SLUTDOKUMENTET. Det bråkas om pengar, ambitioner och ordval – ska klimatmötet lyckas ro en uppgörelse i hamn?

En historisk hänvisning till fossila bränslen har överlevt nattens förhandlingar och finns med i utkastet till slutdokument.

I snart två veckor har förhandlare från nästan 200 länder varit på plats på COP26 i Glasgow. Tiden börjar rinna ut för mötet, som har kallats det viktigaste sedan Parisavtalet slöts 2015. Planen var att sätta punkt på fredagskvällen – men det finns i nuläget en överhängande risk för övertid.

Efter en natt av förhandlingar har ett nytt utkast till slutdokument publicerats. Tidigare formuleringar om att fasa ut all kol och alla fossila subventioner har försvagats till att bara gälla det smutsigaste kolet och “ineffektiva” subventioner till fossilt bränsle.

“Extremt radikalt”

Men om skrivningen överlever dagens fortsatta förhandlingar vore det första gången som ett slutdokument från ett FN-toppmöte om klimatet alls innehåller en referens till fossila bränslen, som är den största orsaken till den globala uppvärmningen. Länder som Saudiarabien, Ryssland och Australien har kämpat för att få bort det som nu kallas “F-ordet” i Glasgow.

– Även om det är en uppenbar försvagning som öppnar för fortsatta investeringar i kol och fortsatt användning av fossila subventioner är det extremt radikalt att fossila bränslen ens nämns, säger en källa i förhandlingarna till TT.

Nu väntar fortsatt granskning av dokumentet – som kan komma att uppdateras flera gånger före mötets slut.

Även om förhandlingarna i Glasgow till stor del handlar om paragrafer, tekniska detaljer och bråk om ordval så är det stora uppdraget för mötet att se till att världens länder börjar göra mer för att minska sina utsläpp av växthusgaser.

För hittills pekar utvecklingen åt fel håll. Utsläppen ökar i stället för att minska.

Hålla målet vid liv

Storbritannien, som står värd för mötet, har som uttalat mål att hålla liv i 1,5-gradersmålet. Alltså det som länderna lovade i Paris för sex år sedan – att försöka begränsa temperaturökningen globalt till väl under 2 grader, och helst till 1,5 grader.

För att klara det behöver utsläppen minska med 45 procent till 2030, jämfört med 2010, bedömer FN:s klimatpanel IPCC. I dag ligger temperaturökningen på 1,1 grader, vilket redan ger avtryck i form av extremväder, torka och översvämningar.

Just nu pekar ländernas sammanlagda klimatlöften på att uppvärmningen går mot minst 2,4 grader i slutet av seklet.

– Uttalanden som har gjorts här i Glasgow är uppmuntrande, men de är långt från tillräckliga, sade FN:s generalsekreterare António Guterres i torsdags och uppmanade förhandlarna att lägga i en högre växel.

– Löftena ekar tomma när fossilindustrin fortfarande tar emot biljoner i subventioner.

Komplett regelbok

Ett annat mål är att slutföra Parisavtalets så kallade regelbok, vilket två tidigare klimatmöten har misslyckats med. Det handlar om hur utsläppshandel mellan länder ska regleras, hur rapporteringen ska vara transparent och hur ofta länder ska redovisa sitt klimatarbete.

Mathias Fridahl, klimatforskare vid Linköpings universitet, anser att det viktigaste för COP26 är att enas om regelboken.

– Det har varit en huvuduppgift för Glasgow att få regelboken komplett. Får vi den på plats tycker jag att man kan säga att det är ett lyckat möte, säger han.

Att regelboken ros i hamn innebär dock inte att världen har lyckats med klimatarbetet, betonar han. Men det kan hjälpa till att nå 1,5-gradersmålet.

– Vi behöver alla verktyg som finns i Parisavtalet för att arbeta med klimatambitioner. Utan verktyg blir det svårare att bedriva klimatarbete, säger Fridahl.

Nyckelfråga om pengar

På förhandlarnas att-göra-lista finns också den gamla konfliktfrågan mellan utvecklingsländer och rikare länder. Fattigare länder har i Glasgow blivit allt tydligare i sina krav på mer finansiering. Framför allt för att kunna anpassa sina samhällen till klimatförändringarna och för att täcka de skador som redan har uppstått på grund av till exempel orkaner och höjd havsnivå.

