SEXUALITET. Lars Thulin reflekterar över begreppet sexighet och söker svaret på frågan om vad det egentligen har för innebörd.

Vad är sexigt och vad är inte sexigt? Det är en fråga som sysselsätter många av oss, män som kvinnor. Förmodligen av den enkla anledningen att sexualiteten är en av våra starkaste drivkrafter. Att evolutionen försett oss med den är självklart. Jakten efter det sexiga och att därmed bejaka sexdriften är den enda orsaken till att mänskligheten blev mer än en generation gammal. Utan den driften – ingen fortplantning.

Vad är sexighet?

Så vad är då sexighet? Det enklaste svaret är att det finns lika många svar som det finns människor – alla har, som bekant, sina egna preferenser. Eller på vanlig svenska – grejer man tänder på. Numera finns ju också ett paraplybegrepp som hbtq för att beteckna personer som avviker från heteronormen.

Många är de som försökt hitta essensen i sexighet eller i alla fall den minsta gemensamma nämnaren för känslan. Orsaken är enkel. Sexighet säljer, i princip vad som helst. Själv minns jag de gamla sexistiska reklamaffischerna på mackar och bilverkstäder där unga och yppiga kvinnor gjorde reklam för lastbilar och däck. Och fotografen hade haft så bråttom att flickorna inte haft tid att klä på sig ordentligt innan kamerorna började smattra. Var fanns den logiska kopplingen mellan kvinnliga kurvor och förföriska leenden och lastbilsdäck? Ingenstans. Bilderna var därför förnedrande och förminskande både för män och kvinnor. ”Sälj grej med tjej” brukar företeelsen kallas numera.

En kroppslig och en själslig spelplan

Vad är då den minsta gemensamma nämnaren? Jag tror att det finns två spelplaner. Den ena kan kallas kroppslig och den andra själslig.

Den första innefattar det som med vulgär Hollywood-vokabulär kallas tits and ass. Där finns signaler som de flesta känner igen. Signaler som triggar det i DNA-koden som har med fortplantningen att göra.

Urtidsmannen sökte en partner som kunde bära fram och föda ett barn. Därför bedömde han bäcken och barm hos en tilltänkt partner. Urtidskvinnan behövde någon som kunde skydda och skaffa föda till den unga familjen. Så breda ryggar, bestämda hakor, starka armar var manliga detaljer att leta efter.

Därför har en säljsugen kapitalism överöst oss med dessa signaler i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Modeindustrin har i sekler erbjudit oss en kittlande mix för att både framhäva och dölja våra kroppar.

Den verkliga sexigheten

Men jag, och sannolikt många andra med mig, anser att det ovanstående är det som står i skyltfönstret för att locka. Den verkliga sexigheten – den som nästan bokstavligt kan skaka om oss och få världen att stanna – är något annat. Men den största delen av sexigheten sitter ovanför halsen i – tal, blickar och framför allt i det som finns bakom pannbenet.

Där söker vi efter något annat än det som fysiskt ska garantera fortplantning och släktets överlevnad. Där tänder vi nog ofta på motsättningar hos partnern och i vår egen personlighet. Dominans kontra undergivenhet. Fara mot trygghet. Att få erövra mot att bli erövrad. Ljus och mörker. Sött och salt. Det fantastiska är att detta kan förmedlas med ett snabbt minspel, ett enda ögonkast eller replik. Det är då världen kan skaka eller till och med stanna för två personer i ett möte.

Måhända finns det en motsättning som ofta utnyttjas i en berättelse där signalerna måste gå fram men bara via en text, platt bild och inspelat ljud. Inga dofter eller någon värme från hud. Det ena är kaxighet och styrka hos en person, som kanske kan kallas utmaning, ifrågasättande eller trots. Det andra en sårbarhet, kalla det nakenhet och behov av skydd och närhet. Styrka och svaghet.

Några klassiska exempel på sexighet

Låt mig ta ett par klassiska exempel och börja med några manliga sexsymboler. Agenten James Bond har i decennier varit en sexsymbol och kvinnor har i film efter film ramlat som fallfrukt i hans knä. Ofta bara genom att han har höjt ett ögonbryn eller läppjat på en vodka martini, skakad inte rörd. Mest kända Bond-tolkare var Sean Connery och Roger Moore. Men deras rollfigurer blev lätt parodiska eftersom de även i de mest dramatiska situationer nästan tvångsmässigt avslutade det hela med en dråplig och sarkastisk oneliner. De var inte verkliga.

