LEVA TILLSAMMANS.  “Att människor möts, beblandas och lever tillsammans betyder inte att de ‘byts ut'” skriver Haris Agic.  Han menar också att hela idén om folkutbyte bygger på villfarelsen om kulturell renhet.

Kulturmöten är ingen nyhet. Människan har, i alla tider och i världens alla hörn, förflyttat sig och träffat på andra klaner, stammar, folkslag och nationer. De historiska och antropologiska dokumentationerna av dessa kulturmöten vittnar om ett brett register av möjliga utfall – allt från fascination, vänskap, handel och allianser till misstro, förakt, hot och våld. Vi har lärt oss att se möjligheter men också risker med dessa möten.

Det vi med tiden faktiskt har utvecklat och förfinat är vår allmänna förmåga att aktivt söka optimera och dra nytta av möjligheterna samtidigt som vi har försökt tygla och neutralisera riskerna med kulturmöten. Därför har vi, särskilt tack vare upplysningen och den teknologiska utvecklingen, kunnat fly det evinnerliga medeltida slagfältet och istället göra hela världen till ett gemensamt samfund med ett världsomspännande nätverk av humanitära, statliga och privata organisationer samt en global handels- och arbetsmarknad där vi har förflyttat oss för att söka skydd, för karriären, för äventyret eller för kärlekens skull.

Så globaliseringen har gjort världen mindre och fört människor närmare varandra. Men i takt med att kulturmöten hade blivit allt vanligare har vi också blivit mer medvetna om skillnaderna mellan oss. En osäkerhet kring den kulturella identiteten har slagit rot. Nationalistiska, etniska och religiösa identiteter har börjat tillskrivas allt större betydelse. Föreställningen om hotet från ”den andre” hade kommit att dominera det offentliga samtalet och har idag blivit ett av de mest populära politiska slagträn.

De flesta ibland oss med utländsk bakgrund betraktar samtidigt det pågående spektaklet med lika delar förundran och förskräckelse.

Alltsedan den amerikanska statsvetarens Samuel P Huntingtons olycksbådande politiska profetia ”The Clash  of Civilizations” har det konspirerats fritt om ”hotet från öst”, ”islamisering av Sverige”, ”Londonistan”, ”Eurabia” och ”ett svenskt Kalifat” – samtliga fabricerade hotbilder som har fått stor spridning. Islamofobi är en viktig del av den högerkonservativa nationalismens uppsving i hela västvärlden – en utveckling som vittnar om att skrämselpropagandan verkar fungera. Människor blir skrämda, går in i försvarsläge där rädsla förvandlas till förakt och ett, ibland tvångsmässigt, driv att agera. Islamofobi omvandlas således till våldsbejakande islamhat. Men vi har sett det förut.

Demagoger likt Donald Trump i Förenta staterna, Boris Johnson i Storbritannien, Giorgia Meloni i Italien, Viktor Orbán i Ungern, Jair Bolsonaro i Brasilien har en hel del gemensamt med demagogerna som Vladimir Putin, Adolf Hitler och Benito Mussolini: de alla säger sig försvara vanligt folk mot en illasinnad elit; anspelar gärna på folks känslor genom ett romantiserat narrativ om ett kulturarv som står under hot från ”den andre”; yttrar obesvärat vad som än krävs – allt från ogrundade insinueringar till regelrätta lögner – för att manipulera opinionen och få allmänhetens popularitet och stöd; samt låtsas som att maktstrukturer inte existerar för att kunna vidmakthålla ojämlikhet som grundläggande näring för osämja, missnöje och en reaktionär volksgeist som är lätt att styra.

Ett av ”hoten” som har ökat i popularitet i stora delar av västvärlden de senaste åren är konspirationsteorier om ett av eliten orkestrerat folkutbyte. Denna konspirationsteori har under en längre tid figurerat också här hemma i Sverige bland högerextrema kretsar. Men under de senaste dagarna har den fått särskilt stor spridning då även en del ledande politiker har visat sitt stöd för den. Experterna har varnat för att teorin är bevisat våldsbejakande och riskerar skapa syre för högerextrem terrorism. Men den styrande makten visar inget större intresse för experternas varningar utan blåser istället ännu mer luft i hotbildens segel genom att prata om folkutbytet som ett matematiskt faktum samtidigt som man beslutar om en ny folkräkning och att återkalla en del uppehållstillstånd – tillfälliga och permanenta (exempelvis för de som åkt på semester till sitt hemland).

De flesta ibland oss med utländsk bakgrund betraktar samtidigt det pågående spektaklet med lika delar förundran och förskräckelse. Det är väl knappast så att folk har trillat ner i Östersjön sekunden min mamma och jag satte fot på svensk mark för snart 30 år sedan? Eller att mina två barn på något sätt inte skulle vara tillräckligt svenska och därmed enkom kan klassas som någon slags kontaminering till de den svenska kulturella renheten? Eller att de nästan 60 000 svenskar som är födda i Bosnien går omkring och trängtar efter sharialagar? Var är alla dessa horder av Kalifatälskare? Jag har aldrig träffat en enda!

Hela idén om folkutbyte bygger på villfarelsen om kulturell renhet och förutsätter en etnonationalistisk definition av svenskhet som är sprungen ur ideologiska strömningar som historiskt alltid kännetecknats av etnocentrism och rasism. Men denna definition av svenskhet är ingen självklarhet.

Att människor möts, beblandas och lever tillsammans betyder inte att de “byts ut”. Det är bara när vi redan i förväg har bestämt oss för att kulturella skillnader är ett hot mot vår kulturella renhet som vi fabricerar en föreställning om att vi måste slå vakt om den egna kulturen och identiteten. Men dessa två viljeriktningar – att vilja omfamna olikheter och att vilja bevara sin identitet – står inte i motsats till varandra. Att våra identiteter utvecklas i interaktion med andra innebär inte per automatik att vi tillintetgör oss själva. Tvärtom, vi utvecklas. Därför kan migration inte ses som folkutbyte utan snarare som folkUTVECKLING. Viktig skillnad ändå!