Men i dag vill de flesta rika länder att deras pengar till fattigare länder primärt ska gå till att minska utsläpp.

– Pengarna behövs till så mycket och det finns så lite. Det är en ordentlig nyckelfråga för Glasgow, säger Mathias Fridahl.

Maria Davidsson/TT
Sofia Eriksson/TT

The post “F-ordet” i fokus när klimatmöte rundar av first appeared on Opulens.

KLIMATFRÅGOR. Parisavtalets regelbok står i centrum för förhandlingarna under klimatmötet. Viktiga delar saknas – ska länderna lyckas komma överens?

Parisavtalet är ett resultat av kompromisser mellan närmare 200 länder och ganska vagt formulerat. Fortfarande finns luckor i den så kallade regelboken, som beskriver hur avtalet ska omsättas till handling.

I Glasgow hoppas förhandlarna trassla ut tre kvarvarande knutar i regelverket:

1. Handel med utsläppsrätter (artikel 6)

Världens länder har i Parisavtalet åtagit sig att minska sina utsläpp av växthusgas. Ett sätt som kan bidra till det är att sätta en prislapp på utsläpp.

Artikel 6 i avtalet reglerar internationella samarbeten kring handel med utsläppsrätter. Det är en huvudfrågorna i slutförandet av regelboken men den är komplex, politiskt känslig och full av tekniska underfrågor. Vissa menar att artikel 6 gör det lättare att uppnå utsläppsminskningar, medan andra menar att den snarare främjar metoder som inte alls är särskilt effektiva för att få ner utsläppen.

I nuläget finns i princip inga regler på plats för artikel 6. Den är uppdelad i tre former av samarbeten, som regleras i paragraferna 6.2, 6.4 och 6.8. Det är dessa som det ska förhandlas om.

Artikel 6.2 möjliggör att länder kan överföra och handla utsläppsminskningar mellan varandra för att uppnå målen i sina nationella klimatåtaganden (NDC).

Artikel 6.4 fastställer ramarna för den marknadsmekanism som gör att länder kan handla med utsläppsminskningar. Ett exempel är att land A finansierar ett solcellsverk i land B som substitut för ett kolkraftverk. Utsläppen kommer att minska, land B drar fördelar av den förnybara energin och land A får tillgodoräkna sig en del av de minskade utsläppen. Den privata sektorns engagemang ska också underlättas.

Artikel 6.8 handlar om icke-marknadsbaserade sätt och processer att samarbeta på som kan resultera i minskade utsläpp av växthusgaser.

En omtvistad fråga handlar om dubbelräkning, det vill säga när ett land som utför klimatåtgärder utomlands och landet där åtgärden sker räknar hem samma utsläppsminskning. Det kan ge en felaktig bild av utsläppen, att de ser bättre ut på pappret än vad de faktiskt är. Länder som Brasilien och Ryssland har kämpat för dubbelräkning medan exempelvis EU oroar sig för kryphål som kan sänka klimatambitionerna.

2. Transparens

Parisavtalet bygger på förtroende och är uppbyggt för att länder själva ska bestämma vad de ska göra för att nå målen. För att kunna se om ett land håller vad det har lovat behövs ett gemensamt regelverk för rapportering av utsläpp av växthusgaser. Hur det ska gå till i praktiken är en fråga som förhandlarna hoppas lösa under COP26.

Det mest centrala som kvarstår är gemensamma tabeller för rapportering av utsläpp och uppföljning av ländernas klimatåtaganden. Positionerna är låsta när det gäller flexibilitet. Länder som av olika skäl inte har samma förmåga att mäta och rapportera utsläpp anses ha rätt till flexibilitet under en tid. Knäckfrågan är hur det ska operationaliseras i rapporteringen.

Det råder oenighet kring hur tabellerna ska se ut och vad som ska ingå. En del länder, till exempel Kina, vill kunna undanta viss data helt, medan EU vill ha ökad transparens även kring de kolumner där länder inte har kunnat rapportera in någon siffra alls.

3. Gemensamma tidsramar

Parisavtalet slår fast att parterna med tiden ska höja sina ambitioner, men anger inte hur stora åtaganden varje land ska göra för att nå klimatmålen. För att hålla ett öga på att det sammanlagda arbetet inte blir mindre än vad målen kräver ska regelbundna avstämningar göras.