Så kom Daniel Craig. Även han löste många problem med våld. Men relationen till kvinnor var mer komplicerad och trasig. I några av hans filmer visar han sig sårbar, tror till och med han gråter i någon. Åtskilliga av de kvinnor som gillar Bond-filmerna, suckade extra djupt när han kom på tal. En verklig man. Styrka och svaghet.

Det bästa exemplet på kvinnosidan är nog Marilyn Monroe. Visst var hon vacker och kroppen var det inget fel på. Men detta yttre var inte unikt på något vis. Här var det i stället kombinationen av en ångande sensualitet, där de fysiska företrädena användes, men i kombination med en påtaglig sårbarhet, nästan barnslighet, full av oskuld.  Styrka och svaghet. Straighta män världen över trånade efter att få både erövra och beskydda henne.

Vad är sanningen?

Slutsatsen som kan dras av detta är att inför en person som törs visa sig sårbar, vågar vi visa vår egen sårbarhet. Och då förhoppningsvis bli bekräftade trots, eller på grund, av det. Där uppstår magin.

Så Hollywoods förenklade drömvärld visar kanske ändå sanningen. Att verklig sexighet är nakenhet – både kroppsligt och själsligt.

The post Sexighet – Mer än bara yta first appeared on Opulens.

MANSROLLEN. Lars Thulin konstaterar att det mjuka mansidealet är inne igen. ”Min upplevelse är att kärleken till den mjuka mannen kommit och gått flera gånger senaste decennierna. Min spaning är därför att många heterokvinnor kanske inte riktigt vet vad de vill ha,” skriver han.

Den mjuka och känslosamma mannen som kan visa svaghet är på väg tillbaka. Det hävdar i alla fall Catia Hultkvist, som är en rolig och välskrivande krönikör i Dagens Nyheter. Hon följer, likt en engagerad sportreporter, dejtingprogrammen på tv. Hon säger sig ha sett tendensen tydligt i utbudet av denna underhållning. Och så även i nyproducerade julfilmer.

Jag litar på henne, men har ingen personlig erfarenhet då jag inte pallar med att se på sådana program. Intressant är att hon skriver att mjukismannen är tillbaka, nu kallad ”soft boy”. Och tillbaka kan man förstås bara komma om man först har varit försvunnen en tid. Min upplevelse är att kärleken till den mjuka mannen kommit och gått flera gånger senaste decennierna. Min spaning är därför att många heterokvinnor kanske inte riktigt vet vad de vill ha.

Macho eller mjukis?

Straighta män brukar ofta hånas för att hysa ett ”horan och madonnan-komplex”, att de vill ha två helt olika kvinnotyper. Vilket nog i många fall kan stämma. Finns det en kvinnlig motsvarighet?  Jo, låt oss kalla det mjukis-macho-komplexet. Vilket innebär att en kvinna vill ha både killen i cowboy-boots med skiftnyckeln i handen samt snubben i rosa mjukisbyxor som är flitig med toalettborsten.

Vad har jag för belägg för detta? Bland annat från otaliga omröstningar i medierna om de sexigaste männen, där de velourklädda sällan vinner. Vidare informella samtal med kvinnor som för stunden lagt den politiska korrektheten åt sidan. På sin höjd kan de då sträcka sig till en man som både är macho och mjukis. Men bara det sistnämnda – nej tack. För den tuffe, starke, och oförvägne mannen har uppenbarligen fortfarande en stark dragningskraft på åtskilliga kvinnor.

Clark Olofsson

I slutet av 70-talet var jag på Journalisthögskolan klasskamrat med Clark Olofsson. Han var i decennier Sveriges mest älskade grovt yrkeskriminella. Han sågs i vissa kretsar som en häftig rebell värd att beundra för att han struntade i lagar och konventioner. På skolan utmärkte han sig som lång, snygg med ett charmigt leende och glimten i ögat. Därtill var han det som kalls streetsmart.  Han väckte påtagligt varma känslor hos flera av de kvinnliga kurskamraterna. Detta trots att han var både gift och far till flera barn. Och som sagt i allra högsta grad yrkeskriminell. Han var verkligen ingen mjukis utan faktiskt motsatsen.

