FRIHET. Emil Siekkinen har läst en återutgiven essä, ”Skogen och friheten”, av Elisabeth Rynell och finner att det är en betydelsefull skrift som stärker det offentliga samtalet om frihetsbegreppet. Ytterst handlar det om vår krympta frihet och individens rätt att försvara naturen.

Skogen och friheten av Elisabeth Rynell
Förord: Håkan Sandell
Fri Press, 2025 (publicerad första gången 1987 i tidskriften I minne under titeln Det paketerade paradiset)

Vem erfar frihet?

Det torde bero på vad som avses med frihet.

I allt högre utsträckning uppfattas frihet som rätten att slippa begränsningar. Ursprungligen sågs dock frihet som något annat, och i den samtida vokabulären finns ord som antyder vad det rör sig om. Frände delar rot med fri, och fornnordiskan frjals har rötter i urgermanskans frijaz, som betyder älskad. Och de älskade utgjordes av den grupp som stod en nära – de man delade hus eller by med – och som var värdiga beskydd och rättigheter.

En gång i tiden hade det hela alltså inte att göra med självbestämmande i filosofisk eller politisk mening, utan det handlade om gemenskap.

Senare i historien skedde betydelseförskjutningar, och germanska variationer på ordet gick från att betyda älskad till att beteckna den som inte var träl – den som var ofjättrad och vars hals var fri (frijaz + halsaz).

Frihet som laglig rättighet

På 1600-talet började frihet att etableras som en laglig rättighet. När nederländaren Hugo Grotius försökte utforma krigslagar, utgick han från tanken att inte ens en besegrad fiende kunde behandlas hur illa som helst. Och om soldater hade rättigheter i krig, måste civila rimligtvis ha rättigheter i fredstid.

Grotius kom fram till att människor har naturliga rättigheter – rätt till liv, egendom, och personlig frihet – och att de styrande måste respektera dessa rättigheter. Individuell frihet var en väsentlig och naturlig rättighet – inte något som endast kung och kyrka kunde dela ut till några få utvalda.

Monarkins makt började strax att ifrågasättas, liksom de sätt på vilka monarkin begränsade medborgares friheter.

Grotius uppslag kom att inspirera såväl amerikanska som franska revolutionen samt modern politisk filosofi i Västlandet.

Friheten i Västvärlden

I den så kallade Västvärlden har frihet – i hyperindividualismens namn – i allt högre utsträckning kommit att innebära rätten att slippa all yttre inblandning. Vilket förstås är en omöjlighet. Nästan ingen är självförsörjande vad gäller mat, kläder, och husrum, och mycket av det människan behöver för sin överlevnad görs tillgängligt via kollektiva insatser.

Alla är beroende av leverantörskedjor vilka kräver statlig översikt, och i stora delar av världen betalas 30-40 procent av inkomsten i skatt i utbyte mot tillgång till detta samhälle.

Det kan dock vara svårt att känna lojalitet med ett samhälle som är så stort att det knappt ser individen, men som ändå försäkrar sig om att hon är närmast helt beroende av det.

Inte heller stora rikedomar skänker individen frihet. Fattigdom är ett fängelse, och den som äger mycket kan fråga sig om hon äger sina ägodelar, eller om de äger henne.

Elisabeth Rynells essä “Skogen och friheten”

I ett sådant samhälle kan en känsla av fångenskap uppstå. Men vårt samhälle, skriver poeten och författaren Elisabeth Rynell i essän Skogen och friheten, är ”bekvämt och behagligt att vistas i.” Ändå, menar Rynell, mår människan inte bra, och känslan av att vara ofri hör till det som skapar känslan av att må dåligt.

I essän berättar Rynell om hur huvuddelen av de i landet boende, innan Gustav Vasas tid, ”en gång haft mer rätt och att centralmaktens framväxt enbart inneburit rättsliga och politiska förluster för den enskilde.”

Förr om åren kunde den individ som i samhället inte ”fann tillräckligt skydd för sin rätt” gå till skogs.

Rättigheter, förklarar essäisten, ramar in friheten. ”Det är en följd av makten, medan makten är frihetens motsats.”

Detta är inte längre möjligt, menar Rynell, eftersom samhällssystemet ”genom sin ekonomiska och sociala struktur,” och sitt heltäckande väsen, hotar friheten.

Vad menar då författaren med frihet? Den inre upplevelsen ”av vad frihet är, är ofta klar och distinkt,” säger hon. Annat än i konst och diktning är det dock svårt att formulera vad det är. Rynell går med på att frihet kan följa vissa rättigheter, ”men det är inte givet.” Rättigheter, förklarar essäisten, ramar in friheten. ”Det är en följd av makten, medan makten är frihetens motsats.”

