SERIEROMAN. Charlotte Wiberg har läst Tomas Z Westbergs serieroman ”Nästa fredag” och fascineras av de frågor som uppstår i denna studie i manlig oförmåga att kommunicera.

Nästa fredag av Tomas Z Westberg
TZW Produktion

Jag blev till att börja med besviken på Tomas Z Westbergs nya serieroman Nästa fredag efter att ha tyckt mycket om hans tidigare Synthare! Läsningen av den nya boken går väldigt fort. Och den är något monoton.

Ändlösa icke-samtal

Den består till stor del av varianter på en och samma bild, på ett mansansikte med en telefonlur. Det är Krister, författarens pappa, som för ändlösa icke-samtal med någon som heter Berit. Någon som stundvis blottar sina känslor och sitt begär, men aldrig får någon respons. Krister är tyst. Han kanske suckar lite, muttrar något halvkvävt. ”Jag förstår mig inte på dig, Krister”, säger Berit. Och nej, det gör inte jag heller. Inte heller författaren, som berättar i en liten eftertext att när han frågade sin pappa någonting så fick han oftast inget svar.

Men någonstans där i tystnaden, menar Westberg, finns ändå ett slags svar. Jag måste säga att jag verkligen inte vet vad svaret är men att jag efter att först ha avfärdat boken nästan maniskt försökte hitta det, försökte förstå mig på den väldigt irriterande Krister.

Flera omläsningar

Jag läste om boken, flera gånger i rad. Den lämnade mig ingen ro. Det fanns ju en igenkänningsfaktor i situationen, en klibbig cringe–känsla. Klumpigheten i samtalen, sekundärskammen man känner inför den totala oförmågan att prata om något lite mer brännbart än en kurs i franska eller en bok om friluftsliv, det drar ner läsaren i ett paradoxalt gungfly. Viljan att det verkligen ska finnas något meningsfullt där, i tystnaden.

På sociala medier och i pressmeddelandet om boken har jag fått veta att samtalen som förmedlas i boken är funna på ett gammalt rullband som Westbergs far lämnat efter sig.

Mysterier

Det finns alltså två mysterier här: vad, om något, Krister egentligen hade velat säga till Berit om han inte lidit så svårt av manlig brist på kommunikationsförmåga. Och varför, i hela friden, har han spelat in och sparat dessa rullband? Älskade han henne i själva verket? Och ville därför till varje pris ha hennes röst kvar på band även om förhållandet var på upphällningen? Eller handlar det kanske om en erotisk besatthet?

Identifikation

Människan Berit är Krister kanske likgiltig för, men hennes röst har han möjligtvis kvar som stimulans vid onani? Ja, inte fan vet jag. Det är ju omöjligt att veta. Men någonting måste finnas där. Det lämnar mig ingen ro. Jag identifierar mig helt med Berit. Precis som hon vill jag kunna slå sönder den gråa muren av tystnad, och nå in till det som måste finnas där någonstans, för ingen människa kan väl ändå inte vara helt tom? Och hon kan väl ändå bara inte vara ett ingenting? Om hon bara är en jobbig tjej som tvunget ska vara pinsam, varför bevara henne på rullbandet?

Stimulerar fantasin

Hjärnan kan ju förvisso spinna ihop olika mer fantasifulla scenarier, som att Krister kanske hade en hel hög med rullband med olika tjejer, som han samlade på som troféer. Han kanske planerade mörda Berit! Och kanske till och med gjorde det! Eller så handlar det om en spionhistoria, där vad som sägs i telefonen egentligen är något helt annat än det jag läser. Jobbade hon inte på UD, Berit? Så kan man fundera.

Men det troligaste är att det vi presenteras är vad som finns: en tyst, obekväm man, och en kvinna som försöker prata om känslor. Samma scen lär nu cirka sextio år efteråt utspela sig på många, många platser. En kvinna som bara vill kommunicera, kommunicera, ha ett utbyte, få en respons. Och en obekväm man som tiger.

