ARBETSMILJÖ. “Tilltaget är också en spark nedåt mot några av kulturvärldens sämst betalda och mest utsatta individer, med en fast anställd kulturchef som avsändare.” Lisa Bjurwald är kritisk till Göteborgs-Postens kulturchef som i tisdags anklagade arbetare inom den egna sektorn för att vara smittspridare av covid-19.

Göteborgs-Postens omstridde kulturchef Björn Werner har åter igen trampat i klaveret. Denna gång med en krönika i tisdags som anklagar arbetare inom den egna sektorn, kulturen, för att vara oansvariga smittspridare av covid-19.

Werner skräder inte orden: ”Kulturbranschen, sporten och krognäringen har kämpat på barrikaderna för att kunna få fortsätta skapa möjligheter till smittspridning,” skriver han. ”Kulturskribenterna, de i mitt eget skrå, har här tyvärr varit särskilt högljudda i kampen för att få återgå till en verklighet som fortfarande inte finns. Som om inte Folkhälsomyndighetens rekommendationer har fortsatt att gälla som innan. Som om inte viruset har fortsatt att spridas.”

Reaktionerna från landets kulturarbetare (och kulturkonsumerande GP-läsare) kom omedelbart. ”En kulturjournalist som förolämpar och förnedrar kulturbranschen och dess arbetare är en av många anledningar att inte prenumerera på GP,” skriver en användare i Facebook-gruppen Öppna salongerna! som har 10 700 medlemmar. ”Det här tar priset i osaklighet och osmaklighet,” menar en annan. ”Att en kulturchef klumpar ihop kultur och idrott med krognäringen och påstår att vi i kulturbranschen ‘kämpat på barrikaderna för att kunna få fortsätta skapa möjligheter till smittspridning’ är bisarrt, ohederligt, falskt, kränkande, idiotiskt och i högsta grad kulturfientligt.”

Faktum är att detta inte är Björn Werners första corona-attack på kulturarbetare. Den 30 oktober skrev han till exempel en krönika med rubriken ”Kulturvärlden har blivit coronaförnekare”. ”Jag trodde i min enfald att det var på dessa sidor min malande känsla av att något är fel skulle formuleras,” kontrar skådespelaren och regissören Frida Röhl i ETC Göteborg den 6 november. ”Jag är inte coronaförnekare men jag drömmer om att få spela teater för publik.”

Under ytan bubblar också den interna kritiken. För som chef på GP Kultur har Björn Werner varit (och är fortfarande) ansvarig för att lägga ut uppdrag som restaurangrecensioner och teaterrecensioner på kultursidornas frilansskribenter – medarbetare som nu alltså blir kritiserade som ”oansvariga” av sin egen uppdragsgivare. Det är ju helsnurrigt. En kulturarbetare på Facebook påpekar också att det är ”en otrolig ironi” att Werner själv inte lär ha något jobb, om det inte längre finns någon kulturbransch att bevaka post-corona. Men tilltaget är också grymt, en spark nedåt mot några av kulturvärldens sämst betalda och mest utsatta individer, med en fast anställd kulturchef som avsändare.

Här måste man tillägga att det inte är första gången det stormar på Björn Werners redaktion. Knappt ett och ett halvt år efter hans tillträde som i kulturbranschen okänd 32-åring hösten 2017 skrev Dagens Media en svidande exposé över den dåliga arbetsmiljön på GP Kultur och Nöje. Werners beteende saknar motstycke, menade en erfaren frilans då: ”Det är oerhört oprofessionellt. (…) Man möts av arrogans, det är svårt att få besked och blir omöjligt att planera sitt jobb.”

Resultatet blev – ingenting. Werner fick fortsätta. Och missnöjet fortsatte att växa. Även om man som utomstående inte har hela bilden, måste man i och med vittnesmålen till Dagens Media och nu senast Werners regelbundna utfall om “kulturens smittspridare”, konstatera att kulturchefen på Västsveriges största morgontidning inte verkar hysa den respekt för vare sig kultursektorn eller de egna medarbetarna som positionen kräver. Till skillnad från packade (i dubbel bemärkelse) nattklubbar och barer har de flesta kulturinstitutioner tagit sitt ansvar under pandemin och erbjudit coronasäkrade upplevelser i så hög mån det varit möjligt.

Göteborg är en rik kulturstad som inte lider brist på tänkbara ersättare som till skillnad från nuvarande kulturchef har lång erfarenhet från sektorn i bagaget. Varför inte ge någon av dem chansen att sätta en positiv prägel på GP:s kulturbevakning?

The post Helsnurrigt Björn Werner! first appeared on Opulens.

