The post Underbara samtid first appeared on Opulens.

KORTSIKTIGHET. “Sverige behöver och kräver en bättre och smartare organisation för näringslivet”, skriver Lars Thulin apropå att coronastöd hamnar på redan välfyllda företagskonton.

Näringslivet har hamnat i blåsväder den senaste tiden. Det handlar om skattebetalarnas coronapengar till företagen som betalats tillbaka – till aktieägare och direktörer. Tydligast är det hos Volvo Lastvagnar som fick en miljard av staten. Men inte har en tanke på att betala tillbaka dem trots att 2020 ändå blev ett riktigt bra år. Istället regnar 30 miljarder över aktieägarna och ledningen för företaget kan bokföra 110 miljoner på sina bankkonton.

1,2 miljarder är inte så mycket i en värld där sedelpressarna går varma för att bekämpa verkningarna av ett lömskt virus. Men Volvos och andra storbolags totala arrogans, hån mot medborgarna och tondövhet kan sluta på en nota oändligt högre än 1,2 miljarder kronor.

Det handlar om det som kallas samhällskontraktet. Kort uttryckt kan det beskrivas som det förhållande att vi medborgare står ut med att vår frihet beskärs av exempelvis staten och att de gräver i våra plånböcker. Skälet är att vi upplever att vi får något tillbaka.

Samma sak med vårt förhållande till näringslivet. Vi stämplar in varje morgon men får betalt för det. Och för arbetsgivaren gäller motsvarande. De står ut med föräldraledighet och kompetensutveckling för att vi jobbar på hyfsat och är lönsamma.

För att tala ekonomispråk – båda sidor gör en kostnads/intäktsanalys. Och båda finner att den slutar på plus. Det är samhällskontraktet. Ett fungerande sådant är grunden i ett friskt och demokratiskt samhälle där parterna respekterar varandra, även om åsikter i detaljer förstås kan skilja sig väldigt.

I länder där kontraktet inte fungerar uppstår det som kallas social oro. Den kan i princip raseras hela samhällsbyggen med höga kostnader, mänskliga och ekonomiska till följd. Och ge sår som kan ta generationer att läka.

Det som i ökande takt skett de senaste decennierna är att svenska näringslivet tummar på det kontraktet. De extraordinära händelserna i samband med pandemin visar det tydligt. Luften är så tunn i styrelserum och på bolagsstämmor att verkligheten för det stora flertalet blir lika avlägsen som månens baksida, därför ignoreras kontraktet. Inte bara det, kontraktet hånas faktiskt öppet.

Det märkliga är inte bara föraktet. Utan kortsiktigheten. För finansministern gnisslar tänder men vet att lagar inte kan göras retroaktiva. Men blir det någonsin frågan om nya krissituationer, ja då kommer villkoren för bidrag se helt annorlunda ut. Då väntar måhända vi skattebetalare med miljardchecken tills bolagens kassor är ekande tomma. Vilket kanske leder till ett år utan bonus. Hemska tanke. Då får väl direktörerna säga upp sig i protest.

Men den stora kostnaden uppstår när den vanlige medborgaren upplever att motparten i princip rivit avtalet. För då råder kontraktslöst tillstånd. I det läget är inget förbjudet. I den situationen är 1,2 miljarder växelpengar. Det stora mysteriet är att de högt utbildade topparna i näringslivet inte kan tolka den enkla kalkylen – av ren självbevarelsedrift.

Svenskt Näringsliv har gett fegheten ett nytt och skrämmande ansikte.

Förklaringen är förmodligen: monumental arrogans, fartblindhet och inställningen ”efter oss syndafloden”.

Konungariket Sverige behöver och kräver ett bättre och smartare näringsliv än så. Det verkligt dystra är att näringslivets egen organisation, Svenskt Näringsliv, borde vara länken mellan stat, medborgare och affärslivet. Tolka och förstå samtiden. Leda debatten, självklart försvara sina medlemmar men också vänligt leda dem rätt när de är på väg att spåra ur.

Fast i dessa frågor har Svenskt Näringsliv gett fegheten ett nytt och skrämmande ansikte. De duckar helt. Säger de något är det enligt klipp-och-klistra-metoden från storbolagens darriga försvar för sitt beteende. Konungariket Sverige behöver och kräver en bättre och smartare organisation för näringslivet än så.

The post När näringslivet river kontraktet first appeared on Opulens.