När det blir särskilt omöjligt för Krister att tala eller när han ignorerar henne som allra mest intensivt låter författaren bilden blekna ut i en white-out. Krister tunnas ut till en vålnad. Han ghostar henne flera gånger mitt under samtalen. Tystnad är ett manligt maktmedel. Något som alltid bildar en ogenomtränglig fasad som kvinnan med sina känslor och sitt kommunikationsbehov slår sig sönder mot när hon liksom tvångsmässigt attackerar den. Men Krister framstår inte som mäktig där han tonar bort på pappret, snarare hjälplös.

Igenkänning

Som den 2020-talsmänniska jag är kan jag inte låta bli att fundera lite på eventuella diagnoser. Är Krister någonstans på spektrumet?

Jag måste också erkänna när jag ser detta totala misslyckande i kommunikation att jag känner igen mig i det, att det funnits ögonblick när jag varit Krister, det har funnits telefonsamtal och möten i det förflutna där osäkerhet och oförmåga resulterat i en slags förlamning.

Jag minns klumpiga möten med män där jag suttit tyst. Skillnaden är att som ung kvinna – har jag i efterhand förstått – går det ofta hur bra som helst att sitta och tiga medan mannen tar kontroll över luftutrymmet i det heterosexuella spelet.

Det finns inget begär från hans sida att knacka igenom skyddsmuren till mitt inre, bara att undanröja eventuella problem med att komma in i mina trosor. Men om du som Berit är lite jobbig, vare sig tyst eller kåt, glad eller tacksam, då kan du ge dig fan på att mannen tystnar.

Westbergs bok är som en bakvänd folkhemsvariant av Dorothy Parkers Ett telefonsamtal och de olika adaptionerna av Jean Cocteaus Vox humana. Nu är vi på andra ändan av linjen. Där är det ganska tyst. Men vi lyssnar.

The post Enastående serieroman om manlig oförmåga att kommunicera first appeared on Opulens.

SERIEKONST. Tidigare i år avled den legendariske japanske serieskaparen Kentaro Miura. Mest känd är han för mangaserien Berserk. Pål Eggert ger här en introduktion till detta betydande mangaverk.

Kentaro Miura föddes 1966 och dog i maj 2021. Han är mest känd för sin oavslutade manga Berserk som han påbörjade 1989. Seriens namn antyder raseri, vildsinthet, måttlös vrede och det är en bra beskrivning av den. Romanens huvudperson bär ett mörkt raseri inom sig, men det är också en serie som är vildsint i sina uttryck.

Miura påbörjar sitt serieepos in medias res. Huvudpersonen Gutsy, den svarta svärdsmannen, jagar demoniska varelser som infiltrerat samhället och under nätterna hemsöks han av andar som besätter exempelvis skeletten på ett slagfält och försöker döda honom. Gutsy rör sig genom en senmedeltida värld av europeiskt snitt, har ett jättelikt svärd och åtföljs av en liten älva som i mångt och mycket är hans motsats. Gutsy själv framstår i seriens begynnelse som ganska osympatisk och bryr sig inte om så mycket annat än att få hämnas. Som läsare svävar man i okunskap om vad som driver honom i sitt något monomana sökande efter revansch.

Den ensamme hämnaren har skildrats många gånger även om  Berserk är både manus- och teckningsmässigt utförd. Gåtfulla antydningar om en bakgrundshistoria håller kvar läsaren. I The Golden Age kastas läsaren tillbaka till Gutsys förhistoria och bevittnar hans födelse ur en hängd kvinnas kalla sköte. Han blir motvilligt omhändertagen av en legosoldat och lär sig tidigt svinga ett svärd som är lite för stort, något som kommer att bli hans signum. Gutsy är långt ifrån älskad och som så många försummade och misshandlade barn försöker han hela tiden leva upp till sin fosterfaders förväntningar och göra sig förtjänt av hans uppskattning. Här etableras ett av seriens teman, nämligen längtan efter samhörighet och hur makthunger, rädsla, fanatism och andra känslomässiga murar hindrar den från att förverkligas.