Det finns dock ingen regel på plats som styr tidsramarna när det gäller implementeringen av ländernas nationella klimatåtaganden (NDC). Om det inte kommer på plats kan det leda till ojämn press på länderna.

Den stora oenigheten gäller tidsramarnas längd. De flesta länder – inklusive Sverige – vill att klimatplanerna ska lämnas in vart femte år, medan andra hellre vill se att det ska ske var tionde år. Vissa vill välja fritt mellan fem och tio år.

4. Klimatfinansiering

Bortom regelboken finns ett par andra centrala förhandlingsfrågor. Det ekonomiska stödet till utvecklingsländer är en viktig sådan och har koppling till rättvisefrågor. Många av de fattigaste ländernas klimatplaner är villkorade av att de får internationell finansiering.

I Köpenhamn 2009 lovade rika länder att bidra med 100 miljarder dollar om året fram till 2025 för att finansiera klimatomställningen i fattigare länder. Det anses dock vara långt från den summa som verkligen behövs och har trots det fortfarande inte uppfyllts. Enligt den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD kan det nås 2023.

En fråga för Glasgow är hur klimatfinansieringen ska se ut efter det att det nuvarande löftet har löpt ut. Att USA och EU har lovat att öka sitt klimatstöd väsentligt ses som en positiv signal av länder som Sverige, som vill se ökade ambitioner efter 2025.

5. Klimatanpassning

Samarbetet för att rusta länder för klimatförändringarna lyfts som en allt viktigare fråga i Parisavtalet. Det handlar om att stärka förmågan att anpassa sig till effekterna av de klimatförändringar som redan sker, som skogsbränder och översvämningar.

Frågan är nära kopplad till finansieringen. De länder som har bäst förutsättningar att arbeta med anpassning uppmuntras gå före och ge mer stöd till utvecklingsländer.

Sofia Eriksson/TT

The post Fem stridsfrågor under klimatmötet first appeared on Opulens.

MILJÖJOURNALISTIK. ”Endast en av tre svenskar har förtroende för vad journalister rapporterar om klimatförändringarna. Det är bedrövligt”, konstaterar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

FN:s klimattoppmöte COP26 pågår nu i Glasgow. I onsdags släppte också Demoskop sin nya rapport om attityder och åsikter kring klimatförändringarna. Undersökningens resultat för svenskarnas förtroende för mediernas klimatrapportering är nedslående.

Att skilja fakta från myt måste här sägas vara en huvuduppgift för medierna. Visserligen anser över hälften av medborgarna att medias klimatrapportering generellt sett är korrekt. Men 4 av 10 har ingen åsikt i frågan eller tycker att media rapporterar felaktigt. Och hela 44 procent instämmer i påståendet att det är ”svårt att bedöma vad som är sant när det gäller klimatförändringarna”.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

”Allmänheten visar stort förtroende för forskare men lågt förtroende för journalister” konstaterar Demoskop och siffrorna talar sitt tydliga språk. 84 procent har förtroende för forskare men endast 29 procent för journalister. Den senare siffran är endast 4 procent högre än för skogsindustrin vilken förstås inte har något ekonomiskt intresse för att förmedla objektiv information.

Demoskops rapport behöver säkert ställas mot liknande undersökningar och att snabbt dra några slutsatser om hur medierna kan bättra sig här låter sig nog inte göras. Men endast en av tre svenskar har alltså förtroende för vad journalister rapporterar om klimatförändringarna.

Det är bedrövligt.

The post Nedslående resultat för medias klimatrapportering first appeared on Opulens.

KLIMATDEMONSTRATION. Sluta snacka och börja agera. Det kräver unga klimataktivister som tycker att politiker gör för lite i klimatkrisen – och som nu höjer sina röster under en demonstration i Glasgow. Många har uppmanat sina föräldrar att vara med.

Det är varmt, trångt och svettigt när slagorden ljuder över Glasgows välbevakade gator.

– Vad vill vi ha?

– Klimaträttvisa!

– När vill vi ha det?

– Nu!