KASSAKOR. Det finns de som säger att det inte var bättre förr. Det får vara hur det vill med den saken. Somligt var i alla fall betydligt lättare förr.

När jag i sann Almost Famous-anda började skriva om musik på 80-talet var det inga större problem att få intervjuer och recensionsskivor med de artister man ville skriva om. Promotionexemplar skickades mestadels knusselfritt och ville man prata med någon favoritartist, även en lite kändare, kunde man oftast vända sig direkt till vederbörande. Antingen ringde man till hotellet där bandet eller artisten bodde och bestämde tid för en träff, eller så hängde man på spelstället runt soundcheck.

Numer får man inte sällan recensionsskivor som lågupplösta mp3-filer utan mycket av den nödvändiga information som finns på skivomslagen, och en intervjuförfrågan nagelfars ofta av grindvakter som får betalt för att bli befjäskade av den skribent som nu vill pusha för deras artister. Om nu inte någon pressansvarig själv försöker pracka på skribenten intervjun vill säga – då liggs det på …

Ibland undrar jag om inte skivbolagsfolk är sådana som fått sparken från Försäkringskassan för att de var för jobbiga att ha att göra med.

När fildelningsdebatten rasade som värst handlade det från skivbolagshåll om att artisterna och deras intäkter skulle skyddas (vilket de också ska, på något vis). Sedan kom Spotify och beskrevs som det bästa som hänt sedan gaffeln uppfanns. Några av oss undrade om det verkligen var artisterna som skivbolagen värnade om; i dag ser vi att vi ”gnällspikar” fick rätt: Spotify var en gudagåva till skivbolagen och lockade bort många fildelare från illegalitetens bana, men blev i stället de nya piraterna som alltjämt slussar en betydande mängd av de ersättningar som borde gå till artisterna rätt ner i bolagens penningpungar. Inget nytt med bolagens girighet, skillnaden är bara att den i dag är större än någonsin.

SKAP (Sveriges kompositörer och textförfattare) och FST (Föreningen svenska tonsättare) har nyss varit insyltade i en misstänkt mutskandal. Den generösa ersättning som Alfons Karabuda får som ordförande i SKAP har diskuterats vilt inom organisationen. Pengarna borde kanske i stället gå till de kreatörer som man säger sig värna om.

Jag kan inte låta bli att tycka att allt detta sammantaget är rätt märkligt. Först gör man det svårt för dem som ska upplysa konsumenterna om den musik som man ger ut (kanske är man räddare än någonsin för självständigt tänkande kritikers ärliga sågningar av skivbolagens mer eller mindre talanglösa kassakor?) och sedan ger man sig på dem som vill konsumera musiken på ett sätt som passar dem, för att därpå sno stålarna från de artister som tjänat ihop dem. Allt under så pass utdragen tid att det hela kan ske omärkligt för allmänheten, åtminstone tills det börjar lukta lite för skumt inifrån garderoben.

Men det är väl så som Peps Persson konstaterade, att det inte spelar någon roll var man släpper slantarna för de rullar ändå alltid åt samma håll. Inte heller är det någon nyhet att ju mer maktfullkomlig man blir, i detta fallet musikbranschen med alla dess vajande hydrehuvuden, desto mer arrogant blir man mot dem som fört en dit man är.

Min lösning? Jag har ingen. Men jag tycker i alla fall att det är bra att brallorna dras ner på branschens smusslare och krämare så att de kan få stå där med skammen lysande röd i nunan. Om så bara för en liten stund.

The post Det var inte bättre förr men det är sämre nu first appeared on Opulens.

DÖDSSYND. “Jag, Girigheten, fnyser åt ordet måttfullhet.” Melker Garay om en värld där endast den som kan förvalta sitt pund har någonting att säga till om.

Lite mer kan det bli. Lite mer kan kapitalet öka. Detta oavsett om man är förmögen eller inte. Och framför allt om man har privilegiet att veta hur man gör ett mynt till att bli två mynt. En kunskap som är få förunnad och som rimligtvis borde innebära en viss ödmjukhet. För alla har inte den kunskapen. Och den som inte har den får göra det som alla andra gör, det vill säga bli en av dem som ordnar så att det vanliga livet kan fortgå för både fattiga och rika. Ja, även ordna för dem som från hjärtat ängsligt frågar sig: Vad fan har jag fått för de pengar som jag betalde i skatt. De som i sin penningbubbla inte ser de villkor som ”the small people” – för att låna ett uttryck som en viss direktör använde sig av – arbetar under; det vill säga sjuksköterskan, busschauffören och hotellbiträdet och många därtill. Dock är denna text inte skriven för att fördöma utan för att mana till eftertanke. Och måttfullhet.