Ett hundraårskrig rasar mellan två länder (liksom det gjorde mellan Frankrike och England) och Gutsy färdas som legosoldat från fältslag till fältslag. Till slut träffar han på ett kompani, Band of the Hawk, som leds av den karismatiske Griffith. Där Gutsy är mörkhårig, ensamvarg, grovhuggen på alla sätt och utan några andra framtidsutsikter än att klara sig från dag till dag är Griffith en ljushårig, en ledare, elegant och smidig på många sätt, och med storslagna ambitioner. Just på grund av dessa skillnader men också för att de båda är av samma obändiga material dras de till varandra och Gutsy blir medlem i Band of the Hawk.

Berserk är på många sätt en extrem serie. Blod flödar ofta över sidorna, människor dör i drivor, och den värld som målas upp är ofta hård och skoningslös. Samtidigt skildras behovet av tillhörighet och samhörighet ur olika synvinklar. Mörka fantastikskildringar riskerar ibland att bli för ensidiga. Joe Abercrombie är till exempel på många sätt en njutbar författare men han balanserar stundtals ibland på gränsen till att bli förutsägbar och klichémässig.

Miura lägger ofta in ljusglimtar vilket gör att mörkret framstår som ännu djupare. Ett exempel på detta är samhörigheten mellan soldaterna i Band of the Hawk som gör att de framstår som en ö av medmänsklighet i ett hav av kallsinnig brutalitet. Det gör också att sveket mot dem drabbar läsaren desto hårdare.

Miura utvecklades som tecknare under seriens gång och använder mangaseriens stora ögon och andra särdrag sparsamt. Han är detaljerad och kan även använda sig av symbolism i sina bilder. Särskilt i sexorgiescenerna i Retributionarc utvecklar Miura ett mer symbolmättat bildspråk. Jag har sett influenser från Giger, men också från Bosch och Brueghel. De senare kommer särskilt till uttryck i exempelvis solförmörkelseepisoderna där helvetet bryter ut på jorden.

Berserk är dock en aning ojämn. De första böckerna känns som en introduktion som är okej. När sedan “Golden Arc” sätter igång och vi får reda på Gutsys historia och hans möte med Griffith får berättelsen en helt annan tyngd och fokus. Gutsy erkänner sitt undertryckta behov av gemenskap och bejakar det i Band of the Hawk. Han börjar också drömma för egen del och inser att han inte bara behöver leva från dag till dag. Jag har märkt att många som läser Berserk återkommer till just denna del av berättelsen som något av det bästa de läst.

Vi får också följa hur världen gradvis blir mer magisk. Till slut sker ett slags övernaturligt genombrott där monstren och magin inte längre döljer sig i skuggorna och nätterna utan träder ut i dagsljus och blir uppenbara för alla människor i Midland. Det är också här som berättelsen börjar dala något. Det är fortfarande spännande och välgjort men Gutsy framstår inte som lika besatt längre och finner även en ny gemenskap. Känslan av ond, bråd död och mystik lättar lite. Ett par häxor blir en del av handlingen och ger läsaren förklaringar om hur det kommer sig att övernaturliga varelser och företeelser blir så mycket talrikare, förklaringar som gör världen mer gripbar men också mindre mystisk och skrämmande. Från att ha varit en brutal berättelse där det magiska till stor del domineras av mörka makter blir det en mer traditionell högfantasyvärld med troll, älvor och magiker av olika schatteringar. Det är inte dåligt, och jag hade gärna läst den här berättelsen i en annan inramning, och med en annan huvudperson än Gutsy men det är inte det här som gjorde Berserk närmast unik. Jag hade hellre sett att Miura höll fast mer vid konflikten mellan Gutsy och Griffith och lät den magiska fasen som världen trädde in i förkortas. Som det är nu känns det mest som att Miura ville använda sig av ett vinnande kort samtidigt som han målade om kortet…