The post Idén om folkutbyte bygger på en villfarelse first appeared on Opulens.

SAMHÄLLE. “Alltför sent förstod vi kraften i den centrifug som skilde de ”värdefulla” från de ”värdelösa”.” Så beskriver Stellan Lindqvist hur populismen fick en grogrund i vår tid.

Cuius regio eius religio. Makten bestämmer vilken Gud undersåtarna skall tillbedja. Principen stadfästes 1555 i Augsburg med syftet att förhindra ytterligare och långvariga krig mellan protestanter och katoliker. Få saker är nämligen lika kraftfulla som en disciplinerande tro.

För oss i vår tid var det den amerikanske ekonomen Francis Fukuyama som förklarade vilken Gud undersåtarna skulle tillbedja. Kriget mellan höger och vänster var avslutat sa han, människornas våldsamma historia hade nu dockat in på slutstation, en part hade slutgiltigt och eftertryckligt vunnit: den västerländska marknadsstyrda demokratin. Vilket betydde: verkligheten hade vunnit. Och med den sanningen.

”Den enda vägens politik” var här och med den dess överstepräster: nationalekonomerna, de perspektivvända politikerna, otaliga influencers på otaliga think-tanks. Budskapet var enkelt, tydligt och kärvt, som uttalat av en högre makt. Katekesen fylldes snabbt med den sanna lärans påbud: avregleringar, privatiseringar, skattesänkningar, marknadsanpassningar, public management, kund istället för medborgare.

Sanningen i den nya läran förklarades med att den stod på stabil vetenskaplig grund, och därför var belägen utanför och bortom folkliga nyckfullheter. En sorts vetenskaplig liberalism skulle man kunna säga, lite som ”den vetenskapliga socialismen”, den som Stalin vurmade för. I fjärran efter en spikrak resa, lika spikrak som en spikrak väg i Utahs öken, kunde man ana slutstationen: ett hobbesianskt samhällstillstånd där endast avtalsprincipen och egendomsmakten gällde.

Så brottet, det som alltid kommer efter alla grand ideas, urspårningen. Finanskrisen 2008, spekulationsspiralen som utvecklade sig till en orkan, som ödelade hela landsändar, som gjorde miljontals människor arbetslösa, som satte enskilda länder i bankruttillstånd. Och som, ”vad värre var”, förde bank- och finanssektorn mot avgrundens rand. Räddningspaketen till ”de drabbade”, det vill säga till finans- och banksektorn, fick man brådstörtat fram, liksom åtstramningspaketen till den överkonsumerande allmänheten och den tillika överkonsumerande statsapparaten.

Här, just här, sätts populismens frö i marken, det som senare och rekordsnabbt kom att växa till något inte helt förväntat. Under lång tid hade de därnere, de många, sett de lyckade, de superrika, avlägsna sig, bosätta sig på en annan kontinent. Nu i ett slag rycktes mattan undan, en avgrund öppnade sig. Samhället, gemenskapen, allt det man tagit för givet hade förångats. Borta. Kvar, bundna till en vardag som inte längre finns, var de övergivna, de vilsna, de arbetslösa, de för vinden skingrade – alla med en förtärande känsla av skam, eftersom, enligt den sanna läran, allt är deras eget fel.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är nu, i avsaknad av stabila samhälleliga institutioner med förmågan att dämpa, moderera och komplicera och med den gränslösa tillgången till digitala ekokammare, som utvecklingen växlar in på ett ödesdigert spår. Man sjunker mot den botten där fast mark finns, där man är någon, där ära, identitet och värdighet betyder någonting. Jag är svensk, jag är amerikan, jag är ungrare, jag är polack! Om jag inte är någonting i övrigt så är jag i varje fall detta!

Ingen ideologi, när det är kris, har samma lockelse och förförelsekraft som nationalismen. Ifrån detta ställe, den nationella tillhörigheten, kan man med full kraft och med ”värdigheten” i behåll, rikta sitt hat, sin vrede, sin frustration mot dem man tror hotar. I brist på framtid vill man tillbaka: till hemmet, till folkhemmet, till gemenskapen, till det som en gång var, till det ställe man tycker sig känna till och igen. En utopi fast baklänges. Ingen hotfull yttervärld, inga främlingar, ett ställe där allt går sin gilla gång. Som vid en korvkiosk i Mellerud på femtiotalet.

Så snabbt kom globaliseringen att ingen förstod dess långsiktiga konsekvenser. En ny värld och alla förfördes. Och så, nästan i skymundan, skildes makten från politiken och territoriet, kapitalet flöt fritt medan arbetet var bundet till jorden, robotar och automation ersatte mänskligt arbete. Alltför sent förstod vi kraften i den centrifug som skilde de ”värdefulla” från de ”värdelösa”.

Få tror längre att kommande generationer kommer att få det ”bättre”, inte heller att traditionell politik skall lyckas få bukt med vår livsstils excesser. ”We spend money we don’t have, on things we don’t need to create impressions that won’t last on people we don’t care about”.

Nattetid vandrar själen ensam.

Men förstås, som Lars Gustafsson sa: vi börjar om igen, vi ger oss inte!

The post Den enda vägens politik ledde fram till avgrunden first appeared on Opulens.

OMSTÄLLNING. “För att ha råd med vår livsstil ger vi på sikt upp en del av vår egen produktion och därmed det fundament som skapar vårt välstånd och vår livsstil.” Lars Thulin ser en paradox i globaliseringen.

Kritiken och skräcken inför globaliseringen förenar höger och vänster på den svenska politiska skalan. Längst ut till höger är man orolig för de svenska jobben och har en allmänt negativ inställning till det mesta som inte är etniskt rätt. Svenskt och västeuropeiskt är rätt, i princip inget med annat ursprung.