Måttfullhet? Struntprat! utropar Girigheten och skrockar hånfullt. Har ni inte begripit att girighet blivit en dygd? Se er omkring. Ser ni inte att det är goda tider för begäret till penningar? Alla ropar ivrigt efter mig. Och jag hörsammar dem mer än gärna. Det kan ni vara säkra på. Varje liten tanke, varje glimmande dröm och varje oförblommerad önskan om att bli lite rikare tar jag till mig, oavsett hur mycket den som begär äger i rikedomar. I det avseendet är jag generös. Mycket därtill. Att vara generös är faktiskt fint. Ett tecken på att vilja gott. Så visst vill jag gott. Jag vill ju endast att den som har ska få lite mer. Det är min natur. Min längtan. Jag finns i er alla – från höger till vänster. Och i det tysta tillber ni mig.

Jag, Girigheten, fnyser åt ordet måttfullhet. Sådant trams är inget för mig. Så är mitt sätt att tänka. Att den som har ska få lite mer. Rörd blir jag av min egen goda vilja att berika dem som vill ha mer. Vissa kallar mig emellertid oansvarig, andra hjärtlös och åter andra menar att jag är cynisk. Men vad bryr jag mig om det. Alla är de vilsna. De talar som om de hade något av värde att säga. Men i denna värld är det endast den som kan förvalta sitt pund som har någonting att säga till om. Ni tror mig inte? Nåväl, fortsätt att envisas att jag har fel. Fortsätt att tala om det som ni inbillar er har ett värde. Men kom inte grinandes när ni har förstått att den som lovordas i denna värld är den som får ett mynt till att bli två mynt.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Åt den som har skall vara givet first appeared on Opulens.

ODÖR. “Unna er det smittsamma och omtumlande nöjet att läsa och låta er ryckas med i en hisnande färd mellan det lägsta av det låga bland trågen där svinen bökar efter veckans matrester och det sublimaste av det höga där änglavingar slår sina milda ljumma slag”, skriver Crister Enander om Léon Bloys Otrevligheter.

Otrevligheter av Léon Bloy
Översättning: Elias Wraak
Förord: Hillevi Hellberg
Alastor Press (2017)

Där går han. Stryker sig längsmed husfasaden som försökte han smyga; likt en lömsk och illasinnad baneman eller måhända likt en man som är ute i ljusskygga ärenden försöker han undvika blickar och upptäckt av omgivningen. Jag visste det. Jag visste att jag tidigare hade stött på honom. Lukten, eller ärligare talat: den vidriga stanken, når ända hit över ett helt kvarter ifrån där han smyger sig fram i husens trygga skuggor. Hur många månader – år? – har hunnit passera sedan han senast tvagade sin lortiga och av ingrodd skit grå-svarta kropp? Ingen vet. Ingen känner honom nära nog för att veta det minsta om hans vanor; få är ens de som med säkerhet vet var han tillbringar sina nätter.

Även kläderna håller på att falla sönder i trasor som sprider en odör av ruttnade kadaver eller fiskarense som fått ligga kvar inne i vasken under flera veckor. Utan tvekan är han på en och samma gång en av stadens mest förmögna innevånare och den i särklass sämst klädde och dess mest udda gestalt. Många anser monsieur Pleur vara en skam för hela staden trots hans skygga framtoning. Ingen, inte ens den mest frispråkiga eller välbeställda, är dock beredd att stöta sig med honom. Förmögenheten är som ett oantastbart skydd bakom vilket han säker och oåtkomlig kan gömma sig och förbli fri och oberörbar.

Han har varit död en längre tid, men Léon Bloy väcker tacknämligt nog liv i honom i novellen ”Monsieur Pleurs religion” som ingår i samlingen teologi

som för första gången härmed introducerar Léon Bloy (1846 – 1917) för en svensk läsekrets, exceptionellt skickligt och konstfärdigt känsligt översatt av Elias Wraak – som det framgår, ja nästan känns i snudd på varje rad hur han har njutit under letandet och avsmakandet av ordens mångskiftande valörer för att finna en svensk motsvarighet till Léon Bloys minst sagt mustiga, ofta vulgära, rått rättframma, brutalt otidiga och inte sällan hädiska frispråkighet.