”Den största ofriheten,” är enligt författaren ”att inte kunna tänka sig ett annat.”

En jämförelse med “The Matrix”

Rynell beskriver alltså ett samhälle som påminner om det som skildras i filmen The Matrix (1999), där de förslavade inte inser att de är födda i träldom.

I denna berättelse återfinns frihetshjälten Morpheus, vars mål inte att nå individuell frihet eller lycka. Nej, hans mål är att omfamna sitt öde vilket utmärks av den roll han spelar i mänsklighetens frigörande. Det kan tyckas som om Morpheus ödestro berövar hans liv fri vilja och därmed (enligt vissa) mening, men det stämmer knappast. Morpheus vet att hans öde och framtid är bestämda, men de bestäms av Morpheus fria och därmed meningsfulla val.

I The Matrix och det samhälle Rynell beskriver har majoriteten berövats möjligheten att göra fria och meningsfulla val, och de flesta ser inget alternativ till den rådande ordningen. Men medan Morpheus är övertygad om att mänskligheten kommer att vakna, och att den mänskliga gemenskapen ska återuppstå, vittnar Rynell inte om någon sådan övertygelse i sin essä från 1987. Nu när den flera årtionden senare publiceras på nytt finns det ingen anledning att omvärdera inställningen.

Rynell ser alternativ för att stärka friheten

Hon påpekar dock att det ”finns en annan demokratisk tradition och en annan syn på den enskilde i vårt förflutna som är värda att utforska och diskuteras. Vi kan lockas av tanken på ett samhälle som hade något med gemenskap att göra, en gemenskap utan tvångsanslutning.”

Rynell säger alltså att det finns alternativ. Det finns alternativ vilka skulle kunna stärka befolkningens frihet och möjligheter att säga nej då stat och företag skövlar skog, driver på klimatförändringen, och förgiftar himmel, jord, och hav.

Parlamentet ser författaren som ett svagt substitut för ett äldre, bättre fungerande, och decentraliserat folkstyre, och de tillåtna sätten att protestera betraktar hon som otillräckliga. Samtidigt kan den som rör sig utanför lagen i sina protester räkna med stränga straff och terroriststämpel.

Staten är förstås väl medveten om att våldsamma protester är mer effektiva än fredliga protester. Kanske kan de rådande också veta med sig att de i dag terroriststämplade kan komma att bli de som styr i morgon.

Stärker det offentliga samtalet

Att Rynells röst nu åter hörs är tack vare poeten Håkan Sandell, som nämnde essän för sin bekant, bokförläggaren Bo Ranman (Fri Press). Ranmans intresse väcktes, och essän gavs ut på nytt – nu med förord av Håkan Sandell.

I sin inledande text säger Sandell att det Rynell sökt ringa in är ”individens frihet, frihetens gränser, avsaknad av dialog, vårt krympande rum som fria människor.” Och han fortsätter: ”Det känns som hög tid att låta hennes essä få återgå ut i cirkulering, gärna bland unga läsare.”

Trojkan Rynell, Sandell, och Ranman har i och med detta stärkt det offentliga samtalet i Sverige.

Hur många fler är redo att stärka individens naturliga rättigheter, individens frihet, med tankar, ord, handlingar?

The post En viktig skrift om vår kringskurna frihet first appeared on Opulens.

MUSIK. Gussy Löwenhielm möter våren med musik, men det uppskattas inte av alla där han bor. Här berättar Gussy om ”Miss Antropen” men också om musikens betydelse för livskvaliteten.

Våren lyser med sin närvaro och vi svenskar kryper ut ur våra iden, morsar på våra grannar och konstaterar att deras barn har hunnit växa till sig under vintertiden. Knopparna i trädgården skvallrar om att en härlig, kravlös tid är i annalkande och att vi svenskar äntligen kan ställa vår inflexibilitet bredvid vinterdäcken och ta fram utemöblerna och inse att lagom är bäst. Men i måttliga doser. För här ska grillas, anordnas lådvinsrally och läggas till ännu en Bluetoothhögtalare i telefonen. Nu börjar den bekymmerslösa fasen. Eller?

