SJÄLVBIOGRAFISKT. ”Scholastique Mukasonga skriver om ’den smärtsamma plikten att överleva’. Och den lika smärtsamma plikten att berätta,” konstaterar Gregor Flakierski. Han har läst Mukasongas självbiografiska bok som skildrar utvecklingen i Rwanda fram till folkmordet 1994.

Inyenzi eller kackerlackorna
av Scholastique Mukasonga
Översättning: Maria Björkman
Tranan

”Inyenzi” betyder kackerlackor. Folkmord börjar alltid med ord av hat. En utpekad grupp förminskas och avhumaniseras. Scholastique Mukasongas självbiografiska berättelse är en skildring av utvecklingen i Rwanda från slutet av 1950-talet fram till folkmordet 1994 då nästan hela hennes familj blev bestialiskt mördad, tillsammans med närmare en miljon tutsier.

Det är en plågsam resa genom minnet av diskriminering, övergrepp, mord, våldtäkter och deportation till ogästvänliga trakter där det är svårt att ordna med försörjning och ett anständigt liv.

Motsättningarna mellan tutsier och hutuer uppmuntras aktivt av kolonialmakten, och motarbetas inte av katolska kyrkan, som har en stark missionärsnärvaro i landet. När Rwanda blir självständigt 1962 inrättas vad Mukasonga kallar ”rasdiktatur” av en hutuelit, och som stöds av både Belgien och Vatikanen.

1993 inför det hotande folkmordet evakueras de vita nunnorna och missionärerna av FN-soldater, svarta rwandier får givetvis stanna kvar, och en likgiltig omvärld betraktar sedan de vettlösa massakrerna utan att ingripa eller göra någonting för att förhindra hemskheterna.

En tydligare bild av rasism går nästan inte att få.

Tack vare flit och begåvning och tur, som förmodligen bottnade i den kvotering som tjänade som huturegimens alibi, får Scholastique Mukasonga möjlighet att studera, först vid gymnasiet och sedan vid institutet för socialt arbete.

Men redan 1973, efter en serie av pogromer mot tutsier, tvingas hon avbryta sina studier och tillsammans med en bror fly till grannlandet Burundi. Från första början drabbas hon av den traumatiska känslan att ha blivit utvald att överleva för att minnas.

Och ”smärtan i att överleva” kan bara lindras av medvetenheten om plikten att berätta – om människorna i det förflutna och deras tragiska öde.

”Inyenzi eller kackerlackorna” hänger nära ihop med Mukasongas två tidigare böcker på svenska: ”Madonnan vid Nilen” och ”Barfotakvinnan”. De är samtliga ett vittnesbörd om hennes familjemedlemmar, deras vänner och grannar, som hon själv skriver: ”Jag skriver om och om igen ner deras namn i det blå skrivhäftet, jag vill bevisa för mig själv att de verkligen har funnits/../”

För sig själv – och för oss andra.

I den blodisande uppräkningen redogör hon för 37 dödade släktingar, far, mor, syskon, deras barn… Det gör ont att läsa.

Hon återvänder till Rwanda 2004, nu som fransk medborgare, och söker efter överlevande och efter spår av de mördade. Mycket är borta, som om det aldrig har funnits, och de få överlevande som hon lyckas hitta är snarare ”underlevande”, ensamma, traumatiserade, fast i ett ohyggligt förflutet.

Hon träffar också några bekanta hutuer. Ingen av dem vet något, ingen har sett något, hört något, och framför allt har ingen gjort någonting. Förövarnas monumentala förmåga att förtränga sina egna brott tycks densamma överallt i alla tider.

Scholastique Mukasonga skriver om ”den smärtsamma plikten att överleva”. Och den lika smärtsamma plikten att berätta. För att minnas, och för att varna så att det inte händer igen.

The post Scholastique Mukasonga ‒ den smärtsamma plikten att berätta first appeared on Opulens.

ROMAN. Gregor Flakierski har läst en berättelse som löper vindlande i en enda mening. Det rör sig om romanen ”Herscht 07769” av den säregne ungraren László Krasznahorkai.

Herscht 07769 av László Krasznahorkai
Övers: Daniel Gustafsson
Norstedts

Ungraren László Krasznahorkai är en säregen författare som skriver säregna romaner. Hans senaste på svenska ”Herscht 07769” är ett originellt verk som på ett drastiskt men samtidigt humoristiskt sätt tar sig an livets stora frågor, utan att förlora förankringen i samtiden.

Också formen är speciell, romanen består av en enda lång mening över 370 sidor. Allt hänger samman och det inte nödvändigtvis alltid av godo.

Fiktiv småstad i DDR

Bokens titel syftar på postnumret i en fiktiv småstad i forna Östtyskland, landet som icke är och som i romanen refereras till som ”gamla tiden”. Den lilla stadens befolkning har naivt trott att återföreningen skulle medföra frihet och välstånd till alla, men det blev inte riktigt så, för att uttrycka det snällt.

Istället ledde det till företagsnedläggelser, arbetslöshet, urholkade sociala förmåner och allmän hopplöshet. Mer anslutning än återförening, men det tyska ordet ”Anschluss” har en betungande historiskt arv och är därför tabu.

Uppblossande nazism

Ett annat mindre positivt fenomen som drabbar Kana, som staden heter, är en uppblossande nazism. Desperata människor söker gärna desperata lösningar.

Och där i staden bor Florian Herscht, uppvuxen på en institution, med ett dunkelt förflutet, eller inget förflutet alls, har han blivit omhändertagen av den lokale nazisthövdingen, en tvivelaktig och ambivalent figur. Florian uppskattar sin gynnare, Bossen kallad, och är redo att försvara och ursäkta honom i alla eller åtminstone de flesta lägen, även om han blir illa behandlad av honom, vilket händer lika ofta som de goda stunderna och de hyggliga handlingarna inträffar.

En udda gestalt

De andra nazisterna håller han sig undan från, han ogillar dem lika mycket som deras åsikter, och de återgäldar hans ogillande med nedlåtande förakt.

Florian är stor och stark, snäll och hjälpsam, lite långsam och en smula udda. Han arbetar svart tillsammans med nazistledaren. För övrigt är hans försörjning, liksom för de flesta i Kana, Harz IV, antingen arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag.

I sin bildningsiver deltar han i kvällskurser i naturvetenskap, och efter att han missförstått Big bang-teorin (om det verkligen är ett missförstånd?!) tror han att jordens undergång är nära, och ser sig därför föranlåten att brevledes meddela den insikten till förbundskanslern Angela Merkel.

