GRÄNSER. SVT barn satsar på temat “stopp min kropp” i höst, i flera olika program. Tonåringar såväl som yngre får lära sig om dickpics, porrlänkar och att sätta gränser.

Dokumentärserien “Snart 13” följer till exempel ett tjejgäng i Oskarshamn, som bland annat utsätts för dick pics och porrlänkar. Serien “Jobbigt” behandlar också sexuella trakasserier och i serien “Strula” skildras bland annat otrygghet i skolan, grupptryck och så kallad “slut-shaming”.

“Samtidigt som vi tar upp ‘snackisämnen’ som åldersgräns på energidryck, äckliga skoltoaletter, stimmiga skolmatsalar och märkeshets, så ser vi helt klart ett behov hos barnen att lyfta ännu känsligare och tyngre ämnen än vad vi gjort tidigare. Det är den sorgliga verkligheten och barnen behöver vårt stöd här”, säger Madeleine Adaktusson producent på SVT Barn, i ett pressmeddelande.

De olika redaktionerna har gjort research och rådgjort med experter inför programmen. Alla program baseras på målgruppsundersökningar med unga och enligt programchefen Anna Alandh är “det nya normala” en mer otrygg tillvaro.

Även för de små lyfts samma tema, i Bolibompaklubben och Lilla Aktuellt. Där får man bland annat lära sig skillnaden på bra och dåliga hemligheter, och hur viktigt det är att larma om något känns fel.

TT NYHETSBYRÅN

The post SVT lär barn om kroppsgränser first appeared on Opulens.

SAMHÄLLSPLANERING. “Låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Gränser och regelverk är en verklig förutsättning för frihet”, skriver Samira Ariadad som ifrågasätter tron på att marknaden och konsumentens val kan klara klimatkrisen.

Visst borde vi förbjuda värmeljusen? Okej, frågan kräver kanske kontext: jag har en stor hög aluminium som tydligen ska till återvinningscentralen och inte källsorteringsstationen. Centraler som sällan finns inom en armlängds, ja ens en cykelturs avstånd. Varför fick jag ens köpa de här värmeljusen? Under vilket sken av möjlighet till allas förmåga till ”eget ansvar”, förutsättning för och kunskap om korrekt sortering såldes de? Ska friheten och ansvaret för sorteringen ligga på oss konsumenter? Det låter kanske som ett ansvarsförskjutande petitessartat problem att börja med, men låt oss ändå plocka isär vad frågan rymmer:

Att vi skriver under att klimatkrisen är ett faktum.

Att vi vill undvika den förödelse för både klimat, miljö, människa och andra livsformer den innebär.

Att vi är beredda att gå till handling genom att angripa produktionen, inte konsumtionen.

Både vi:et och handlingen förutsätter en gemensam beslutskraft där en inkluderande avgränsbar entitet, säg medborgarna eller boende, avgränsas. En beslutsprocess som är direkt och inkluderande, gärna genom folkomröstning eller dylikt – men med ett väl förberett underlag. Vad för dokumenterat och vetenskapligt bevisat problem förslagen ska åtgärda, vidare konsekvenser, positiva och problematiska.

En folklig vana av att väga individuella konsekvenser mot samhälleliga och lösningar åtföljda av gemensamma insatser att minimera allvarligare konsekvenser för vissa (till exempel kan vi förbjuda bilar och samtidigt bygga ut kollektivtrafik i glesbygden och i storstäderna).

Men förbudsförslag är infekterade i ett samhällsklimat där faktabeslöjade problem- och lösningsförslag egentligen är åsikter och faktum kring problem för någon typ av allmänhet ses som tyckande. När regelverk tappade allmänintresse blev det byråkrati och förmynderi. Verkställande instanser i en demokrati blev politikerklass. Planering blev dödskommunism.

Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Gränser och regelverk är en verklig förutsättning för frihet. För separerar vi frihetens likställande med individens frihet kommer vi ifrån den falska motsättning som råder i mångas sinnen. Att skapa regelverk är som jag brukar säga ”att bädda för kaos”. Att klä ett rum i skumgummi så att man sedan kan röra sig helt fritt i det utan att behöva tänka sig för i varje instans. Det är det fina med planering och ramar.