På nationaldagen 2023 anordnades det ett firande på vår lummiga gård i Bagarmossen. Det dukades upp med långbord, blå duk och små flaggstänger. Det samtalades, skrattades och det dracks rosévin. Det rådde precis en sån där uppslupen stämning som vi svenskar drömmer om när vi hänger in vinterjackan i garderoben i vindsförrådet. Men det skvallrar också om den solidaritet och härliga grannsämjan vi har i bostadsrättsföreningen Friheten i Bagarmossen. För det har vi. För det mesta. Sånär som på en person.

Hon mår inte bra. Så varför ska vi få göra det?

För mitt under lunchen. När det är som allra trevligast. Ja, då kommer hon. Riddaren av den sorgliga skepnaden. Mörkerbäraren. Hon kryper ut ur den mörka missunnsamhetens högborg och blir direkt bländad av glädje och sol som inte har någon som helst effekt på hennes permanent rynkade panna. Hon går in igen. Och hämtar dammsugaren. Metodiskt och frenetiskt dammsuger hon plåten som omger balkongen och låter det brötiga lätet förstöra det gemytliga nationaldagsfirandet. Därefter går hon in igen. Och lämnar dammsugaren kvar på balkongen. Påslagen. Hon mår inte bra. Så varför ska vi få göra det?

Bagarmossen är en förort till Stockholm som har fått ganska negativ publicitet i media på sistone. Mycket på grund av den härjande gängkriminaliteten där oskyldiga människor har satt sina liv till och portar har sprängts. Men Bagarmossen är så mycket mer än så.

Under de senaste tio åren har förorten genomgått en gentrifiering vilken har gjort den till en kreativ liten oas där Nackareservaten bjuder in till både bad, lek, grill, golf och blandade känslor kring skogsrejv. Men för det mesta råder en omtänksamhet där musik, konst och poesi sprids tillsammans med en önskan om att värna om miljön och mänskligheten. Det är fint. Vi säger så i Bagarmossen. Att det är fint. I stället för bra. Och det är fint. Så länge vi slipper höra polishelikoptern eller missunnsamma personer som agerar glädjehämmare.

Att hitta hem

Jag flyttade till Bagarmossen i februari 2017. Redan första morgonen kom jag i kontakt med förortens potential och magi. Min dåvarande granne, cellist i Kungliga Hovkapellet, satte guldkant på tillvaron med en Sarabande av Bach. Därefter gick jag mot tunnelbanan och hörde en pianist öva med fönstret öppet. Paul Desmonds klassiska ”Take Five” gav ackompanjemang till fågelkvittret. Efter bara trettio meter hördes en tenorsaxofonist göra sina skalövningar för att hålla ambisen i trim.

Jag fick direkt en känsla av att jag hade kommit hem. Ett hem där solidaritet råder och utanförskapet lämnas ute. Ett hem där min kreativitet skulle få slå rot och växa sig till en blandskog av uttryck. Ett hem där jag kunde spela gitarr på balkongen och bli uppmuntrad av mina grannar och där jag kunde kräma Beethoven på hög volym och få en reaktion från grannarna i form av ett sms med frågan ”E-dur?”

Trots att jag var nyseparerad njöt jag av en tid som kändes som en ständigt pågående smekmånad. Den varade i tre år. Sen var det dags för skilsmässa.

Under pandemin blev familjens kvadratmetrar prövade genom hemmaundervisning och karantän i så pass hög grad att vi tvingades flytta. Men vi blev kvar i samma förening. Friheten ger sannerligen skäl för sitt namn och det blev en kort flytt. Bara typ 70 meter. Nu stundade nya utmaningar. Med start redan på midsommardagen.

Hon som numera går under namnet Miss Antropen

Jag skulle bli överraskad av bandmedlemmarna och bästisarna i vår rocktrio Clark Nova som bjöd in till inflyttningsfest. Hos mig. På kvällsordningen stod mat, musik, samkväm, dryck och en lång lista av hjälpmedel för att stimulera och inspirera vår framtida utgivning. Dessa kvällar brukar vara gränslöst gemytliga. Och det var middagen. När det sedan skulle förkovras i de inspirerande inslagen så avbröts musiken av en något dissonant ton. När klockan endast var 21:45. Det var dörrklockan. Och där stod hon. Hon som numera går under namnet Miss Antropen eftersom hon fem år i rad har visat sig vara den mest människofientliga person jag någonsin har stött på.

Då. När ljuset var som mest påtagligt kom mörkret med rynkad panna och la sig som en blöt filt över oss. Som den ganska brötiga rocktrio vi är kändes vi harmoniska i förhållande till min grannes triangle of sadness (den rynkade pannan som Ruben Östlundh talar om i filmen med samma namn). Hon förmedlade sitt klara, tydliga och glädjedödande budskap om att vissa faktiskt jobbar på helger och att det således ska vara tyst kl 22. Inga undantag. Och det blev slutet på årets näst ljusaste dag. Sakta styrde vi kosan mot betydligt mörkare tider.