Från vänsterhåll är det viktigt att markera mot dåliga förhållanden för arbetare i de fattiga länderna. Ord som utsugning, exploatering och konsumtionshysteri far då genom luften. Vi ska inte gynna fabriker som utnyttjar människor. För arbetsvillkoren i textilindustrier, gruvor och leksaksfabriker i Fjärran Östern lämnar mycket övrigt att önska, åtminstone om den ses med västerländska glasögon. Vi ser rovdrift på både människor och miljö.

Regimerna i dessa länder lämnar ofta även mycket att önska ur demokratisk synvinkel. Så var det även i vår del av världen då industrialismen kom. Den politiska utvecklingen gick hand i hand med den ekonomiska. Politisk mognad kräver ett mått av välstånd som kan höja den allmänna utbildningsnivån. Bättre ekonomi ger utrymme för reformer. Sedan finns det härskande grupper som ytterst ogärna släpper sin makt över pengar och politik. Det gäller i alla samhällen.

Det är lätt att delvis förstå kritiken mot globaliseringen. Den gör att varuproducerande industrier i väst slås ut och att tjänster flyttas till länder med billig men välutbildad arbetskraft. I en värld där gränser på allt fler sätt suddas ut kan kapitalet flyta fritt. Man finner att väst har för höga löner och krav på miljön, både innanför fabrikens väggar och utanför. Då flyttar kapitalet och jobben. Det kan slå hårt, framförallt på regional och lokal nivå och skapa fattigdom. Omställningen kan bli smärtsam för samhället totalt och för individen.

Omsorgen om den egna plånbok styr i de flesta fall handen vid valet i hyllan.

Utvecklingen sätter sålunda vår egen moral och vårt eget samvete på hårda prov. Därför att det är vi som enskilda individer som gör valet. I hyllan på Bauhaus där vi kan välja mellan en tysk borrmaskin och en kinesisk, som kostar hälften. I mataffären där vi har att välja mellan mat producerad av svenska bönder med högre omsorg om djur och mat som kommer från lågprisländer. Det är där avgörandet sker. Inte i en diskussion då vi försäkrar att vi minsann är goda människor med jättefin moral och därför alltid köper ”rätt” varor även om de är dyrare. Omsorgen om den egna plånboken styr i de flesta fall handen vid valet i hyllan.

Finns det då en väg tillbaka? Till den så kallade gamla goda tiden då u-hjälp var enkel, som på 60- och 70-talen? Då pumpades en del pengar ut via statliga kranar som från Sida. Träffsäkerheten i bidragen var kanske inte alltid den bästa, men det är nästan omöjligt att få allt att nå rätt. Korruption och andra ekonomiska oegentligheter finns i alla samhällen. Frågan är om pengarna verkligen lyfte länderna ur armod.

För den enskilde handlade u-hjälpen om att knöla ner någon tia eller två i insamlingsbössor: FNL, Chile, Sydafrika, Amnesty. Det kunde vi göra på lördagens förmiddag på väg till bolaget för att köpa en eller två flaskor rödtjut eller en kvarting vodka. Kanske lade vi också barnens urvuxna jeans och de egna brallorna, som plötsligt blivit för trånga i midjan, i en insamlingscontainer. Vi kände oss solidariska och duktiga. Men hjälpte det nationerna vi då kallade u-länder? Förmodligen marginellt.

Förr användes tredje världen uteslutande som leverantör av råvaror. Rika världen förädlade dem till dyra produkter. Nu tar tredje världen över även förädlingen. Vi säger att vi istället slår över till tjänsteproduktion. Men skiftet är inte utan problem. Dels för att även tjänster kan flyttas till lågprisländer, som i IT-industrin. Support och programutveckling kan med dagens kommunikationer bedrivas var som helst i världen. Dels för att behovet av tjänster är begränsat. Världen klarar sig dåligt utan jordbrukare, gruvarbetare och bilbyggare. Men ganska bra utan organisationskonsulter, influencers och nagelskulptriser.

Det är i förlängningen av detta som vi tvingas inse att globaliseringen är den ultimata u-hjälpen. Fast egentligen är det ju ingen hjälp, då ordet antyder att vi av snällhet bidrar lite, som genom en hundring i en sparbössa. Utan en omfördelning av resurser. Det är det den fattiga delen av världen vill ha. Ekonomisk utveckling på egna villkor. Inte allmosor. Så en omfördelning kommer betyda mer än att minska på vårt överflöd. Utan att ge upp något, och det kommer påverka vår vardag negativt. Då är det inte lika kul längre.

Jakten på billiga varor och tjänster producerade i billigare delar av världen och andra kulturer blir därmed en paradox för vår egen ekonomi. För i kampen att ha råd med vår livsstil ger vi på sikt upp en del av vår egen produktion och därmed det fundament som skapar vårt välstånd och vår livsstil. För billiga prylar vill vi ha. Slutsatsen blir att så stor del av den av kakan som vi hittills roffat åt oss, kommer vi aldrig få i framtiden. Bara att vänja sig.

The post Den jobbiga u-hjälpen first appeared on Opulens.

SILKESLENT. Ett stort tredimensionellt tygstycke i brons ställs ut på Djurgården i Stockholm i sommar. Den nigeriansk-brittiske konstnären Yinka Shonibares “Wind sculpture in bronz I” blir årets bidrag till Prinsessan Estelles skulpturpark.

Bronstygstyckets bladmönster refererar till den holländska vaxbatiken som återkommer i Shonibares konst. De tyger som han använder sig av beskrivs ofta som västafrikanska, men är gjorda efter inspiration från Indonesien. På 1800-talet massproducerades de av holländare som sålde dem till västafrikanska kolonier, varpå det kom att betraktas som afrikanska.

