DANS- OCH TEATERFESTIVAL. Lena Torquato Lidén rapporterar från Göteborgs Dans- och Teaterfestival som i år 30-årsjubilerar.

Det ösregnar och blåser från sidan den första helgen av Göteborgs Dans- och Teaterfestival. Inte så lovande väder för de utomhusföreställningar som kommit hit från alla världens hörn. Jag går snabbt mot Domkyrkan med en wrap i handen som är osedvanligt kladdig, paraplyet går sönder och jag har inga servetter. Känner mig väldigt ovärdig just i det ögonblicket och blir, i motsats till de flesta dagar i mitt liv, inte alls glad att möta en interaktiv föreställning.

Interaktivt med The Natural Theater Company

Det rör sig om ”Waiters” med The Natural Theatre Company från Storbritannien.

Jag vill absolut inte vara med och interagera med den lilla gruppen med klassiskt klädda kypare som graciöst sveper omkring med sina silverbrickor. Så jag betraktar dem i stället från håll, bakom kyrktornet, när de går fram till olika göteborgare, borstar av dem med vita handdukar och beställer Piña Colada åt dem från en osynlig bar. Drinkarna kommer inte fram men de konverserar väldigt brittiskt med de i olika grader generade ”gästerna”.

Charmig perfomance med Hiroshi och Masako

Jag springer snabbt tillbaka mot Kungsportsplatsen där artistparet Hiroshi och Masako modigt plockar upp för att förbereda ”Heromacro Show”, trots kyla och blåst. De är otroligt charmiga på ett street performer-sätt som magiskt kan involvera både ortenkillar, turister och kulturtanter genom att småprata, spela musik från sitt hemland Japan och skämta om sig själva.

De startar föreställningen med en liten akrobatisk duett och sedan följer halsbrytande nummer på den våta stenlagda marken. Leendena sprider sig bland åskådarna som nu börjar bli väldigt många. Det hela kulminerar i att Masako väljer ut två killar från publiken och utsätter dem för en oerhört modig prövning.

De ska stå mittemot varandra med korslagda armar och han ska balansera på dem. Först testar han lite och de vacklar men till slut står han där uppburen av dem. I totalt förtroende för okända…

”Oh my sweet land”  ‒ i krigets skugga

Några dagar senare går jag förväntansfullt ner till Stadsteaterns Lilla Scen för att se ”Oh my sweet land” med Corinne Jaber och Amir Nizar Zuabi. Det är Corinne som står på scen i denna djupt berörande berättelse om aktivism, traumatiserade människors liv i skuggan av krig och en kärlekshistoria som kanske mer än allt annat är en väg till försoning med behovet av att hjälpa dem som behöver det.

‒ Vet ni vad sumak är?

Corinne ställer frågan på engelska, det går fort när hon pratar och hon är en tysk kvinna med en syrisk pappa. Jag svarar ja, vilket gör att hon ler och säger att vi är så fina, men många i publiken svarar nej. Sumak har en syrlig, fruktig smak och intensiv röd färg. Denna mångsidiga krydda är gjord av ett malt torkat bär.

Vant hackar hon två lökar och tillsammans med klunkar från en stor olivoljeflaska, likadan som jag har hemma från Palestina, åker sumak ner i stekpannan med pinjenötter, Sju Kryddor och koriander. Grunden i den oemotståndliga meze-rätten Kibbeh, en stor köttbulle av bulgur fylld med det som nu doftar ut från stekpannan som står på scenen.

Rummet har en fullt fungerande spis, ett bord, bänkar, ett kylskåp, mixer och matvaror som hon packar upp och förbereder samtidigt som hon framför pjäsens berättelse.

Hon möter Ashraf, en syrisk flykting efter att kriget har brutit ut i hans hemland nu bor i Paris, där han plågas av känslan av att inte göra tillräckligt för sina landsmän och på distans ordnar falska pass och flyktvägar för dem han har kontakt med.

Hon dras med i hans liv och de blir älskare sedan den första gången då hon bjudit hem honom för att äta hennes Kibbeh.

Djupt rörande

Maten är starkt knuten till det förflutna och hennes pappa och farmor som hon minns från barndomen. Hon har minnen av hur de invaderade den tyska tillvaron med att till exempel ropa till förbipasserande att de var inbjudna att äta vid pappans bord.