Musiken bygger broar

Jag säger inte att musik, som Lill Lindfors uttrycker det, ska byggas utav glädje. Denna slarviga tes kan enkelt motbevisas med en serie norska black metal-band, livsfrånvända gothrockare eller några nihilistiska avantgardesaxofonister. Eller varför inte några hårt hållna klassiska musiker som i stället för att träffa vänner blivit tvungna att sätta händerna i Prokofievs andra pianokonsert. Det är inte alltid glädje som är grunden till dessa musikaliska uttryck. Men. De skapar en gemenskap där folk som lever i utanförskap plötsligt får ett sammanhang. Ett sammanhang att förkovra sig i och möta likasinnade. Musiken bygger broar och skapar en förutsättning för umgänge på ett gemensamt plan bara ett stenkast från ett brinnande helvete. Miss Antropen bränner ner dessa broar. Och ser sedan till att njuta av det.

Den svenska våren är fantastisk. Efter att ha vridit tillbaka klockan, krupit in i våra gryt, bälgat i oss russin, mandlar och glögg och sedermera ätit den sista semlan kommer våffeldagen och ljuset återvänder.

När solljuset har slutat sticka oss i ögonen och ställa krav på oss för att vi ska beställa blanketter från Skatteverket med en bokstav och en siffra kan vi äntligen krypa ur våra puppor och bli den där spontana och härliga svensken.

Balkongkonsert

Då kan jag rycka tag i min gitarr, sätta mig på min balkong och genom ett ragainfluerat stycke vagga in mig själv (och även folk i min närhet) i ett meditativt tillstånd i ungefär en timme. Det tar inte mycket plats i atmosfären och brukar glatt ackompanjeras av lekande barn på gården bredvid. Det brukar uppskattas. Av alla utom en person.

Och jag tror ni vet vem. Nej, inte Ferdinand. Miss Antropen. Hon går förbi med rynkad panna. Eller så drar hon fram dammsugaren och överröstar mig. Eller så filmar hon mig.

Hon har gett ett ansikte till den nyss påhittade termen ”vårdagjämring” och lägger sordin på den bästa delen av våren. Och frågan är om hon inte är att betraktas som någon som lever i samma utanförskap som en gängkriminell med tanke på alla gånger hon har sprängt upp min port med sin negativa energi för att besudla allt som hör glädje till. Hon saknar bara ett gäng. Och ett sammanhang. Och frågan om hon inte egentligen hör hemma i en ”no go”-zon.

Missunnsamhet är ett gift. I en tid där vi dagligen matas med den ena utmaningen efter den andra där strafftullar, oprovocerade skjutningar, krig, inflation, arbetslöshet, kulturskymning och sadistiska sekter styr vår vardag måste vi hålla hårt i livets små glädjeämnen. Musik är ett sådant. Ett annat är solidaritet.

Vi kan unna varandra lite glädje och livskvalitet.

Trots att våren har bjudit på ovanligt höga temperaturer känns det som att Sverige har blivit kallare. Trots att vi miljömedvetna Bagisbor är oroar oss för klimatkrisen och ställer oss kritiska till koldioxidutsläpp sjunker den själsliga temperaturen dagligen. Vi måste sluta pinka in våra revir, göda våra egon och visa att vi är människor och inte varumärken med en allt för tydlig agenda. Låt musiken eka i Nackareservaten och köp nya öronproppar. Att klaga på allemansrätten ligger inte i vår natur. Den hör den svenska avundsjukan till. Och den har inget här att göra.

Låt vintern rasa ut. Och sluta göra varandra rasande. Vi är bättre än så. Vi kan unna varandra lite glädje och livskvalitet. Friheten är inte bara en bostadsrättsförening –den är ett motto. Som vi alla bör leva efter.

The post Gussy: ”Miss Antropen” first appeared on Opulens.

MÖTE. Mats Barrdunge berättar om ett möte mellan en rumän, en mexikan och en svensk. Mötet utmynnar i vänskap,  en slutsats och handlingskraft.

