UTSTÄLLNING. Bo Bjelvehammar skriver om hur Mr Walker kommit till Eslöv. Närmare bestämt ställs Jan Håfströms grafik ut på Galleri M.

Jan Håfström
Mästargrafik i världsklass från Ateljé Larsen
Galleri M, Norregatan 10 i Eslöv
T o m 31 maj 2026

Jan Håfström är en av våra stora bildkonstnärer – målare, tecknare och skulptör. Han har även arbetat med kortfilm och skrivit konstkritik. Han har varit verksam i mer än sextio år.

Jan Håfström ses som en av de stora romantikerna i svensk samtidskonst – även i mer än mogen ålder arbetar han med nya formspråk och färger, som får nytt liv och ny energi i nytt ljus. Det finns inga stränga gränser eller förutbestämda rösade leder i hans skapande.

Nyfikenhet driver in honom i nya öppna gläntor, skapar nya synlinjer och landskap. Det finns hela tiden i bilderna riktningsförändringar, och rörelser, som tvingar dig att se på verken på skilda sätt. Det leder till ett synliggörande av nya platser och nya personer, gestalter.

Nu har den vandrande vålnaden hittat till Galleri M i Eslöv och det är lokalt en stor konstnärlig händelse.

Företeelsen jag främst talar om är Mr Walker, Fantomens alter ego, möjligen Jan Håfströms alter ego. En ständigt närvarande fadersfigur eller skapande människa. En vanlig man eller en stilig karl i fladdrande överrock, alltid på väg, ofta ensam, men någon gång tillsammans med en annan människa eller ett djur.

Barndomshjälten Mr Walker

Mr Walker är en av barndomens stora hjältar, som aldrig försvinner. På allvar dök figuren upp i Jan Håfströms konst i början av 2000–talet.

Mr Walker kan visa sig i de mest skilda sammanhang som i Järnvägsparken i Stockholm, ett stenkast från Stockholms Centralstation. Det verket, ”Vem är Mr Walker?”, har en tydlig funktion i det offentliga rummet – att leda oss till och synliggöra en plats, att uppmärksamma något åsidosatt.

Jan Håfström bygger en egen, personlig värld, ett inbjudande landskap, som både berör och utmanar.

Han är både lekfull, finurlig och ständigt nyfiken på att ge sina verk en ny infallsvinkel. Han håller sig till reflektioner och kommentarer kring de stora frågorna som rör livet och döden.

Om du vill veta mer om Jan Håfström har jag två tips. Just nu finns på SVT Play en dokumentär ”Jan Håfström – den långa resan hem”. Det är en dokumentär från 2025 av Staffan Julén.

Därtill finns en avhandling från 2005 av Martin Sundberg ”Tillvaratagna effekter”, en djupstudie av Jan Håfströms konstnärskap och konstnärsroll.

Men har du möjlighet att möta Mr Walker i Eslöv så passa på! Han stannar bara till och med den 31 maj.

The post Mr Walker och Jan Håfström på besök i Eslöv first appeared on Opulens.

KONSTRUNDA. Under den pågående Konstrundan i Nordvästra Skåne är Ulf Eklund en av de deltagande konstnärerna. Jesper Nordström fascineras av ett konstnärskap som kombinerar en kärv blick med värme.

Konstrundan Nordvästra Skåne. 3-12 april 2026. Ulf Eklund. Ringvägen 69, Viken. Måleri, grafik, teckning.

Ulf Eklund i Viken, Höganäs är lite som om en Otto Dix och George Grosz hade tagit en omväg via nordvästra Skåne med sina ljusa lite ”torrt genomblåsta” landskap, muttrat över samtiden – och sedan fortsatt jobba. Fast Ulf Eklund gör det på sitt eget sätt. För det här är inte konst som är retro eller pastisch. Det är mer som att Eklund plockar upp den där gamla, obekväma blicken på samhället och riktar den rakt mot vår egen tid.

