FILM. Skräckfilmen är bidragande till filmkonstens utveckling och har självfallet samma värde som annan film och ska därför inte exkluderas på grund av elitistiska värderingar anser Daniél Lopez Nelson. Så här i halloweentider lyfter han fram Dario Argentos “Suspiria” som ett exempel på nyskapande skräckfilm. 

Det har gått 45 år sedan Dario Argentos skräckklassiker Suspiria (1977) hade sin premiär. Suspiria har till följd av sitt extremt uppskruvade estetiska innehåll lagrats i det filmhistoriska medvetandet. Ur en konservativ less is more-mentalitet betraktas Suspiria som häftig men barock; i min mening representerar Suspiria och filmskaparen Dario Argento inte endast det tilltalande i en bombastisk estetik, utan även två åtaganden som är sällsynta i dagens film och bland nutida filmhantverkare: det vill säga viljan att med konstnärlig hänsynslöshet vidga filmens uttryck, samt konstruera film vars ledande berättarkomponent är den visuella egenskapen.

Skräckfilmen spelar en form av läkande roll med bejakande kraft i våra liv, eftersom filmgenren med beslutsamhet lägger fokus på och gestaltar det som skrämmer oss som människor; upplevelser, föreställningar och känslor som vi tenderar att gömma undan och vars existens vi förnekar. Som åskådare till skräckfilm går det varken att undgå genrens centrala beståndsdelar, våra rädslor, och genrens paradoxala karaktär: skräckfilmen tvingar in åskådaren i en konfrontation med djupgående rädslor, samtidigt som den motsägelsefullt erbjuder en tillfällig verklighetsflykt från förekommande rädslor i det vardagliga livet.  

En av biobesökarna som satt bredvid mig, under nattvisningen av Suspiria på Kino i Lund under början av hösten, summerade simplifierat filmen som ”cool, men inte särskilt bra.” Skräckgenren i film har på grund av elitistiska värderingar alltid betraktas som low art, lågkultur, en kategori som består av konst – allt från film, litteratur och musik – som anses ha ett lågt konstnärligt värde, riktat till massorna.

Det är en nedsättande och bristfällig bedömningsgrund som klassificerar konsten tillhörande lågkultur som okomplicerad att smälta och konsumera, vars essentiella mening och budskap är tillgänglig för alla att uppleva och registrera. Enligt det elitistiska tankesättet – vars problematik granskas flitigt av den ryska författaren Leo Tolstoj i Vad är konst? (1897) – har konst inom lågkultur inte potentialen att uppnå en utomordentlig kvalitet, tillskillnad från high art, högkultur.

Elitistiska värderingar i konst har bland annat syftet att tilltvinga ett narrativ, som ska föreställa en sanning kring vad som är bra och dålig konst. Ur detta uppstår makt och tolkningsföreträde runt konsten. Skiljelinjerna som därmed görs formar kategorierna låg- och högkultur och leder till problematiska konsekvenser, i detta fall, exkluderingen av ett antal filmtyper och filmgenrer.

Ur ett filmperspektiv är Sverige ett praktexempel på ett land vars filmpolitik och filmproduktion fortfarande styrs av elitistiska värderingar, som till större del exkluderar skräckgenren. Detta påstående kan fastslås genom att observera den nästan icke existerande svenska skräckfilmens tradition och historia.

I jämförelse med USA, Italien, Japan, Sydkorea och Tyskland har Sverige endast producerat ett litet antal skräckfilmer. Man skulle kunna påstå att detta beror på att Sverige till större del är ett sekulärt land, med låg tro på andlighet, där medborgarna inte betraktar en stor del av skräckfilmens innehåll som realistiskt. Saknaden av tron på övernaturliga krafter, spöken, demoner, vampyrer, utomjordingar med mera, tillåter inte skräckfilmen att verka och finna en publik. Dock saknar detta påstående substans i dagens Sverige, men är säkerligen applicerbart för det samhälle som fanns några årtionden tillbaka i tiden. Idag är Sverige annorlunda, befolkningens inställning till övernaturliga frågor och populärkultur är i förändring, influerat av utlandet.