Yinka Shonibare, känd för sina konstnärliga utforskningar av kolonialism, globalisering och identitet, är sommarens konstnär på Djurgården. Han har tidigare visats både på Moderna Museet och på Nationalmuseum och utgår ofta från kända konstverk eller historiska situationer i sin verk. För Moderna Museet gjorde han ett flaskskepp med färgstarka segel där han använde Vasaskeppet som modell.

Skulpturen kommer att visas i Rosendalsområdet på Djurgården från den 2 juni till den 25 december.

TT Nyhetsbyrån

The post Bronstyg av Shonibare visas på Djurgården first appeared on Opulens.

NYSATSNING. Följ vår engelskspråkiga satsning Opulens Global! Förutom de utmaningar globaliseringen innebär för arbete, klimat, internationella institutioner etc vill vi lägga ett särskilt fokus på framtidsoptimistiska företeelser. 

Senaste åren har en antiglobalistisk och nationalistisk våg svept över världen. Det förändrar inte det faktum att globaliseringen har kommit för att stanna, menar Opulens Globals redaktör Vladan Lausevic.

– Mellan 1990-2015 handlade globaliseringen mycket om teknologisk utveckling av våra pc:s och av internet. Idag handlar globaliseringsdiskussionerna, ”Globalization 4.0” brukar man ibland kalla det, också om decentralisering, digitalisering och automatisering. Bland annat dessa områden vill vi titta närmare på.

Opulens Global finns både som en avdelning på Opulens.se som hittas i menyn men finns också på en egen adress, www.opulensglobal.com. Global har även ett eget Twitterkonto och en egen Facebooksida.

– Världen rör sig i en postindustriell riktning. Exempelvis kommer de framsteg som görs inom artificiell intelligens förmodligen att påverka hur vi ser på så grundläggande saker i våra liv som arbete och fritid. Följ planetens utveckling med oss, uppmanar Vladan Lausevic.

På Buymeacoffee.com kan du också stödja vår engelskspråkiga satsning Opulens Global.

The post Följ planetens utveckling med Opulens Global first appeared on Opulens.

SKANDAL. En liten skandal i Karlsruhe och globalisering von oben i Donaueschingen. Andreas Engström skriver om den samtida musikens ambitioner om global mångfald.

En mindre skandal inom ljudkonstvärlden inträffade härom dagen. Det New York-baserade konstnärsparet Mendi & Keith Obadike valde att avböja ett hedersomnämnande till Giga-Herz-priset, vilket delas ut av ZKM Center for Art and Media i Karlsruhe. Anledningen var att en representant för ZKM under genrepet för prisceremonin sa att juryn hade valt mellan kvalitet och mångfald, och även understrukit bredden bland ansökningarna och som exempel nämnt kvinnor och POC (people of color). Konstnärsparet bestämde sig på studs för att inte mottaga priset och menade att uttalandet visar på en ”gammaldags och felaktig motsättning” och att ZKM vare sig är lämpliga eller har kompetens att handhava priser som riktar sig till den globala konstvärlden.

The post Kvoterad musik – eller världen betraktad utifrån Baden-Württemberg first appeared on Opulens.

ESSÄ. Människan har inte bara ett värde i relation till andra, utan varje människa är gränslös och har ett värde som är omätbart, skriver Mats Barrdunge.

Tesen om alla människors lika värde framstår vid första anblicken som både självklar och odiskutabel. Tesen, eller idealet kanske man skall säga, låter både riktig och rättvist. Men stämmer den? Om alla människor är lika mycket värda borde vi bemöta alla människor med lika stor respekt. Men det gör vi ju inte, utan vissa ser vi upp till och andra ser vi ner på och många står vi helt likgiltiga inför. Sanningen är istället att vi i bemötandet av andra följer ett mycket komplicerat rangordningssystem där vi värderar varandra olika. Tesen säger heller inget om den enskilda människans värde utan enbart att vi har ett värde i relation till andra. Om värdet är lika med noll är alla människor lika värdelösa. Om tesen eller politikens största floskel skall ha någon reell mening måste den även innehålla något om att varje människa har ett värde och inte bara i relation till andra utan att varje människas liv är värdefullt.

Det står förvisso i regeringsformens 1 kap. 2§: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för varje människas lika värde och för den enskilde människans frihet och värdighet”, och att det allmänna särskilt skall ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”. Ideala formuleringar i all sin ära men det är inga rättigheter med inbyggda garantier.

Numera hörs vi endast när vi protesterar och ju högre vi protesterar desto mer misstänksamma blir de maktutövande myndigheterna.

Alla människors lika värde bildade stommen i upplysningsfilosofins positiva människo- och samhällssyn, där varje individ inom samhällets ramar kunde realisera sina medborgerliga fri- och rättigheter. Upplysningsfilosofins idéer påverkade även Sverige på 1700-talet och förändrade vår syn på samhället som en social gemenskap skild ifrån staten och grundad på ett gemensamt intresse för det allmänna bästa, där förnuft, dygd och förstånd var centrala nyckeltermer. Det påverkade även synen på individen som en samhällsmedborgare som inte enbart hade ansvar för sitt eget privata liv utan för hela samhällets utveckling. Mot slutet av 1800-talet fick progressiva samhällsidéer åter en renässans i Sverige och människor började organisera sig i fackföreningar, partier och kooperativ och ställa krav på en politisk, ekonomisk och social rättvisa. Men efter det demokratiska genombrottet och samhällets förvandling till ett välfärdssamhälle svalnade individens intresse för det gemensamma intresset. Samhället blev inte längre en angelägenhet för alla utan initiativet gled över till statens fördel och individens engagemang flyttades in i privatlivet och vi blev konsumenter av varor och tjänster. Men samhället är allas gemensamma ansvar fastän man idag har svårt att se vad det är för något intresse som delas av alla och som håller samman ett samhälle. I känslan av maktlöshet där individens röst endast efterfrågas på  valdagen växer en frustration över att något har gått förlorat. Numera hörs vi endast när vi protesterar och ju högre vi protesterar desto mer misstänksamma blir de maktutövande myndigheterna. I denna mylla av ömsesidig misstänksamhet gror konspiratoriska tankar åt båda hållen.