En rumän, en mexikan och en svensk möttes en kall decembernatt i hörnet vid Döbelnsgatan/Rådmansgatan i Stockholm. Rumänen, som var 39 år, kom från en stad i östra Rumänien och hade arbetat i en textilfabrik men fått ryggproblem. Han reste till Sverige och Göteborg där han arbetade på ett företag som senare gick i konkurs. Han flyttade då till Stockholm och blev hemlös, sov på centralstationen och samlade pantflaskor på nätterna.

Mexikanen som var i 60-års åldern började sin emigrationsresa först i USA där han studerade på ett universitet och flyttade senare till Sverige där han tillsammans med en landsman öppnade Sveriges första tacorestaurang på Birger Jarlsgatan. Den gick omkull efter några år och därefter arbetade han som tidningsbud och avancerade till filialföreståndare tills han fick problem med sina knän, som senare fick opereras.

Svensken var högt studerad men föga framgångsrik och skröt om att han var en av Sveriges första rappare. Han hade som agiterande filosof i bandet Ras 1 medverkat i Sveriges Television ett flertal gånger på 1980-talet. Sitt första tv-framträdande i ett direktsänt program 1985 inledde han med raderna ”Jag vill ha makt, men bara över mitt eget liv”.

Hans anarkistiska texter, rebelliska approach och en extrem frisyr ledde däremot inte till någon andlig revolution.

Det sällsamma med detta oväntade möte mellan tre så vitt skilda personer var inte att de alla delade varsin beskärda del av livets motgångar utan att alla tre utstrålade varsitt slag av positiv energi. Det gemensamma glada humöret gav också var och en del av dess förstärkande effekt.

Men allt var inte längre som vanligt i Sverige. Lågavlönade och framförallt invandrande arbetare kämpade mot både snabba prisökningar och svåra arbetsvillkor. Svensken och mexikanen bestämde sig därför att starta projektet: Rör inte min arbetskompis!

The post Tre vänner i en svår tid first appeared on Opulens.

HIPHOPKULTUR. Hiphoplegenden Paradise Gray har tillsammans med Martha Diaz kommit till Malmö Dance Week med sin utställning om hiphopens historia. Utställningen är en del av arbetet med hiphopmuseet som håller på att byggas i New York och visas för första gången utanför USA. 

Malmö Dance week, som just nu pågår i Malmö, har i år fått långväga besök av hiphoplegenden Paradise Gray och Martha Diaz från hiphopmuseet UHHM (Universal Hip Hop Museum) som håller på att byggas i New York. Tillsammans med Malmö Stad är festivalen den första att presentera delar av deras utställning om hiphopens historia, som Gray och Diaz själva berättar om under en guidad visning på Gustav Adolfs torg varje dag under veckan.

– Den här utställningen är väldigt speciell för oss, vi har gjort research och studerat hiphopens historia i Sverige och vill skapa broar och kontakt till hiphopen här för att människor ska veta att det inte finns någon skillnad mellan våra kulturer eller vårt folk, säger Paradise Gray, hiphoplegend och tidigare bokningsansvarig på den kända klubben The Latin Quarters i New York.

Han och Martha Diaz håller just nu på att samla ihop material till hiphopmuseet i stadsdelen Bronx som förväntas bli klart om två år. De största stjärnorna från musiken och dansen har varit med och skänkt både fysiska saker och delat med sig av viktiga historier, kunskap och fakta om hiphopens historia, berättar Martin Rosén, projektledare för Malmö Dance Week.

– Vi vill samla in hiphop-berättelser från hela världen och att vi kommer till Malmö ger oss möjlighet att lära oss mer och koppla samman artefakterna och samlingarna som finns här med vårt museum i Bronx , säger Martha.

Utställningen är skräddarsydd just för Malmö och festivalen och presenterar hiphophistoria genom 40 tryckta ark med foton och berättelser. Med utställningen vill de visa unga människor i Sverige att de förstår vad de går igenom, att de står inför liknande svårigheter som dem som ungdomarna i USA stöter på.

– Vi är här för att lära folk om hiphopens historia och hur den har använts i Bronx för att få folk bort från gatan och bort från våld, säger Gray.

Gray och Diaz har hört om mordet på den svenska rapparen Einár som nyligen sköts ihjäl i Stockholm. Diaz menar att hiphopen inte kan beskyllas för det våld som finns på gatan, utan våld som förekommer i musiken vittnar snarare om ett djupare bakomliggande samhällsproblem.

– Hiphopen är ett sätt att uttrycka sig, ett rop på hjälp. Jag skyller på media, för det finns en kommersialisering av musiken som inte är intresserad av samma sak som kulturen, vilket är att bygga gemenskap, säger hon, och Gray jämför det med att vara afroamerikan i USA eller invandrare i Sverige.