För vi kan jubla över vår övergång till vind- och vattenkraft, men vi kan inte i alla hänseenden invänta en gångbar marknadslösning med internationella investerare på en kapitalistisk marknad. Det finns inte heller någon mening med att jämföra individuella skuldbefriande konsumentval, som om de gjorde hela skillnaden. På ett eller annat sätt kommer vi troligen behöva bli av med delar av de funktioner, tjänster och produkter vi kommit att vänja oss vid. Om vi till och med slutar förutsätta och tillåta vinstintressen över miljöförluster så behöver vi inte återkalla nya levnadsvanor och tjänster. Varför inte återta en rimlig offentlig makt genom att besluta om vad och hur vi släpper igenom i import och – produktionsprocesserna?

Som vore vissa produkter långsiktigt skadliga för människa och miljö. Som vore det en nödvändig och möjlig omställning. Utgångspunkter som ställer frågan: Vilken makt har vi att påverka?

The post Förbjud mera! first appeared on Opulens.

SEX. Jag säger inte att kvinnor har det största ansvaret för att inte ha sex de inte vill ha. Jag säger snarare att kvinnor har det största ansvaret för att ha sex de vill ha, och att de ska känna sig berättigade att sträva efter det istället för att allt sker på mannens villkor, skriver Myra Åhbäck Öhrman.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag är en smula rädd för att jag håller på att bli en sån där person som oroar sig för ungdomen. Specifikt är jag orolig för ungdomens syn på sex, samtycke, ansvar och skuld.

Det har hänt mycket med vår syn på samtycke bara sen jag själv var tonåring. För varje decennium man går tillbaka så är det lättare och lättare att se att vi blivit mer medvetna om saker som kroppslig integritet och sexism.

När jag var tio år släpptes filmen Bert, den siste oskulden. En film jag genuint älskar som ett svenskt kulturellt tidsdokument. Med genusglasögonen på förfäras jag över den syn på sex som målas upp i berättelsen vars hela premiss är att killar måste bli av med oskulden för att inte vara töntar. Lägg där till synen på kvinnor som överjordiska varelser som ska jagas och bemästras.

Jag minns att den stereotypa mobbaren Klimpens sätt att grabba tag i tjejers rumpor och skrika “balla balla balla!” var väldigt poppis hos precis varenda mellanstadiekille som ville ta del i det sociala spelet mellan män och kvinnor. Tjejer som fräste, men ändå blev lite smickrade.

Idag vill jag tro att det hade mötts av betydligt handfastare hantering av en grundskola. Jag vet faktiskt inte hur mellanstadieelever börjar utforska det sexuella spelet idag, men jag misstänker att det kanske inte förändrats så mycket i grunden.

Jag tror inte ens att filmen hade gått till inspelning. Och på många sätt hade det varit en förlust.

För skjuter jag upp glasögonen i pannan och lägger kampen åt sidan så finns i filmen en kärna som är djupt relaterbar och mänsklig. En historia om en pojke som försöker förhålla sig till den ofta ganska obegripliga mystik som omgärdar våra outtalade parningsritualer, samtidigt som han försöker bli en man i den bemärkelse samhället talar om för honom att han borde vara, utan osäkerheter och tveksamhet.

Unga kvinnor har precis samma process att genomgå. Normen de försöker uppnå ser bara lite annorlunda ut.

Jag ser det som att sexualitet, och spelet runt den, är något vi måste lära oss. Och att det alltid kommer att medföra ett visst mått av felsteg under processen.

Där måste vi, som vuxenvärld, kunna ha fingertoppskänslan att veta när något är ett övertramp, och markera mot det. Men ännu viktigare blir vår förmåga att i grunden stärka individers integritet och förmåga att göra den gränsdragningen själva.

Sexualitet är något så djupt personligt och individuellt att det sällan blir bra när vi försöker sätta generella regler för var den där gränsen går, nämligen. Det är därför grundprincipen om integritet och samtycke blir så viktig om vi vill kunna fatta rätt beslut i till exempel en rättslig kontext.

Det som oroar mig är inte det. Jag är glad över att diskussionen om sex och ansvar finns, och kommer att inkluderas i sexualundervisning. Mitt skäl för oro är snarare att vissa verkar glömma att båda parter har ett ansvar.

Självklart måste man ta i beaktande att om en person har makt över en annan så har den ett övertag och därmed mer ansvar. Självklart innebär det också att män, som nästan alltid är fysiskt starkare, måste ta det i beaktande precis som alla borde vara jävligt försiktiga och låta den andra ta första steget om de vet att de är i maktposition.