FAKE NEWS. Är jag, som skriver detta, en förespråkare för lögner och förbannad dikt? Naturligtvis inte skriver Carsten Palmer Schale i sin analys av sanningsbegreppet. Läs om hans spaning efter sanningen!

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag såg ett ett program på tv, ett om idéhistoria, där en professor i filosofi på fullt allvar hävdade följande:

För att någonting skall vara sant måste det vara sant.
För att någonting skall vara sant måste vi tro att det är sant.
Förutom detta måste vi finna evidens, eller bevis, för denna sanning.

För det första kan knappast Någon, eller Något, hävda det första utan att själv vara Gud. Det vill säga: Veta allt. Det gör ingen människa. För det andra gäller samma sak — med det dessvärre än mer märkliga förhållandet, att ”tron” här förs in. För det tredje är det svårt — för att inte i princip säga omöjligt — åtminstone utanför ett för tillfället accepterat naturvetenskapligt paradigm — att evidensbasera evidensen.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Samma professor hävdade vidare, att det finns ”fakta”, det vill säga oomkullrunkeliga sådana. Bullshit! utbrister jag. Fakta är för det första beroende av sin kontext, och är för det andra — vilket är än viktigare — föränderliga. Fakta är inte detsamma som faciens, det vill säga något pågående.

Utöver detta har vi — främst inom samhällsvetenskapen och humanioran, men djupast sett även inom naturvetenskapen — problemet med förförståelser. Det är helt enkelt så, att förförståelser tenderar att ”smeta av sig” på varje efterförståelse.

Går vi sedan över till massmedia är saken mer än komplex. Inom exempelvis samhällsvetenskapen är det självklart — om vi tänker efter — att varje framställning av sanningar och fakta bottnar i en selektion av ”fakta” och därefter i en kombination av dessa fakta. Resultatet blir alltid en vinkel.

Därmed nu inte sagt, att vi på ett mer populärt plan inte skulle kunna skilja på ”fake news” och dess motsats. I vanliga fall, i de enkla fallen, kan vi naturligtvis det. I ett naturvetenskapligt perspektiv råder exempelvis — åtminstone tills vidare — en närmast hundraprocentig enighet om att gravitationen existerar (även om det är svårt att förklara den). Inom samhällsvetenskapen och humanioran uppträder betydligt mer besvärliga tolkningsproblem. I massmedia är problemen närmast oöverstigliga, i varje fall när frågan är mångtydig och komplicerad.

Är jag, som skriver detta, en förespråkare för lögner och förbannad dikt? Naturligtvis inte (jag är för övrigt både kemist och sociolog). I preliminär och medveten form kan vi självfallet påstå rimliga saker. I djupare och och omedveten form är sakernas tillstånd långtifrån lika självklart rimliga. Ja, idag står det mellan Ulf Kristersson och Stefan Löfven om posten som statsminister. Ja, 2.45 är världsrekordet i manligt höjdhopp. Ja, termodynamiken tycks verkligen gälla — än så länge.

Men hur med ”rätt” och ”fel” inom finanspolitiken? Hur med bedömningssporterna? Hur med Big Bang-teorin? För att inte tala om Andrée-expeditionen? Senast jag tittade på teorierna (och jag har åtminstone i någon mån följt den intressanta debatten) om vad som egentligen hände på Vitön hade 17 vetenskapsgrenar varit inblandade — från positivistisk biokemi till psykologi och antropologi.

Vägen från opinionsundersökningarna, nu senast inför valet i år (2018), till tidningsrubrikerna har satt spår inom exempelvis statsvetenskapen. I rubrikerna har man ”plötsligt” glömt allt vad urvalsprocesser, signifikansnivåer och sannolikhetsteori vill säga. En gissning tenderar att bli en ”sanning”, eller ett ”faktum”, som i sin tur återigen påverkar ”opinionen”.

Vad nu med allt detta? Det finns, bortsett från en position sub specie aeternitatis, inga absoluta sanningar och definitivt inga över tid hållbara ”fakta”. Visserligen ljuger man inte, tror jag, inom våra etablerade media.  Men man ”slirar”. Man vill hävda något — om än omedvetet — och man är fortfarande beroende av lösnummerförsäljning.

Detta om detta. ”Fake news” på den obskyra delen av internet är någonting annat. Det är inte den förekomsten jag talar om här. Det här gäller till exempel DN, GP, SvD, Aftonbladet och Expressen  och det handlar om SR och SVT och TV4. Där folk för övrigt — enligt en mängd undersökningar — ofta har näraliggande åsikter, bor på ungefär samma ställe och — rentav — ibland är både släkt och gifta med varandra.

De jag jag sätter min tillit till är kvantfysikerna och Mats Knutson.

The post På spaning efter sanningen first appeared on Opulens.