Tusentals människor deltar i proteströrelsen Fridays for Futures stora demonstration. Samtidigt sitter slipsprydda förhandlare instängda i syrefattiga konferenslokaler och försöker lösa några av de knutar som bromsar de globala ansträngningarna för att tackla de skenande klimatförändringarna.

Greta Thunberg är ett av dragplåstren och kommer att hålla tal under manifestationen.

Anton Foley, 19, är en annan svensk aktivist som är engagerad i Fridays for Future och som är på plats i den skotska staden under COP26.

– Det känns meningsfullt på ett sätt som mycket annat som händer inne på konferensen inte gör för mig. Jag är väldigt taggad, säger han till TT:s utsända.

“Vanliga vuxna bryr sig”

Många av demonstranterna är unga. Men på gatorna finns också föräldrar och far- och morföräldrar som oroar sig för kommande generationers framtid.

Den 59-årige krigsveteranen Howie Jones har rest i tio timmar och sovit i bilen för att delta i demonstrationen. Han har kommit hit för att hans barn har uppmanat honom att protestera eftersom hans “generation har förstört allt”.

– Jag ville bara visa att vanliga vuxna också bryr sig, säger han.

Systrarna Ivy och Nina Cassidy har också fått med sina föräldrar i marschen.

– Vi är här för att visa solidaritet med de här två, säger Scott Cassidy som har en av sina döttrar på axlarna.

– De har drivit på för att vi ska vara här och de måste få sina röster hörda, säger mamma Abbie Cassidy.

Den svenska scouten Siri Ankarfors tycker att det är viktigt att vara en representant för ungdomsorganisationerna under klimatmötet.

– Det blir väldigt lätt mycket män i kostym, höga utbildningar och byråkrati. Då är det skönt att få vara på plats och visa att det är oss i civilsamhället som de måste kämpa för, säger hon.

Många av de unga demonstranterna är besvikna över det som ses som tomma ord och brist på handling från världens länder och ledare när det gäller klimatkrisen.

Representanter från nästan 200 länder befinner sig i Glasgow för att diskutera hur de ska leva upp till Parisavtalets mål att begränsa den globala uppvärmningen till mellan 1,5 och 2 grader. I nuläget lever ländernas klimatlöften inte upp till det.

“Bla, bla, bla”

Greta Thunberg har på Twitter dömt ut COP26 som “greenwashing” och “ett två veckor långt firande av att allt fortsätter som vanligt och bla, bla, bla”.

“Mindre bla, bla, bla – börja agera”, står det också på Olivia Johnson-Loves plakat.

– Det finns inget vi kan göra som vanliga medborgare. Det ligger i regeringens händer och hos de rika och mäktiga, men de gör inget åt det, säger hon.

14-årige Leon Roscher vill också se världsledarna agera mot klimatförändringarna.

– De är ett verkligt problem och det kommer att bli vårt slut om vi inte agerar nu.

Säkerheten har skärpts inför fredagens demonstration och deltagare på klimatmötet har varnats för avstängda vägar och störningar i trafiken. Många åskådare har också tagit sig ut och står vid sidan av, applåderar och sjunger med i ramsorna.

En polishelikopter hovrar över demonstrationståget som rör sig framåt i långsam takt. Men Caitlin Smith, en av tusentals volontärer under FN-konferensen COP26, är inte orolig för att det ska bli stökigt.

– Allt har hittills varit väldigt fredligt och vänligt, säger hon.

Kristin Groth/TT
Sofia Eriksson/TT

The post Krigsveteran om klimatet: Vanliga vuxna bryr sig first appeared on Opulens.

KLIMATMÖTE. Tusentals unga aktivister väntas demonstrera över hela Glasgow där klimatmötet COP26 pågår som bäst.

— Det känns meningsfullt, säger svenske Anton Foley till TT inför protesten.

Glasgow håller andan. Proteströrelsen Fridays for Future har sagt att stora folkmassor väntas under den tre timmar långa protesten– som får draghjälp av Greta Thunberg.

Den svenske aktivisten Anton Foley kommer också att delta i demonstrationen.

– Det känns meningsfullt på ett sätt som mycket annat som händer inne på konferensen inte gör för mig. Jag är väldigt taggad att gå i demonstration och på talen i slutet, säger han till TT:s utsända.

De unga kommer sannolikt att uttrycka besvikelse över det som många anser vara brist på tillräcklig handling från världens länder och ledare när det gäller klimatkrisen.