Men den monsieur Pleur jag personligen råkat skåda vid några tillfällen, som blott en skygg skugga av en verklig varelse när han försiktigt rört sig på gator och torg verkar ännu vara vid liv. Han vacklar fram i det fördolda, som vore han jagad av osynliga men mäktiga makter, och i varje uppkommen situation gör vad han förmår för att förmera sin förmögenhet – det är hans mål, hans lidelse och passion. Men den största skillnaden mellan de två snikna och illaluktande herrarna är en helt annan och av avsevärt mer djupgående betydelse. Ty för monsieur Pleur är girigheten en religion. Han tillber penningen. Girigheten äger en tillfredsställande funktion i hans liv – han dyrkar penningen. Han ser den som sin själs frälsning. Genom att låta girigheten styra varje enskildhet i sitt liv tror han att han kan försäkra sig en plats i det tillkommande Himmelriket. Det är hans renaste övertygelse – så fullkomligt olik hans skitiga kropp och klädselns illvarslande och outhärdliga lukt.

Barmhärtighetsverk som utövas med synliga åthävor är inget annat än ren egoism. Ett sätt att visa fram och skryta med sin hycklade godhet. Om man, som bibeln framhåller, vill taga vara på sin broder och syster, om man vill ge hjälp åt de behövande, de svältande och fattiga måste det ske med ödmjukhet och varmt hjärta. Övertygelsen, den sanna barmhärtigheten, måste ha en stark och livfull resonans i det inre. Det kan inte reduceras till och enkom vara en tom gest i luften för att imponera på andra. Här är Léon Bloys monsieur Pleur ett exemplariskt föredöme.

När han avlider finns inte den enorma förmögenhet alla har respekterat och nu suktar efter. Han dog inte utfattig, men merparten av de pengar hans girighet drivit honom att lägga beslag på dessa enorma summor har nästan oavkortat gått till ett stort antal fattiga familjer som annars skulle ha svultit ihjäl och tvingats begrava sina nyfödda barn. Monsieur Pleur har levt sitt liv efter Guds bud och verkat i den högstes anda.

Léon Bloy äger en stark tro, han är en hängiven katolik som drivs av en passionerad lidelsefullhet som är lika allomfattande som hans avsky – ja, hans snudd på sjudande hat – för de klerikala skrytmånsarna och hycklande präster som påstår sig representera kyrkan och tron då de enbart skor sig själva och utnyttjar positionen Kyrkan gett dem för egna ändamål och syften.

Det Léon Bloy skriver försjunker aldrig till det likgiltiga eller tafatta, ty det bokstavligen låter och luktar om hans meningar och aldrig att han ens skulle lyckas med att förfalla till att formulera vad som framstår som ljummet, halvdant eller utan den glöd och mäktiga passion som hans inre är fullt av liksom ett medryckande och nästan våldsamt engagemang.

Meningarna fräser och fräter, de frodas och förför den allra trosnitiska bland fnösktorra klerker i en osmaklig och ljuvligt frånstötande brygd – en hemlig brygd – av heligt och blasfemisk skenhelighet som enkom lyckas lura den ”troende” vars tro blott existerar som en läpparnas falska bekännelse och som saknar varje ansats till djup och allvar; deras inre är tomt och livlöst som en nyss dissekerad groda. Gud är krävande. Gud är ingen snuttefilt. Gud är inget att någonsin, i några som helst sammanhang, ta lättvindigt på.

Nåden måste erövras, den kommer sällan av sig själv – det sker förvisso, men det är i denna särskilda teologiska form lika sant som det är ovanligt. Léon Bloy målar med en form av förblindad och benådad passion och förkärlek upp en tillvaro, och en trosuppfattning, som ställer orubbliga krav och inte skonar de som inte med allvar och ödmjukhet i sinne och hjärta närmar sig trons mysterier och den mäktiga Guden.

Det är befriande – kanske även en väg till ett äkta uppvaknande för somliga? – i en tid då tron mest tycks vara en liten trivsam hobby för småvilsna och bortkomna förkrympta själar som tillfälligt tröttnat på falska fester, meningslösa prylar och chefer som aldrig tycks uppskatta dem efter deras rätta förtjänst – sett ut deras ögon, vill säga.