Miura väjer inte för något i sin berättelse, något som många med mig uppskattar och kanske ser som en av de verkliga fördelarna med serien. Men jag måste erkänna att jag blir lite trött på skildringar av sexualiserat våld mot kvinnor. Ibland känns det slentrianmässigt och obehagligt på ett sätt jag inte uppskattar. Sen ska det sägas till Miuras försvar att även män kan råka ut för sexuella övergrepp i Berserk, men det förekommer ändå inte i samma omfattning.

Men oavsett vad man tycker om seriens utveckling så lär vi aldrig få läsa den i sin helhet så som Miura ville utföra den. Han dog i maj 2021 och då var serien fortfarande oavslutad. Kanske kommer någon annan att ta upp stafettpinnen – eller penseln – och fullfölja serien. Till dess finns det inga skäl att inte läsa Miuras mästerverk.

The post Kentaro Miuras mangamästerverk first appeared on Opulens.

TEXT OCH BILD. Med serieboken Emilio och glömskan presenteras Paco Roca för första gången för en svensk publik. Thomas Almqvist har läst den grafiska romanen och är berörd av innehållet.

Emilio och glömskan av Paco Roca
Översättning: Ellinor Broman
Textning: Elisabeth Gustafsson
Palabra förlag

Palabra förlag bildades i Göteborg härom året och är inriktat på att ge ut samtida spansk och latinamerikansk litteratur. Hittills har man gett ut romaner av författarna Antonio Muñoz Molina, Elvira Lindo och Nona Fernández. Det mest spännande som sker i förlags-Sverige idag sker gärna hos de mindre förlagen, varav Palabra alltså är ett.

Nu satsar man på serieboken Emilio och glömskan av Francisco Martínez Roca – eller som han helst kallar sig, Paco Roca. Han föddes 1969 i Valencia i Spanien och är idag en mycket spännande serieskapare och illustratör med även internationellt väldigt gott rykte. Han har t.ex. gjort seriebok av Franz Kafkas Förvandlingen. Emilio och glömskan blev hans stora genombrott och har bara i Spanien och Frankrike sålts i över 50.000 exemplar. Ignacio Ferreras gjorde 2011 tecknad film av Arrugas, som Emilio och glömskan heter på originalspråket. Roca har också en daglig strip i El País, Spaniens största dagstidning, vilket säger en hel del om hans popularitet i hemlandet.

I Emilio och glömskan drabbas bankdirektören Emilio av alzheimer och måste flytta in på ett äldreboende. Rumskamraten Miguel hjälper honom att dölja sina tilltagande minnesproblem, så att han inte ska hamna på ”andra våningen” bland de svårast sjuka, bland dem som inte alls klarar sig själva. Utan minsta lilla cyniska kommentar skildrar Roca alzheimers sjukdom på ett nästan småtrevligt sätt, men försöker ändå aldrig förminska sjukdomens problem. Här finns en svart men ändå ömsint humor, som balanserar allvaret. Rocas sätt att skifta perspektiv mellan bilderna gör något spännande och alldeles extra av innehållet.

Roca skriver i ett efterord att när man tittar på sig själv i spegeln och börjar se likheter med sin egen far, då börjar man bli gammal. När man berättar om en gammal människas virrigheter som alzheimersjuk, skulle virrigheterna kunna verka lustiga, om de inte varit tecken på det oundvikliga förfallet hos en människa som man hyst stor aktning för. Roca berättar om Emilios virrigheter med stor och självklar respekt. Jag blev ordentligt berörd av innehållet. Med serieboken Emilio och glömskan presenteras Roca för första gången för en svensk publik.