Representanter från nästan 200 länder befinner sig i Glasgow för att diskutera hur de ska leva upp till Parisavtalet mål att begränsa den globala uppvärmningen till mellan 1,5 och 2 grader. I nuläget lever ländernas planerade klimatpolitik inte upp till det.

Thunberg har på Twitter dömt ut COP26 som “greenwashing” och “ett två veckor långt firande av att allt fortsätter som vanligt och bla, bla, bla”.

– Allt har hittills varit väldigt fredligt och vänligt, så vi är inte oroliga för dagen, säger Caitlin Smith, en av tusentals volontärer som finns utplacerade i staden, till TT.

Kristin Groth/TT

The post Svensk klimataktivist: Meningsfull protest first appeared on Opulens.

KLIMATMÖTET. “Syns du inte så finns du inte. Eller snarare: flyger man inte in till en stor miljökonferens så finns man inte”, skriver Erik Cardelús apropå FN:s nu pågående klimatmöte i Glasgow.

Vi befinner oss mitt i COP26, FN:s klimatmöte, megaeventet som hålls nu i Glasgow, vid floden Clydes upprustade stränder. Som brukligt är vid stora och statusfyllda event ska ”alla” vara där. Allt enligt logiken syns du inte så finns du inte. Eller snarare: flyger man inte in till en stor miljökonferens, så finns man inte. Vimlar man inte runt på mässgolvet, dunkar rygg och pratar vitt och brett om att ”vi alla måste agera nu”, så finns man inte. Och nog vill man finnas, motsatsen vore ju ganska trist.

Vid mötet syns en massa regeringschefer flankerade av chefsförhandlare och underhuggare. Stora team av viktiga personer, som gör sig ännu viktigare i projektet att rädda världen åt oss andra som inte flög in till det där stora eventet. Naturligtvis ska gräddan av världens forskare också flyga in till det där eventet, både sådana som direkt forskar om klimatet men också sådana som på något sätt forskar om vad forskarna om klimatet forskar om. För även personliga forskarvarumärken måste ju synliggöras, så vi alla vet att just dessa forskare verkligen finns. För motsatsen vore ju ganska trist.

Naturligtvis måste ju alla viktiga journalister, lobbyister, aktivister och mediestrateger också flyga in till det där storslagna eventet, där man ska berätta för oss andra att vi minsann måste agera nu. Inte imorgon.

Naturligtvis ska en massa multimiljardärer också flyga dit också, många i sina egna fräsiga och bränsleödslande privatplan. För något måste de ju göra med sin tid och sina pengar. Synas och finnas, till exempel. Och att flyga in till ett internationellt klimatmöte och vimla runt är inte det sämsta för det personliga varumärket. Eller snarare: det personliga klimatvarumärket. Ty grönt är det nya guldet i dagens narcissistiska klickokrati. Den som grönmålar sig mest, vinner.

För idag när de flesta kurvorna pekar åt fel håll, planeten härjas av extremväder och den biologiska mångfalden befinner sig i fritt fall trots decennier av snack, då gäller det inte så mycket att rädda jorden längre (teaterviskning: för det är liksom kört), utan snarare värna och vårda det egna klimatvarumärket. Grönmåla. Rädda det egna klimatvarumärket. Nu, inte imorgon. För ingen vill ju framstå som en usel klimatbov, om man kan framstå som storslagen klimathjälte. Och ingen vill ju stanna hemma med andra oglamourösa och ogrönmålade klimat-icke-hjältar.

Så då blir ju det enda vettiga alternativet att ta flyget till Glasgow och hänga med de andra klimathjältarna där och förenas i den ljuva kören av personer som säger att vi alla måste agera nu. Inte imorgon.

The post Den som grönmålar sig mest, vinner first appeared on Opulens.

ROMAN. Shuggie Bain är en mycket läsvärd roman, men lyd gärna mitt råd och läs den helst på engelska, det gör ganska stor skillnad, skriver Elisabeth Brännström.