Här, i Léon Bloys verk, lär sig alla en alltmer svårerövrad insikt:

Tron är sannerligen ingen själsgympa. Tron är allvar. Tron är kommen ur själens djup, ur dess mörker som en okuvlig längtan.

Om detta nu låter smått ogenomträngligt måste det framhållas att det inte finns en enda baktungmening eller besvärande tillgjord utläggning i Léon Bloys noveller. De spritter av liv, de är dråpliga, underfundiga och fulla av en aggressiv spefullhet som drabbar och jag skulle vilja träffa den som inte lockas till skratt av ”Otrevligheter” – nej, jag tar tillbaka: jag skulle verkligen inte vilja träffa den som inte njuter av denna friska och ibland sjuka humor. Någon självbevarelsedrift har jag trots allt kvar.

Sina största triumfer firar nog ändå Léon Bloy med de snabba, osvikligt träffsäkra karakteristikerna av såväl novellernas huvudpersoner som de kvickt passerande bifigurerna.

Pennan är vass, sylvass och full av en rent diabolisk munterhet. Han ser med påtaglig tydlighet gestalterna framför sig, de lever, andas, luktar, äger ett inre som han genomskådar med en skrämmande klarsynt blick. Orden är valda med en grym och ändå ömsint omsorg – nja, kanske inte direkt ömsint, men det låter ju bra. Här tycks ske ett orimligt möte mellan vår egen August Strindberg på sitt ilsknaste humör, Oscar Wildes elegantaste vitsigheter, William Hazlitts vrede och några uns av den revolutionära Heinrich Heine. Unna er, om inte annat så för Guds skull, det smittsamma och omtumlande nöjet att läsa och låta er ryckas med i en hisnande färd mellan det lägsta av det låga bland trågen där svinen bökar efter veckans matrester och det sublimaste av det höga där änglavingar slår sina milda ljumma slag; allt finns hos Léon Bloy och i novellsamlingen ”Otrevligheter”.

Många är de böcker som finns att översätta av hans penna och som bokstavligen kräver att få bli översatta. Han var sannerligen inte den sortens individ som drog benen efter sig eller låg på latsidan. Själv skulle jag önska att ett fylligt urval av hans omfattande dagböcker inom kort kunde få en svensk publik.

Alla artiklar av Crister Enander

The post En sylvass penna full av diabolisk munterhet first appeared on Opulens.

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. 

28  september 2017

Kristian,

Girighet. Ett ansikte stirrar emot mig i mörkret. Och det framträder med extrem tydlighet som om det var upplyst inifrån med vassa neonfärger. Det fyller mig med fasa; injagar en avskalad skräck djupt ner i det innersta. Ingenting förmår att stå denna påträngande varelse emot. Kroppen börjar darra. Svetten bryter fram. Min blick flackar. Rädslan hindrar mig ifrån att agera förnuftigt. Nerverna river, rister, rådbråkas, de skalas sönder som en morot mot rivjärnet. Är det en mardröm? Jag vet inte. Jag befinner mig som om det var i ett gränsland där jag med osäkra rörelser försöker ta mig fram utan större framgång, en plats bortom vakenhet, på andra sidan sömnen. Ansiktet, och dess bottenlösa hårda ögon, kan inte vara skapad uteslutande av en svärtad dröm.

Nej. Jag är nu, efter några minuters eftertanke, säker på min sak. Den lever. Den är verklig, jag har till och med någon gång sett exakt detta ansikte skymta förbi. Minns ej var. Minns ej när. Ändå råder ingen tvekan. Dess namn är girighet. Den frodas som en stridslysten svulst som tuggar sig djupare och djupare ner. Vad det framstår som så sprider sig denna samhällssjuka, antalet drabbade kanske inte ökar drastiskt, snarare synes det vara de redan giriga som valt att bli ännu girigare, ännu mer utan hejdande hämningar. Glupskheten, som de drivs av och erfar tillfredställelse ur, tycks sakna alla gränser.

Är habegäret på väg att bli en modern farsot? Kanske rentav ett hot mot samhället i stort?

Ögonen är kalla. Befriade från känslor. Avskalad sin mänsklighet ända in på själva kraniet. Girighet är svår att förstå; att på ett grundläggande plan – där drivkrafter och inställning till livet möts – verkligen tränga igenom och tydligt se ursprunget till denna hemsökelse tycks vara en omöjlighet. Dess natur undandrar sig kvicksilversnabbt varje försök att blottlägga och förstå. Något nästintill ogenomträngligt, en hänsynslös ondska hindrar en förståelse som skulle kunna förmedla upplysningar, vilket får girigheten att aktivt gömma sig för varje ärligt försök till granskning.