Kärleksbrev till mördaren

Flertalet läsare minns nog Juha Valjakkala som brutalt dödade tre personer i samma familj en natt i Åmsele i juli 1988. Orsaken var att Juha ertappats med att ha stulit en cykel. När han hamnade bakom lås och bom fick han högar med brev från kvinnor som sökte hans kontakt för att ta hand om honom och ge honom sin kärlek. Här fanns kanske också en beskyddande modersinstinkt med åtföljande vilja att hjälpa machomannen. För Juhas poäng på mjukis-skalan var sannerligen inte hög.

Soft boys och soft girls

För att ta ett helt annat exempel: när bilen kvinnan och mannen färdas i får motorstopp på Essingeleden i Stockholm en fredag klockan 16 – vilken kvinna vill då ha en ”soft boy” vid sin sida som ”vågar gråta ut” och släppa fram sin tvekan, hjälplöshet och sina mjuka sidor men är oförmögen att göra något åt situationen?

Och när straighta män på puben snackar allvar med killkompisarna, talar de ibland om en del förmågor som de vill att en kvinnlig partner ska ha. Inte sällan är det då fråga om egenskaper och roller som inte är godkända av Jämställdhetsmyndigheten.  Jämför för övrigt med soft girl-trenden! 

Vad beror det på?

Varför är det så här? Trots att det enligt dagens genusvetenskap är helt fel? Att man inte ens får tänka så? Jag tror att det ytterst handlar om DNA-koden hos Homo sapiens. Den som påverkat mänskligheten under de cirka 300 000 år som vi funnits på planeten. Men vars betydelse har ifrågasatts under de senaste 200 åren.

Bakgrunden är förstås att människan, likt andra djur, har sexualiteten som en stark drivkraft. Den har i evolutionen haft ett enda syfte – att arten ska leva vidare. Enligt den koden har kvinnor sökt efter en partner som kan fixa hem käk till lägerelden och jaga bort de sabeltandade tigrar som hotar utanför grottöppningen. Allt för att skydda avkomman. De har sökt breda ryggar, styrka och handlingskraft.

Män å sin sida har sökt efter kvinnor som kan föda fram, föda upp och vårda barn. Allt för att skydda avkomman. Männen har sökt mjukhet, inkännande och en kropp med yttre tecken på förmågan att ta hand om barnet.

Utvecklingen har befriat oss

Men i dag behövs, som vi vet, inte de egenskaperna och fördelningen av roller på samma sätt som tidigare. Utvecklingen har delvis befriat oss från detta. Vilket är utmärkt och vi ska anamma den förändringen, bejaka det kvinnliga i män och det manliga i kvinnor. Fast DNA-koden ändras inte på några generationer. Vi måste inse att den där koden finns och att den påverkar heterosexuellas sätt att se på en eventuell partner.

Vi kan inte ignorera DNA-koden

Först när vi accepterar det som ett faktum kan vi skapa något nytt. Om inte, kommer samhällets syn på vilka könsroller som är politiskt godkända ibland att krocka med dem som ligger djupt i vår arvsmassa. Följden blir förvirring, vilsenhet och kanske skam. Det drabbar båda könen och samspelet mellan dem.

Det nya måste bygga på att vi bottnar i det ursprungliga och utifrån detta söker roller, positioner och vägar för dagens samspel. Och kanske framförallt, kan leda våra barn på rätt väg in i vuxenheten. Låtsas vi att DNA-koden inte finns utan bara är reaktionärt tankegods från forntiden, kommer vi ingenstans. Annat än till att den mjuka mannen är inne igen. Eller ute igen. För femtioelfte gången.

The post Vem vill ha en ”soft boy” – egentligen? first appeared on Opulens.

GENUS. Venedigbiennalen inviger nu sin 59:e upplaga – och för första gången i dess 127-åriga historia är de flesta av de omkring 200 deltagande konstnärerna kvinnor och icke-binära. Det “var inget val, men en process”, enligt biennalens kurator Cecilia Alemani.

– Jag tycker att några av dagens bästa konstnärer är kvinnor. Men vi ska inte heller glömma att i biennalens långa historia har övervikten av manliga konstnärer varit häpnadsväckande, säger hon.