– Folk har skyllt på oss för de förhållanden som finns inom vårt community som vi inte har någon kontroll över. Vi startade inte fighten. Hiphopen har lyckats skapa de broar över samhällsklyftor som religionen och politiken har misslyckats med.

Med det nya museet UHHM vill de ändra hiphopens narrativ och lyfta fram legender inom musiken.

– Vi vill prata om den riktiga hiphopen, och den är inte gjord för våld utan för att frigöra oss själva och skapa en ny värld med möjligheter, kärlek och hopp, säger Diaz.

Martin Rosén, projektledare för Malmö Dance Week, hade en dröm om att bjuda Gray och Diaz till festivalen redan förra året.

– Vi har många gäster från runtom i världen som kommer att delta på tävlingen Hip Hop Weekend i helgen, för dem är det en jättegrej att få sitta och prata med Paradise Gray, som varit med sedan hiphopens första tid och som än idag bor i Bronx, säger han. 

Rosén hoppas att utställningen ska lära folk mer om hiphopkulturen och dess rötter, hur den har påverkat samhället och vad den har kommit till idag.

– Och att folk ska upptäcka hiphopens fina, positiva kraft. Igår var det fest på baren Metro och jag reflekterade över att vissa som var där aldrig skulle ha ställt sig upp och dansat på en vanlig kväll, men här gjorde de det. Just för att det är en sådan härlig energi utan prestige, avslutar han.

The post Exklusiv hiphop-utställning under Malmö Dance Week first appeared on Opulens.

KONSERVATISM. “Som om vår europeiska värdekonservatism med sin sociala marknadsekonomi och inbyggda trygghet för medborgarna står i motsats till frihet!” Bengt Olof Dike fortsätter debatten som inleddes med Ulf Öfverbergs ”varning för nya alliansen mellan konservatism och nationalpopulism.” De tre tidigare inläggen i debatten hittar du genom att söka på “nationalpopulism” i magasinets arkiv.

Att i samhällsdebatten utnyttja Sverigedemokraternas (SD) ”annektering” av den klassiska och socialt ansvarsfulla konservatismen för att därigenom stämpla det äkta ideologiska varumärket som mer eller mindre suspekt har vi den senaste tiden sett flera exempel på.

Men kopior kan som bekant aldrig ersätta originalet, på samma sätt som originalets kvalitet inte försämras bara därför att någon påstår att en kopia har dykt upp.

Det bör Ulf Öfverberg besinna i sin– dock något nedtonade replik– strävan att höja ett varnande finger för den ideologi, som inte minst legat till grund för den framgångsrika utvecklingen i Västeuropa efter andra världskriget. Det är som bekant verklighetens resultat som gäller, inte ideologiskt vinklade försök att förvränga dessa.

Konservatismen är sannerligen varken suspekt eller ”människofientlig” som jag påminde om att kulturradikale debattören och medarbetaren i Expressen Per Wirtén kallar den. Så långt går klokt nog inte Öfverberg i sitt i och för sig riktiga konstaterande av beröringspunkter mellan den äkta varan och ”nationalpopulismen”, modell SD.

Men vad göra åt detta faktum? Varför skall den goda, beprövade konservatismen som helhet klä skott för att SD gjort ett ideologiskt varumärkesintrång? Det återstår att förklara – och bevisa – särskilt som avståndstagandena från såväl SD som dess likasinnade partier i Europa har duggat tätt under många år från de stora konservativa och kristdemokratiska familjerna.. Och varför är det så förtvivlat svårt att erkänna att Europasamarbetets ursprungliga fäder var den konservativa och kristdemokratiska trio, som jag nämnde i mitt inlägg? Såväl vid samarbetets födelse som i årtionden därefter fanns liberala partier knappast ens på kartan i flera västeuropeiska stater.

Konservatismen som dokumenterat framgångsrik kan kanske för liberaler te sig besvärande, med tanke på det ojämna styrkeförhållandet mellan den och deras egen ideologiska plattform. Inte sällan försöker ju den lilla hunden sticka upp mot den stora. Och för somliga liberaler är också konservatismen och konservativa partier lika stora – eller större – fiender än Socialdemokraterna. 1970-talets unga liberalers, de så kallade halmhattarna, animositet gentemot Moderata Samlingspartiet (som Moderaterna då hette) är bekant för alla minnesgoda.