Det finns inte ett enda maktcentrum på jorden, utan istället för en central global makt råder det istället en kamp mellan olika makter, spridd över olika kontinenter som kan beskrivas som ett kontrollerat kaos.

Människor har i alla tider konspirerat mot andra människor men den stora och aktuella frågan gäller föreställningen om Den stora världskonspirationen, att det skulle finnas en maktelit som med dold agenda försöker underkasta hela mänskligheten sina globala maktambitioner. Men hur rimlig är en sådan tanke? Det finns inte ett enda maktcentrum på jorden, utan istället för en central global makt råder det istället en kamp mellan olika makter, spridd över olika kontinenter som kan beskrivas som ett kontrollerat kaos. Makt tar sig också uttryck i olika former och det finns inte en form av makt som kontrollerar alla de andra slagen. Men ett annat och viktigare skäl mot tanken på Den stora världskonspirationen är att mänskligheten inte är någon endimensionell storhet som går att kontrollera och förutsäga, utan den är en flerdimensionell och flerförgrenad livskraft som kan röra sig i många olika riktningar samtidigt. Människan är ett skapande väsen som kan förändra förutsättningarna för sin egen existens, den är självöverskridande. Den kan både förnya och förstöra sig själv. Den kan sjunka ner i ren uselhet men också överträffa sig själv och göra något storartat.

En förnäm egenskap hos människan är att varje människa, och inte bara filosofer och vetenskapsmän, kan fälla omdömen om alla människor. Säg att du hävdar att du är unik så kommer du med största sannolikhet att få till svar att alla människor är unika. Det är inte bara en vetenskaplig sanning utan den djupare liggande meningen i varje människas värde. Men om alla människor är unika innebär det också att alla människor har en egenskap gemensam, dess unicitet, eller alla är lika och alla är olika. Att varje människa kan tala för alla innebär också att varje människa kan göra sig till tolk eller representant för hela mänskligheten. Är det inte den tanken som ligger till grund för den representativa demokratin? Ligger inte styrkan i det demokratiska samhället att var och en kan förstå och ha en redig uppfattning om alla människors lika värde? Filosofiskt skulle jag beskriva det som att även om vi delar mänskligheten i alla dess enskilda delar finns mänskligheten som en helhet i varje enskild individ, eller i varje människa lever hela mänskligheten som en vilande och inneboende kraft.

Det går kanske att konspirera mot enskilda individer eller grupper över en viss tid men det går inte att konspirera mot hela mänskligheten. Mänskligheten kan inte lura sig själv, den kommer alltid att genomskåda sig själv. Den kommer alltid att avslöja sina egna lögner genom att hitta nya infallsvinklar, få nya perspektiv och skapa nya idéer. Lögnerna kan omvandlas till redskap för att stiga mot högre sanningar om oss själva, eftersom människan är självöverskridande. Upplysningsfilosofins positiva människo- och samhällssyn var bara ett steg på vägen mot en större medvetenhet om människans inneboende möjligheter. Människan har inte bara ett värde i relation till andra, utan varje människa är gränslös och har ett värde som är omätbart. Och varje gång du möter en annan människa möter du också hela mänskligheten, inklusive dig själv.

The post Den gränslösa människan first appeared on Opulens.

EFTERKRIGSTIDEN. “Sammantaget är det en mycket gedigen forskargärning som redovisas, dessutom på välskriven sakprosa.” Björn Lundberg har läst en nyutkommen bok om svensk biståndshistoria från andra världskrigets slut till mitten av sjuttiotalet.

En svindlande uppgift: Sverige och biståndet 1945-75
Av Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén
Ordfront förlag

Under efterkrigstiden blev internationellt utvecklingsbistånd en ny och med tiden mycket betydelsefull del av svensk utrikespolitik. Biståndspolitiken bidrog till att profilera Sverige internationellt och vidgade den geografiska horisonten för svensk utrikespolitik, som tidigare under 1900-talet främst hade tagit sikte på Norden och norra Europa. Nästan lika betydelsefull blev biståndspolitikens inhemska dimension. Genom informationskampanjer skulle svenskarnas solidaritet med invånarna i jordens fattigaste länder väckas. Snart sågs skolungdomar, föreningar och företag samla in pengar till den så kallade u-hjälpen, samtidigt som statens anslag till bistånd växte.

Med tanke på biståndspolitikens betydelse är det förvånande att historiker inte intresserat sig mer för detta ämne. Denna brist har nu åtgärdats genom det första försöket att ta ett helhetsgrepp på svensk biståndshistoria under dess genombrottsår, redovisat i boken En svindlande uppgift: Sverige och biståndet 1945–75 av Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén.

Titeln är kongenial. Den uppgift biståndets förespråkare hade att hantera var svindlande, men detsamma gäller det forskningsprojekt som ligger till grund för boken. Enbart i SIDA:s centrala arkiv finns mer än en hyllkilometer material och till detta kan läggas relevanta dokument bland Utrikesdepartementets handlingar, personarkiv och en uppsjö av organisationer med anknytning till biståndspolitiken.

I historieskrivningen spåras ofta biståndets ursprung till 1800-talets missionsverksamhet. En mer förbisedd rottråd utgjorde kampanjerna till stöd för de nordiska grannländerna under andra världskriget. Förhistorien skildras dock mycket översiktligt i En svindlande uppgift. Här ligger tonvikten istället på den statliga biståndspolitiken, som inleds med bildandet av Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade områden (CK) 1952.

I takt med att forna kolonier blev självständiga framträdde de globala orättvisorna.