Biennalen utforskar i år teman som genus, normer, kolonialism och klimatförändringar. För första gången presenteras också Sápmis konst stort på Venedigbiennalen, när den Nordiska paviljongen fokuserar på samiska konstnärer.

Den ryska paviljongen står dock tom i år, på grund av kriget i Ukraina. I närheten har ukrainska konstnärer skapat en installation av sandsäckar, omgiven av affischer som föreställer krigets fasor.

TT Nyhetsbyrån

The post Kvinnor nu i majoritet på Venedigbiennalen first appeared on Opulens.

GENUS. Jenny Wickberg funderar över klyftor som blir allt djupare mellan könen och understryker vikten av brobyggande. Därtill får vi några fina boktips.

”Visste du att 72 procent av nyutgiven svensk skönlitteratur 2019 var skriven av kvinnor? Förlagsvärlden är numera en sexistisk bransch.”

The post Barn och Unga: Bästa bron byggs på förståelse first appeared on Opulens.

IDEAL. Lis Lovén reflekterar över skönhetsideal och könsnormer och gör en tillbakablick på sin egen ungdomstid.

Jag minns så tydligt Roy Anderssons En kärlekshistoria. Jag var runt tretton år och jag och min kompis såg nog mera av Björn Andrésen, han som skulle komma att bli “världens vackraste pojke” efter det internationella genombrottet i Viscontis film Döden i Venedig.

The post Skönhetsdriften i Västerlandet har gått för långt first appeared on Opulens.

ESSÄER. Det är befriande med en samling texter som tar sig tid att grotta ner sig i feministisk teori utan att känna behov av att sätta ner fötterna stadigt på ena eller andra sidan i dagsaktuella debatter, anser Anna Remmets.

Vad är en kvinna? Språk, materialitet, situation
av Evelina Johansson Wilén och Johanna Sjöstedt (red.)
Daidalos

Vad man än i övrigt tycker om Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens (och det finns mycket att tycka) har hon åtminstone rätt i att det är begreppet kvinna, och inte man, som genom kulturhistorien varit öppet för diskussion, dissektion och omdefinition.

Att det varit så och fortsätter vara så beror givetvis på att det både har legat i den patriarkala maktens intresse att definiera den ”Andra” som just Annan och beskriva hennes tillkortakommanden, och senare i det feministiska motståndets intresse att dekonstruera denna bild och skapa ett politiskt subjekt.

Det är i dessa feministiska tänkares spår som texterna i den nya antologin Vad är en kvinna? vandrar. Bidragen, från bland andra Lena Gunnarsson, Maria Ramnehill, Sara Edenheim och Edda Manga, gör inga anspråk på entydiga svar på titelns fråga utan presenterar och resonerar kring olika modeller. Några feministiska tänkare som återkommer är Simone de Beauvoir (som känns rätt given i sammanhanget), Judith Butler och den något mindre kända landsmaninnan (för övrigt ett ord som ypperligt exemplifierar mannen som norm till och med i språket) till Beauvoir, Luce Irigaray. Ett extra välkommet inslag är Monique Wittig, ytterligare en fransk feminist, vars tankar presenteras av Edenheim i texten ”Kvinnor under uppbrott. Wittig, Butler och samtidens dialektik”.

Överlag är urvalet som synes alltså väldigt västerländskt och texterna pendlar mellan (vit) amerikansk queerfeminism representerad av Judith Butler och fransk feminism influerad av bland annat psykoanalys men också, som hos Wittig och Beauvoir, förankrad i situation och materiella villkor. När postkoloniala strömningar nämns så är det mest i förbifarten och ofta för att peka på någon otillräcklighet i de modellerna.

Men Vad är en kvinna? synliggör ett par viktiga konfliktlinjer: dels den mellan poststrukturalistiskt fokus på språket och en mer marxistisk förståelse av materiella villkor, och dels den mellan framhållande av individ och identitet å ena sidan och en mer relationell syn på individen å andra. Särskilt den sistnämnda diskussionen känns relevant att återaktualisera då det i det feministiska samtalet av idag, även det som förs långt till vänster, i det närmaste förutsätts en i grunden liberal förståelse av ”individ” och ”identitet” som autonoma storheter. Det till exempel Wittig, inte helt okontroversiellt, föreslår är att kategorin kvinna inte så mycket är en identitet som en relation i förhållande till kategorin man eftersom uppdelningen så som vi förstår den inte är något annat än organisering av underkastelse och överordning precis som den mellan arbetare och kapitalägare.