I vilket fall som helst är detta inte den avgörande faktorn, man behöver inte anse att det som utspelar sig på filmskärmen är realistiskt för att kunna uppskatta och finna en njutning i det. Skräckfilmens nästan icke existerande roll i Sverige är snarare knuten till etablerade stödgivares begränsade genrekunskaper; dom har nämligen inte skapat något större utrymme för skräckfilmen, även om det existerar en mager lista av skräcktitlar som beviljats stöd, som exempelvis Knackningarna (2021), Låt den rätta komma in (2008), Frostbiten (2006) och Besökarna (1988).

Då kunskapen kring skräckgenren på film är bristfällig bland stödgivarna, saknas verktygen att identifiera intressanta skräckfilmsprojekt som söker stöd. Det är enklare att bedöma ett skräckfilmsprojekt som lågkultur.

Jag har själv som filmskapare personlig erfarenhet av att bli nekad produktionsstöd till en skräckfilm i kortfilmsformatet; en film som jag i efterhand producerade på egen hand och som kom att vinna priser nationellt och nomineras till priser utomlands.

2016 gjorde visserligen Svenska Filminstitutet en skräckfilmssatsning, som gick under namnet It’s Alive!, men även här manövrerades distributionen av stöd utifrån ett elitistiskt och bristfälligt tankesätt. Av dom sex regissörer som gjorde film under It’s Alive! – fem filmer producerades – hade endast, enligt IMDb, två av dom erfarenhet inom skräckgenren.

Naiviteten bland regissörerna reflekterar okunskapen, som formats av svensk filmpolitik, kring skräckfilm

Frånvaron av filmkreatörer med kunskap kring skräckfilm inom satsningen It’s Alive pekar inte på en brist på skräckfilmsregissörer i Sverige, utan snarare om otillräckligheten bland stödgivarna att uppmärksamma de filmskapare som besitter kunskaperna. Eftersom skräckfilmen har blivit exkluderad, på grund av elitistiska värderingar, har även filmskaparna verksamma i genren blivit exkluderade från de ekonomiska stöd som går att söka. Den svenska Hollywood-regissören David F Sandberg med bland annat skräckfilm som expertis, se Lights Out (2016) och Annabelle: Creation (2017), har vid tidigare tillfällen delat med sig av sina upplevelser som kortfilmsregissör i Sverige, med fokus på skräckfilm. Sandberg har talat om ständiga avslag på stöd till hans skräckfilmsprojekt från svenska stödgivare.

I samband med släppet av en av de senaste svenska skräckfilmerna, Andra sidan (2020) – som mottogs med negativa recensioner som lyfte bristerna i svensk skräckfilm – kommenterade filmens två regissörer, Tord Danielsson och Oskar Mellander, något aningslöst om de kreativa svårigheter som kommer med att göra en skräckfilm.

Regissörerna påpekade att det faktiskt visade sig vara svårare än vad de till en början hade antagit. Naiviteten bland regissörerna reflekterar okunskapen, som formats av svensk filmpolitik, kring skräckfilm och framför allt hantverket som krävs för att gestalta en bra film i genren.

Den rådande standardiserade berättarmodellen inom film och tv-serier, till skillnad från bra skräckfilm, består av en kamera som registrerar dramat visuellt mellan skådespelare, utifrån närbilder, mellanbilder och breda bilder. Bilderna som fångats under inspelningen redigeras senare ihop ur ett sammanhang som hittas i klipprummet och resulterar i ett berättande som är ofta förekommande och inte särskilt utmanande.

Ljudmässigt ser Argento mer potential i musiken, än dialogen, när det kommer till att ge det visuella ytterligare kraft

I skräckgenren tvingas och utmanas filmskapare att ta estetisk ställning med kameran för att gestalta karaktärerna och rädslorna. Den som manövrerar kameran har sällan råd att vara passiv och modlös, den måste snarare nyttja mediets visuella potential, arbeta modigt med försiktighet för att skapa ett filmberättande med skräckstämning, se Halloween (1978), Repulsion (1965) och Evil Dead II (1987).

Dario Argentos Suspiria är ett utmärkt exempel på en film som undviker en filmisk passivitet, och som i stället vågar ta ytterligare steg närmare ett filmskapande som tillåter konstformens essentiella egenskaper att stå i centrum, det vill säga det visuella.

Till skillnad från många filmer och tv-serier idag, som genom karaktärer och dialog bekvämt förmedlar information och orienterar åskådarna kring intrigen, förmedlar Argento viktig och nästan avgörande information rörande intrigen för åskådaren via det visuella.