Den politiska kontexten stod att finna i två parallella processer: kalla krigets framväxt och avkoloniseringen. I takt med att forna kolonier blev självständiga framträdde de globala orättvisorna i ny dager. Genom FN:s insatser för så kallat tekniskt bistånd – med tonvikt på kunskapsöverföring – hamnade frågan om ett nationellt samordnat utvecklingsbistånd också på den svenska regeringens bord. CK fick i uppgift att koordinera arbetet som folkrörelser och föreningsliv redan bedrev samt sprida information om tillståndet i de fattiga länderna. Två år senare blev Ulla Lindström minister med ansvar för biståndsfrågor. I januari 1962 ersattes CK av Nämnden för internationellt bistånd, NIB, och samma år presenterade Tage Erlanders regering den första biståndspropositionen. Därmed hade svenskt utvecklingsbistånd på bara ett decennium utvecklats från en fråga för civilsamhället till ett nytt område för svensk utrikespolitik.

NIB:s historia blev dock kortvarig och kantades av personliga motsättningar mellan flera ledande tjänstemän och politiker, inte minst Olof Palme och Ulla Lindström. 1965 ersattes NIB av SIDA, en helt ny myndighet med tydligare uppdrag. Målet stod tidigt klart: fattigdomsbekämpning genom utveckling. I detta arbete prioriterades ekonomisk tillväxt, men också familjeplanering blev ett huvudområde för svenska insatser. Med tiden fastställdes också ett volymmål för biståndet, motsvarande en procent av BNP – vilket dock skulle ta åtskilliga år att uppnå.

Tidigare forskning har uppmärksammat att biståndspolitiken bekräftade en överlägsen svensk – eller i vidare mening europeisk – självbild. Denna referensram hjälper oss att blottlägga invanda tankemönster och stereotyper, men fungerar illa för att förklara utvecklingsbiståndets motiv. Det hade funnits enklare sätt att ge uttryck för postkoloniala fantasier, om detta nu varit huvudsyftet. Diskussionen griper in i en annan problemställning som sysselsatt biståndsforskningen och som rör biståndets motiv. Ska verksamheten ses som altruistisk eller primärt egoistisk? Berg, Lundberg och Tydén duckar delvis för frågan och väljer, klokt nog, att skildra biståndspolitiken som en mångfacetterad historisk process där olika individer och grupper hade skilda motiv och metoder.

En av de utmaningar politiker och tjänstemän hade att hantera var den dystra utveckling som präglade omvärlden, och som stod i bjärt kontrast till de mycket hoppfulla visioner som väglett det biståndet under tidig efterkrigstid. Utvecklingsoptimismen kom av sig när varken ekonomi eller demokrati utvecklades som moderniseringsivrarna hade förutspått. Sjunkande råvarupriser skapade ekonomisk oro med växande statsskulder som följd. Istället för fred och stabilitet utbröt nya inbördeskrig. Att regeringen trots detta lyckades öka biståndsanslagen mer än tjugofalt 1962–1976 framstår i sammanhanget som något av en bedrift.

Biståndspolitikens formativa fas avslutades i mitten av 1970-talet, när Sverige uppnådde enprocentmålet. Där slutar också En svindlande uppgift. Det innebär tyvärr att biståndspolitiken under den borgerliga regering som tillträdde 1976 avhandlas mycket kortfattat, medan effekterna av de marknadsliberala doktriner som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) etablerade under 1900-talets sista decennier inte berörs allt.

Sammantaget är det dock en mycket gedigen forskargärning som redovisas, dessutom på välskriven sakprosa. Även om de första decennierna bjöd på pessimism och brustna drömmar konstaterar författarna i slutordet att biståndspolitiken också rymde små och stora framgångar. Svenska biståndspengar har direkt eller indirekt hjälpt till att förbättra flera miljoner människors liv. Först och främst är dock En svindlande uppgift en berättelse om den snåriga framväxten av ett helt nytt politikområde och hur det införlivades i den svenska statsapparaten.

The post När världen kom till Sverige – och Sverige till världen first appeared on Opulens.

VÄRLDEN. Historiskt sett har globaliseringen ofta tolkats som en process präglad av ekonomiska och teknologiska flöden. Samtidigt är globaliseringen är en mångfaldig och komplex process som visat sig vara svårt att förutse, inte minst som i samband med Covid-19 pandemin. För att fler människor ska kunna involveras i världens utveckling rörande globala problem och utmaningar krävs det även att demokratin i sig blir mer globaliserad. 

Sedan slutet av 1980-talet har det skrivits många studier om globalisering. Den vanligaste definitionen är att det handlar ökade ekonomiska och teknologiska flöden jämfört med till exempel början av 1900-talet. På det sättet har globaliseringen ofta beskrivits i tekniska termer, även om globaliseringen i modern tid alltid har varit en flerdimensionell process som rörande politisk, kulturell och social utveckling. 

Att fokuset för globaliseringen har varit ekonomicentrerad måste förstås utifrån begreppets historisk kontext. Globalisering har även handlat om övergången från industrisamhället till informationssamhället. Redan under 1970-talet började forskare och experter att tala om kommande institutionella och ekonomiska förändringar i takt med informationsteknologisk utveckling som senare kom att äga rum genom Internet, datorer och mobiltelefoner. 

Redan innan begreppet globalisering blev ett vardagligt begrepp började till exempel politologen Ernst B. Haas att beskriva relevanta förändringar. Han grundade  sina argument utifrån forskningen om utvecklingen i dåvarande Europeiska Ekonomiska Gemenskapet och drog slutsatsen att teknologiska förändringar till och med skulle göra slut på den europeiska integrationen. Enligt Haas skulle europeiska liksom andra regeringar satsa mer på global integration och samverkan, framför allt i ekonomiska frågor. 

Under början av 1990-talet hände en av historiens mest unika och banbrytande händelser, nämligen att den Europeiska Unionen bildades genom supranationell integration och samarbeten mellan tidigare mer eller mindre suveräna nationer. Det hände samtidigt som globaliseringen blev en av de främsta berättelserna som i princip alla människor i världen kom att förhålla sig till. Hur kunde dessa olika men ändå sammanbundna processer äga rum samtidigt?