Shuggie Bain av Douglas Stuart
Översättare: Eva Åsefeldt
Albert Bonniers förlag

När vi först möter Hugh ”Shuggie” Bain, huvudpersonen i Douglas Stuarts Bookerprisvinnare med samma namn, är det 1992. Shuggie, som knappt fyllt sexton, befinner sig i ett litet billigt hyresrum i Glasgow. Hans nergångna, gravt alkoholiserade mamma, Agnes, har nyligen kvävts av sina egna spyor och Leek och Catherine, de två äldre halvsyskonen, har flyttat från staden för länge sedan och lämnat Shuggie kvar med det otacksamma uppdraget att kämpa för sig själv.

Shuggie, som är gay, drömmer om att få arbeta som frisör, men under tiden försörjer han sig på ett jobb i delikatessdisken i områdets lokala supermarket och ibland tillåter han, i ren desperation, att en av de andra hyresgästerna tafsar på honom för pengar. Hans förutsättningar ser inte ljusa ut; hela hans uppväxt har präglats av mobbning, fattigdom och medberoende. Pappan, Big Shug, lämnar familjen när Shuggie är nästan sex år genom att strategiskt placera den så långt bort som möjligt från sig själv när han flyttar ihop med telefonisten på det taxi-bolag han arbetar för.

Pithead, samhället familjen Bain hamnar i, är en liten nedlagd gruvort utanför Glasgow som utarmats av Maggie Thatchers stenhårda omänskliga politik. Gruvan är stängd, men människorna lever kvar som arbetslösa socialfall, slängda på soptippen mitt bland smuts, koldamm och slagghögar. Trettioåtta pund förväntas räcka i en vecka för en trebarnsfamilj och kvinnorna vänder på slantarna och tummar ständigt på familjens behov, allt medan många sjunker allt djupare ner i valiummissbruk eller, som Agnes Bain, i alkoholism.

Agnes beroende är inte att leka med: hon hinkar i sig vodka och det billiga alkisölet Special Brew från morgon till kväll, och Shuggies främsta uppgift blir att ta hand om henne, ett uppdrag han går in för med all sin kraft. Shuggie vaktar ständigt oroligt på sin mamma, han vänder Agnes på sidan så att hon inte ska kvävas om hon spyr, han ställer muggar med vatten och spottkoppar på nattduksbordet och ger henne små doser öl när hon skakar så kraftigt av abstinens att hela skelettet rasslar.

På samma gång tampas han, med beundransvärd stoicism, med sina egna problem. Både de vuxna och ungarna i Pithead har direkt identifierat honom som en ”wee poofter” eftersom han har sin docka Daphne med sig när han anländer, pratar fint och är prydlig. Agnes, som är nästan lika vacker som Liz Taylor och som har mage att trippa runt, välsminkad och finklädd med näsan i vädret trots att hon varit stupfull dagen innan, har i sin tur lätt placerats i kategorin ”snobbig alkishora”. Ingen av dem har en chans att hävda sig och det är svårt att förstå hur Shuggie orkar med allt han utsätts för. Mobbningen är helt skoningslös; han kan knappast lämna huset utan att sölas ner av slemmiga spottloskor, misshandlas med knytnävar eller olika tillhyggen och utsättas för gravt förödmjukande sexuella påhopp, samtidigt som han försöker rädda den otacksamma Agnes, som han älskar, från total undergång – något som, precis som hans halvbror Leek påpekar, är dömt att misslyckas.

Shuggie Bain bygger till stor del på Douglas Stuarts egen barndom och hårda uppväxt som gay i Glasgow. Stuart, som är en känd designer och amerikansk medborgare sedan många år tillbaka, övergavs av sin pappa när han var sex år gammal och förlorade sin mamma på samma sätt som Shuggie förlorar Agnes när han var sexton. Romanen, som är Stuarts debut, har väckt uppmärksamhet i både Storbritannien och i USA och den har hyllats av en enig kritikerkår för sina betydande litterära kvalitéer och för sin distinkta Glasgowröst.

I den svenska översättningen, som jag inte är helt bekväm med, finns många av de litterära kvalitéerna kvar. Stuarts smidiga prosa och väl utarbetade scener till exempel, men tyvärr har den distinkta Glasgowrösten försvagats så mycket att det stör den som, liksom jag själv, är bekant med dialekten. Nästan alla dialoger i skildringen är skrivna på lokal dialekt och nyanseringen i språkbruket är viktig om man vill förstå karaktärerna. Shuggie och Agnes trakasseras delvis för att de pratar finare och artikulerar bättre än sina grannar och skillnaderna i språkbruket ska alltså vara ganska betydande, men tyvärr har de svordomar som Stuart ofta använder blivit så svaga att den stora skillnaden mellan huvudkaraktärerna och omvärlden inte framstår tydligt nog.