Som till hans förvåning och besvikelse inte besvarar breven.

Förvandlas till mördarmaskin

Det inträffar en rad märkliga händelser i trakten av den lilla staden, och det kulminerar med ett tragiskt fall som berör Florian på djupet. Än värre blir det när han får bevis vilka som är de skyldiga. Hans värld rasar samman, och från beskedlig yngling förvandlas han till en hänsynslös mördarmaskin.

Krasznahorkai berättar i enda vindlande mening

Berättelsen löper vindlande i en enda mening genom hela romanen, och Krasznahorkai låter historien avvika i diverse sidospår för att sedan smidigt och sömlöst hitta tillbaka till huvudtemat. Han är en lysande berättare med en omtumlande berättarglädje.

Romanens grundton är däremot allt annan än glad, den är snarare djupt pessimistisk. Bokens motto är ”Hoppet är ett misstag”, och det är en hopplöshet som bottnar i så mycket ondska, dumhet, svek och illvilja.

Bachs musik ett motmedel

Men det kanske trots allt finns en öppning, en möjlig försoning. Och den finns i Johann Sebastian Bachs musik. Florian har lärt sig att lyssna på den, och kan till slut till och med höra den inom sig, för honom förkroppsligar den perfektion, helt i avsaknad av ondska, och ett motmedel till undergången.

Hoppet är ändå inte helt och hållet ett misstag.

The post László Krasznahorkai är en säregen berättare first appeared on Opulens.

TOKARCZUK. Nobelpristagaren Olga Tokarczuk är tillbaka och det med besked, konstaterar Gregor Flakierski, som läst hennes senaste roman i svensk översättning, ”Empusion”.

Empusion av Olga Tokarczuk
Översättning: Jan Henrik Svahn
Albert Bonniers förlag

Nobelpriset har för många författare lett till obotlig skrivkramp. Andra åter behövde ta tid på sig för en återkomst efter priset.

Det tog Olga Tokarczuk åtta år att komma med en ny roman. Den är en veritabel häxbrygd av ekologism, feminism, skräckhistoria och folksaga. Med formulerings- och fabuleringsförmågan helt intakt.

”Empusion” utspelar sig på ett sanatorium för tbc-sjuka i bergstrakterna i Niederschlesien, då i Tyskland, numera i Polen. Parallellerna till Thomas Manns ”Bergtagen” är uppenbara.

En grupp herrar i olika ålder, med skiftande bakgrund och representerande skilda ideologier och åskådningar, är samlade på ett litet, begränsat, nästan slutet, ställe, där de för samtal och diskussioner kring diverse mer eller mindre aktuella – och väsentliga! – frågor.

De bildar en slags international med en blandning av nationaliteter, religioner och kulturer. Det är en mångfald som är något av Tokarczuks signum.

Huvudpersonen, polacken Wojnicz, är en ung ingenjörsstuderande från Lwów, då Lemberg i Österrike-Ungern, efter första världskriget i Polen, efter 1939 i sovjetiska Ukraina, och numera Lviv i den självständiga staten Ukraina.

Mycket mer mångnationellt och mångkulturellt än så kan det inte bli.

Debatterande herrar

Romanens handling utspelar sig hösten 1913, och de debatterande herrarna som diskuterar historiens slut och världens undergång på ett intellektuellt och synnerligen abstrakt sätt har förstås ingen aning om att den värld som de känner till kommer snart att läggas i ruiner och gå under i första världskrigets skyttegravar.

Det utmärkande för diskussionerna, förutom att de förs av män som älskar att höra sin egen röst, är att de alltid, oavsett ämne, mynnar ut i samtal, eller snarare monologer, om Kvinnan. Det blir en sällsynt uppvisning i monumental misogyni, det är ingen ände på fördomarna och föraktet, inte sällan serverade med pseudovetenskaplig arrogans.

Subtilt mångbottnad berättelse

Unge Wojnicz förhåller sig ganska reserverat till samtalen runt omkring honom, och föredrar att lyssna och lära. Bara det gör honom unik. Han är visserligen uppfostrad i en anda av manlighetskult och förakt för svaghet, ”kärringfasoner” som hans kärve men kärleksfulle far kallar det, men av olika skäl förmår han att hålla den traditionella manlighetens ideal ifrån sig och genom sitt ”säregna väsen” ifrågasätter han de vanliga kategoriseringarna i definitiva antiteser.

Han är den ende friske bland alla sjuka.

Berättelsen är subtilt mångbottnad. Den misogyna, manligt dominerande världen bygger i hög grad på miljöförstöring på många olika sätt. Men naturen slår tillbaka, och i romanen får den dessutom lov att stundtals vara berättarröst – i vi-form!

Fina personporträtt

Tokarczuks språk har en uppfriskande originalitet och lyster, det är häpnadsväckande fritt från klyschor och stereotyper, med levande naturskildringar och fint utmejslade personporträtt.

Hon är tillbaka och det med besked.

Om nu någon inte vet vad ”empusion” betyder (själv hade jag ingen aning), så är det en plats där det bor häxor, härlett från Empusa i grekisk mytologi, ett spöke utsänt av gudinnan Hekate.

The post Tokarczuk skildrar året 1913 i en häxbrygd first appeared on Opulens.

PROSA. ”Förmågan att plocka upp en tidningsnotis eller en anekdot och förvandla det till stor litteratur om något väsentligt är sällsynt. Det förvånar inte att ”Netanyahus” belönades förra året med Pulitzerpriset,” skriver Gregor Flakierski som läst Joshua Cohens aktuella bok.

Netanyahus av Joshua Cohen
Övers: Gabriel Itkes-Sznap
Tranan

Det börjar med den unge författaren Joshua Cohens besök hos den legendariske litteraturkritikern Harald Bloom. Den världsberömde litteraturkritikern berättar om sina många möten med litterära och politiska personligheter. Ett av dessa möten fastnar av någon anledning särskilt mycket hos Cohen. Det är Blooms berättelse om hur han en gång tog hand om en israelisk historiker vid namn Netanyahu, på besök i USA med fru och sina tre söner, av vilka en hette Benjamin och var Israels blivande premiärminister.

Berättelsen resulterade i romanen ”Netanyahus”.

Ruben Blum får anställning som historiker på ett mindre universitet av det slag som det vimlar av i USA i allmänhet och i trakten av New York i synnerhet. Han är den ende juden vid lärosätet, det är 50-tal och antisemitismen är fortfarande högst levande, för att inte tala om rasismen i största allmänhet. Universiteten har precis börjat anta kvinnor – och har noll icke-vita.