The post Stark serieroman om alzheimersjuk man first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Måhända är Watchmen inte en tv-serie för alla, men för den som gillar mörkt dystopiska och komplexa scenarion och uppdateringar av superhjältekonceptet, samt samhällskritiska inslag så är detta verkligen sevärt, skriver Clemens Altgård.

När den grafiska romanen/serieromanen Watchmen (Väktarna) publicerades 1986-1987 av DC Comics bidrog den starkt till att höja den kulturella statusen för tecknade serier. Upphovsmännen Alan Moore och Dave Gibbons lyckades skapa en fascinerande berättelse om maskerade superhjältar med komplicerade och rent av obehagliga personlighetsdrag. Därtill skapade duon en helt egen värld, ett slags satirisk alternativ verklighet, genom att använda sig av kontrafaktisk historieskrivning.

De färgstarka gestalterna och den synnerligen intrikata, ickelinjära berättelsen dök omsider upp i en filmversion 2009 i regi av Zack Snyder. Men särskilt lyckad var inte filmatiseringen. Jag minns den som något av en besvikelse.

Därför var jag skeptisk när jag först hörde talas om en tv-serie på HBO baserad på Watchmen, inte minst med tanke på att Alan Moore överhuvud taget inte haft med produktionen att göra på grund av en rättighetstvist.

Mitt intresse väcktes emellertid när det framgick att HBO:s Watchmen skapats av Damon Lindelof som har Lost och Leftovers på sin meritlista.

Den här gången blev jag inte besviken.

När det gäller skådespelarna så rör det sig genomgående om utmärkta prestationer och inte minst Regina King briljerar i rollen som Angela Abar, en poliskommissarie som också uppträder som den maskerade hämnaren Sister Night i nunne/ninja-dräkt.

Tv-serien ska ses som ett verk helt i sin egen rätt. Den knyter an till Moores och Gibbons serieroman, men detta är en renodlad fortsättning och handlingen i tv-serien tilldrar sig cirka 30 år senare. Konceptet med en alternativ version av nutiden upprätthålls förstås. USA:s president heter Robert Redford, den digitala revolutionen med internet och mobiltelefoni har inte ägt rum, Vietnam är en del av USA eftersom amerikanerna vunnit Vietnamkriget, för att ta några exempel.

Det finns också ett huvudtema i Lindelofs Watchmen som adderar något väsentligt – nämligen rasismen i USA. Redan i första avsnittet manifesteras detta med emfas, genom en flashback till 1921 och raskravallerna i Tulsa. Ja, Lindelof har också gjort en förflyttning i geografin. Medan handlingen i serieromanen huvudsakligen tilldrog sig i New York så är nu Tulsa i händelsernas centrum. Det görs också avstickare till så exotiska platser som Vietnam och till en av Jupiters månar. Samt fler tidsresor från den fiktiva samtiden till ett historiskt USA, bland annat med hjälp av en drog kallad Nostalgia.

I vanlig ordning ska jag inte förstöra någon läsares nöje genom att återberätta delar av handlingen. Den här serien har en skickligt sammanvävd intrig där överraskningar väntar. Allt är inte vad det synes vara och det bidrar starkt till en fängslande upplevelse.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

När det gäller skådespelarna så rör det sig genomgående om utmärkta prestationer och inte minst Regina King briljerar i rollen som Angela Abar, en poliskommissarie som också uppträder som den maskerade hämnaren Sister Night i nunne/ninja-dräkt. Vi får också se Jeremy Irons i en synnerligen bisarr roll, som godsägare med klonat tjänstefolk. Men som sagt är inte allt riktigt vad det synes vara…

Måhända är Watchmen inte en tv-serie för alla, men för den som gillar mörkt dystopiska och komplexa scenarion och uppdateringar av superhjältekonceptet, samt samhällskritiska inslag så är detta verkligen sevärt. Därtill är Watchmen en estetisk njutning i visuellt avseende.

The post Watchmen i stilsäker och uppdaterad tv-version first appeared on Opulens.