Ett svar är att globaliseringen visade sig vara en svårförutsägbar process  än vad många människor förväntade sig. I Europas fall kom det bland annat att handla om politiker som ansåg att EU:s institutioner som Europaparlamentet behövdes även för att hantera globaliseringen. Något som kom att återspeglas som i fallet med klimatförhandlingar under 2000-talet och flyktingsituationen under 2010-talet.

Egentligen visade sig globaliseringen vara en mer komplex process, vilket inte är samma sak som en komplicerad process. 

Under 1990- och 2000-talet skrev sociologen Ulrich Beck  om “globala risker” och världen som “ett globalt risksamhälle”. Enligt Beck innebär globaliseringen mycket mer än bara ekonomiska aspekter eftersom det berörde allt från terrorism och migration till klimatet och välfärden. Stater borde inte agera som nationalstater utan agera som kosmopolitiska stater för att kunna hantera globala problem och utmaningar, menade Beck. 

Hur olika problem upplevs vara och hanteras är beroende av människans tolkningar och sociala konstruktioner. Många människor som antingen var kritiska eller negativa till globaliseringen som under 1990-talet kom att uppleva globaliseringen som något komplicerat men som kunde hanteras och kontrolleras effektivt. Egentligen visade sig globaliseringen vara en mer komplex process, vilket inte är samma sak som en komplicerad process. 

Till exempel, Stockholms tunnelbana är ett komplicerat system med alla tåg, tidtabeller och tunnlar som dagligen hanteras. Det finns flera tåglinjer och tusentals individer som reser varje dag men det mesta som kan gå fel kan förutses. Planerare och andra anställda kan göra bedömningar om vilka risker som finns som rörande självmordsförsök eller plankningsförsök. Inte heller tillkommer nya linjer över en natt eftersom nya linjer måste byggas i enighet med planering och politiska beslut.

Ett exempel på komplexitet är den teknologiska decentraliseringen. För bara några år sen var det fortfarande vanligt med åsikter att taxibilar, och inte Uber eller Lyft, var en självklarhet i stadskärnor runt om i världen. Applikationer, blockchain och artificiell intelligens gör att olika system, komponenter och nätverk kan samarbeta med och komplettera varandra på sätt som gör det mer eller mindre omöjligt att förutse vilken utveckling sker imorgon. Användningen av den decentraliserade teknologin berör allt från terrorism och ekologi, till hur framtidens sociala och ekonomiska samspel ska se ut. 

Inte minst i relation till klimatfrågan som berör allt från urbanisering, energi och ekonomi manifesteras komplexiteten. Eftersom klimatfrågans hantering kräver just komplexa lösningar genom offentliga, privata och individuella institutioner. I sin tur handlar komplexitet inte bara om hur ett problem upplevs eftersom det framför allt handlar om acceptansen att det finns olika perspektiv och dellösningar som behöver smälta samman och integreras helhetligt och på basis av kollektiv visdom.

Globaliseringen har genom åren även kritiserats för att vara odemokratisk och reducera politikens handlingsutrymme och “folkets självbestämmande”. Men för att hantera dagens och framtidens globala problem och utmaningar kommer det krävas att fler människor är världsmedvetna och involverade i beslutsprocesserna. Genom till exempel digitaliserad demokrati och medskapande processer kan också mer kunskap och fler insikter “mobiliseras”. På det sättet blir demokratins komplexifiering och globalisering en nödvändighet för universalistisk och fredlig framtid. 

The post Den komplexa globaliseringen first appeared on Opulens.

VÄRLDEN. I sin senaste bok Öppen/Sluten – Hur människan skapar och förstör framsteg skriver Johan Norberg om vikten av fortsatt öppenhet och mellanmänskliga samarbeten. Norbergs budskap är att vi behöver lära oss från vår mänskliga historia om vår planet ska kunna vidareutvecklas i fredligare riktning.

Öppen/Sluten. Hur människan skapar och förstör framsteg.

Av Johan Norberg

Volante

För några år sen skrev den borgerliga skribenten Karin Pihl att en ny åsiktskorridor hade uppstått i Sverige där trygghet hade ersatt öppenhet. I den tidigare liberalkonservativa Alliansen var öppenhet  en kärnvärdering med sikte på att Sverige skulle liberaliseras både ekonomiskt och socialt samt utvecklas i en mer kosmopolitisk riktning. Men sedan 2015 och flyktingkrisen har retoriken och tonen förändrats till den grad att man likt Ann Heberlein på allvar anser att trygghet är viktigare än frihet, vilket är fallet i diktaturer som Kina.

Genom historien har människan ofta reagerat på upplevda hot som sjukdomar och terrorism utifrån metoder som baserats på isolering, slutenhet och rädsla. En intellektuell som vill få fler tänka om och vara optimistiska är liberalen Johan Norberg. I sin senaste bok Öppen/Sluten – Hur människan skapar och förstör framsteg beskriver Norberg hur vår samtid, präglad av fenomen som Brexit och Trump, har sina historiska likheter och paralleller.

Boken är intressant bland annat eftersom den fångar 2020 års mest omtalade ämne, det vill säga Coronapandemin. Som läsare får man reflektera över saker som att den nuvarande pandemin hanteras bättre och mer effektivt jämfört med tidigare exempel. Allt, enligt Norberg, tack vare forskning och framsteg.  

Kärnbegreppet i boken är öppenhet där författaren menar att det inte handlar om någon gränslöshet. Istället poängterar Norberg att öppenheten handlar om transparenta och oberoende institutioner som universitet, domstolar och handelsavtal. Samt att öppenhet är lika med öppen debatt och utbyte av idéer som ska ställas, prövas och diskuteras mot varandra. Författarens påpekar att antika civilisationer i Europa och Asien var framgångsrika just under perioderna när styren byggde på att fler människor skulle inkluderas, involveras och samarbeta.