Blums utsatta situation blir utgångspunkten för en fascinerande skildring av identitet. Det är ingen enkel historia, Ruben Blums rötter finns i Östeuropa, hans frus i Tyskland, och de två judiska kulturarven är inte bara olika, de hamnar dessutom ofta i konflikt.

Och så dyker familjen Netanyahu upp. Självsäkra, arroganta, påträngande och hänsynslösa. Det är ingen vacker bild som tecknas av släkten som bytte namn från Mileikowsky, bildat på det slaviska ordet för ”mölla”, till det hebreiska ”Netan – yahu, som lär betyda ”Gudagiven”.

De tre pojkarna, med Benjamin bland dem, refereras till av familjen Blum som ”de tre vilda vettvilliga jehuerna”.

Professor Netanyahu tillhör den politiska högern och har gjort sig omöjlig i ett Israel dominerat av Arbetarpartiet, och tvingas därför att nedlåta sig till att söka anställning vid ett oansenligt amerikanskt universitet.

Han är historiker och expert på judisk historia på iberiska halvön under medeltiden. Han har gjort sig känd för den kontroversiella tesen att judarnas konversion till kristendomen från 1200-talet och framåt var frivillig och uppriktig. Inkvisitionens förföljelse av judar under 1400-talet var i själva verket enbart ett verktyg för den spanska kungamakten att komma åt den bångstyriga adeln och ena landet, och då behövdes ett folk att hata.

Det är en process som upprepas sedan med cyklisk regelbundenhet genom historien, för Netanyahu gick det en rak linje från 1490 till 1940.  Enda vägen att undkomma våld och förtryck är förstås Sion, det vill säga staten Israel.

För Netanyahu är det självklart att etnisk identitet alltid förr eller senare får företräde framför andra värden som håller ihop stater, inte minst USA, som demokrati, frihet, mångfald och tolerans. Det är en tanke som fyller författaren och hans protagonist – och även denne recensent! – med fullständig fasa. Men som dessvärre ser ut att förverkligas på allt fler håll, inte bara i USA.

Som författare påminner Joshua Cohen en hel del om Saul Bellow. Det är samma energiska och rika ordflöde, med överväldigande allmänbildning, psykologisk insikt och politisk analysskärpa, med inslag av självkritisk – eller kanske rent av självdestruktiv – humor.

Förmågan att plocka upp en tidningsnotis eller en anekdot och förvandla det till stor litteratur om något väsentligt är sällsynt. Det förvånar inte att ”Netanyahus” belönades förra året med Pulitzerpriset.

The post Cohens ”Netanyahus” – från anekdot till stor litteratur first appeared on Opulens.

ROMAN. Mihail Sebastian är pseudonymen för Iosif Hechter (1907-1945), en av den rumänska modernismens mest framstående representanter. Gregor Flakierski har med blandade känslor läst Sebastians roman, från 1934, ”I tvåtusen år”.

I tvåtusen år av Mihail Sebastian
Övers: Inger Johansson
Nilsson förlag

Mihail Sebastians roman ”I tvåtusen år” är en berättelse från den europeiska fascismens periferi. 20- och 30-talens Rumänien är skådeplatsen för en nationalistisk högerextremisms framfart med våldsamma antisemitiska excesser. 

Mitt uppe i denna otäcka händelseutveckling befinner sig den unge författaren Mihail Sebastian. Han umgås i kretsen med sådana framtida intellektuella stjärnor som bland annat Emil M Cioran och Mircea Eliade. Problemet var emellertid att de flesta inom den kretsen sympatiserade med fascismen och var glödande antisemiter, något som var oacceptabelt för Sebastian som var jude.

Sebastian skildrar lika sakligt som livligt den diskriminering och trakasserier som judiska studenter utsätts för vid rumänska lärosäten. Högerstudenter, vilket är de flesta, går hela vägen från kränkande tillmälen till regelrätt våld. Judar kastas ut från föreläsningar och hindras från att komma in på universitetet.

Alla dessa övergrepp och den förgiftade atmosfär som omger dem beskrivs av Sebastian på ett överraskande självkritiskt och ödmjukt sätt, förminskande trots en viss intellektuell högfärd, och med en strävan till förståelse och försoning med förövarna som inte bara gränsar till det absurda utan tar ett rejält kliv över den gränsen.

Situationen är problematisk för Sebastian som identifierar sig starkt med Rumänien. Han är däremot tämligen främmande, för att inte säga fientlig, till sin egen judiskhet.

Han längtar efter enkelhet och anser att judar komplicerar i onödan. Det är i ensamheten han finner trygghet. Därför hatar han också den judiska gemenskapen.

Sebastian går så långt som att påstå att judar känner högmod över sitt lidande, rent av att judar odlar en slags offermentalitet.

Det är intressant hur Sebastian beskriver sitt avhopp från juridikstudierna för att i stället satsa på arkitektur. Han vill bygga, skapa något nytt att ”binda vid jorden”. Han får anställning på ett amerikanskt oljeraffinaderibygge. Här måste han förhålla sig till konflikten mellan modernitetens framväxt och lokalbefolkningens traditionella liv med fruktodlingar.

Här föreligger en motsättning mellan å ena sida det pastorala, enkla bondelivet som ett uttryck för ”den rumänska andan”, och å andra sidan det intrång som industrialismen och den liberala ideologin har gjort i landet.

Det är inte svårt att räkna ut på vilken sida som judarna anses stå i den konflikten. Sebastian är visserligen ambivalent men hans tidigare nämnda längtan efter enkelhet låter antyda åt vilket håll som han lutar.

Det blir än tydligare när han förmedlar sina intryck från en Chagallutställning och upprepar det tröttsamma tramset om judisk okänslighet för natur.

Många av hans ståndpunkter kan chockera och uppröra, men de säger egentligen inte mer än att han var ett barn av sin tid.

Det vore en oförlåtlig anakronism att anklaga Sebastian för aningslöshet, ingen kunde ana vad som skulle hända, ingen kunde förutse den rumänska Förintelsen med 400 000 mördade judar.

Däremot går det att konstatera att en intellektualiserande och estetiserande livsattityd är orimlig i långa loppet, och inte enbart under dramatiska tidsepoker. Det är något som Mihail Sebastian anar: ”Jag har alltid trott på rätten att låsa en dörr mellan mig och världen. /../ Men nu är den här dörren uppbruten.” Den insikten kom han fram till. Men då var det för sent.

En lärdom aktuell inte minst i vår tid.

The post En rumänsk klassiker som rymmer en lärdom för vår tid first appeared on Opulens.