Hans bilder slår an direkt. Lite skeva, lite obehagliga, ofta rätt roliga – men det är den där sortens skratt som fastnar i halsen. Figurerna stirrar, lufsar runt, gör märkliga saker. Man fattar ganska snabbt att det inte handlar om realism utan om något annat: en slags överdriven sanning. Typ “så här ser vi ut egentligen”, fast utan filter.

Ulf Eklunds parallellvärld

Och så är det en grej som återkommer, som man inte riktigt kan släppa när man väl sett den: vissa figurer ser ut som en sorglig version av Adolf Hitler. Inte som en direkt avbildning, utan mer som ett eko – en slags parallellfigur. Som om vi tittar in i ett alternativt universum, en annan tidslinje där saker gick lite annorlunda redan kring det tyska riksdagsvalet 1933. Inte nödvändigtvis ”bättre”, men annorlunda på ett sätt som gör allt mer skevt än storslaget.

Det är nästan som en sorts lågmäld, märklig ”steampunk-variant” av Tredje riket – inte med glänsande maskiner och hjältemod, utan med rost, trötthet och människor som mest verkar ha hamnat fel. Uniformerna sitter lite snett, kropparna ser slitna ut, blickarna är inte triumferande utan tomma eller förvirrade. Det är som om maktens estetik finns kvar, men innehållet har runnit ur den. Kvar blir något sorgligt, nästan patetiskt – och just därför ganska obehagligt.

Det där greppet gör mycket. För det blir inte bara historia eller referens, utan något som sipprar in i nuet. Man börjar tänka: vad är det egentligen vi upprepar, fast i annan form? Vad är det som fortfarande finns kvar i oss, men i mer vardagliga, mindre dramatiska versioner?

Mörk humor

Och humorn är om inte svart så brunmurrigt svettig. Inte charmig, inte inställsam. Snarare konstaterande: ”Jaha, där sitter vi allihop fast som en schimpans med en smartphone”. Den typen av bild som först känns absurd och sedan, tyvärr, ganska rimlig. Eklund har en förmåga att hitta de där enkla, nästan dumma motiven som ändå prickar helt rätt.

Det finns också något fint i att han jobbar med torrnål, lite i släktskap med Käthe Kollwitz. Det är ett rätt krävande, pilligt hantverk egentligen – inget man slänger ihop. Men paradoxen är att det ger en känsla av skörhet, som om linjerna nästan darrar. Det passar motivvärlden perfekt: allt ser ut att kunna spricka när som helst. Mycket jobb, mycket darr.

Ulf Eklund kör sitt eget race

Och trots att det är satir så är det inte bara ”kolla vilka idioter vi är”. Det finns något mer där, någon slags sned empati. Figurerna är inte bara offer eller skurkar – de är mer som vi. Lite vilse, lite komiska. Det gör att bilderna inte bara slår an, de hänger kvar också.

Ulf Eklund framstår som en sådan där konstnär som inte bryr sig så mycket om vad som är trendigt eller rätt just nu. Han kör sitt race. Lite som en gammal skön geezer som sett det mesta och inte orkar linda in saker längre. Och kanske är det just därför det funkar – det är rakt, ärligt och ganska svårt att värja sig mot.

Som en sista känsla som dröjer kvar: Ulf Eklund är lite som den där charmigt syrliga morfarn som muttrar vid köksbordet, himlar med ögonen åt världen och drar en aning för vassa skämt – men som innerst inne vill väl. En som kanske inte säger det rakt ut, men som ändå, i smyg, vill fylla fickorna på sina barnbarn med allt godis som finns. Det finns något i hans bilder som kommer från just den platsen: en blandning av kärv blick och värme. Som om allt det där skeva, mörka och absurda egentligen bottnar i en vilja att säga: ”det kunde vara annorlunda, det kunde vara bättre, och den världen glöder igenom i den jordiga koloriten”.

The post Ulf Eklund kombinerar kärvhet med värme first appeared on Opulens.

GRAFIK. Kalmar konstmuseums ”Viskar varandras namn” gör grafikern Idun Baltzersen aktuell under våren 2025. Kristina Maria Mezei konstaterar att det är en lyckad utställning och fascineras av det särpräglade konstnärskapet.