En annan viktig del i boken är författarens fokus på människans natur, psykologi och beteende. Det märks att Norberg gått igenom mycket forskningslitteratur, som den moralpsykologiska, för att beskriva varför människan gör som hen gör i samband med olika upplevda risker, problem och utmaningar. Här återges olika exempel från experiment. Som i fallet med studenter vilka ser sig själva som toleranta men efter att ha blivit utsatta för olika påfrestningar uppvisar mer intolerans mot homosexuella och andra minoriteter.

De psykologiska, fysiologiska och biologiska aspekterna som författaren tar upp bygger till en stor del på referenser till forskare som Karen Stenner, känd för boken The Authoritarian Dynamic. Enligt Stenner har människan medfödda auktoritära tendenser och beteenden. I grunden föredrar människan likformighet före pluralism, repression före ödmjukhet och ofrihet före frihet i samband med upplevda faror.

Norberg tillämpar den forskningen även för att förklara varför våra upplevelser och åsikter om handel, flyktingar och terrorism ofta är osanna eller överdrivna. Det är viktiga inslag i boken, bland annat med tanke på den rådande debatten kring invandring och brottslighet som ofta bygger just på överdrifter, myter och felaktiga antaganden. Författarens viktiga budskap är att öppenheten och globaliseringen är viktiga även för att dämpa och också komplettera människans lokala, irrationella och ofta hysteriska natur.

En av bokens främsta styrkor är just att den skapar förståelse för hur globaliseringen, samhällsförändringar och människans beteenden hänger samman, samt vad som kan göras bättre. För Norberg är inte bara beskrivande utan ger flera förslag på förändringar som behovet av ekonomisk basinkomst (negativ inkomstskatt), grönare marknadsekonomi och samtalsdemokrati. Frasen “tänk globalt, agera lokalt” är en röd tråd genom boken.

Med tanke på hur samhällsdebatten i Sverige idag präglas av populism, pessimism och nostalgi i högre grad än före 2015 är Norbergs senaste bok ett viktigt tillskott för att erbjuda alternativ på bättre lösningar och ljusare framtid. Öppenheten är vår styrka i universell mening eftersom människan inte bara är tribalistisk utan också en samarbetande varelse.  Även om vi som varelse ofta är motsägelsefulla i våra ambitioner och resonemang så står det faktiska valet för framtiden mellan öppenhet och slutenhet. Genom historiska lärdomar och förståelse för vår natur har vi därmed förmågan att medskapa en värld där ännu fler kan leva i fred, välstånd och hållbarhet.

Gillade du vår artikel? Du kan stödja författaren via:

PayPal: lauvlad89@gmail.com
Seeds: vladlausevic
Bitcoin:

The post Öppenhet är viktigare än trygghet first appeared on Opulens.

EXISTENTIELLT MÖRKER. “På många sätt lever vi i ett vissnande vi, omgivna av samhällsplantor som blir allt skörare. En tid med tyranner, testuggare och troll”, skriver Erik Cardelús.

Samtiden kommer som ett gnisslande tåg fullastat med paradoxer. Värst av alla är dagens segregation och splittring, både på nationell och internationell nivå. För låt oss probleminventera en kort stund. Skriva en lista, som så många gillar att göra när det råder oreda och kaos. Därefter rangordna, en aktivitet som blir allt vanligare i dagens globaliserade och digitaliserade mätsamhälle, där siffrornas magi tycks lysa starkare än någonsin i det existentiella mörkret. Ta tid och skriv.

The post Samtiden är ett gnisslande tåg fullastat med paradoxer first appeared on Opulens.

DIGITALISERING. Globaliseringen utvecklas vidare trots skrivelser om död, stopp och självförsörjning. Den nya globaliseringen handlar om större fokus på digitala tjänster och funktioner som underlättar för människor att samarbeta globalt.

Under det senaste året har globaliseringen, i betydelsen som ekonomiska och teknologiska flöden, ofta beskrivits som “död”. I samband med Covid-19 (koronaviruset) har det argumenterats att viruset innebär stopp för fortsatt globalisering. Istället menas det bland annat att framtiden kommer handla om mer självförsörjning i varje land.

Att globaliseringen vore död eller stoppad är dock felaktigt av flera anledningar. Dels eftersom globaliseringen hänger på den nya teknologiska utvecklingen samt med tanke på alla innovationer och sociala förändringar som sker i takt med pandemin. Det som faktiskt händer nu är att globaliseringen ändrar sin form.

Enligt en ny rapport från tankesmedjan European Center for International Political Economy (ECIPE) är fallet att “den nya globaliseringen” baseras på digitala tjänster, forskning och utveckling, information och idéer. Det märks bland annat i att fler människor använder Zoom, kryptovalutor och forskningsdatabaser samt arbetar hemifrån och handlar via digitala marknader.

Som det framgår i rapporten är fallet att handel med tjänster idag utgör 20-25 av den totala världshandeln och att multinationella företag expanderar sina avdelningar för forskning och utveckling. En stor andel av de digitala tjänsterna används i Afrika där fattigdomen har minskat och välstånd ökat för varje år innan koronaviruset.

I takt med pandemin har det blivit mer politiskt populärt att tala om “globaliseringens död” och “avglobalisering” (deglobalisation). Saken är dock att globaliseringen kommer att fortsätta utvecklas vidare och hitta nya former i samband med den fjärde industriella revolutionen där processer som robotisering, digitalisering och automatisering står i fokus. Det innebär även att fler människor kan involveras i globala processer och samarbeta med syfte att lösa gemensamma problem och utmaningar.

Om du tycker att denna artikel är intressant kan du stödja skribenten genom donationer via:

Swish: 0762345677

PayPal: lauvlad89@anders-tidstromgmail-com

Seeds: vladlausevic

Bitcoin:

The post Dags för ny globalisering first appeared on Opulens.