ROMANKONST. Hernan Diaz tilldelades nyligen det prestigefyllda Pulitzerpriset för sin Sverigeaktuella roman “Egendom”. Gregor Flakierski har läst boken och ser den som en motvikt till den rådande kapitalismens makt. 

Egendom av Hernan Diaz
Övers: Fredrika Spindler
Brombergs

Hernan Diaz roman ”Egendom” ställer de i litteraturen numera så vanliga men aldrig besvarade frågorna kring relationen mellan fiktion och fakta, sanning och lögn och vad man får skriva om. Han gör det på ett lekfullt och intrikat sätt, men bakom det pussel som han lägger döljer sig en svidande kritik av det kapitalistiska systemet.

Det engelska originalets titel är ”Trust” vilket kan betyda stiftelse eller en sammanslutning av företag för att minska konkurrensen, men också förtroende eller tillit.

Det börjar med en roman – fiktiv så klart! – om en särling i en redan förmögen familj, inga två tomma händer här inte, som har en sällsynt gåva för spekulation. Han mångfaldigar sin rikedom hela vägen från sekelskiftets aningslösa optimism, genom första världskrigets fasor, det glada 20-talets och den förtvivlade krisen efter 1929, alltid står han där som den förutseende vinnaren.

Inte helt överraskande ifrågasätts hans metoder och tillvägagångssätt, rykten och anklagelser om ojschysst spel och destruktiv egoism duggar tätt.

Enslingen gifter sig oväntat med dottern till en gammal ansedd men numera ruinerad ätt. Det bara skriker kliché om det, men de två finner varandra i någon slags distanserad ömhet och förståelse.

Ända tills hustrun insjuknar i en diffus mental sjukdom. Hon får den bästa vård som pengar kan köpa, en ”strikt vetenskaplig” terapi, som leder tankarna till behandlingen av ”hysteriska” kvinnor i Frankrike i slutet av 1800-talet, och som oundvikligen leder till hennes död.

Efter den så kallade romanen följer en rad memoarer, anteckningar och dagböcker som modifierar den bild av verkligen som presenteras i romanen, för att uttrycka sig försiktigt. Inte för att allt nödvändigtvis är osant, en hel del stämmer faktiskt, men då lager på lager har skalats av får vi en helt annan berättelse.

Är den sann? Det är upp till läsaren att avgöra. Men lägger man ihop två och två framstår det ändå som ganska avslöjande.

När alla dimridåer har skingrats står där en ensam kvinna, förminskad och försmådd, lämnad åt sitt öde i en lyxig miljö av sin egoistiske, självgode och falske man. Och det är svårt att inte se honom som en sinnebild för den kapitalism som han hyllar.

Ett system som betraktar pengar som ett levande väsen, en  fetisch som Marx skrev om, som alltmer tenderar att urarta i ren spekulationsekonomi som skapar ingenting, men förstör desto mer.

Egoismen upphöjs till det allmänna bästa, och alla eventuella inskränkningar i ”den fria företagsamheten”, vilket inte är så mycket mer än ren ekonomism och snäv profitjakt, betraktas som ett hot mot samhället och mänskligheten.

Hernan Diaz visar högst åskådligt hur stor kapitalets makt faktiskt är. Så stor att det är kapitalet som formar verkligheten och inte minst vår bild av den.

Som tur är finns det en motvikt i bra litteratur.

The post En motvikt till kapitalets makt first appeared on Opulens.

VITTNESBÖRD. ”Bröllopspogromen” är ett vittnesbörd om själva livet som motståndshandling. Om hur man behåller sin (med)mänsklighet och värdighet under svåra tider i ett brutalt, cyniskt och förljuget samhälle,” skriver Gregor Flakierski, som läst Anna Grinzweig Jacobssons aktuella bok.

”Bröllopspogromen” av Anna Grinzweig Jacobsson
Korpen

Det börjar med en bröllopsfest i en ukrainsk shtetl i Tsarryssland. Det är författarens morföräldrar som gifter sig. Bröllopet slutar med en regelrätt pogrom. Den dagen är en början på en resa genom krig, revolutioner, politiska omvälvningar och förtryck, och tar slut hundra år senare i Sverige och Florida.

Bröllopet äger rum år 1920 och det pågår ett sällsynt blodigt inbördeskrig i det ryska tsardömet. Flera olika arméer, de röda, de vita, ukrainska nationalister, samt anarkister, slåss mot varandra i hänsynslösa strider som kommer att kräva sju miljoner offer.

Den judiska folkgruppen, som bor huvudsakligen i det som numera är Ukraina, hamnar hela tiden mellan de stridande, och utsätts för systematiska pogromer med grovt våld, plundringar, våldtäkter och brutala mord.

Så många som 200 000 får sätta livet till, och det anses berättigat att tala om folkmord.

Även om det är alla stridande parter som begår övergrepp, så är det de vita och nationalisterna som står för 90 procent av våldsamheterna. Det är därför föga förvånande att judarna söker sig till områden som kontrolleras av de röda, och de tilltalas dessutom av bolsjevikernas revolutionära budskap om internationalism och jämlikhet.

Och när kommunisterna väl befäster sin makt ser löftena ut att infrias. Det förekommer ingen officiell diskriminering, judar kan inneha statliga tjänster och söka till högre utbildningar utan restriktioner. Det satsas på olika folkgruppers kultur med egna skolor, tidskrifter och teatrar.

De som i likhet med författarens familj har besvarat den eviga judiska frågan ”att resa eller inte resa” med att stanna tycks ha dragit en vinstlott.

Åtminstone fram till slutet av 20-talet då NEP-politiken tar tvärt slut, femårsplanen lanseras, avkulakiseringskampanjen börjar, och Stalins terror mot bönder och affärsmän tar fart. För Grinzweig Jacobssons familj blir de goda råden dyra. De har haft en liten affär och en gård med några djur, och blir följaktligen föremål för kampen mot storbönderna, kulakerna.

De lyckas klara sig genom en panikartad flykt och förfalskning av identitetsdokument, något som tydligen var relativt enkelt i Sovjet på den tiden.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är besvärliga tider för alla, men det är frapperande hur många bortförklarar den blinda terrorn och den extrema varubristen som tillfälliga problem under en övergångsperiod, och man skyller på byråkratin som något som fört den store Stalin bakom ljuset.

Ibland kan förtrycket ta sig helt bisarra former. Det råder ständig brist på toalettpapper och därför använder man tidningar på toaletten. Men det gäller att se upp så man inte torkar sig med ett porträtt av Stalin eller någon annan ledare, det kan leda till många år i ett sibiriskt arbetsläger.