Och visst finns det avgörande skillnader mellan de båda ideologierna, som dock inte bekymrade dem, vilka för tre decennier sedan enkelt slog ihop dem i en påse och kallade densamma ”liberalkonservatism”. Kanske hade de glömt att konservatismen en gång såg dagens ljus som en reaktion mot liberalismen.

Intressant i sammanhanget är också att pånyttfödelsen av konservatismen i dagens samhällsdebatt tvingat i grunden liberala aktörer, som exempelvis tankesmedjan Timbro, att uppmärksamma ideologin – men då med betoning på vad som avsiktligt kallas ”frihetlig konservatism”, där huvudsakligen den transatlantiska står i förgrunden.

Som om vår europeiska värdekonservatism med sin sociala marknadsekonomi och inbyggda trygghet för medborgarna står i motsats till frihet! Ulf Öfverberg antyder något liknande i påståendet att kritiken mot liberalismen är liktydig med rädsla för det öppna samhället.

Men vilket samhälle får vi då, om normerna är de ”som individen själv bestämt”? Var och en sin egen liberala lyckas smed!

Sedan är det omöjligt att hänga med honom i resonemanget att den liberala individualismen inte är detsamma som normlöshet och gränslös frihet. Ty en sådan har aldrig varit tänkbar, inskärper han.

Men vilket samhälle får vi då, om normerna är de ”som individen själv bestämt”? Var och en sin egen liberala lyckas smed! Där debattörer som presenterar sig som liberala och som har slutits i nyss nämnda Timbros famn och även blivit återkommande kelgrisar i inte minst etermedierna, öppet står för exempelvis ett slopande av alla kollektivavtal på arbetsmarknaden (de skall ersättas av individuella avtal), fria bordeller, avskaffande av sexköpslagen och allt offentligt kulturstöd, fri narkotikaförsäljning och en rad andra förslag, som visar att det inte finns just några gränser för den ”frihet” som förespråkas! En av dem skrev för blott några få år sedan i tidningen Metro om ett förslag att legalisera nekrofili, som några tokstollar i ett politiskt ungdomsförbund lagt fram: ”Att nekrofili är äckligt innebär inte att det ska vara olagligt.”

Det vore mig fjärran att göra Öfverberg ansvarig för slikt i liberalismens namn. Men detta dementerar samtidigt med all önskvärd tydlighet att vi som enskilda individer kan skriva – och leva efter – våra egna normer och regler. Det trygga samfundet måste ha gemensamma normer – medmänsklighet, gemenskap omtanke – utan vilka vi alla står oss slätt.

Friheten blir heller inte hel och äkta utan trygghet.

The post Liberal individualism är inte granne med hänsyn first appeared on Opulens.

SAMMANHÅLLNING. All gemenskap är inte något gott i sig. Just därför är det viktigt att vi som individer alltid har friheten att välja vår gemenskap – även om vi gör dåliga och självskadliga val, skriver Vladan Lausevic.

Sammanhållning och gemenskap är som bäst när den bygger på frivillighet och en inspirerande inkludering. Kommenderingar och ”top-down”-krav som riktas från politisk håll är problematiska av flera skäl. Bland annat eftersom att de politiska i partierna i riksdagen själva har problem rörande gemenskap och organisering. Problem som borde prioriteras först.

The post Konsten att skapa gemenskap first appeared on Opulens.

MALMÖ. “Jag förstår varför de ser Malmö som ett hot. Varför de känner rädsla för den kraft vi har på våra gator,” skriver Hanna Höie i sin kommentar till Staffanstorps omtalade reklamfilm.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Filmen är i svartvitt. En rädd kvinna håller armen skyddande om sitt barn medan hon springer förbi ett gäng unga killar som kastar burkar efter den rädda familjen. Kvinnan och barnet är blonda, killarna mörkhåriga.

Jag trodde först det var ett skämt, men tydligen inte. Det är en scen från Staffanstorps kommuns nya reklamfilm för att locka människor att flytta dit. Trygghet utlovar Staffanstorp i reklamfilmen. Flytta hit om du vill känna dig trygg.

Jag har funderat mycket på det här med trygghet, har flyttat runt en del, bott i storstäder, i småstäder och på landet. Paradoxalt nog är skräckscenerna från Staffanstorps film inspelat i just de malmökvarter där jag känt mig tryggast – någonsin. Samtidigt är det i dessa kvarter, möjligen förutom tiden jag bodde i en av Stockholms fattigare förorter, som jag sett mest kriminalitet. Droghandeln sker helt öppet och gängen av unga killar, för det är alltid killar, är väl synliga i gatubilden. Vissa av dem har jag sett växa upp där i portarna kring rondellen eller i hörnan utanför parken ett burkkast från min sons skola. Där har de i en rasande fart gått från att vara små röjiga “skitungar” till att bli beväpnade unga män. De som klarat sig vill säga. Blommorna och ljusen utanför en av kvarterets pizzerior påminner just nu om att så inte alltid är fallet.