Viskar varandras namn
Idun Baltzersen
Kalmar konstmuseum
19/10 – 16/03 2025

Idun Baltzersen är en fängslande grafiker, en av de stora i dagens konstliv. I sina särpräglade bilder, ofta i monumentalformat anknyter hon till en lång träsnittstradition samtidigt som hon förnyar den så att grafikens gränser tänjs ordentligt. Född i Norge men efter avslutad utbildning bosatt i Stockholm har hon ställt ut flitigt såväl nationellt som internationellt.

Kalmar konstmuseums fina utställning Viskar varandras namn gör henne aktuell under våren 2025, samtidigt med nya verk som ingår i en pågående visning i Oseana kunst- og kulturcenter i Os, söder om Bergen. I september öppnar hon en utställning med nya verk i konsthallen i Kristiansand i Norge.

Idun Baltzersens arbetsprocess vidgar gränserna för traditionella definitioner av trägrafik. Hon arbetar figurativt och i stort format. Hennes verk tar plats i rummet och bildar egna rum i form av installationer. De blir till animationer. Hon utnyttjar både underlagen, de bearbetade tryckoriginalen, och avtrycken. Efter tryckprocessen delas de, sågas eller klipps itu och bitarna kombineras till kollageliknande sammanställningar.

Vi träder in i en bildvärld som befolkas främst av kvinnor. Hon slog igenom med monumentala svartvita bilder med ensamma och bortvända unga kvinnofigurer. Vi ser stillsamma, eftertänksamma gestalter bakifrån, deras långa hår, utsläppta eller i flätor, varma stickade tröjor, koftor med mönster. Vänder de sig mot oss, döljer de sina ansikten. Med tiden kommer färgen och blicken mot betraktaren i bilderna. I senast planerade arbeten aktiveras gestalterna, de agerar och går i demonstrationståg.

Bilderna formar egna rum, inomhus eller utomhus, de växer till installationer och går över till videofilmer. Avtrycken i monumentalformat, gärna på textilt underlag, hänger fritt från taket, de formar egna rum, vi lockas in i en labyrint, kanske en snäcka, som fångar en dag vid stranden. I offentliga gestaltningsuppdrag löper de längs väggarna på en skola eller följer våra steg längs en sjukhuskorridor. Kvinnorna blir fler, syskonpar, barn som leker vid stranden, detaljer från naturen och vardagens flyt dyker upp. Kläder och föremål antyder relationer, scener om samhörighet och förlust.

Vi ser porträtt på Idun Baltzersen när hon tar bild på sig själv med mobilen, hennes syster och deras nyligen bortgångna mor. Mamma Anna-Tove Huse var själv konstnär, målare och Idun ville redan som barn följa i hennes spår. Mamman stickade flitigt och vid sin död efterlämnade hon mängder av garn och halvfärdiga stickprojekt, lusekoftor som inte blev avslutade. I en svit ser vi Idun och hennes syster prova dem, de knäpper knappar som inte finns. Armen och fingrarna griper ömt och med saknad kring tomheten. Kläderna hänger på galgar och tycks andas av smärtsam frånvaro. Cyklarna står övergivna på gården.

Baltzersen börjar sitt arbete ofta med ett fotografi, något hon tagit själv eller hittat genom andra medier. Bilden projiceras på en plywoodskiva, gärna poppel. Poppelträet är känt för sin lätta vikt och styrka och har en ljus färg. Konturerna tecknas med tusch på skivan.

Konstnären sitter på golvet i ateljén och bearbetar de stora skivorna med traditionella verktyg, karvar in motivet med stämjärn, sticklar och knivar. Spånen sopas undan allt eftersom arbetet fortskrider. Det är något speciellt med den kroppsliga kontakten under arbetet. Hon kan känna sig liten där hon mest ser streck efter streck som konstruerar scenerierna.

Infärgningen sker på ett bord i ateljén. Stora rullar av tyg läggs över ytan och färgen klappas in. För ytterligare tryck färgas underlaget in igen. När tillräckligt många textiltryck är gjorda sågas träskivan i delar för att sättas samman till reliefartade objekt. Också en del av tygerna klipps i mindre bitar, delarna sys fast som kommentarer, digitalt styrda broderier smyckar ytan som kompletteringar till de berättelser som originaltrycken rymmer.

