LIVESAMTAL. På torsdag klockan 18 sänder vi ett streamat samtal i samarbete med Goethe-Institutet här på Opulens. Ett samtal om pandemibekämpningen och nationella självbilder.

Hanteringen av pandemin är annorlunda i Sverige jämfört med Tyskland, vilket har lett till spekulationer och nationella projektioner. Många människor i Tyskland betraktar sedan lång tid Sverige som förebild ifråga om samhällelig samlevnad. Har blicken på Sverige på grund av tillvägagångssättet i samband med Corona förändrats? Och vilka föreställningar cirkulerar i Sverige om Tyskland?

Om dessa frågor samtalar Lars Trägårdh, professor för historia vid Ersta Sköndal Bräcke högskola, David Kuchenbuch, privatdocent vid Justus-Liebig-Universität Gießen och Ingrid Thörnqvist, journalist och f.d. utrikeskorrespondent i Berlin. Moderator är Opulens Paulina Sokolow. Här hittar ni Facebookevenemanget för samtalet.

David Kuchenbuch, född 1980, arbetar som samtidshistoriker vid Justus-Liebig-Universität Gießen där han forskar om 1900-talets historia. Kuchenbuch har gett ut publikationer om social engineering och globalismens historia.

Paulina Sokolow är konstvetare och kulturskribent. Hon arbetar som kommunikatör på Tensta konsthall och tillträder i vår i samma befattning på Folkrörelsernas Konstfrämjande. Hon är återkommande skribent på bland annat Opulens och Tidskriften Rum.

Ingrid Thörnqvist har arbetat som nyhetsjournalist och som utrikeschef på SVT-nyheter. Under 1990-talet var hon utrikeskorrespondent, placerad i Wien och Berlin för bevakning av Tyskland och Östeuropa. Under många år på fältet rapporterade hon om bl. a. kommunismens och Berlinmurens fall, och även från Balkankriget.

Lars Trägårdh är historiker och har sedan 1970 mest varit bosatt i USA. Han doktorerade 1993 i historia vid UC Berkeley efter flera års arkivforskning i Sverige och Tyskland. Efter sin disputation med en avhandling om folk-begreppet i svensk och tysk politisk kultur, arbetade han som professor vid Barnard College, Columbia University där han undervisade och forskade om modern svensk och tysk historia

The post Livesamtal: Svenska rekommendationer och tyska förordningar first appeared on Opulens.

FRAMTIDEN. Under pandemin har vi tvingats lära oss att uppleva konst ensamma framför datorskärmen. Men är detta substitut framtiden? De finns de som istället genom att omfamna ensamheten skapar unika konstupplevelser, skriver Andreas Engström.

Jag har tidigare i Opulens (2 juni) skrivit om hur internetkonsertens genombrott under Coronasäsongen inneburit en möjlighet för dagstidningskritikerna att vidga vyerna. Följaktligen bevakar de nu internationella festivaler som om de aldrig gjort annat. Men om bildskärmskonserten till en början sågs som ett lika kreativt som tillfälligt substitut har det hela i takt med att såväl verk- och uppförandeformer som de tekniska lösningarna anpassats efter den strömmade situationen utvecklats till något sorgligt: Är detta att uppleva musik, varande ensam inte bara i sin vardag utan också i sin upplevelse av konst, i den tanke- och känsloverksamhet som kräver fysisk närvaro av både konst och medmänniskor? Live-formernas uppsving sedan början av 2000-talet – konserter, fotbollsmatcher, uteliv i allmänhet – har trots allt tolkats som den ”postdigitala” situationen, där vi söker en unik upplevelse samt gemenskap och direktkontakt med andra människor, något som aldrig finns blott ”ett klick bort”.

Skärmanpassningen är nu inte det enda sättet på vilket konsten eller konsertformen förändrats under 2020. Ibland utgår man just från den nya sociala situation vi befinner oss i, men snarare än att bygga bort den utforskar ensamheten som del av den estetiska upplevelsen.

All-Ein-Sein är titeln på den pågående festival som o/modernt ger på Goethe-Institutet i Stockholm. Separeringen av ordet låter mena att det ensamvarande tillståndet inte blott gäller var och en i sin egen ensamhet, utan just alla, vi förenas av detta.

En och en, eller i ett sällskap av max fyra, bjuds man in till en liten konsert. För vår del var det med de två violinisterna Ellen Nisbeth och Fredrik Paulsson som spelar Bach, Bartók och en tolkning av en folkmelodi. Formen och rumsarrangemanget skiljer sig inte nämnvärt från en konventionell konsert annat än att rummet är mindre, vi är ensamma och musiken är just för oss. Och att det rör sig om blott 15 minuter, vilket i sammanhanget är kort men just här kommer exklusiviteten att innebära en intensifiering av den konstnärliga upplevelsen.

Projektet är inspirerat av Marina Abramovićs The Artist is Present som genomfördes på MoMA i New York för tio år sen. Lite överraskande kan tyckas, för det rör sig om rätt olika saker. Abramović bjuder in åskådare en och en att för en kort stund medverka i en exklusiv performance, samtidigt som publiken sitter på vanligt sätt stilla på sina platser.

Konserten har då mer likheter med nyare plats- och situationspecifika musikverk för en exklusiv publik, som också förekommit före pandemin. Jag minns till exempel hur man på Sporfestivalen i Århus 2018 kunde boka tid för en konsert i en husvagn där den franska pianisten Gwen Rouger spelade för en person åt gången (vilket jag skrev om i Opulens (30 maj 2018). Här är verket – husvagnen, inredningen, spelteknikerna – utformade utifrån situationen där man sitter bredvid pianisten som arbetar högst fysiskt med att vrida och bända på tangenterna. Om jag mins det rätt ombads man som publik att vända notblad.

Abramović använder den inför publik och konstnär utsatta individen för att utforska ensamheten. I husvagnen blir de två närvarande kropparna del av musikverket som fysiskt föremål, när situationen mentalt och kroppsligt invaderar individen. All-Ein-Sein på Goethe-Institutet är i jämförelse existentiell. Vi är ensamma med oss själva och följaktligen också med konsten som är ett utomstående objekt att komplettera. Men ensamheten innebär också en möjlighet att omfamna denna, bejaka skeendena, att nå fram till en intensifierad upplevelse av den.

Efter musiken bjuds vi in i ett annat rum där skådespelaren Robert Fux läser ett av Rilkes brev till Herr Kappus. Där handlar det om Kappus sjukdom men Rilkes råd låter sig tolkas som något rörande ensamheten. Omfamna den, gör den till din, på så sätt kommer du ut starkare.

The post Att omfamna ensamheten first appeared on Opulens.