Där Ekman i sin bok använder liknande resonemang som språngbräda till en ganska vulgär och alarmistisk dystopi där våldtäktsmän får fritt tillträde till kvinnofängelser som ett resultat av den ”nya” synen på kön, drar författarna till Vad är en kvinna? knappast några slutsatser alls om vad de filosofiska inriktningar de diskuterar skulle kunna leda till för olika grupper om de omsattes i politik. Med visst fog skulle man kanske kunna hävda att det finns något nästan ohederligt i detta eftersom (vilket alla marginaliserade grupper vet) alltid finns en växelverkan mellan filosofiska tankar om kön och ”ras” och konkret politiskt våld. Men det är inte denna boks ärende, och mest är det befriande med en samling texter som tar sig tid att grotta ner sig i feministisk teori utan att känna behov av att sätta ner fötterna stadigt på ena eller andra sidan i dagsaktuella debatter.

The post Befriande texter om feministisk teori first appeared on Opulens.

URSPÅRAD. “Men när den ursprungliga feminismens krav blivit allmängods, en hygienfaktor för företag och samhälle, då måste feministerna söka nya slagfält och nya fronter”, skriver Pär Axelsson.

Amra Bajric krönika om feminism är intressant. För den visar att denna rörelse, tråkigt nog, delvis spårat ur. Låt oss titta på vad feminism är. Ett sammandrag av ordböckers definition är den som Wikipedia ger. Den låter så här:

“Feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män och där feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.”

Om vi analyserar den framgår att allt handlar om ett strikt genusperspektiv. Slagfältet för kampen är motsättningen mellan män och kvinnor. Inga av de traditionella politiska ideologierna kan klistras på denna definition. Inte heller några levnadsregler.

Men socialismen, den alternativa livsstilen och kostfanatikerna har kidnappat feminismen. Bajric nämner det ”vi har tillräckligt gemensamt för att arbeta tillsammans för ett större mål.” Och den har lagt sig på rygg och mer än gärna låtit sig kidnappas. Resultatet blir paradoxalt.

Ta den liberala riksdagskvinnan Barbro Westerholm. Hon var tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen. Få idag levande svenska kvinnor har nog gjort så mycket för jämställdhet som hon. Inte minst hennes arbete för de homosexuella är så banbrytande att det omöjligt kan överskattas.

Men enligt den definition av feminism som Bajric nämner, och som de flesta feminister nog ställer sig bakom, kan Westerholm omöjligt vara feminist. För hon är icke-socialist. Vad jag vet uppskattar hon också en blodig biff emellanåt. Då kan hon aldrig räknas som en riktig feminist.

Fast en 18-årig kvinna som i princip aldrig lämnat sitt flickrum, ogillar män i största allmänhet, röstar på Vänsterpartiet, lever på kikärtor och häller havredryck i sitt kaffe – där har feminismen en riktig förkämpe. Ett exempel som väl alla bör ta efter.

Problemet för dagens feminism är märkligt nog att den enligt den ursprungliga definitionen, till stor del vunnit. Givetvis till samhällets fromma. På 100 år har det västerländska samhället förändrats på ett sätt som 1920-talets feminister inte ens vågade drömma om. En del finns kvar att göra för fullständig jämställdhet, självklart är det så. Men i den nya genusvärlden finns även områden där mannen är förfördelad. Dessa orättvisor ägnas minimal uppmärksamhet i debatten. Skälet är att de inte passar in den gängse bild som feminismen har av världen och framgångsrikt planterat i den allmänna debatten. Den bilden innebär att kvinnor forfarande alltid är offer, eftersom de är kvinnor. Och män alltid är förövare, eftersom de är män.

