige. Det är som behövdes det ett djupt andetag innan fortsättningen kunde ta vid. Kärlek och främlingskap handlar om hur det gick. Exilen är åter, kanske för sista gången, Theodor Kallifatides ämne.

Även om romanen handlar om en tjugotreårig greks passioner, bitvis erotiska monomani – morgonljuset kommer och ”dagen lyfter på kjolen” – är det måttan som ger ton åt berättelsen. Måttan ger ton även när motiven är krig och passioner.

Är Horatius aurea mediocritas – den gyllene medelvägen – något endast hetlevrade sydlänningar behöver? Myten om den ljumma medelsvensson är falsk. Någon sådan existerar inte. De ljumma är inte fler här än i andra kulturer. Det finns förstås ett stänk sanning i Montesquieus tes om klimatets inverkan. Men människan är sig lik. Den förälskade råkar i brinnande svartsjuka. Den åldrade ser sina vänner dö. När de rika blir rikare och de fattiga fattigare säger de havsomflutna grekerna: ”När havet blir yoghurt har den fattige ingen sked.” I Sverige: ”När det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked.” För greken är solen en krullhårig yngling, för svensken en ung kvinna med långt, blont hår. Följden är en ontologisk skillnad som ställs på sin spets i poesin, som blir svåröversatt. Men skillnaden blir, hos Theodor Kallifatides, just en tillgång.

Om Ett nytt land utanför mitt fönster var en essäistisk skiss till frågan om invandraren är Kärlek och främlingskap en sorts summering. Är det en avslutning eller en ny början?

The post Theodor Kallifatides kommer hem first appeared on Opulens.

METAL. “Andreas Lagios medelhavsvindsljuvliga och mångbottnade röst skapar tillsammans med kyrkokörssång och tortyrkammarskrik om vartannat en mysig stämning.” Robert Myhreld har lyssnat på Rotting Christs senaste album och bjuder också på en personlig bikt.

The Heretics med Rotting Christ
Season of Mist

Som ni vet är Opulens lite för fin i kanten. Texter om black metal står ej att finna någonstädes i magasinet. Har ni här fått läsa om arga growl? Var är elgitarrstrimlandet? Har ni någonsin sett bilder på basister med helt sjuka hamstringsmuskulaturer till följd av otaliga timmar av headbangande? Nej och åter nej. Att lyssna på djävulsdyrkan är alltid coolt. Att skriva om det ännu mer så.

Bikt: Jag kan löjligt lite om musik oavsett om det handlar om för quiz användbara kunskaper eller rena teknikaliteter. Min taktkänsla är i paritet med den hos en säck sättpotatis. Jag var den som aldrig sjöng på skolavslutningarna. Luciatåget föraktade jag, såg det som en farsot, ett vandrande helvete på jorden. Det finns bilder som vittnar om att jag i sådana stunder antagligen var Satan inkarnerad.

Däremot har jag med sviterna av en elakartad körtelfeber sett Gojira spela på Brutal Assault i Tjeckien. Från sjukhussäng till tält. Många är gångerna jag sett videon där S.O.D-sångaren med en fulcigarr i truten hoppat rätt ner i publikhavet från något som kanske är världens största baslåda. Han spöar sedermera på några lyckliga fans(kap) med micken på sin väg tillbaka till scenen. Jag ser nu i efterhand att han gör en helhjärtad men inte särskilt tekniskt imponerande volt. Hur många handleder vrickades? Karln är trots allt en rejäl luns.

Grekiska Rotting Christs senaste album The Heretics faller under black metal-genren med vissa ockulta inslag. Band- och albumnamn avslöjar vad vi har att göra med. Skivomslaget föreställer, såvitt jag förstått från bibelosäkra källor, en kättare – Jacques de Molay – som fick smaka på den gudomliga rättvisan för herrans många århundraden sedan.