Jag tror bara att vi glömmer att lära kvinnor hur man ska ta det där första steget. Vi blir så fokuserade på att värna deras rätt att lämnas ifred att vi inte lär dem hur man ska göra om man inte vill bli lämnad ifred. Så fokuserade på att lära dem om allt de inte behöver gå med på, och män om allt de inte får vilja att kvinnor går med på, att vi aldrig lär dem att det är okej att utforska, testa och vilja saker så länge alla parter har det bra.

Jag säger inte att kvinnor har det största ansvaret för att inte ha sex de inte vill ha. Jag säger snarare att kvinnor har det största ansvaret för att ha sex de vill ha, och att de ska känna sig berättigade att sträva efter det istället för att allt sker på mannens villkor.

Det är något jag hoppas att vi kan göra bättre för generationer efter min. Annars är vi fortfarande fast i synen på kvinnor som heterosexets passiva bromsklossar, precis som förut.

The post Bert, den sista sexuella bromsklossen first appeared on Opulens.

NOVELL. Yoko har en motorcykel, man kan säga att den är vad som definierar henne. Rörlig, fri och obunden. Tillsammans har de blivit ett, växt ihop till en enhet som rör sig genom land efter land.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vad Yoko var förut är inte längre relevant, det som existerar är rörelsen, förändringen som sker. Vart Yoko är på väg nu är heller inte relevant, miljön ändrar sig men det viktiga är att fortsätta framåt. Genom dalar, över kullar, förbi små gårdar som vimlar förbi längs vägen.

Yoko börjar närma sig ett nytt land, ett nytt territorium. Gränsen skymtar längre fram, den är alltid lite smärtsam att behöva passera. Det finns något uteslutande och taggigt kring gränser, rörelsen stannar upp, förändringen sätts på paus.

Att möta ett nytt land är alltid speciellt, det är som att luften ändras, miljön kan te sig samma vid en kort anblick men det sker en viss ändring. Om det bara är i betraktarens ögon spelar kanske inte så stor roll. Något ändras, förändras, och det är den känslan Yoko lever för. Vid det här laget har hon tappat räkningen över hur många länder som besökts, fragment över situationer och vissa miljöer lever kvar. Men, som sagt, det är heller inte relevant. Det är vägen framåt, nya mål, en ständig rörelse.

En stad börjar torna upp sig, Yoko märker att hon är högt upp, då och då får hon en skymt av en gigantisk dal som tycks sakna slut. Träd omger vägen hon färdas på, kollar hon framåt ser hon byggnader sträcka sig upp över topparna. Det börjar bli dags att proviantera och hitta ett ställe att spendera natten på. Det är inte så att Yoko räds naturen eller att sova ute. Givetvis ingår ett tält och allt vad som kommer med det i hennes packning. Ibland behöver man dock en säng, en dusch och den avskildhet ett rum med väggar och tak kan innebära.

— Dig har jag inte sett förut, säger mannen i receptionen. Det kommer inte så många nya ansikten hit.
— Jag är bara på genomresa, förklarar Yoko.

Och det är ju sant, hon är på genomresa, en evig genomresa.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

— Har du kommit långt ifrån, frågar mannen.
— Jag passerade nyligen gränsen, jag kommer norrifrån och skall korsa dalen.
— Några problem vid gränsen?
— Nej, inte något som jag tänkte på, det var som det alltid brukar vara.

Mannen stannar upp, man ser hur en tanke far genom hans ansikte, blicken stirrar tomt ut i luften innan fokus åter riktas mot Yoko.

— Så har det inte alltid varit, förklarar mannen, ett tag hade vi inga på genomresa. Därför är det fortfarande så ovant när ett nytt ansikte dyker upp.

Yoko undviker följdfrågan medvetet, just nu vill hon bara komma in på sitt rum, ta en dusch och börja kolla över om det är något hon saknar. Yoko skyndar att betala, mumlar ett tack och tar sig snabbt in på sitt rum.

Hon vaknar tidigt, van att göra så, alla dagar sovande under bar himmel har etsat fast en rytm. När man sover ute vaknar man med solen och somnar med mörkret. Det blir en naturlig rörelse, en rytm mer anpassad efter den naturliga inre klockan. Yoko har tänkt att dagen skall spenderas på en rundvandring, proviantering och inköp av lite kläder.