Men när den ursprungliga feminismens krav blivit allmängods, en hygienfaktor för företag och samhälle, då måste feministerna söka nya slagfält och nya fronter. Därför har man villigt låtit sig kidnappas av rörelser med andra agendor. För genom att ansluta sig till dem kan det ursprungliga och livsviktiga offerperspektivet behållas. Därmed måste begreppet patriarkat göras större och vidare. Eftersom män alltid måste vara förövare. Där får feminismen ibland uppenbara problem med logiken i sitt resonemang.

Det är trist. Främst för den ursprungliga feminismen, som ju fortfarande har en del kvar att göra. Och samhället behöver den feminismen. Men i och med att den gett sig ut på djupa politiska vatten blir den väldigt lätt att avfärda. Något som också allt oftare sker.

The post Feminismen har låtit sig kidnappas first appeared on Opulens.

ÄLDRE KVINNOR. När filmvärldens äldre kvinnor möter yngre män slutar det, till skillnad från George Clooneys diverse kärleksmöten, oftast med olycka, skriver Karolina Bergström.

”De enda som vill ligga med mig är i min egen ålder – och jag vill ligga med någon yngre än mig själv”. Det krassa citatet kommer från Emma Thompsons nyblivna änka Nancy i den kommande sexkomedin Good luck to you, Leo Grande, där Nancy efter ett långt och ostimulerande äktenskap bestämmer sig för att söka upp en ung manlig sexterapeut. I podcasten Cultureblast pekar Thompson själv på det sällsynta i att se äldre kvinnor uttrycka sin sexualitet på film, särskilt i sällskap med yngre män, och på hur få reagerar på när någon som George Clooney hoppar i säng med en kvinna trettio år yngre än honom själv. ”Det är fullständigt obalanserat”, konstaterar Thompson frankt, och ringar därmed in en tydlig trend.

The post Obalanserat om åldersskillnader first appeared on Opulens.

FAKE NEWS. Iodine Jupiter presenterar en ny bok som ännu inte finns och kanske aldrig kommer att göra det.

The post Politiken i svenska sängkammare first appeared on Opulens.

GENUSGAPET. “Kvinnor har med all rätta tagit positioner i ett antal som deras systrar på 70-talet inte kunde drömma om. Men varför ändra på ett vinnande lag? Inget värmer så gott som en offerkofta”, skriver Lars Thulin.

Anders Björnssons debattinlägg i torsdags är mycket bra, välskrivet och framförallt sant. Kul att det får plats i Opulens. Större media tar aldrig in sådant. Eftersom inlägg vars innehåll avviker från gängse feministiska normer behandlas med delete-terapi. Orsaken är enkel – ingen redaktör vill förknippas med unkna manssamhället – ingen vill bli kvar i Jurassic Park.

Det fortfarande dominerande feministiska axiomet är ”män alltid förövare – kvinnor alltid offer”. Det var slagkraftigt, användbart och till stor del sant i början på 70-talet. Sedan dess har oerhört mycket hänt. Kvinnor har med all rätta tagit positioner i ett antal som deras systrar på 70-talet inte kunde drömma om. Men varför ändra på ett vinnande lag? Inget värmer så gott som en offerkofta. Därför finns denna bild kvar och den har också tagit över den offentliga debatten. Den som vågar kritisera axiomet blir inte en lösning på genusproblemet, utan en del av problemet. Därmed är platsen med dumstruten på huvudet i skamvrån given.

Effekten av detta blir att män tystnar. Att ta sig in i debatten bedöms som meningslöst. Feminismen tycker då att den vunnit. Sanningen är den motsatta. Om vi ska kunna lösa genusrelaterade orättvisor, som kan slå åt båda håll, måste vi göra det tillsammans. Att gräva ned sig i skyttegravar är kontraproduktivt. Många feminister gräver dock djupt och gärna.

Att kvinnor helt dominerar bland dem som tar akademiska examen är ett faktum. Idag är läget 70-30 i kvinnas favör. I grundskolan har flickor i decennier haft betydligt bättre betyg än pojkar, nu är skillnaden på nationell nivå drygt 10 procent. I vissa kommuner över 30! Det kallas betygsgapet.