Ändå, eller kanske just därför, lämnar den ingen ro. Dess innersta mekanismer fortfar att gäcka och gömma sig undan tankar och reflektioner över dess beskaffenhet, dess psykologiska och sociala mekanismer.

Det är störande. Mycket störande. Det irriterar mig som egentligen allt gör som jag inte kan nå med mitt förstånd eller den mer intuitiva förståelsen. Vetgirigheten är – tack och lov – bättre än girighet. Men den kan ändå vara en börda. Den lämnar mig aldrig, den kräver, pockar, får tankarna att gå på högvarv. Ty det är ett grundläggande krav i våra liv: Vi måste förstå. Så enkelt och plågsamt svårt är det. Och svaren måste ju finnas där, troligast nere i de svartaste och unknaste vrårna i vad nu de giriga varelserna har där andra har en själ.

Vad driver det nakna, det råa, det hämningslösa habegäret som saknar gränser, som ställer sig över alla former av hänsyn och medkänsla? Som styr den giriges sätt att leva och dennes syn på världen. Världen måste i deras ögon med inbyggd nödvändighet reduceras till att vara en tillgång som kan utnyttjas och användas för egen vinning. Blotta tanken är beklämmande – och, självfallet, skrämmande.

Ty det rör sig inte om monster. De är till synes vanliga personer, säkerligen snälla mot såväl familj som grannar, de är människor som däremot förmår att förvandlas till en annan sorts varelser än oss andra. Det kan låta intolerant och elakt, men jag är av uppfattningen att de inte har någon rättmätig plats i det civiliserade samhället. De bör granskas och därefter hejdas i sin framfart.

De sprider destruktivitet; de skördar förödelse, livnär sig på olyckor, berikar sig på krig och skapar stora vinster i länder som drabbats av kriser så att en desperat efterfrågan höjer priserna. De förorsakar ödeläggelse och ofta oreparabel skada.

Att förstå de giriga är med andra ord en inte bara viktig utan en angelägen uppgift.
Om något – oavsett vad – ska bekämpas måste det först vara begripligt annars saknas de medel och metoder, själva verktygen, som krävs för att nå fram till den grund, och förutsättning, som fenomenen bygger på och vad de drivs av innerst inne. Att girighet är en av de sju dödssynderna är, som jag ser det, långt ifrån en tillfällighet. Skadan de åsamkar är ingen ny företeelse, även om jag håller det för troligt att kraften och intensitet har tilltagit och gynnats av samtidens ständigt tilltagande och alltmer oreserverade egoism och brist på förståelse för folkflertalet. Att skita i andra och satsa på sig själv är ett mentalt gift som sprider sig snabbare och i grunden omskapar det som nyss kallades samhällsgemenskapen.

Den girige är med nödvändighet egoist; egenintressen överordnas utan tvekan andras behov. I litteraturen dyker de upp med en regelbundenhet som talar om att intresset är och länge har varit stort. Många, även av de stora författarna, har utmanats av de girigas psykologi och vad deras habegär förmår att ödelägga i familjekrets och i samhälle. Honoré de Balzac med sin kanske mest kända roman Pappa Goriot, Charles Dickens En spökhistoria eller En Julsaga och den välkände och allmänt avskydde Ebenezer Scrooge. François Mauriac återkommer i flera romaner till ämnet och nästan alla känner åtminstone till existensen av pjäsen Den girige av Molière, för övrigt hans mest spelade teaterstycke.

Hur är de funtade? Varför tillåter vi att de erövrar kraftfullare makt och inflytande över till och med länders politik? Och hur kan någon leva med sig själv när de är medvetna om att deras förmögenhet förmerar sig genom att de pungslår exempelvis vården? Jag står frågande, även om jag mest av allt skakas av vrede – en annan dödssynd – på ett sätt som närapå får det att svartna för ögonen. De som röstat på partier som ville privatisera vården måste också leva med denna samvetsfråga. Hur kan de se sig själva i spegeln med bevarad självrespekt?