Vad jag framförallt gillar hos albumet är att det är sinnessjukt välproducerat, med sjukt tätt manglande på trummorna av Themis Tolis och en rekorderlig bredd i låtväg. Andreas Lagios medelhavsvindsljuvliga och mångbottnade röst skapar tillsammans med kyrkokörssång och tortyrkammarskrik om vartannat en mysig stämning. Ur bakgrunden sipprar då och då vissa hedniska toner ut. Det finns svagare länkar. Exempelvis är ”Hallowed Be Thy Name” rakt av tråkig. Överlag är de avslutande spåren mindre inspirerade, men ofta brukar sådana låtar växa med tiden.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Bandet säger sig företräda en religionskritik som riktar sig mot den variant som är institutionaliserad. Tänk den ortodoxa eller katolska kyrkan. Religionskritik kan vara lite töntigt, urvattnat. Särskilt i denna form. Men jag gillar inte sällan det som är töntigt. Något som ofrånkomligt måste betraktas som löjligt är alla citat som lagts in före, i och efter låtarna. Fjodor Dostojevskij får inleda hela historien med:

”Since man cannot live without miracles, he will provide himself with the miracles of his own making. He will believe in any kind of deity even though he may otherwise be a heretic, an atheist, and a rebel.”

Ni ser själva. Inte helt oväntat kommer Friedrich Nietzsche, hängande kring en piskad häst i sken och uppåt väggarna syfilisgalen, påpekande att allt är en enda vilja till makt. Thomas Paine vill också vara med och konstaterar att han inte behöver någon annan kyrka än sig själv. Alla ska med!

Dostojevskij-orden är naturligtvis hämtade ur Bröderna Karamazov. Unge Aljosja lyser med sin frånvaro. Det är omöjligt att inte tänka på Ivans berättelse om Storinkvisitorn när följande spelas upp:

Flames in the age of hell
in the age of fire

War
in the name of God
in the holy empire

Burn the witch in pyre.

Storinkvisitorn som frustande stampade foten i marken och gnisslade tänder när Jesus oförhappandes dök upp i 1500-talets Sevilla och störde barbecue-festen. Jesus ville ”blott för ett ögonblick besöka sina barn och just på den plats, där kättarbålen då sprakade” och vistades bland människorna ” i samma gestalt vari Han vandrat för femton sekler tillbaka.” Storinkvisitorn börjar naturligtvis svettas – inte fan hade Kyrkan behov av Honom i form av kött och blod. Han förklarar det för Honom: ”Du får ej tillägga något till vad Du redan sagt för att icke beröva människorna den frihet, som Du själv hävdade medan Du levde på jorden. Allt nytt, som Du förkunnar, blir ett ingrepp i människornas trosfrihet…”

Jesus slängs i den underjordiska cellen och för att inte rubba sakernas tillstånd ska Jesus naturligtvis brinna. Burn the witch in pyre och så. Jesus svarar med en puss.

Albumomslaget går inte att lämna därhän. Är det inte självaste Storinkvisitorn med sitt pungskrynkliga ansikte som pekar på kättaren Jesus? Står det inte Hare Krishna på munkens plakat? Är det inte en Gollum i särk som i skuggan av korset oförskämt visar gumpen? Ni får avgöra.

Albumet finns tillgängligt för alla. Sök och ni skola finna.

En person har om albumet skrivit följande:

”THE CATHOLIC FAITH AND CHRISTIAN FAITH IS FOR PUSSIES” följt av ”HAIL SATAN”.

Väl sammanfattat. Hur som helst – som ni förstår är albumet stabilt och får av mig tre av fyra spikar. Hellelujah!

The post Stabilt black metal-album first appeared on Opulens.

SLUTREPLIK. “Sokrates har både förr och nu kunnat fungera som förebild och ideologisk ledstjärna för den antidemokratiska högern”, skriver Torsten Rönnerstrand. Debatten som inleddes av manusförfattaren och regissören Hans Blomqvists invändning mot Rönnerstrands recension fortsätter.

Tack, Hans Blomqvist, för Dina intressanta synpunkter på min recension av din pjäs Sokrates död på Göteborgs Dramatiska Teater. Som antikälskare vill jag givetvis gärna tro på ditt ord när du försäkrar att det inte finns något i din pjäs som skulle ge stöd för Donna Zuckerbergs tes att arvet från antiken håller på att tas över av den antidemokratiska högern. Jag signalerade ju också att jag var öppen för invändningar, när jag skrev att pjäsen ”möjligen” skulle kunna sättas in i en antidemokratisk kontext.