Den tyska mamman försökte stoppa honom men den oerhörda gästfrihet och omsorg som bodde i honom gick inte att hindra. Det är en oerhörd ömhet som omger hela historien om kvinnan och Ashraf och den lilla flickan och hennes pappa. Den är djupt rörande.

Men sedan försvinner Ashraf och hon har ingen aning om vart han tagit vägen. Ledtrådarna är att hans fru och barn finns i en stad som kvinnan då bestämmer sig för att söka sig till för att hitta honom.

Det är sorgligt att hon letar förgäves och att hon till slut går in över gränsen till Syrien trots att kriget pågår. Det är en kärlek som övervinner allt men som gör mig sorgsen till mods med tanke på det hon möter där. Dagens situation med folkmordet i Palestina gör ju inte saken bättre.

Dansföreställningen ”Dimanche”

På Stora Teatern är det så dags för ”Dimanche” med belgiska Companie Focus och Companie Chaliwaté. På scenen rör sig en miniatyrbild över ett snöigt docklandskap med granar som rör sig delvis över de tre dansarnas om kroppar som utgör berg och dalar. Det är oerhört välgjort och vackert med en komisk ton som blir tydligare när de tre är de som reser inne i den skumpiga bilen. De håller ratten, rör vindrutetorkarna och backspegeln i fullständigt genial synk med varandra, röker och dricker kaffe ur en termos i den trånga hytten.

Det visar sig att de är ett tv-team som gett sig ut för att filma i det arktiska landskapet. Isen rämnar och de faller mitt i reportaget och vi får i stället möta en isbjörnsmamma och hennes unge som sitter på ett drivande isflak mitt i havet och till slut skiljs ungen och mamman åt. För detta är en föreställning om att naturens krafter inte är att leka med, att vi människor försöker fortsätta med våra liv trots att allt förändras.

”C la Vie” bjuder på frenetisk kraft

På privatteatern Lorensbergsteatern tar ”C la Vie” med Serge Aimé Coulibaly och Faso Danse Théâtre plats. Koreografen kommer från Burkina Faso men danskompaniet är baserat i Belgien där de har dansskolan Ankata Next Generation för unga afrikanska dansare. Ett sätt att ge mindre bemedlade en väg ut fattigdomen.

I föreställningen får vi möta nio människor och en musiker som med oerhörd kraft och frenesi dansar det som är samhällets bindemedel. Mänsklighetens många olika beteenden som ibland är skrämmande, ibland komiska.

Först ser vi dem bakom ett transparent guldglänsande tyg. Sedan träder de fram och till trummornas rytmer och afrohouse dansar de i cirkel och i relation till varandra. När guldridån sänks ner framträder dokumentära bilder från folksamlingar och demonstrationer. Det är inte självklart vad det betyder.

Kanske ett försök att kritisera tidens oföretagsamhet, eller bara en betraktelse över hur olika människor ser på sina liv och möjligheter.

Det är också intressant att se på de olika dansarnas etniciteter i en grupp där majoriteten är svarta och de vita sticker ut.

En av de svarta dansarna tar sedan på sig en vit ansiktsmask och börjar dansa iförd den. Det stör mig, på något vis. Handlar det om det artificiella eller falskheten i att utge sig för att vara någon annan? Jag vet faktiskt inte, det lämnar mig lite förvirrad.

The post Mångfasetterad dans- och teaterfestival i Göteborg first appeared on Opulens.

FYSISKT SKÅDESPEL. En fransk nycirkusföreställning får vår kritiker, Lena Torquato Lidén, att drömma om en svunnen tid där skådespel var något påtagligt, en fysisk upplevelse långt bortom Youtubes övermättnadskänsla.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Pour le meilleur et pour le pire (For Better or for Worse) av Cirque Aïtal
Göteborgs dans- och teaterfestival

Traditionen att ställa upp ett cirkustält under den magiska bron vid konsthallen Röda Sten är fin, många av de bästa upplevelserna på så många dans- och teaterfestivaler har jag fått här.