Efter en stabil frukost kollar Yoko över sin motorcykel, även om den nyss var inne på service gillar Yoko känslan av gå igenom oljor, skruvar, reglage och annan utrustning. Det är lite som att gå över sig själv, känna efter var i sin kropp det värker, var det är stelt. De är en enhet som drivs framåt, med hjälp av varandra.

När Yoko körde in i staden var det mörkt, hon valde första bästa motell och hann inte se så mycket av miljön. Det första som blir tydligt är all militärutrustning som ser föråldrad ut. Det finns monument av stridsvagnar, hon ser en raket som ser ut att sitta på en piedestal, det är som minnesmärken. En staty avbildar män med vapen som blickar mot horisonten. Det blir obscent, som att hela staden är ett stort museum.

Yoko tänker att hon behöver hitta någon som förklarar allt det här. Hon tar sig in mot centrum och ser något som liknar en turistinformation. I receptionen sitter en kvinna och verkar upptagen med en hög dokument som hon varsamt lägger åt sidan.

— Hej, säger Yoko, jag är på genomresa här och har precis tagit en tur i staden. Det var svårt att undgå alla monument, varför är det fullt med gamla vapen?
— Aha, säger kvinnan, om du aldrig varit här är det såklart en naturlig fråga. Jag antar att du tagit del av vad som stått i tidningarna om oss de senaste åren?

Yoko läser inga tidningar, har aldrig gjort och ser heller ingen anledning till att börja. Den information hon behöver har hon i böcker och det samlande hon gör när hon reser.

— Nej faktiskt inte, säger Yoko.
— Det var märkligt, uttrycker kvinnan, så du vet alltså inget om vad som skett här?

När kvinnan ser att Yoko är helt blank ställer hon sig upp och sticker in huvudet genom en dörr. Hon ber en kollega att ta över i receptionen och ber Yoko följa med ut.

— Jag heter Sumi och har bott här hela mitt liv. Jag har antagit att hela världen vet om vad som hänt här men kanske blir man så självupptagen när det är så nära.
— Det är nog inte det, säger Yoko, jag har rest hela mitt vuxna liv och läser inga tidningar. Det här är en del av världen jag inte varit på mycket länge. Jag råkar nog bara vara en av det fåtal som faktiskt inte vet något om vad som skett här.
— Märkligt, säger Sumi igen, nåväl, då kanske jag skall ta det från början.

Yoko och Sumi vandrar längs huvudgatan och vart man än vänder sig tycks det finnas monument. Det är övergivna militärbilar, det finns baracker som ser ut att förfalla.

— För tjugo år sedan, börjar Sumi, var året då kriget äntligen slutade. Ingen vet riktigt när konflikten började eller varför men så länge vi kan minnas har vi alltid krigat. Det är dalen som skiljer oss åt, du kanske såg den på din väg hit?
— Jo, min tanke var att försöka korsa den och ta mig över på andra sidan. Kan jag göra det?
— Det är klart du kan, som sagt, vi har de senaste tjugo åren levt i fred och det finns heller inget som tyder på att en ny konflikt kommer blossa upp.
— Det är också därför du ser alla monument, fortsätter Sumi, vi har förlorat generationer av män och kvinnor. Kriget har varit vår identitet, det är vad vi alltid gjort och vad som enat oss.

Yoko tar in den nya informationen, tänk att vara så omringad av krig och konflikter att det blir ens identitet. Att det är vad som förenar dig med dina grannar. Hur påverkar det egentligen ditt sinne, funderar Yoko vidare, tjugo år är ingen lång tid utan krig.
— Men nu har ni alltså haft fred, hur gick det till?
— Det slöts ett avtal, män och kvinnor på båda gränser var trötta på att se sina barn dö, på att alltid leva i ovisshet kring framtiden.
— Och det här avtalet har alltså hållits, konstaterar Yoko.
— Till punkt och pricka, vi har inte haft en incident på tjugo år vilket får anses som en väldigt stor bedrift.

Det är inte lite utan att undra kring vad ett sådant avtal kan innehålla. Yoko har svårt att föreställa sig vad det är man kommit överens om. Det låter nästan lite för bra för att vara sant, hur en uråldrig konflikt kan lösas bara genom ett avtal. Innan Yoko hinner ställa sin följdfråga kring vad det står i avtalet går sirener igång. Yoko kollar på Sumi som ler och ber henne att följa med.