För de som i förblindad enfald tror att vinst i vården skapar bättre vård ska jag tillåta mig att vara extremt didaktisk: Så nu ska jag vara tydlig. Jag lovar. Låt oss ta ett enkelt exempel. Om vi har hundra kronor som ska gå till vård och ägarna kräver att minst trettio kronor av dessa hundra kronor ska tas ut som ren vinst, vad händer då? Jo, då blir det trettio kronor mindre till vård. Trettio kronor försvinner bort till bankparadis av de skattepengar som vi, folkflertalet, har betalat in för att täcka vårdkostnader som vi och andra behöver eller kommer att behöva. För de hundra kronorna får vi alltså bara vård för sjuttio kronor.

Varje krona som blir till vinst i vården är alltid en krona mindre till vården. Det går inte att argumentera emot. Det är en orubblig sanning. Och jag inbillar mig att enbart hänsynslöst giriga aktörer på marknaden – som det så fint heter – är beredda till att ägna sig åt denna cyniska spekulation i mänskligt lidande, i sjukdom och risken för förtidig död.

Hur tusan smakar rådjurssadeln när den är marinerad i medmänniskors lidande, andras död och elände?

Invändningar av ett snudd på mekaniskt slag – som alltid låter likadant som om privatiseringsfanatikerna vore mekaniska papegojor – att den privata vården är effektivare än den offentliga saknar inte bara bärkraft. Den är svår att bevisa, ty idag är den privata vården alltmer inriktad på okomplicerade sjukdomar och den offentliga får ta hand om de flesta patienter med svåra sjukdomar och diagnos som gäckar enklare undersökningar – så en jämförelse är omöjlig att göra objektivt och rättvist.

Dock, en sanning förblir orubblig i detta resonemang: Om de vinstdrivande vårdenheterna inte tvingades att ta ut vinster skulle de likt förbannat lyckas med att öka sin vårdinsats – men där hindrar styrelse och ytterst aktieägarna vårdinrättningarna från att vara så effektiva de har potential till. Dessutom har vi nu delar av facit i hand. Privata vårdföretag har sparkat stora delar av personalstyrkorna. Undersköterskor och sköterskor slits ut totalt, alltfler är utarbetade, tvingas till sjukskrivningar eller att helt sonika byta arbete eller fasas ut efter långa sjukskrivningar orsakade av arbetsskador. De orkar inte sköta sina arbetsuppgifter på det sätt de vill och som de är utbildade till att göra.

Vården blir sämre. Personalen mår skit. Och längst upp i denna hierarki som omsätter enorma summor pengar – skattebetalarnas pengar – där sitter ett fåtal girigbukar som lägger beslag på pengarna, vinsterna kommer aldrig oss till del, trots att det är vi, folkflertalet, som bekostar vården.

Jag blir heligt förbannad. Händerna skakar till och med i detta nu när jag tänker på och skriver om detta genomruttna systemfel. Vem vill verkligen försvara de giriga som cyniskt lägger beslag på de skattemedel som ska vara de sjuka och drabbade till hjälp? Deras vinster, deras orättmättiga och vidriga förmering av deras redan overkligt stora kapitaltillgångar; vinster som berövar medborgarna en kvalitativt högtstående vård och lämnar smulor kvar till en personalstyrka som inget hellre vill än att få arbeta under villkor där de kan hjälpa de sjuka och gamla och ge dem den vård de så väl behöver.

Om jag för några timmar – Gud bevare mig! – bytte plats med den girige lille riskkapitalisten skulle rådjurssadeln – aldrig så god, aldrig så vällagad – snabbt börja smaka nerpissade blöjor och bara växa och växa i munnen till dess jag rusade upp från middagsbordet och spydde sönder magen – magsäcken skulle nästa hamna i den skinande toalettstolen. Jag säger det igen: jag kan inte förstå dem. Många är vi som bär billiga kläder tillverkade av barnarbetare i Tredje världen och Kina. I möjligaste mån försöker jag undvika att köpa kläder som går att spåra till länder där vi alla vet att barn utnyttjas och tvingas att arbeta under fruktansvärda förhållanden.

Men den girige hemsöks inte av den sortens betänkligheter. Då skulle han eller hon genast gå under och drabbas av apati och plågsamma självförebråelser. Samvetet har gått förlorat. Kvar finns måhända en liten dallrande rest som tiger still eller inte märks av.