Dialogerna blir alltför utslätade och även den skarpa, hårda Glasgowhumorn har i viss mån ”snällifierats”. Det är synd för i övrigt är det här en utmärkt roman om det besvärliga med att växa upp som annorlunda i ett fattigt nedslitet samhälle som upphört att fungera och om det svåra i att tvingas ta hand om en dysfunktionell förälder. Shuggie Bain är alltså en mycket läsvärd roman, men lyd gärna mitt råd och läs den helst på engelska, det gör ganska stor skillnad.

The post En distinkt Glasgow-röst first appeared on Opulens.

UPPLEVELSE. För fem år sedan blev jag inbjuden till en spelning på Southside Pub i Stockholm som en musikkollega tipsat mig om. Jag visste inte så mycket om vem som skulle spela mer än att det var en singer-songwriter från Glasgow som hette Gareth Dickson.

Orwell court är Dicksons fjärde studio album och är precis som hans tidigare album Collected Recordings (2009), The Dance (2010) and Quite A Way Away (2012) inspelade i Glasgows dimmiga utkanter. Han är för de flesta fortfarande ganska okänd men ryktet om hans musik sprids långsamt i trendiga undergroundkretsar.

Förutom att ha spelat på David Lynch trendiga klubb Silencio i Paris så har han även förtrollat musiklegender som Vashti Bunyan där han varit den enda fasta turnémedlemmen hon använt sig av under de sista tio åren. Bunyan gästar också på nya albumets första spår Two halfs med sin älvlika sång som uppsprungen ur mossan och tillsammans med de delikata syntarna tar musiken lyssnaren igenom en utomkroppslig upplevelse. Dicksons organiska och mytomspunna gitarrkomp svävar mellan det iskalla på havets botten och det varmare ytvattnet som långsamt har värmts upp av solens livsstrålar.

Det ovanliga med Dickson musik förutom hans sublima gitarrteknik är hans mod att våga hålla tillbaka uttrycket och rösten vilket öppnar upp till en inre konversation. Eftersom han viskar sig fram blir jag ännu mer nyfiken på att höra de exakta orden han med så stor omsorg har valt ut. Men egentligen så handlar hans musik mer om vad han inte säger. Det är en introvert musikalisk rymd där allt står stilla och rör sig på samma gång.

Vissa artister tar självsäkert det utrymme som de står på medans Dickson istället ger utrymmet till ögonblicket och sin publik. Hans musik svävar mellan det jordiska och det himmelska och han får komplicerade ackord, tempon och gitarrstämningar som till exempel A♯FDFBD att låta spontant och nyckfullt. Den akustiska gitarren står alltid i fokus och han visar skickligt hur den kan användas som en fulländad, musikalisk kropp. Hans kärlek till klassisk musik antyds också i vissa låtar då de melodiskt kan ses som små symfonier fyllda av djup substans och komplexitet.

Tillsammans med en reverb-pedal förflyttar han det uråldriga instrumentet och växelvis rösten in i en hypnotisk symbios genom ett ambient ljudlandskap. Den pulserande och vågfyllda Red road arbetar sig flitigt in i det undermedvetna med sitt drabbande gitarrkomp och harmonika vars melodiska rytm påminner mig om känslan av de galopperande hästhovarna i Franz Schuberts klassiska mästerverk Erlkönig. Den sista låten är en sublim cover av Joy Divions Atmosphere och det känns som en låt som Dickson kunde ha skrivit själv efter en disig promenad längs med Glasgows hamnområden. Den fulländar albumet med sin viktlöshet och perfekt balanserade reverb. Det är ren avskalad skönhet när den är som bäst.

Jag får en känsla av att hans musik kommer att betyda något viktigt för framtidens musikhistoria. Vad vet jag inte ännu men han har i alla fall efterlämnat en vacker och unik stjärna på min natthimmel; en stjärna som har kommit för att stanna.

Alla artiklar av Sara Forslund

The post En unik stjärna tändes på min musikhimmel first appeared on Opulens.