Samtidigt vill jag understryka att min tentativa tolkning knappast kan sägas vara särskilt långsökt. Din Sokrates säger ju faktiskt att det ”på sätt och vis” var bättre under diktaturen. Den repliken har inte någon motsvarighet i det som väl varit din viktigaste förebild för pjäsen, det vill säga Platons Apologen.

Därtill kommer att Sokrates både förr och nu kunnat fungera som förebild och ideologisk ledstjärna för den antidemokratiska högern. Så var det redan med den italienska fascismen och den tyska nazismen.

Ett annat exempel var en märklig händelse som utspelades i Aten 25 maj 2012. Då arrangerades en ny rättegång mot Sokrates, och denna gång avslutades förhandlingarna med ett frikännande.

Ett exempel från vår egen tid var den militärjunta som styrde Grekland under åren 1967-1974. Flertalet av de styrande militärerna visade visserligen prov på en häpnadsväckande brist på bildning, men ändå är det uppenbart att de låtit sig inspireras av Sokrates antidemokratiska tankar. I särskilt hög grad gällde detta juntans mäktigaste man, Dimítrios Ioannides, som enligt egen uppgift ska ha ägnat merparten av sin fritid åt studier av Sokrates. Något liknande gällde den fruktade översten Geórgios Papadopoulos. I en intervju i brittiska Sunday Times 1971 förklarade han att hans politiska tänkande helt och hållet formats av Sokrates.

Ett annat exempel var en märklig händelse som utspelades i Aten 25 maj 2012. Då arrangerades en ny rättegång mot Sokrates, och denna gång avslutades förhandlingarna med ett frikännande. Den frikännande domen avkunnades av en nyinrättad domstol som tillsatts av en högerinriktad stiftelse som tillskapats av den grekiske skeppsredaren Aristoteles Sokrates Onassis (1900-1975).

Om man undrar varför Onassis stiftelse tagit initiativet till ett postumt frikännande av Sokrates, får vi återigen vända blickarna mot juntatiden. Denne numera avlidne skeppsredare hade nämligen ett förflutet som gör det lättare att förstå varför hans stiftelse tagit på sig uppgiften att frikänna en antidemokrat som Sokrates. Under juntans diktatoriska välde var han nämligen mycket nära lierad med en av Sokrates mest entusiastiska anhängare i det samtida Grekland, juntaledaren Papadopoulos.

Mot bakgrund av Onassis samverkan med den antidemokratiska militärjuntan blir det alltså lättare att förstå varför hans stiftelse initierat den nya rättegången. Så tycks den av stiftelsen tillsatte åklagaren – Anthony Papadimitriou – inte ha gjort några som helst försök att få fram graverande uppgifter om filosofen. Trots att han formellt fungerade som åklagare verkar han snarare ha velat framställa Sokrates som en en heroisk förkämpe för yttrandefriheten. Det är en bisarr ståndpunkt mot bakgrund av den bild av det sokratiska tänkandet som vi får i Platons senare dialoger. Där rekommenderar han avrättning för de medborgare som vägrar underkasta sig de styrandes auktoritet.

Nu återstår det att se om den högerinriktade Onassis-stiftelsens rättfärdigande av antidemokraten Sokrates ska visa sig vara ett tecken i tiden. Kanske var det inte en tillfällighet att det postuma frikännandet inträffade vid en tidpunkt då det på grund av den pågående krisen fanns många som drömde om en återgång till ett diktatoriskt statsskick av den typ som Sokrates pläderar för i Platons senare skrifter.

The post “Pjäsen kan sättas in i en antidemokratisk kontext” first appeared on Opulens.

EXPLOATÖRER. Sanningen är att de dominerande staterna inom Europeiska unionen har utnyttjat grekernas nödläge för att berika sig. Med hjälp av hot och utpressning har man tvingat de grekiska ledarna att gå med på överenskommelser som varit gynnsamma för tyskar, fransmän och holländare, skriver Torsten Rönnerstrand.

”Det är svårt att förstå hur Grekland fungerar” skriver Anders Borg i sin nya bok Finansministern. Det är sant, men man kan ändå tycka att han som nationalekonom och före detta finansminister borde ha jämförelsevis goda möjligheter att sätta sig in i ämnet. Det hindrar inte att hans uttalanden om den grekiska ekonomin ofta är vilseledande eller direkt felaktiga.