Det tidskrävande arbetet och de långa processerna färgar av sig på berättelserna. Idun Baltzersen har inte bråttom, tankarna vänds inåt när blicken mot rörelserna i handen skärps. Allt kan inte planeras i minsta detalj, tillfälligheter uppstår när hand och material möts.

Historiskt har pappret varit en viktig förutsättning för träsnittet. Omkring år 105 e Kr lär en kines vid namnet Tsai-Lun uppfunnit tekniken att göra papper. Kunskapen spred sig därefter till Europa och år 1276 öppnades det första pappersbruket i Italien i Fabiano.

Nu använder inte Idun Baltzersen papper men gör likväl träsnitt. Högtryck, den princip som träsnittet bygger på, är det äldsta grafiska förfaringssättet man känner till.

Om vi definierar grafik som avtryck eller överföring från ett underlag till ett annat så är inte de förhistoriska avtrycken av händer och liknande motiv, liksom ristade tecken på sten och ben, grafik. Men om man till exempel med hjälp av en form av frottage från dessa underlag gör avtryck, som exempelvis stämplar från rullar av bränd lera, keramiska cylindrar som redan för 2000 år sedan infärgats och rullats över textilt underlag i Mellanamerika, så kommer vi närmare ovanstående försök till definition.

Träsnitt i svartvitt och senare även i färg, antingen handkolorerade eller tryckta med en bestämd utskuren stock för varje färg, spreds i Europa under 1400- och 1500-talen. Det blev av stor betydelse som komplement till det tryckta ordet.

Närmare vår tid kan norrmannen Edvard Munch, medlemmar i de tyska konstnärsgrupperna Die Brücke och Der Blaue Reiter eller belgaren Frans Maserel nämnas. Deras träsnitt är expressiva, har kraft och starkt uttryck. Likaså den mycket produktive dansken Palle Nielsen. Den i Schweiz år 1944 bildade gruppen Xylon fokuserade just på träsnitt världen över och hade medlemmar också i Sverige, bland andra Denis Stéen.

Redan 1912 bildades Föreningen Original-Träsnitt i Sverige. I föreningens syfte ingick att ”häfvda Originalträsnittets tusenåriga anor och /…/ endast utställa ’originalträsnitt’ det vill säga att konstnären själv tecknat, skurit och även hälst tryckt detsamma”. Det är något att tänka på i våra dagar när kunskapen är låg om vad grafik är även bland konstintresserade.

Med tanke på Idun Baltzersens sätt att hantera träsnittstekniken bör här även Grödingegruppen (1958–1988) nämnas. Gruppens centrala personlighet var Vide Janson. Till hans verkstad i Grödinge, några mil söder om Stockholm kom 1958 konstnärsvännerna Nalle Werner, Gerry Eckhart, Sixten Haage och Rune Pettersson. De var målare från början men här experimenterade de med grafiska tekniker. I motsats till den vid den tiden rådande målargrafiken, representerad av Konstfrämjandets ”översättningar av oljefärgstavlor”, sökte de kraftiga måleriska effekter, starka färger och stort format och så uppfann de nya tekniska lösningar.

I stället för trä använde de masonit. Med hjälp av en på stocken målad blandning av lim och krita kunde de imitera vilken strukturgrund som helst. Det var dessutom lättare att arbeta i den.

Katalogen från Nationalmuseum i Stockholm 1989 (19/1–26/2) visar prov på stockmaterial med bland annat uppborstad fanér, limfärgsgrundad masonit, uppspacklad limfärgsstruktur. Dessutom var de inte sena att klistra väv, snöre, spets eller wellpapp på eller strö sand i grunden. Man tyckte inte på traditionellt rispapper utan på kraftigt koppartryckspapper. Och konstnären ensam stod för hela tryckprocessen. Det hände ofta att även tryckunderlaget ställdes ut och såldes som konstverk i egen rätt.