— Märkligt, säger Sumi, märkligt att du kommer just idag. Utan att du vet om det kommer du idag få se vad avtalet innehåller. Det här är vad som har fått oss sluta kriga och lägga en uråldrig osämja bakom oss.

Nu ser hon hur det börjar röra på sig, män och kvinnor iklädda militäruniformer kommer körande, gående, vissa på motorcyklar. Alla verkar beväpnande, det fylls på med människor och de radar upp sig på torget mitt i staden. Hon ser hur ett par bilar ställer sig framför klungan med människor och hon förmodar att det är deras ledare. Yoko står och tar in allt, hon vill fråga Sumi vad som pågår men något hos Sumi gör klart att ställ inga frågor nu, kolla först. Torget fylls upp och på en given signal börjar man röra sig mot dalen. Sumi visar Yoko till sin bil och de följer efter. Sumi kör till en avsats där man har uppsikt över vad som försiggår i dalen.

På andra sidan dalen ser Yoko hur människor väller fram på samma sätt, som små prickar rör de sig och hon hinner tänka att en konfrontation är omöjlig att undvika.

Det är inte konfrontationen som får dalen att eka av skrik, eller i vilket fall inte konfrontationen mellan vad som verkar vara två arméer. Om man kollar noga ser man att det ligger små hus och byar djupt nere i dalen. Som ännu mindre prickar börjar de trögt röra på sig, allt går så sakta på avstånd. Yoko hör ljudet av kulor, svagt men omisskännligt. Det verkar vara kalabalik bland de byar som ligger på botten, de båda arméerna verkar gå åt olika håll. Yoko fattar till slut, de kommer inte kriga mot varandra, det är byarna de vill åt.

The post Kriget, freden och Yoko first appeared on Opulens.

HÄRSKARE. “Kungamakten är något som George R.R. Martin ser till att problematisera på ett mer moget sätt än tidigare fantasyberättelser. Bara för att du är en skicklig och stark kung som spjutvann tronen, som i Robert Baratheons fall, behöver det inte betyda att du blir en god eller bra kung.” I del 3 av 4 skriver Alexander Sanchez om George R.R. Martins A Game of Thrones (1996).

En annan författare som har gjort mycket för att bryta ner de artificiella gränserna för fantasylitteraturen är George R.R. Martin. Det var i och med A Game of Thrones (1996) som Martin nådde den riktigt stora publiken. Till skillnad från Tolkiens förfeodala Midgård är den en mycket hierarkisk feodal värld där ätter och klaner slåss om makten över Westeros. Varje ätt och släkte beskrivs ingående, likaså deras inneboende allianser och antipatier. Istället för en berättelse där det tydligt står klart vem som är god respektive ond, är världen i Martins böcker både mörkare och mer hårdför i sin mer medeltida beskrivning. Detta innefattar även kvinnornas roll i böckerna.

Det är ingen riktig medeltid som beskrivs men det är en fantasy utan allt för många magiska svärd och mäktiga magiker. Han hämtar mer från Niccolò Machiavelli än sagans medeltid. Konflikterna som utspelas i böckerna har hämtat inspiration från Rosornas krig och andra medeltida konflikter så att en form av realism uppnås. Även hans berättarstil med ett otal avbrott och mer personliga reflektioner av karaktärerna där de själva kommer till tals, skapar en något annan form av berättelse än den linjära.

Martins rika persongalleri, ett stort antal, får alla på olika sätt skildra handlingen i berättelsen. Martin väljer även att ha ett i verklig mening globalt hot, denna gång inte från en mäktig magiker, utan naturen själv. När boken börjar är den långa vintern, som cykliskt återkommer till Westeros, stundande. Vintern kan bestå i flera mansåldrar och kommer att göra livet svårt för majoriteten i de sju kungarikena. Längst uppe i de norra ödemarkerna lever mest skräckvargar, nomader och isjättar sägs det, men även det vandöda folkslag som påstås återuppstå när vintern återkommer.

För att möta detta hot har sedan länge en riddarorder som kallas Nattens väktare bevakat en miltals lång mur som skyddar riket söder om muren. Det som tidigare har varit någonting upphöjt och ärofullt, är numera en samlingsplats för brottslingar eller fredlösa vars sista chans är att sona sitt brott vid muren. Ingen fri man vid sina sinnens fulla bruk skulle välja ett liv i ödemarken.

