FESTIVAL. Uppsala internationella gitarrfestival återvänder i livetappning. I årets program hyllas musikprofilerna Ástor Piazzolla och Joaquín Rodrigo.

Efter ett år av digital anpassning återvänder Uppsala internationella gitarrfestival nu som liveevenemang.

I festivalprogrammets centrum står två hyllningskonserter. Den ena tillägnas den spanske kompositören Joaquín Rodrigo, som i år skulle ha fyllt 120 år, och framförs av den Grammisbelönade gitarristen Jacob Kellerman, dirigenten Christian Karlsen och Tallinn Chamber Orchestra.

Den andra hyllningskonserten är ett 100-årsjubileum tillägnat den argentinske kompositören Ástor Piazzolla, som under sin livstid tog tangon in i de musikaliska finrummen. Bland de medverkande finns Piazzolla-uttolkaren Roberto Aussel och violinisten Leticia Moreno.

Festivalprogrammet inkluderar också den prisbelönta musikern Sofia Karlsson, den brittiske gitarristen Guthrie Govan, en omarbetad gitarrkonsert av den spanske tonsättaren Francisco Coll och ett Django Reinhardt-inspirerat program framfört av Gustav Lundgren och Olli Soikkeli.

“Det är en stor glädje att kunna samla så många namnkunniga musiker i Uppsala”, säger festivalens chef Klaus Pontvik i ett pressmeddelande.

Uppsala internationella gitarrfestival anordnas på Uppsala Konsert & Kongress 14–16 oktober.

Matilda Källén/TT

The post Gitarrfestival hyllar musikprofiler first appeared on Opulens.

SAMLAROBJEKT. I sin comeback-show 1968 spelade Elvis Presley på en svenskbyggd Hagström-gitarr. Den ska auktioneras bort nu. Köparen får räkna med att pytsa in minst två miljoner dollar.
– Jag hatar begreppet ikonisk, men för en gång skull är det korrekt, säger författaren, journalisten och Hagström-experten Mikael Jansson till TT.

The post Elvis svenska gitarr till salu first appeared on Opulens.

NEKROLOG. “Det stora är emellertid att allt detta hårda samexisterar med ett helt fenomenalt sväng.” Gustaf Johansson minns Eddie Van Halens banbrytande gitarrspel.

Det var en explosion. På något annat sätt kan det knappast beskrivas. 1978 spelade ingen elgitarr som den i förrgår avlidne Eddie Van Halen (1955 – 2020). Inte efteråt heller förresten. Han var och förblev unik, trots alla efterföljare under 1980-talets våg av mycket tekniskt skickliga gitarrister – Steve Vai, Joe Satriani, Paul Gilbert, Marty Friedman. Allihopa virtuosa instrumentalister, något annat går inte att säga, men nej, de är ändå inte i närheten av den leende mannen från Pasadena. Något saknas. Kalla det glöd eller själ eller vad du vill.

Van Halens debutskiva från 1978 låter hårdare än allt annat från den tiden. Det stora är emellertid att allt detta hårda samexisterar med ett helt fenomenalt sväng. Det är, bokstavligt talat, en rasande dansant skiva. Den har ett djupare släktskap med souldrypande amerikanska 1970-talsband som Montrose, Grand Funk Railroad och James Gang, än med det 1980-talshårdrockssound den ofta tas som startpunkt för. Detta är, det förstår man omedelbart, ett band som började sin karriär med att spela covers på fester och bakgårdar i Pasadena och sedan i åratal försörjde sig på barbandsscenen i Los Angeles. De var helt enkelt så vana att underhålla att det blev en del av deras musikaliska DNA.

Tillsammans med Chuck Berry och Jimi Hendrix, är Eddie Van Halen en av rockgitarrens verkligt stora gränsförflyttare. Innan var och en av dem fanns ett före, nu lever vi oundvikligen efter. Man måste minnas honom så, som den som introducerade tappingtekniken till hårdrocken och drev fram ett hårdare, mer överstyrt gitarrljud i slutet av 1970-talet. Han var inget mindre än banbrytande.

Samtidigt är den bilden alltför snäv, snudd på snål. För mig är det en större sak hur allt han spelade liksom dansade fram, hur det lät som en musikalisk manifestation av some real good times, man – en perfekt pendang till sångaren Diamond Daves showande och texternas gestaltning av festerna och det goda, kaliforniska livet. Det är en ovanligt kroppslig spelstil. Tonerna tar kropp i ett rörelsemönster, eller om det är rörelsemönstret som omsätts i toner. Det låter hursomhelst som att varje fras och riff är uttänkt för att det ska vara möjligt för honom att göra en piruett, luta sig framåt, och sedan ta ett par snabb danssteg över scenen och ställa sig rygg mot rygg med basisten Michael Anthony.

Och nu är han alltså borta, alltför ung, blott 65 år gammal. Han kommer tids nog att få en grav, men vården är redan rest. Allt du behöver göra för att besöka den är att ge dig ut på valfri musikplattform och lyssna. Du kan vara säker på att människor kommer att fortsätta göra det i generationer.

The post En rockmusikens gränsförflyttare first appeared on Opulens.

MUSIK. Thomas Wihlman har sett Ilaria Graziano och Francesco Forni på Stallet. Huvudintrycket är positivt.

När jag kommer ut från Stallet, detta folk- och världsmusikmecka i Stockholm, finns antydningar av snöfall i de kalla vindarna. Bryskt förs jag från Syditaliens varma medelhavsvindar till verkligheten.

Det var skönt därinne på Stallet, att få lyssna till italienska duon Ilaria Graziano och Francesco Forni. De är på en kortare Sverigeturné, sedan Neapel och därefter blir det konserter i Frankrike. Under 2019 gjordes också Sverigebesök, två spelningar i Örebro, men detta är den första i Stockholm.

Publiken i det fullsatta Stallet reagerar starkt positivt, sjunger med och klappar händerna intensivt. Kanske därför att Ilaria och Francesco gör en lättillgänglig musik med många inspirationskällor? Enkelt, funktionellt.

Rent instrumentellt förlitar de sig på ukulele och gitarr, understött av en del slagverk och något litet inslag av keyboard. Ibland behandlar Francesco gitarren så att man tror att han kanske vill stå på en hårdrocksscen.

Jag känner igen lite stråk av italiensk folkmusik, en hel del schlager, där det i mitt huvud klingar Adriano Celentano, men också stänk av klassisk spansk gitarrkonst, fransk chanson och lite blues.

Musiken är alltså spänstig och lekfull, lätt att ta till sig. Det just när man är så professionell som duon som det finns en grund att stå på för lekfullhet, en lekfullhet som utnyttjas. Musikglädjen sprider sig snabbt från scenen.

I någon liten mån blir det också enformigt, upprepande. Kanske är det så att två personer på scen med enbart två instrument helt enkelt begränsar?

Jag vill ändå säga att mitt huvudintryck är positivt, det var en trevlig kväll med varma sydeuropeiska ackord och vindar. För den som vill bekanta sig med duon, gör gärna det, finns vackra videos på YouTube och de tre albumen finns att tillgå på Spotify – om man nu inte hinner med någon av de återstående Sverigekonserterna.

The post Ilaria Graziano och Francesco Forni på Stallet, lekfullt och spänstigt first appeared on Opulens.