Angivare finns överallt och uppmuntras av propagandan. Barnen växte upp i en anda av kadaverdisciplin, hyckleri och förljugenhet och med bristande tillit till allt och alla.

Avtalet 1939 med den tidigare nazistiska huvudfienden, den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten, kommer som en chock. Och än större blir överraskningen när Tyskland angriper Sovjet sommaren 1941.

Då är det dags att fly igen. Efter en strapatsrik resa lyckas familjen ta sig till Tasjkent i Uzbekistan. Här lever de under knappa förhållanden men i säkerhet. De arbetar och studerar vidare, med en orubblig tro på segern. Och när den väl kommer hoppas många på en förändring till ett friare samhälle.

De förhoppningarna kommer på skam, istället ökar den antisemitism som började redan under krigsåren. När familjen återvänder till Ukraina inser de hela vidden av Förintelsen. Och inte nog med det, på besök i den lilla hemstaden upptäcker mormodern att alla deras kvarlämnade ägodelar finns nu i främmande hem.

”Alla mina vänner blev mördade”, konstaterar hon, med den sorgliga insikten att ingen ens försökte hjälpa dem.

När morbror David, som stred i Röda armén och slutade sin krigsbana i Berlin med överstes grad, ska begravas på 80-talet, sätter hans fru ett kors på graven – med en Davidsstjärna riskerar den vandalisering.

Mamman träffar en polsk jude med polskt medborgarskap och följaktligen med rätt att lämna Sovjet. De gifter sig och flyttar till Polen, men även här tvingas de till exodus, när partiet av slutet av 60-talet sätter i gång en gammaldags antisemitisk kampanj för att avleda folkligt missnöje och den egna oförmågan att lösa samhällsproblemen.

Det var verkligen inte den reellt existerande socialismens finaste stund.

De hamnar i Sverige och på den vägen är det.

Boken bygger på författarens egna minnen och de samtal som hon förde med den 95-åriga mostern som emigrerade till Florida efter Sovjets kollaps. Historien är berättad med lika delar lågmäld anspråkslöshet som kärlek till generationer av familjemedlemmar.

Det är förstås en helt unik historia, och ändå delas den av så många. Jag blir gång på gång förvånad när författarfamiljens öden tangerar min egen familjs på många sätt så annorlunda levnadsbana.

”Bröllopspogromen” är ett vittnesbörd om själva livet som motståndshandling. Om hur man behåller sin (med)mänsklighet och värdighet under svåra tider i ett brutalt, cyniskt och förljuget samhälle.

Och även en stilla varning för oroande tendenser i vår samtid.

The post Livet som motståndshandling first appeared on Opulens.

LYRIK. “Zagajewskis poesi är i sin mångfald och rikedom kongenial med den kulturens kraft som den vill ge uttryck för,” skriver Gregor Flakierski som läst den nu aktuella boken “Det sanna livet”.

Det sanna livet av Adam Zagajewski
Urval och översättning: Irena Grönberg
Norstedts

Den mångfaldigt belönade polske poeten Adam Zagajewski är väl representerad på svenska, säkert till en stor del tack vare tillgången på duktiga översättare. Det senaste bidraget är ett urval av hans två sista diktsamlingar. Han gick bort i mars 2021.

Zagajewskis sena diktning präglas i hög grad av den åldrande poetens behov av tillbakablickar på historien och det egna livet inför det oundvikliga slutet. Det är ingen förtvivlan eller sorg utan enbart stilla begrundan. Tänk bara på att ge en dikt titeln ”Självporträtt med dropp”!

Tillbakablicken sker genom att upprätta dialog över tid, och även rum. Poeten för ett samtal med både kända personer ur historien och sin familj och obekanta, anonyma, ibland enskilda, andra gånger mer eller mindre stora grupper av människor.

I dikten ”Soluppgång” skriver Zagajewski: ”en tom stad där det bor/en halv miljon skuggor, en döv tystnad av så många röster,/och ingen gråter längre”. Den tomma staden är byn Bełżec där det fanns ett nazistiskt förintelseläger, och där under ett drygt år närmare en halv miljon judar mördades.

I dikten ”I Drohobycz”: ”Men det finns småstäder/där skuggorna/är sannare/än tingen”.

Uttrycket är komprimerat, nästan avskalat, enkelt utan onödiga utsmyckningar.

Och över all diktning svävar en stark känsla av förlust.

Adam Zagajewski var född i Lwów (numera Lviv), en gammal polsk stad, 1939 Polens tredje största, men som efter Jaltaöverenskommelsen inkorporerades i Sovjetunionen. Förlusten av Lwów blev till ett traumatiskt sår i det kollektiva medvetandet. Även om Zagajewski lämnar staden blott några månader gammal ärver han känslan av förlust och hemlöshet.

Det må vara sant att ”Filosofer måste välja stad/bara poeter får leva överallt”, men den friheten har ett pris. Som han skriver i ”Resan från Lwów till Schlesien 1945”: ”Nu är vi hemlösa”. Och i dikten ”Grażyna”, som handlar om en biograf i Gliwice, den tidigare tyska staden i södra Polen dit familjen flyttade: ”det gjordes fler försök att förvandla/den här staden till den andra,/otaliga djärva experiment/som ingen lyckades med,/alkemisterna slet länge om natten, /../men till sist segrade glömskan,/glömskan rund som en boll,/söt som en jordgubbe, slutgiltig/som den yttersta domen.”

Att vilsenheten lätt kan leda till en sorts historiepessimism är föga förvånande. ”Det har gått hundra år/sedan första världskrigets slut/Vi väntar på nästa”. ”Det fanns inga profeter/Säkert satt de redan i finkan”. ”Civilisation – hela fem stavelser/Ont – bara en.”

Motkraften är tron på kulturen, inte minst den europeiska bildningstraditionen. En lång rad kulturpersonligheter passerar revy genom diktstroferna, Bach, Chopin, Conrad, Delacroix, Schopenhauer, Mandelstam, Rachmaninov, Charlie Parker, Greta Garbo…

I sin hemlöshet befinner sig poeten i ständig rörelse, hans dikt besöker skilda platser runt om i världen. ”Vissa talade polska, andra tyska,/bara gråten var kosmopolitisk.” ”Mina favoritpoeter/möttes aldrig/De levde i olika länder/och olika tider”. Och ändå hade de så mycket gemensamt. ”Vi vet vad konst är, vi känner lyckan/som den ger oss, ibland svår, bitter, bittersöt/och ibland bara söt som turkisk konfekt.”