När huvudkaraktären Suzy Bannion (Jessica Harper) utsetts för en förbannelse av häxorna, som använder balettakademin i Baden-Württemberg som bas för sina ondskefulla aktiviteter, gestaltas det mesta genom det visuella.

Om åskådaren inte är medveten om vikten som Argento lägger på det visuella som berättarkomponent lär hen säkerligen tro att filmen är bristfällig i sitt berättande. I den stora mittenscenen, en så kallad set piece, när häxorna utför en attack gentemot den blinda pianoläraren Daniel, gestaltas även här nästan hela händelseförloppet utifrån ett visuellt drivet berättande. All information som åskådaren bör uppleva eller registrera förmedlas genom bilderna och klippen.

Argento tvingar åskådaren att uppdatera sitt begränsade sätt att se film. Det vill säga genom att inte servera all relevant information genom övertydlig dialog. I stället måste åskådaren aktivt betrakta det som sker inom bilden för att få en uppfattning av händelserna som skildras.

Ljudmässigt ser Argento mer potential i musiken, än dialogen, när det kommer till att ge det visuella ytterligare kraft. Musiken i Suspiria är komponerad av det progressiva rockbandet Goblin och funkar utmärkt som ett komplement för bilderna. Musiken erhåller ett syfte genom det visuella, när jag endast lyssnar på filmens musik uppfattar jag den stundvis som kaosartad. I filmen ingår musiken i en perfekt skräckfylld samexistens med bilderna och understryker Argentos gyllene regel i sitt filmskapande: allt inom filmen ska underkasta sig det visuella.    

Suspiria krossar alla artificiella gränser och bedömningsmetoder kring film och attackerar exempelvis sådana elitistiska värderingar som ser ner på genren och präglat den svenska filmpolitiken. Suspiria är en utomordentlig essentiell filmupplevelse; ett mästerverk som påminner oss om att filmens mest grundläggande egenskap är det visuella.

Suspiria är ett lysande exempel på skräckgenrens läkande kraft. Att se en skräckfilm är att ingå i en trygg visuell konfrontation med våra kollektiva rädslor. Suspiria har dessutom lyckats ge upphov till en förträfflig uppföljare, Inferno (1980) – även den regisserad av Dario Argento. Inferno skruvar upp och fördjupar sig ytterligare i det visuellt drivna berättandet. Enligt mig levererar uppföljaren ett resultat minst lika bra som föregående film. Att uppföljaren till en skräckfilm håller samma nivå är ett ovanligt fenomen inom genren. En utmärkt och något kontroversiell uppföljare till en epokgörande skräckfilm som bör nämnas är Psycho 2 (1983), i regi av Richard Franklin. 

Skräckfilmen är bidragande till filmkonstens utveckling och har självfallet samma värde som annan film och ska därför inte exkluderas på grund av elitistiska värderingar. I ett filmland som Sverige, som ligger efter andra länder i skapandet av genrefilm, kan skräckfilm endast bidra med positiva egenskaper och hjälpa våra inhemska hantverkare att vidareutveckla sina förmågor. Skräckfilm handlar i detta avseende inte endast om skräck och våra kollektiva rädslor, utan om kunskapen som filmgenren innehåller: filmens potential, mediets estetiska förmåga att berätta historier och gestalta den mänskliga upplevelsen. 

The post Dario Argentos Suspiria och vikten av det visuella first appeared on Opulens.

SKRÄCKTHRILLER. Den är som en liten buffé av cineastiska bakelser, anser Charlotte Wiberg som sett Last Night in Soho.

Last night in Soho
Regi: Edgar Wright

För Roman Polanski var Repulsion (1965) en film om en ung kvinna som blev galen utan någon som helst orsak. Tydligast i hennes galenskap är hur mycket hon hatar män och sex. Sedermera har regissören själv dömts för sexbrott, och det är ju pikant men kanske inte poängen. Den är i stället den totala förnekelse som rådde 1965 av att kvinnor kunde ha goda skäl att vara rädda för män och sex. Dessa skäl är i sin tur huvudpoängen i Edgar Wrights skräcksagodrama Last Night in Soho.

The post En rosaröd saga om mord first appeared on Opulens.