Är det ett problem? Var inte män så överlägsna för 50 år sedan? Visst, men backspegeln är ofta ett lika farligt verktyg som spadarna för skyttegravar. Att lösa en orättvisa genom att bejaka en ny är en dålig metod. Fast i grunden handlar det om något viktigare än rättvisa, det handlar om resursslöseri. Om man utgår från att kvinnor och män är lika smarta och att de kan nå lika långt med lika förutsättningar – då innebär betygsgapet att samhället går miste om begåvningar som finns bland män. Precis som fallet förut var för kvinnor. Vi har inte råd att missa de smartaste hjärnorna. Det är vad folk har bakom pannbenet som ska avgöra jobb och positioner – inte vad de har mellan benen.

Främsta exemplet på den antikverade feminismen och offerkofte-teorin är statliga Jämställdhetsmyndigheten. Jag har haft lite kontakt med dem. Här något av det jag lärt mig.

Ledningsgruppen för myndigheten består av nio (9) kvinnor och en (1) man. Ja, det är sant! Dess taleskvinna förklarar detta med att det är svårt att hitta kvalificerade män. Hade de accepterat samma svar från en församling med mansöverskott? Att ledningen för Jämställdhetsmyndigheten är så ojämställd, det är som om ingen i Simfrämjandet skulle vara simkunnig. Eller att alla i Volvos styrelse saknade körkort.

En koll på deras sajt visar att alla aktuella ärenden bygger på ”män alltid förövare – kvinnor alltid offer.” En sökning på ”betygsgapet” på sajten ger noll (0) träffar. Generaldirektören medger att problemet finns. Och att myndigheten visst har behandlat det. En gång. I ett remissvar.

Sidan hänger ändå med. Där finns en genusanalys av pandemin. En rad problemområden listas. I nästan alla drabbas kvinnor oerhört mycket värre än män. Två fakta kan man inte klara sig ur – att fler män dör och att fler män förlorar jobbet. Men båda dessa genomgångar följs av avsnitt om att kvinnor ändå drabbas på något sätt. Motsvarande texter för mäns problem på områden där kvinnor antas drabbas värst, saknas lika mycket som gäster på en bar klockan 20.30 i Coronatider.

Slutsats – myndigheten som för 70 miljoner kronor om året ska fixa jämställdhet är dess dödgrävare.

The post Jämställdhetsmyndigheten är jämställdhetens dödgrävare first appeared on Opulens.

FEMINISM. “De har inte valt sin lott i livet mer än ni har, och att deras existens provocerar er känns, ärligt talat, lite som något ni borde fundera över.” Myra Åhbeck Öhrman är kritisk till transexkluderande feminister och deras tal om “biologisk verklighet”.

Om jag behöver läsa en enda text till från en namnkunnig svensk feminist som, i likhet med J K Rowling och åtskilliga mer eller mindre medvetet ignoranta personer, nämner hur ”man måste få prata om biologiskt kön”, kommer jag att skrika.

The post Ingen ifrågasätter biologiskt kön first appeared on Opulens.

KÖN. Genom att en man spelar en kvinna skapas en distans och ett nytt lager läggs på rollen, det blir två perspektiv i samma gestaltning, både en manlig och kvinnlig blick. Samma sak händer naturligtvis när en kvinna spelar rollen som en man, skriver Mathias Jansson.

Elektra, Antigone, Medea, Ifigenia, Fedra, ja, det antika dramat har många komplexa och spännande kvinnoroller, men nej, ingen roll spelades under antiken av en enda kvinna utan det var män som klädde ut sig och spelade rollerna. Under större delen av teaterns historia har kvinnor varit uteslutna från scenen.

-Men Kate, du vet mycket väl att det är olagligt för flickor att göra någonting intressant.

Repliken yttras av självaste Shakespeare, spelad av David Mitchell i den brittiska komediserien Upstart Crow. Vad är det då hyresvärdens dotter Kate vill göra som är så olagligt? Jo, hon vill bli skådespelare och stå på scenen, men som sagt, i större delen av Europa var det under Shakespeares tid förbjudet för kvinnor att uppträda på scenen. Utan det var istället pojkar och män som fick ta på sig klänning och kjol och därav namnet kjolroller. I Shakespeares fall blir det ännu mer förvirrat då Shakespeares i sina pjäser återkommande låter de kvinnliga rollerna klä ut sig till män, eller som i det extrema fallet i pjäsen As You Like It där den manliga skådespelaren som spelar den kvinnliga rollen Rosalind under historiens gång klär ut sig till en man som klär ut sig till en kvinna.  Hängde du med i alla könsbyten?