Zagajewskis poesi är i sin mångfald och rikedom kongenial med den kulturens kraft som den vill ge uttryck för. Och även om poeten i all ödmjukhet säger att poesin ger ”en stunds glädje/och melankolins mörka lycka”, så är den så mycket mer.

Detta är ett viktigt författarskap.

The post Zagajewskis poesi är kongenial med kulturens kraft first appeared on Opulens.

ROMAN. Gregor Flakierski har läst John Boynes senaste roman ”Alla förlorade platser”, uppföljaren till succén ”Pojken i randig pyjamas”. Han är inte alltigenom övertygad om bokens kvaliteter.

Alla förlorade platser av John Boyne
Övers: Maria Nääs
Norstedts

John Boynes senaste roman ”Alla förlorade platser” är en uppföljare till succén ”Pojken i randig pyjamas”. Men om den sistnämnda var en ungdomsbok, vänder sig uppföljaren till en mer vuxen publik.

Gränsen är naturligtvis inte knivskarp, och en bra barn- och ungdomsbok utmärks av att den med fördel kan läsas av alla åldrar.

För er som inte är bekanta med ”Pojken i randig pyjamas” kan jag berätta att nioåriga Bruno bor med sin familj i en flott villa bredvid det som vuxna kallar ”bondgård”, men som Bruno snart upptäcker är något helt annat, smått obegripligt och riktigt otäckt. Hans pappa är chef på stället som med ett underligt namn kallas ”Allt Svisch”. Nyfikenheten driver fram honom till taggtrådsstängslet som omger platsen, och där blir han kompis med den jämnårige Schmuel. En dag försvinner Schmuels pappa och han ber Bruno om hjälp att leta efter honom. Bruno drar på sig en ”randig pyjamas”, tar sig genom ett hål i stängslet – och försvinner spårlöst för alltid.

”Alla förlorade platser” är berättelsen om Brunos då tolvåriga syster Gretel och hennes öden efter kriget.

Pappan hängs som krigsförbrytare, medan hon och mamman byter identitet och flyttar från Tyskland. Berättelsen utspelar sig mellan London 2022 och först Paris 1946, sedan Sydney 1953, och därefter London från samma år och fram till nutid. Där knyts de olika tidsplanen elegant samman.

Under hela sitt långa liv efter 1945 tvingas Gretel att ständigt ljuga om sig själv, sitt förflutna, sin familj. Rädslan för att bli avslöjad hänger över henne som ett Damoklessvärd, och hon jagas av traumatiska minnen i livets alla situationer.

En ännu större rädsla är att bli påmind om brodern. Så intill den milda grad att hon vägrar att ens uttala hans namn. Att inte benämna personer, platser och händelser blir till ett sätta att tänka bort, att få dem att försvinna i ett slags magiskt tänkande.

På samma sätt som med brodern namn kallar hon konsekvent Auschwitz för ”det där andra stället”.

Så formar sig romanen till en uppfordrande berättelse om sorg, skuld och medbrottslighet. Vilken skyldighet har man som vittne? Och gäller det också helt unga människor? Hur ska de förhålla sig till brott som begås av människor som de älskar? Till exempel en far?

Eller är man skyldig till allt gott man inte gjort, som en av personerna, själv inte utan skuld, säger: ”Genom att inte göra något, gjorde du allt.”

Ingen begär förstås att en tolvåring ska kunna stå upp mot Förintelsen. Men senare? Gretel har möjlighet att vittna om nazismens brott, hon kan också peka ut många av de skyldiga. Men hon avstår, av rädsla för att själv bli avslöjad som Monstrets dotter.

Och kanske också på grund av en viss ambivalens till det förflutnas hjältar och deras ideal.

Romanen lider dess värre av en viss förutsägbarhet och en del filosofiska resonemang som enbart framstår som konstruerade och påklistrade.

Men det är bra driv i berättelsen, det är ändå spännande, karaktärerna är trovärdigt utmejslade, konflikterna levande och slutet oväntat.

En roman som vågar lyfta fram svåra moraliska problem, ställa svåra frågor och få läsaren att reflektera över rätt och fel och de val man gör.

The post Boynes senaste roman övertygar inte helt first appeared on Opulens.

VALMÖJLIGHETER. Gregor Flakierski har läst en bok som bland annat bemöter missuppfattningen av den judiska motståndsviljan under Förintelsen. “En mäktig bedrift”, lyder hans omdöme om Kenneth Hermeles “Inte som lamm till slakt“.

Inte som lamm till slakt
– Judiskt motstånd under Förintelsen
av Kenneth Hermele
Ordfront

Myten om judisk passivitet och bristande motståndsvilja har en lång historia och kulminerar med Förintelsen, då judarna påstått skulle låta sig föras till sin död ”som lamm till slakt”. Ursprunget till denna (miss)uppfattning är en kombination av antisemitiska stereotyper, sionistiskt färgad historieskrivning och delvis att många källor, både skriftliga och muntliga har varit otillgängliga för forskare på grund av deras bristande språkkunskaper. Trots att forskningsläget idag är ett helt annat lever myten om judisk passivitet vidare. Kenneth Hermeles bok är en gedigen och tämligen fullständig genomgång av det judiska motståndet under Förintelsen som effektivt vederlägger gamla seglivade fördomar och missförstånd.

Bokens stora förtjänst, den största då den har många, är konstaterandet att inte bara väpnat motstånd är motstånd, Hermele betraktar ALLA former av motstånd som AKTIVA, ingen ”bättre” än den andra, och ofta hänger de ihop. Enkelt uttryckt: alla handlingar som motarbetade nazisternas avsikter gentemot judarna ska räknas som motstånd. Alltså även moraliska och andliga handlingar, allt som på något sätt hindrade deras maktutövning.

Intressant nog påstår Kenneth Hermele, med stöd av fakta, att även i fråga om det militära motståndet står sig den judiska väpnade kampen väl i jämförelse med andra länder och folk. Det gäller uppror i getton och läger, partisanverksamhet och inte minst deras deltagande i olika länders reguljära arméer. Närmare en och en halv miljon judiska soldater stred i de allierade arméerna. En halv miljon i Röda armén, något fler i amerikanska armén, och omkring 190 000 i den polska armén som kämpade tillsammans med Röda armén.