De giriga förblir i regel anonyma. De vill inte valsa runt i offentligheten. En slutsats borde ju då vara att de någonstans vet med sig att deras hantering inte är rätt eller rumsren, eller åtminstone att andra inte är villiga att acceptera deras handlingar. Anonymiteten är ändå ett problem – på ett annat plan. I vår tid är det effektivare och enklare om där finns ansikten vid vilka man kan fästa resonemangen. De blir lättfattligare, åskådligare. Som förr då till exempel P G Gyllenhammar var snudd på sinnebilden för en svensk direktör för ett storföretag.

Mitt intresse för prylar är obefintligt. Nu låter det kanske ”politiskt korrekt” som en gest i luften. Det skiter jag i. Det är sant. Ett undantag finns. Böcker. Men jag är inte boksamlare. Jag är en bokbrukare. De böcker jag har är till för att användas, de är på ett märkligt sätt en del av mig. De utgör en form av förlängning åt mitt minne. Lätt och rätt snabbt hittar jag den bok, den sida, som jag letar efter och har lagrad i minnet. På så sätt är jag inte, som många tycks vara numera, utelämnad åt Google och de många felaktiga uppgifter som guppar omkring på nätet. Böckerna – mitt ständigt växande bibliotek – ger mig chans att väga och värdera olika källor och utsagor mot varandra och framför allt ger de mig möjlighet att bilda en egen uppfattning när motstridiga uppgifter står emot varandra.

Men just nu hjälper mig inte böckerna – trots Balzac och Mauriac. Dagens girigbukar gömmer sig. De tycks inte vara möjliga att nagla fast och studera mer ingående. Bilder dyker däremot upp. De återvänder med enorm kraft. Detta avmagrade ansikte, mest likt ett levande skelett med vidriga ögon – kalla och livlösa, hänsynslösa och präglade av rovdjurs instinktiva och omättliga begär efter mer, ständigt mer. De där ögonen förföljer mig. Det är oss, alla vi som försöker leva ett anständigt liv med bevarad respekt för våra medmänniskor, det är hos oss dessa ögon letar efter blottor, svagheter. De vill se var de kan hugga härnäst. Var finns nästa klipp, nästa miljon att lägga beslag på?

”Hur nå besinning?” Det är hög tid att åter ställa samma fråga som ekar genom Lars Gustafssons personliga och viktiga roman Herr Gustafsson själv. Är det ens möjligt i denna tid som är en grym tid men ändå förblir vår svidande samtid? Jag tvekar. Jag ser att mina ord har en klar ansats till att vara flåsiga. Ilskan rycker tag i mig, styr val av ord, och det trots att jag kämpar emot. Men den frisläppta och inte kopplade girigheten är frånstötande på djupet. Girigheten är vår tids emblem. Egoismen är myntets andra sida. Till dessa fenomen måste vi förhålla oss – och aktivt bekämpa. Det krävs ny lagstiftning, det krävs mer resurser åt polisen till att utreda och beivra de ekonomiska brotten som ständigt bara tilltar i omfattning.

Polisen klagar. Polisen kräver mer pengar. Politikerna snålar. Anslagen hålls på en löjligt låg nivå. Vad hindrar egentligen beslutsfattarna ifrån att fatta de förnuftiga förordningarna? Genom att hårt och effektivt angripa denna brottslighet skulle stora summor – riktigt stora förmögenheter – inte bara lagföras utan de skulle i slutändan komma skattkistan till godo. Skatteintäkterna skulle få ett välkommet och substantiellt tillskott. Miljarder och åter miljarder kronor till vård, pensionärer, alla landets nyfattiga och alltmer utsatta. Genom att bestraffa de giriga skulle folkflertalet få ett avsevärt drägligare vardagsliv. Men är politikerna helt enkelt rädda för de rika? Är de rädda för deras högst reella makt? Deras inflytande?

Tänk om bara en enda politiker hade civilkurage nog att avslöja vad som hindrar regering och riksdag för att börja röja upp i detta enorma träsk, låta polisen kasta ljus över skumraskaffärerna, för att domstol sedan ska kunna lagföra brotten, dessa systematiska förbrytelser vilka i längden riskerar att bokstavligen gröpa ur och fortsätta att parasitera på den gemensamma samhällsekonomin!

Och i Den Heliga Skrift står det (1 Timoteusbrevet 6), svart på vitt, Guds röst rungar över vidderna och når alla klentrogna:

”Girighet är roten till allt ont”.

Så. Just så.

Alla artiklar av Crister Enander

Alla hittills publicerade brev i serien

The post Brev om samtiden: Girigheten är vår tids emblem first appeared on Opulens.