Kungamakten är något som George R.R. Martin ser till att problematisera på ett mer moget sätt än tidigare fantasyberättelser. Bara för att du är en skicklig och stark kung som spjutvann tronen, som i Robert Baratheons fall, behöver det inte betyda att du blir en god eller bra kung. Hans kungagärning solkas efter att Robert avlat ett antal bastarder, något som hans drottning Cersei Lannister inte uppskattar lika fullt. Cerseis egna incestuösa förhållande med sin egen bror Jaime, kallad kungamördaren, bådar inte gott för framtiden. När Kung Robert senare dör i boken påbörjas en blodig kamp om makten, där flera ätter ser sig som de rättmätiga härskarna över Westeros järntron.

Ytterligare en spelare är den tidigare kungen Aerys Targaryens dotter och arvinge Daenerys som vuxit upp i exil, och ryktena om hennes välmående som så småningom når Westeros framför att hon har en roll att spela i dess framtid. När hon dessutom har kontroll över tre livs levande drakar, drakar som förmodats vara utdöda sedan århundraden, blir hon en maktfaktor att räkna med.

Dessa är endast några av de många berättartrådar som George R.R. Martin har med i sina böcker; vi får se om han även lyckas att hålla intresset vid liv i fortsättningen. Det som först planerades som sju volymer kommer troligen att bli fler. Jag anar en viss risk att som med Robert Jordans hyllande bokserie The Wheel of Time inte heller Martin hinner avsluta serien. Robert Jordan, som även skrivit flera böcker om Conan barbaren, dog oväntat 2007 då bokserien var inne på sin elfte bok.

Här kan du läsa del I.
Här kan du läsa del II.

The post En samlingsplats för brottslingar eller fredlösa, del III first appeared on Opulens.

SYNVINKEL. “Framgång, pengar, berömmelse och största möjliga uppmärksamhet är visserligen inga konstnärliga kvalitéer utan ekonomiska succékriterier. Att Östlund blottlägger detta ökar dock knappast den breda biopublikens fördomar”, skriver Wolfgang Peter Menzel.

Rubens Östlunds Guldpalmvinnare The Square har alldeles för snabbt lämnat det dagsaktuella, där det som mest handlat om priset och berömmelse men avsevärt mindre om dess innehåll. Att den utspelar sig i en föga fördelaktigt skildrat konstvärld, eller en konstvärld som tycks överskrida etiska gränser blir en visuell tacksam bakgrund för historien om konstintendenten som mot slutet av filmen tar sitt moraliska ansvar.

Christian (Claes Bang, strålande) kommer till insikt om sitt ansvar, hans tillit till pojken han beskyllde att ha stulit hans plånbok samt att mobiltelefon har brustit. Denna privata del av historien utgör dock bara den ena tråden i filmen, skildringen av konstvärlden, dess gränsöverskridanden flimrar som bakgrund utan att egentligen ingripa i Christians tankevärld, närmast som ett löst och populistiskt påhäng, där publiken bjuds på skrattpoänger. Scenen med apmannen, där skrattet ändå fastnar i halsen eller sopmaskinen åkandes in i en konstinstallation med grushögar på golvet i konsthallens ena sal.

Centralt är den planerade utställningen The Square, dess planering och marknadsföring. Här ligger jämförelsen med Dan Wolgers reklambyråplanerade utställning närmast till hands, konsten som skojar med sig själv. I The Square går dock planeringen, i vilken Christian inte deltar, överstyr, reklammakarnas Youtube-film blir en våldsam gränsöverskridning i smaklöshetens elitdivision för att nå en effekt som skall locka medierna till en presskonferens som ett led i marknadsföringen.

Ruben Östlunds och Kalle Bomans ursprungliga ruta i Värnamo, symbol och frizon för tillit, medmänsklighet och respekt för varandra, står som ursprung för filmens namn, dock uppstår frågan ovillkorligen: menar Östlund att konstvärlden brister i detta – är det så att konstvärlden jagar uppmärksamhet och sensationer istället och är det konstnärerna eller de styrande i konstvärlden som ansvarar för detta, just när de släpper det till någon annan, som en reklambyrå? Filmen tycks ge ett entydigt svar. En nödvändig fråga: Hur mycket ansvar har konstnären själv? (Som i filmen enbart sporadiskt förekommer, i ett podium samtal som ”störs” av en man med Tourettes syndrom).

