SOVJETMÄNNISKAN. “Den fråga Aleksijevitj ihärdigt och lyhört har ställt i sitt författarskap är vad sovjetsamhället, formulerat i drömmar om rättvisa men realiserat som förtryck, gjorde med den vanliga människans drömmar och vardag”, skriver Anna Remmets. 

Film: Lyubov – kärlek på ryska
Staffan Julén och Svetlana Aleksijevitj
(TriArt film)

Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj (född 1948) som belönades med Nobelpriset i litteratur 2015 för sina unika reportageböcker, har med alla sina texter, i stort sett, försökt belysa den så kallade ”Sovjetmänniskan” ur olika vinklar. Den fråga hon ihärdigt och lyhört har ställt i sitt författarskap är vad sovjetsamhället, formulerat i drömmar om rättvisa men realiserat som förtryck, gjorde med den vanliga människans drömmar och vardag (en vardag som ofta blev allt annat än vardaglig, kantad som den var av krig och andra katastrofer).

Detta har Aleksijevitj undersökt i böcker som Kriget har inget kvinnligt ansikte, om de kvinnor som stred i den sovjetiska armén för att sedan förpassas åter till hemmet där de fick hantera sina minnen bäst de kunde, och Bön för Tjernobyl som skildrar olika människors öde under och efter Tjernobylkatastrofen på 80-talet. Hennes reportagestil, med nära intervjuer återgivna på ett sätt som ligger nära det skönlitterära, har med rätta kallats unik.

I Lyubov-kärlek på ryska, som är ett samarbete mellan författaren och regissören Staffan Julén, filmas delar av de intervjuer som utgör Aleksijevitjs kommande bok och förses med en visuell inramning bestående av bilder från de olika postsovjetiska miljöer, både urbana och lantliga, som skildras. Här accentueras intervjuernas intimitet och karaktär av samtal ytterligare.

Intervjuobjekten, varav flera verkar vara bekanta med Aleksijevitj, riktar ofta sina svar direkt till henne genom att använda vad som verkar vara familjära förkortningar av hennes förnamn. Parallellt får vi se Aleksijevitj själv reflektera över och brottas med ämnet för den kommande boken: kärlek. Närmare bestämt handlar det om hur intima relationer påverkades och fortfarande påverkas av Sovjetsamhällets ordning och människosyn.

Själv säger hon att det är ett av de svåraste ämnen hon tacklat. Trots detta, eller kanske just på grund av att ”kärlek” är en så abstrakt term, har resultatet blivit en vemodig men ibland nästan småputtrig serie intervjuer som trots fläckar av svärta för det mesta håller sig inom det humoristiska och anekdotiska. Ibland går faktiskt tankarna till scenerna i den amerikanska kärlekskomedin När Harry mötte Sally där olika gamla par berättar hur de träffades.

Men Aleksijevitjs skicklighet när det gäller både att hitta personer att intervjua och att lyssna sig fram till deras egna röster, går inte att förneka. Här finns tragikomiska berättelser om att leva med paranoida KGB-män och med konstnärer som kapar flygplan under skov av svår psykisk ohälsa. De flesta som berättar är kvinnor och intrycket är att samtliga, oavsett om de är hårfrisörskor eller akademiker är hårt prövade, men krassa, humoristiska och slagfärdiga. En av de mest drabbande berättelserna är dock den om en pappas kamp för sin funktionsvarierade dotter, som föddes in i ett samhälle där det brukliga ännu var att placera sådana som hon på institution.

Annars är kärleksbegreppet i Lyubov ganska snävt. De berättelser som återges kretsar i huvudsak kring heterosexuell tvåsamhet, om än minst sagt sårig och snårig sådan. I ett samtal anar en att det kanske handlar om kärlek utanför heteronormen, men ingenting sägs rakt ut. Och som redan nämnts blir samtalen alltså lite väl trivsamma ibland. Trots den ofta krassa tonen finns det inslag av romantiserande, som när ett ungt par med ett litet barn berättar om sin kärlek och när en gammal gumma tänker tillbaka på sitt sista äktenskap, som i det närmaste tycks ha varit idylliskt. Kanske ville Aleksijevitj ha med dessa berättelser för att uppväga de mörkare, men en kollektiv berättelse behöver inte alltid ha harmonisk balans för att vara bra.

Det finns även vissa problem med filmens visuella inramning. Kameran, vilken tycks ha försetts med en grynig lins som för tankarna till dogmafilmer, fullständigt frossar i typiskt sovjetiska betongbyggnader på ett sätt som ger ett exotifierande intryck. Kanske är detta en problematik som finns implicit i försöket att skildra ”Sovjetmänniskan”: det förutsätter en viss generalisering. Men i sina tidigare böcker är Svetlana Aleksijevitj så skicklig på just det som kamerans svepande blick i det här fallet delvis misslyckas med, att lyfta (och lyssna!) fram en mångfald av röster som tillsammans bildar en nyansrik kör.