Så Idun Baltzersen följer i dessa spår. Men i hennes bilder formuleras en sorgsen eftertänksam erfarenhet, ensamhetens osäkert prövande längtan efter kontakter och det klara säkra ljus som glittrande gäckar pojkar och flickor, barn som vuxna.

The post Idun Baltzersen ‒ framstående och fängslande grafiker first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. ”Detta är en rik utställning, som gör att betraktaren själv måste se, känna och uppleva,” skriver Bo Bjelvehammar, som sett utställningen ”I parallella världar” med verk av konstnärerna Ingrid Forfang och Orion Righard.

Ingrid Forfang & Orion Righard
I parallella världar
Galleri M på Norregatan 10 i Eslöv
Utställningen pågår till och med den 26 maj

Konstnärsparet Ingrid Forfang och Orion Righard har rört sig över hela världen. De båda konstnärerna möttes på konstakademin i Antwerpen. Men de har sina starkaste rötter i Norge och Sverige. Under 18 år bodde de i Ask utanför Röstånga och nu bor de i Torrevieja på den spanska Solkusten.

Det finns flera beröringspunkter mellan de båda konstnärerna, de ger kommentarer och reflektioner kring människans existens och sätt att leva, mitt i livet.

Tankar och känslor sammanfaller ofta, men språken och uttrycken skiftar.

Ingrid Forfangs självlysande målningar bakom plexiglas kan plötsligt dominera, men så kräver Orion Righards underfundiga teckningar all uppmärksamhet och spelet mellan bild och text skapar en oemotståndlig betvingande enhet. Angelägen och hudnära.

Det är den återkommande figuren Kingen, som delar med sig av sina tankar och känslor, ett fåtal ord ger bilder ur livet, kortfattat och intensivt. Allt handlar om att leva, att älska, att finna sin plats bland andra, särskilt i den egna, lilla verkligheten.

Kingens värld är mångbottnad, livet kan ta olika vändningar, rörelser kan bejakas eller ignoreras, men livet kräver sitt eget arbete och respekt för det som sker.

Inte sällan finns ett barn med på bilderna, det är säkerligen Prinsen, som ska bära kungens arv vidare.

Prinsen kan känna värmen i Kungens händer eller känna det vägledande leendet i hans ansikte. Och den stora aktsamheten, gäller det som man erövrat i livet och har, inte bekymmer och grubblerier över det man inte har.

Kingens klokskap har inga gränser, den stora livsregeln, credot, handlar om att älska det lilla, det som är nära, det som vi ser och känner.

Ingrid Forfang visar utöver sina stora tavlor i olja på duk bakom plexiglas ett antal digitala litografier i storleken 50 x 50 cm, dessa är en del av hennes 50-årsprojekt, som även finns dokumenterat i en utsökt vacker bok.

De grafiska bladen ger ljus åt kärlekens och vänskapens energier och kraftfält, de växer i källor av ljus och vatten. Ett fragmentarium byggs upp som konstituerar det pågående samtalet och livets skiftande sidor.

På en vägg finns ett antal små bilder med nakna figurer med en svart klump inom sig. Den kan stå för skilda saker som förgänglighet och död och vi måste betvinga den. Och våga fatta beslut. Just detta att våga är viktigt.

Detta är en rik utställning, som gör att betraktaren själv måste se, känna och uppleva. Du måste ge dig tid, ta en kopp kaffe, återvända och låta de starka bilderna i gult och blått påverka det du tänker och känner, framför allt känner.

The post En rik utställning som bjuder in betraktaren first appeared on Opulens.

KONST. Idag inleder vi en ny serie kallad “Kultursnubben tar tåget”. Erik Cardelús kommer att framöver ta tåget till olika kulturbegivenheter och här är hans första rapport. Den handlar om ingen mindre än Anders Zorn.

I år är det 100 år hundra sedan Anders Zorn gick ur tiden. Sannolikt är han Sveriges genom tiderna mest framgångsrika konstnär, med målningar som hänger i alltifrån Nationalmuseum i Stockholm och Musée d’Orsay i Paris, till Moma i New York och Vita Huset i Washington.

The post Kultursnubben tar tåget: Och får syn på Zorn first appeared on Opulens.