Jean-Luc Godard, den störste (eller i alla fall näst störste, François Truffaut var nog ännu bättre) av den nya franska vågens filmskapare på sextiotalet har avlidit i Schweiz i hög ålder – om några månader skulle han ha fyllt 92.

Godard var verksam nästan till slutet, hans sista film av drygt trettio kom för fyra år sedan. ”Till sista andetaget”, hans allra första från 1960, är den som jag oftast ser om (fast ännu hellre Truffauts ”Jules och Jim” som kom två år senare). Jean-Claude Belmondo med den buckliga boxarnäsan är den charmige smågangstern som i gatuvimlet i Paris får span på en blondin i tajta jeans som säljer lösnummer av The Herald Tribune till exilamerikanerna, och så hänger hon med i hans bil. Det är den vackra Jean Seeberg som det gick illa för: hon gifte sig med den gåtfulle romanförfattaren Romain Gary som egentligen hette något helt annat, skilde sig från honom, knarkade, miste sin skönhet och dog i förtid.

Men i Godards film är hon mycket bra. Den subjektiva kameran i slutsekvensen blev stilbildande. Den (och därmed vi) ser vad den döende Belmondo i baksätet uppfattar, trädens lövmassor som virvlar förbi – tills han drar sitt sista andetag: À bout de souffle.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Sista andetaget first appeared on Opulens.