Det ska bli roligt att läsa den nya boken och se vad den tillför det som berättas i filmen, men också vad som faller bort när det omedelbara i den filmade intervjusituationen bearbetas och sätts på pränt.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Drömmar om rättvisa men realiserat som förtryck first appeared on Opulens.

NORRLAND. “Det är om sommaren som inlandet gör ont. Ljuset, detta ljus, som sipprar in, spiller över och ut över allt. Över blommande dikesrenar och välmående villagator likväl som över kalhyggen, ödehus och knäfallna lador”, skriver Annelie Bränström-Öhman. 

Det är så här års inlandet gör som mest ont i mig. I semesterslut, annalkande vardagsblues. Det är likadant varje sommar. Efter dagar av strövtåg längs med barndomens stigar och järnvägsräls i min barndomsby växer landskapet in i mig på nytt. Det ringlar in i drömmar som mot morgonsidan slår över i en diffus oro som tvingar mig att kliva upp alldeles för tidigt också sen jag kommit tillbaka hem till Umeå. Fastän jag fortfarande har semester. Fastän Umeå är något annat. Norrland, men inte inlandet. Det är mitt inre inland som spökar runt och stör. Jag kommer inte undan.

Besökare och tillfälliga turister, liksom politiker och merparten av den icke Norrlandsbaserade journalistkåren, tar ofta miste. De ser Norrland som sammanhängande helt: som likhet istället för skillnad. De står snöblinda inför den djupgående och historiskt, kulturellt och nationalekonomiskt avgörande rågången mellan kustland och inland – liksom inför de vägande men oändligt komplext inflätade relationerna, i avstånd och närhet, mellan den samiska befolkningen och de så kallade nybyggarna.

Jag kan inte längre räkna alla de gånger som kolleger och vänner från andra delar av landet har kommit till Umeå och likt forna tiders upptäcktsresande deklarerat, med ett tonfall som förväntar sig renar till frukost och norrsken till läggdags: ”Det är första gången jag är i Norrland!”.

En särskild art av detta nutida enfaldiggörande och exotiserande av Norrland – och i synnerhet inlandet – har de senaste åren slagit rot och fått smått invasiv spridning i deckargenren. Och då tänker jag förstås inte på infödda författare som Åsa Larsson och hennes briljanta Kiruna-romaner. Hon inte bara ser den norrländska skillnaden utan gör den till dramaturgisk motor i sina berättelser. Hon skriver inlandet så att hjortronsaknaden och snöröken känns i näsborrarna.

Nej, jag tänker på tv-serier som Midnattssol, där det obebyggda landskapets väldiga vidder blir en projektionsyta för en slumrande våldsamhet, som slagit rot hos människorna i omkringliggande byar och enstaka stugor – och som därför skyndsamt måste stävjas och kontrolleras av poliser och andra myndighetspersoner. En kolonial klassiker, med andra ord.

En något mer subtil variant på samma tematik finns i Arne Dahls senaste kriminalroman, som därtill bär den talande titeln Inland. Här blir hela det snöklädda norrländska inlandet en psykoanalytiskt anstruken metafor för själens natt: ”Allt var vitt. Fullkomligt vitt. Också hans egen hjärna. Hans eget inland.”

Jag läser boken under den sista semesterveckan, oklart om av nostalgi eller nyfikenhet. Dahl är en driven stilist i genren, berättelsen griper tag – även om han låter sina huvudpersoner färdas genom ett inland i huvudsak befolkat av lik och psykopater. Och jag tänker att han kommer onödigt billigt undan genom att låta det vara vinter.

För om sommaren kommer man inte undan. Om vintern väger kölden och mörkret jämnt med det övervackra snöglittret. Jag lovar: man kan hålla sig för skratt med trettioåtta minusgrader i Lycksele.

Det är om sommaren som inlandet gör ont. Ljuset, detta ljus, som sipprar in, spiller över och ut över allt. Över blommande dikesrenar och välmående villagator likväl som över kalhyggen, ödehus och knäfallna lador. Skönheten i det. Glesheten och övergivenheten i det.

Det gör ont. Ett dovt ilande, som av en sårglipa som aldrig vill bilda ärr. En fantomsmärta av förlorade illusioner. Om att Hela Sverige Ska Leva. Tack och lov för myggjävlarna så att man åtminstone orkar bli förbannad.

The post Det är så här års inlandet gör som mest ont i mig first appeared on Opulens.