När kvinnorna så småningom släpptes in på scenen fortsatte dock män att klä ut sig till kvinnor främst inom det komiska fältet. I komedin I hetaste laget (1959) får Marilyn Monroe sällskap av Tony Curtis och Jack Lemmon som klätt ut sig till kvinnor. Curtis och Lemmon spelar två jazzmusiker som blir vittne till ett gangstermord och tvingas fly för sina liv. De klär ut sig till kvinnor och följer med ett kvinnligt band som reser med tåget till Miami. Två män utklädda till kvinnor i tågets kvinnliga sovkupéer skapar naturligtvis en hel del komiska förvecklingar och tillfällen då de två männen får ta del av det andra könets hemliga samtal och privata sfär. Sedan måste man bara nämna att Stig Järrel redan 1945 gjorde en roll i filmen Fram för lilla Märta där han klädde ut sig till kvinna för att få jobb som cellist i en trio med kvinnliga musiker.

Stig Järrel hade på 30-talet spelat kvinna i farsen Charleys Tant (uruppförd 1892) av Brandon Thomas, vilket filmen om Märta bygger på. Charleys Tant är förmodligen den mest kända pjäsen med en man som klär ut sig till en kvinna. Det finns många anledningar till att män klär ut sig till kvinnor. För att gömma sig och komma undan farliga förföljare till att få ett jobb som Stig Järrel, eller för att ta ett mer aktuellt exempel i filmen Mrs. Doubtfire (1993) där Robin Williams utklädd till en gammal dam lyckas bli anställd som hushållerska hos sin före detta fru, för att kunna umgås med sina tre barn som han förlorat vårdnaden om.

I Charleys Tant är det däremot, som i många av Shakespeares dramer, kärleken som gör att karaktären klär ut sig till det andra könet. De två studenterna Charley och Jack har förälskat sig i Mr Spettigues båda kvinnliga myndlingar. För att kunna umgås med flickorna övertalar de Lord Babberly att klä ut sig till Charleys tant från Brasilien. Tanten ska fungera som förkläde och hålla Mr Spettigues lugnad, men naturligtvis uppstår komplikationer genom att Mr. Spettigue blir förälskad i den falska tanten och den riktiga tanten dyker upp.

Att den man som klär ut sig till kvinna blir föremål för männens blickar och åtrå är ett återkommande förväxlingstema i komedierna. Vi som publik vet ju hur det ligger till men den okunniga friaren fortsätter enträget sina försök att vinna ”kvinnans” hjärta vilket kan leda till många pinsamma och dråpliga situationer.

I studentspexen på universiteten har historiskt de manliga kvinnorollerna frodats. Medlemmarna i den brittiska humorsgänget Monty Python som hade sin bakgrund i studentspexen skapade genom åren en hel del minnesvärda kvinnoroller i serien Monty Pythons flygande cirkus. Från diverse grova och vulgära hemmafruar, till ”Batley Townswomen’s Guild” som återskapar slaget om Pearl Harbour till ”Hell’s Grannies” ett gäng av gamla kvinnor som attackerar oskyldiga människor.

När Johan Rheborg klär ut sig till den mycket speciella kedjerökande kvinnan Morran i TV-serien Morran och Tobias fortsätter han att utveckla traditionen med den vulgära hemmafrun som återfinns i Monty Pythons flygande cirkus. Morran är nu en mycket mer komplex och tragiskkomisk karaktär än någon som Monty Python-gänget lyckades skapa. Morran spelar på våra fördomar och stereotyper om en kvinna som inte kan sköta sitt hushåll eller laga mat, som bara drömmer sig bort och vill bli älskad för den hon är. Hon är fast i en norénsk dysfunktionell familjesituation med sin son Tobias (Robert Gustafsson) som är fixerad av vapen och teknik. Det skulle vara svårt att se att det skulle ha fungerat lika bra i serien om det var en kvinna som spelade ”Morran”. Genom att en man spelar en kvinna skapas en distans och ett nytt lager läggs på rollen, det blir två perspektiv i samma gestaltning, både en manlig och kvinnlig blick. Samma sak händer naturligtvis när en kvinna spelar rollen som en man.

The post Kjolroller – från Shakespeare till Morran first appeared on Opulens.