Hermele delar in motståndet i fem kategorier: symboliskt, polemiskt, defensivt, offensivt och inringat/utsiktslöst. Det är förstås inga skarpa gränder mellan de olika formerna, de är inte heller inbördes värderande. Att fly, att gömma sig, var en viktig form av motstånd, sett till antalet överlevande den mest framgångsrika. Samtidigt var det en av de svåraste också. Före krigsutbrottet 1939 fanns det knappat någonstans att ta vägen, gränserna var stängda, inga länder ville ta emot judiska flyktingar. Inte minst Sverige har en föga ärorik historia i det avseendet.

Hur ställer vi oss till försöken att köpa judiska liv mot pengar eller lastbilar till nazisterna?

Medan kriget pågick under den tyska ockupationen riskerade en flykting att konfrontera en fientlig omgivning, inte sällan beredd att ange judar på flykt för en ringa belöning. Smuggling, olaglig tillverkning av bytesvaror, nyhetsförmedling i illegala publikationer, läkarvård, kulturverksamhet, dokumentation av nazisternas illdåd men också av det judiska livet under ockupationen, allt det utgjorde olika former av motstånd. Mer eller mindre effektivt, men alltid förenat med livsfara.

Det krävdes också mod att försvara sin mänskliga värdighet mot dem som ville avhumanisera sina offer. Hermele citerar läkaren från Warszawas getto Faivel Wienderman: ”/../ mamman som vägrade överge sina barn och frivilligt följde dem i döden. Det var judiskt hjältemod.”

Jag har själv skrivit i ämnet och har då anfört handlingen när mödrar som in i det sista skyddade sina barn från dödsångest och fruktan som ett talande exempel på värdighet och därmed motstånd. Nu är det som allt annat i den här historien inte helt okomplicerat. För hur förhåller vi oss till de fall, som vi vet förekom, då en grupp judar gömde sig och för att inte avslöjas tog död på ett spädbarn som grät och riskerade därför att avslöja dem?

Hur ställer vi oss till försöken att köpa judiska liv mot pengar eller lastbilar till nazisterna? Det förekom framför allt i Ungern. Och räddning genom arbete, som i gettot i Łódź? Det var högst rationellt tänkt, varför göra sig av med välbehövlig arbetskraft, dessutom gratis? Kan vi verkligen klandra dem att de inte insåg att fienden var inte bara osedvanligt brutal utan också totalt irrationell, agerande utifrån en alldeles egen logik, svårgripbar för något så när normalt funtade människor? Det gäller i lika hög grad de så kallade juderåden i getton och den judiska ordningspolisen.

Hermele vill framför allt nyansera det judiska samarbetet, det förekom motstånd på olika nivåer bland juderåden, flera judiska poliser samarbetade med motståndsrörelsen. Alla generaliseringar leder till reduktionism som förvränger och förfalskar bilden av det som har hänt. Varje organisation och individ, varje handling, måste betraktas för sig, mot bakgrund av varje konkret situation och ses i sitt sammanhang.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Och ses i sin tidskontext, vill jag tillägga. Det är skillnad på situationen fram till sommaren 1942 och senare, och judarnas agerande liksom vårt sätt att se på det förändras utifrån den tidsdimensionen. Något som jag tycker att Hermele kunde ha tryckt hårdare på.

Och hur ska vi BEDÖMA deras agerande, de val som de fattade? Ibland talar man om omöjliga val, och på sätt och visst var de det. Möjliga var de förstås, men oerhört svåra, ofta, nästan alltid, gällde det att välja mellan pest och kolera, mellan fel och fel. När man väljer att rädda ett liv genom att offra ett annat, mitt barn mot ett annat barn, då är det ett sådant val, något som man säkert kommer att bära med sig resten av sitt liv. Inte minst frågan vilken rätt man hade att fatta det beslutet.

Min far, som överlevde i Sovjet och förlorade hela sin familj i Förintelsen, ansåg att allt judiskt agerande syftade till att försöka överleva i en så gott som omöjlig situation, och ingen kunde därför dömas för sina handlingar, oavsett vad. Min mor som tillhörde den exklusiva skara som överlevde i Polen med falska papper var inne på liknande tankegångar.

Kenneth Hermele skriver: ”/../jag vet verkligen inte hur jag själv skulle betett mig om jag varit i samma belägenhet som de judar som fördes samman i getton, trängdes ihop i järnvägsvagnar, stängdes in koncentrationsläger. Hade jag haft kraften att stå emot lockelsen att själv försöka undkomma det värsta? Hade jag varit en generös och hjälpsam medmänniska – eller en självisk överlevare, beredd att gå över lik? /…/”

Bara den som kan besvara den frågan har rätt att döma. Och vem kan det?

Boken är en mäktig bedrift med en lista på referenslitteratur på nästan 20 sidor, och med ett unikt bildmaterial.

The post Imponerande bok om judiskt motstånd under Förintelsen first appeared on Opulens.

PROSA. “Historien är så pass bra att den bär av egen kraft. Den är inte bara ett minnesmärke över en speciell individ, utan än mer en hyllning till människans okuvliga strävan att överleva, att kämpa vidare, och försöka skapa en bättre värld åt dem som kommer efter,” skriver Gregor Flakierski. 

En låda apelsiner av Lena Einhorn
Norstedts

Det här är berättelsen om en folkspillra som berövats allt utom livet. Med hjälp av tillfälligheter, företagsamhet och osannolik tur klarar de sig genom historiens värsta massmord. Deras försök att bygga upp ett nytt liv avbryts skändligen 20 år senare, och än en gång berövas de allt. Och börjar om igen.

1939 när andra världskriget bryter ut bor det i dåvarande Polen omkring tre och en halv miljoner judar. Vid krigsslutet har 90 procent av dem utplånats, mördats, dukat under för svält och epidemier. De flesta överlevande har klarat sig genom att fly österut till Sovjet. En liten, exklusiv grupp överlever i Polen, genom koncentrationslägrens helvete, gömda som jagade djur, eller med förfalskade identitetsdokument.

Två av de överlevande var föräldrar till Jackie Jakubowski, egentligen Joachim Marek Jakubowski, känd för de flesta som stridbar publicist och mångårig redaktör för Judisk Krönika. Det är de tre som är huvudpersoner i Lena Einhorns senaste roman ”En låda apelsiner”.

Romanen utspelar sig på tre plan, mammans resa från koncentrationsläger och dödsmarscher till den första tiden då hon försöker bygga upp en ny tillvaro, Jackies och pappas liv från tidig barndom tills de tvingas lämna landet 1970, och slutligen den första trevande tiden i Sverige och sökandet efter en ny identitet för den då 18-årige Jackie.

Störst utrymme får Jackies tillvaro i Polen, tillsammans med hans pappa och en gåtfullt frånvarande mamma.