Även om detta är nycirkus känns det så traditionellt som något överhuvudtaget kan vara. Cirkusparet med en fransk enorm kille och en finsk pytteliten men råstark tjej kör in i den lilla lilla manegen i en väldigt gammal fransk bil, de rangliga bänkarna skakar nästan av den brummande motorn och doften av bensin är mycket tydlig. Deras förvånade ansikten stirrar ut genom vindrutan och sedan på varandra. Ett ställningskrig dem emellan slutar med att de bestämmer sig för att nu när bilen har stannat här så kan man ju lika gärna göra sig lite bekväm och solbada lite i bilens säten som de plockar ut. De hoppar dödsföraktande från bilens motorhuv till sitsen och det faktum att de är av så olika storlek är komiskt. Men skräckblandad förtjusning uppstår när han bestämmer sig för att hoppa ner på henne när hon ligger tillbakalutad i bilsätet. Så klart undkommer hon och publiken drar en suck av lättnad.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

I sedvanlig fransk tradition förutsätter sedan föreställningen att varva gräl med bilsex, kärlek och skratt. Det är väldigt traditionella könsroller men det bryts av en scen där Kati är bilmekaniker och iförd jobboverall både fixar vindrutetorkarna och tillslut ger sig in på en hårresande klättring upp mot tältduken i avgasröret som Victor balanserar från marken. Till publikens förskräckelse och förtjusning lyfter han röret med Kati på axlarna och det ser ut som en omöjlig ekvation att hålla sig på rätt köl. Men det är det inte. De överlever och lämnar oss drömmande om en svunnen tid där skådespel var något påtagligt, en fysisk upplevelse långt bortom Youtubes övermättnadskänsla. Dessutom skildras det sköra i att försöka hålla en relation vid liv trots olikheter. Det är både vackert och utmanade.

The post Fransk nycirkus utmanar first appeared on Opulens.

DANSDRAMATIK. Strindbergs Fröken Julie  i brasiliansk nytolkning som dansverket Julia framfördes på Göteborgs dans- och teaterfestival.  Lena Torquato Lidén är starkt berörd av detta kammarspel.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Julia
Baserad på Fröken Julie av August Strindberg
Regi: Christiane Jatahy
På scen: Julia Bernart och Rodrigo dos Santos
Göteborgs dans- och teaterfestival

I alla kärleksrelationer finns den, gungbrädan av makt mellan två människor som kanske eller kanske inte älskar varandra. Kärleken övervinner allt heter det, men så är det kanske inte. Därför att det omgivande samhället sätter reglerna mellan människor, oavsett om man vill det eller inte. Vi kanske tror att vi är fria från samhällets konventioner, men de har internerats i oss. Vi andas och lever i ett system som på många sätt är orörligt och konservativt. I ögonblick av smärta och utsatthet tänker vi med våra fördomar och mardrömmar.

I denna brasilianska version av Strindbergs Fröken Julie är rollgestalterna en ung rik vit flicka och hennes tjänare och chaufför. Hon försöker på alla tillgängliga sätt få honom att gå henne tillmötes och förföra henne. Scenen är enkel och växlar mellan filmade förinspelade sekvenser på en stor filmduk, skådespelarna direkt framför oss eller gömda bakom skärmar med kameror som betraktar dem. Det är fantastiskt regisserat och spännande, hemskt med ögonblick av humor. När flickan får sin vilja igenom och han älskar med henne blir det absurt, roligt och hemskt samtidigt eftersom han pratar oavbrutet och planerar allt de ska göra tillsammans.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Han planerar och försöker få henne att gå med på att de ska starta ett nytt liv, men det känns framförallt som två desperata som lutar sig ostadigt mot varandra. Mannens tillfälliga övertag i den fysiska styrkan som hon inte kan stå emot och hon vädjar att hon är rädd. Hon vill att han ska säga att han älskar henne, men han bara planerar vilt och utan några känslor alls. Han tvingar henne att hämta en väska så de kan fly tillsammans.

Mitt i detta går en av kamerorna sönder och nu svävar vi i publiken i ovisshet om det är sant att den verkligen gått sönder eller om det är en del av hela planen att vända uppochner på konventionerna för en teaterscen.

När de tekniska svårigheterna är överstökade kommer hon tillbaka till honom i babydollklänning och absurt högklackade röda skor. Nu är rollerna ombytta, hon domderar, hotar och beter sig som den överklass som härskar över detta Sydamerikas största land. Hon låter honom få veta hur otroligt hans naiva planer med henne har varit. Förnedringen svider i skinnet och gör mig illamående. Detta otroligt skickliga kammarspel har berört mig på djupet. I sin djupa ojämlikhet är alla parter fångna i sina roller och mänskliga känslor förminskas till spelpjäser i ett spel där utgången tyvärr är alltför förutsägbar.

The post Uppdaterat Strindbergdrama i dansversion first appeared on Opulens.