Särskilt tydligt var detta under Borgs tid som finansminister. Då påstod han att den ekonomiska krisen i Grekland berodde på att grekerna arbetade minst i Europa och att de gick i pension vid 40 års ålder. Sanningen var dock en helt annan. Enligt statistik från Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) 2011, arbetade greken detta år 2017 timmar om året, vilket var betydligt mer än holländarna (1379 timmar) och tyskarna (1143 timmar). Inte heller var det sant att grekerna skulle gå i pension vid 40 års ålder. Enligt all tillgänglig statistik var pensionsåldern i Grekland vid denna tid högre än i Sverige.

Borgs uttalanden om grekernas lättja har många gånger dementerats, men det tycks han inte ha tagit intryck av. Hans bok Finansministern innehåller också en rad nya påståenden om den grekiska krisen som det finns anledning att ifrågasätta. Ett exempel på det får vi, när han hävdar att ”skattebetalarna i andra länder ställde upp” för att lösa Greklands problem och att det därför är svårt att förstå varför grekerna protesterat mot de så kallade ”räddningspaketen”.

Detta är ett mycket missvisande sätt att beskriva vad som hänt. Sanningen är att de dominerande staterna inom Europeiska unionen (EU) har utnyttjat grekernas nödläge för att berika sig. Med hjälp av hot och utpressning har man tvingat de grekiska ledarna att gå med på överenskommelser som varit gynnsamma för tyskar, fransmän och holländare men mycket ogynnsamma för grekerna.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det mest slående exemplet är Tyskland. Många tyskar tycks tro att de genom ekonomiska uppoffringar räddat Grekland från kollaps, men sanningen är en helt annan. En studie från det mycket ansedda forskningsinstitutet Halle Institute for Economic Research (IWA) visar att den grekiska krisen är den enskilt viktigaste anledningen till tyskarnas goda ekonomi. Enligt institutet ska krisen ha lett till att de tyska skattebetalarna fram till 2015 tjänat runt 100 miljarder Euro.

Detta beror till en del på att det utlovade ”räddningsprogrammet” varit förknippade med villkor som varit förmånliga för tyskarna men mycket oförmånliga för Grekland. Det gör att merparten av de utlånade pengarna utan dröjsmål gått tillbaks till Tyskland i form av räntor och amorteringar. Sålunda medgav den tyska förbundsregeringen att landets skattebetalare fram till 2018 tjänat 2,9 miljarder euro på lånen till Grekland.

Därtill kommer att lånen givits i utbyte mot löften om en utförsäljning av allmän egendom på villkor som är dåliga för Grekland men mycket förmånliga för tyska intressenter. Exempel på det är de utlovade – och i många fall redan genomförda – försäljningarna av 38 flygplatser, 12 hamnar, elverken, gasverken, järnvägarna, posten, oljebolagen, fyra varma källor, 700 km motorväg, hotell, öar, stränder samt ett 2 000 kvadratmeter stort slott i nygotik beläget på Korfu.

Man kan också undra hur det kommer sig att han gång på gång gör uttalanden om den grekiska krisen som är vilseledande eller direkt felaktiga.

De av Tyskland framtvingade utförsäljningarna har inte oväntat väckt starkt motstånd bland grekerna. Ett exempel är utförsäljningen av vattenledningssystemet i Thessaloniki (EYATH). Det visade en inofficiell omröstning som arrangerades i samband med de regionala valen 18 maj 2014. Där var 98 % av de 218 000 röstande motståndare till en utförsäljning. Men motståndet kommer inte bara från vanliga medborgare. I slutet av maj 2014 förklarade Högsta Domstolen att utförsäljningen av vattenverket stod i strid mot landets grundlag.

Mot denna bakgrund måste man fråga sig om Borg verkligen menar allvar, när han i Finansministern hävdar att grekernas protester är svåra att förstå. Man kan också undra hur det kommer sig att han gång på gång gör uttalanden om den grekiska krisen som är vilseledande eller direkt felaktiga.

The post Anders Borg sprider myter om Grekland first appeared on Opulens.