Framgång, pengar, berömmelse och största möjliga uppmärksamhet är visserligen inga konstnärliga kvalitéer utan ekonomiska succékriterier. Att Östlund blottlägger detta ökar dock knappast den breda biopublikens fördomar, varken mot de verk som förevisas, efter kända förebilder för övrigt, han snarare tycks vilja bekräfta publikens fördomar om samtidskonsten som effekt- och uppmärksamhetssökeri. Följden är att moralisk handlande (som Christians) i slutändan förblir privatsak, utan påverkan beträffande konstsystemet. Östlunds kritik mot konstvärlden blir således ganska verkningslöst, utan fungerar i filmen som ett bakgrundsbrus, en nödvändig kontrast eller fond.

The Square, torget, rutan som frizon som konsten har övergivit och begagnar sig av enbart som del i en medial offentlighet? Kanske är det så som Dan Jönsson skriver i slutet av sin mycket läsvärda bok Estetisk rensning att provokationerna är nödvändiga för “att bryta sig ur reservatet, utropa oberoende, upprätta en plats i samhället där också det som sker och sägs i konsten kan tas på allvar”.

The post Rutan som frizon first appeared on Opulens.

BETRAKTELSE. Ecce homo. Se människan. Att se hela människan. Inte bara en del. Att se henne som en helhet. Att förstå att hon är odelbar. Att hon inte kan reduceras. Det vill säga: Inte reduceras till en klass, en färg, ett kön eller till ett begrepp som ska förklara allt. Att se människan är en kärlekshandling; se henne som hon verkligen är. Med alla hennes styrkor och svagheter. Med alla hennes förtjänster och brister.

Att se människan är något radikalt i dagens samhälle. Då vi håller på att förlora förmågan att se den andre. Den som står framför oss. Den som visar på något viktigt, men som vi inte ser. Den som säger saker och ting, men som vi inte lyssnar till. Den som gråter, men vars sorg vi inte förmår att ta till oss. Det är som om vi vore blinda. Förblindade av en tid där allt som anses betydelsefullt lyser. Glänser. Blänker. Och skiner likt falska mynt.

Att se är inte en självklarhet. Lätt är det att hamna i ett vaneseende. Att endast se det som träder fram i tunneln; den som begränsar vårt dagliga synfält. Det borde inte vara så. Men likväl är det så. Att öppna upp för annat anses ta alltför lång tid. Den tid som skulle kunna göra ens tillvaro lite rikare, lite varmare. Och lite gladare. Istället tar allvaret plats – det allvar som är så oändligt svårt att begripa. Som får skrattet att bli en aning förställt. Ihåligt. Oäkta.

Vi försöker se. Vi försöker hitta ett språk eller en bild som ska hjälpa oss. Få oss att nå den som vi inte är i stånd att se. För någonstans inne i oss vet vi att den andre inte är någon annan än vi själva. Men den tanken är alltför omstörtande. En tanke som kan riva ner mycket. Allt för mycket så att det blir smärtsamt. Det finns dock en skillnad på smärta och smärta. Det finns en smärta när man förlorar något eller någon. En annan när man förlorar sig själv.

Att se människan är att se sig själv i den andre. Med andra ord: Att begripa att den andre skulle kunna vara en själv. Att begripa det är att vidga horisonten. Empati blir då en framkomlig väg. En kraft som kan förändra allt. Men det finns så mycket som håller den kraften tillbaka. Som åtskillnaden: Vi och de. Där har vi orden som splittrar. Orden för den som inte vill se den andre – främlingen. Avståndet mellan vi och de blir då stort.

Det är då tonfallet förändras. Blicken hårdnar. Avståndet vidgas än mer. Att se människan blir strax omöjligt. Men fullt så enkelt är det inte. Som sagt, man kan inte reducera människan. Vare sig den som ser eller den som inte förmår att se. Det finns en upplyst glänta i oss. Där vi för ett svindlande ögonblick kan erfara något när det är som mörkast. Upptäckten av att vara alldeles ensam.

Den upptäckten kan förändra allt. Ändra riktningen i ens liv. För ingen vill vara ensam. I oss människor finns avgjort en nedärvd längtan efter gemenskap. Den som kan få oss att sträcka ut handen. Den som kan få oss att se den andre. Att se människan. Att se oss själva i andra. Hos den som har förmågan att se är tonfallet ett annat. Och blicken förstående. Den glänta som vi har inom oss växer aldrig igen. Den finns där för att nå den andre.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Att se människan first appeared on Opulens.