Det är en på flera sätt fascinerande och samtidigt sorgesam skildring. Den lilla judiska folkspillran på 30 000–35 000 personer, i ett land med 35 miljoner invånare, var mycket väl assimilerad, kände stark samhörighet med landets historia och kultur. Den enda judiska helg som man firade var Chanukka – därför att den sammanfaller med jul och barnen måste ha något att göra!

Men assimileringen och den så gott som totala identifikationen med polskheten visade sig vara ett otillräckligt skydd mot antisemitismens gift. När kommunistpartiet i slutet av 60-talet saknar lösningar på besvikelsen över svikna löften från 1956 och det tilltagande folkliga missnöjet med den politiska och ekonomiska situationen, tar man till ett beprövat grepp att avleda den sociala frustrationen.

Om det fungerade för tsardömet och den polska högernationalismen kan det lika väl fullgöra sin funktion för ett kommunistparti. Och så var det. Det var verkligen inte den reellt existerande socialismens bästa stund.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Integration och assimilering (för dem som så önskar) i all ära, men den enda verkningsfulla skölden mot rasism och xenofobi är ett samhälle genomsyrat av respekt och tolerans.

En annan intressant aspekt av berättelsen är Jackies upplevelse av hur han trots sin ”polska själ” ändå har en känsla av utanförskap, av att vara annorlunda. Det är något som kan vara nog så besvärande för en ung person på väg att hitta sin identitet, men senare i livet visa sig som en berikande styrka.

Det dubbla perspektivet, att på samma gång vara innanför och utanför samhällslivet, har säkert bidragit till att vissa minoritetsgrupper, inte minst judarna, har kunnat skörda stora framgångar inom kultur och vetenskap.

Också i dagens Sverige kan man iaktta hur barn till invandrare gör sig alltmer gällande på kulturens, politikens, och även vetenskapens områden. En stor tillgång för både den enskilda individen och samhället i dess helhet.

Jackies historia innehåller också många sorgliga inslag. Inte helt oväntat i ett odemokratiskt samhälle, präglat av förtryck, intolerans och korruption. I en atmosfär av hat och vardagsantisemitism är det inte långt till svek, angiveri, enfald och infama angrepp.

Jackie Jakubowski fick inte chansen att skriva sin egen historia, döden ryckte bort honom i förtid. Uppgiften överlämnades stället till Lena Einhorn. Det är inte lätt att veta hur det skulle ha blivit med Jackies egna ord, men nog verkar det vara synd att han inte hann med.

Einhorns bok är inget litterärt mästerverk, därtill är den alldeles för mycket av ett filmmanus, med irriterande cliffhangers.

Men själva historien är så pass bra att den bär av egen kraft. Den är inte bara ett minnesmärke över en speciell individ, utan än mer en hyllning till människans okuvliga strävan att överleva, att kämpa vidare, och försöka skapa en bättre värld åt dem som kommer efter.

The post En berättelse som bär av egen kraft first appeared on Opulens.

FOLKMORD. Gregor Flakierski konstaterar att ”Barfotakvinnan” av Scholastique Mukasonga är ett ömsint porträtt av författarens mor, en elegi efter att ett folkmord ägt rum, och inte minst en hyllning till kvinnorna i Rwanda.

Barfotakvinnan
av Scholastique Mukasonga
Översättning: Maria Björkman
Bokförlaget Tranan

I Scholastique Mukasongas prisbelönta roman ”Madonnan vid Nilen” skildras förspelet till folkmordet i Rwanda. En miljon människor, tutsier och hutuer som vägrade delta i massakern, mördades på ett brutalt sätt, medan det internationella samfundet, med de forna kolonialmakterna Belgien och Frankrike, och katolska kyrkan i spetsen tigande åsåg mördandet. Med de dödade gick en hel värld, en kultur under.

”Barfotakvinnan” är Mukasongas andra bok på svenska, det är en berättelse om hennes mor, hon som mördades i likhet med större delen av författarens familj. Men det är lika mycket en skildring av en förlorad värld och en krossad kultur.

Lika sakligt som kärleksfullt beskriver Mukasonga ett tätt sammanhållet samhälle i skärningspunkten mellan tradition och modernitet, och som dessutom lever i skuggan av trakasserier, förföljelser och ett tilltagande hot om våld och utplåning. Massakrer på tutsier hade förekommit tidigare, och folkmordet 1994 föregicks av deportationer av tutsier till ogästvänliga trakter där de hindrades från att bedriva sin traditionella boskapsskötsel.

I förvisningen försöker man fortfarande att slå vakt om sina gamla sedvänjor. Man vill gärna bevara de traditionella sätten att odla mat och brygga drycker, bygga hus, använda beprövade medicinalväxter, upprätthålla hierarkier och könsroller, och arrangera lämpliga äktenskap.

Och man tillber både Jungfru Maria och Ryangombe och andra mäktiga andar. Skillnaden är kanske inte så stor som man skulle kunna tro. Hur skiljer sig tron på andeväsen och förebud från dyrkan av det ”heliga” vattnet från Lourdes?

Det traditionella tutsisamhället är inte heller främmande för nymodigheternas lockelser. Man drar sig inte för att i vissa avseenden ta efter de ”högre stående”, det vill säga sådana som gärna imiterar de vitas beteenden. Utbildning står högt i kurs, man uppskattar underkläder, vill gärna ha glasögon och ett avträde inomhus.

Mukasonga varken romantiserar eller exotiferar, hon skildrar sin mor och det samhälle som hon själv växte upp i konkret och osentimentalt, med mild humor och godmodig ironi.

Men ingenting kan ändra det faktum att en de kommande morden hänger ödesdigert som en mörk skugga över berättelsen. De agerande är långt ifrån omedvetna om det. Det gör i ordning gömställen, det planeras i lönndom för flykt till grannlandet Burundi, och det är framför allt barnen som ska räddas till varje pris.

Ibland lyckas det, oftast inte. Mukasongas mor faller offer för mördarna, tillsammans med så många andra. Under tre månader dödas närmare en miljon människor. Mukasongas äldste bror får nio barn och hans mamma hoppas att åtminstone några ska överleva och föra släkten vidare. Lakoniskt konstaterar Mukasonga: ”Hon misstog sig”.

”Barfotakvinnan” är ett ömsint porträtt av författarens mor, en elegi efter att ett folkmord ägt rum, och inte minst en hyllning till landets kvinnor. ”Mödrarna Kurage finns överallt i dagens Rwanda”.

The post Ömsint porträtt av en mor i skuggan av ett folkmord first appeared on Opulens.