Här lever var fjärde unge i fattigdom. För Sverige i stort är den siffran en av tio. Och här väljer en allt för stor del av stadens unga pojkar en snabb men livsfarlig väg till pengar och status. Här dör våra barn, här växer alldeles för många av dem upp till unga vuxna som vi fruktar.

Så varför älskar jag dessa gatorna ändå? Varför har dessa kvarter, sedan första gången jag satte min fort i stan, känts som hemma? För här i Malmö finns en gemenskap. Här finns grannarna som accepterar dig som du är och som bryr sig. Folket som stannar upp och frågar hur jag mår. Kvinnan som erbjuder sig att vakta en lådcykel full med ungar så jag en sen eftermiddag kan ställa mig i kön till gatuköket på torget. Eller hon som jag aldrig pratat med innan som glatt kommer bort och räddar en kväll full av logistiska svårigheter genom att ge mina trötta och gnälliga ungar var sin leksak.

För trots sina brister är Malmö ett stort och förunderligt äventyr, en stad i rörelse som aldrig glömmer sin själ. Gator som bjuder på ständiga överraskningar och ger människor chansen att visa sig från sin goda sida.

Här varvas frågor om odling av vitlök och bortskänkning av diverse barnkläder och möbler med diskussioner i den lokala Facebookgruppen om från vilket håll bombsmällen, vi nyss hörde, kom. Hur en bomb låter har vi alla lärt oss vid det här laget. Här svarar grannar på den senaste bomben med att arrangera gatufest så gatan åter skall kännas trygg för de som bor där.

Mitt i den pågående demoniseringen av vår stad i både svensk och utländsk media sker också en mobilisering av folket i den. Alla vi som älskar och vill försvara vårt Malmö. Alla vi som vet att bilden som kablas ut om en stad i förfall inte stämmer. Alla vi som varje dag känner styrkan av att leva i ett samhälle som accepterar mig för den jag är och som lär mig acceptera andra.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag minns den gången, bara några veckor efter en uppmärksammad och brutal nazistattack, när ett gäng hitresta fotbollssupporters tyckte det vore roligt att springa runt på om natten och ropa nazistiska slagord. Hur portarna fylldes av folk, pensionärer i tofflor och pyjamas, deltagare i pågående efterfester och sömniga småbarnsförälder samlades för att kolla läget och om möjligt förhindra en ny nazistattack. Jag har sällan varit så stolt över mina kvarter.

Tänk om världen kunde präglas av vår sammanhållning, solidaritet, acceptans, stolthet och glädje!

Jag tänker på vad vi hade varit utan fattigdomen, utan knarket, utan gängen, bomberna och morden. Och jag förstår varför det blir så viktigt att smutskasta mitt hem, från moderata kommunpolitiker i Staffanstorp till USA:s alt right-rörelse. Jag förstår varför de ser Malmö som ett hot. Varför de känner rädsla för den kraft vi har på våra gator. För tänk om världen blev som vi är. Tänk om världen kunde präglas av vår sammanhållning, solidaritet, acceptans, stolthet och glädje!

Då skulle världens alla högertroll spricka, och Staffanstorp få sitta där i sin ensamhet med sina otrygga, själlösa och döda gator.

The post Malmö är ett stort och förunderligt äventyr first appeared on Opulens.

SYMBOL. Branden i Notre Dame har engagerat människor, inte enbart i Frankrike. Sofia Nerbrand skriver om katedralens symbolvärde men också hur olika grupper i dagens globaliserade värld måste lära sig att leva tillsammans.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Notre Dame har eldhärjats! Katedralen har stått som ett bastant skepp på ön Île de la Cité i århundraden och den har starkt bidragit till att Paris kallades för ”den kristna världens största stad” under Medeltiden. I våra dagar är Notre Dame är ett av Europas mest besökta, beundrade och fotograferade byggnadsverk. Men efter den förödande branden den 15 april står Vår frus, Jungfru Marias, främsta kyrka utan tak och spira.

En hel värld känner förfäran.

Men kanske framför allt fransmän och katoliker har en tagg i hjärtat. Notre Dame är en viktig symbol för dessa två grupper. Kyrkan bär upp dels en stolt nation, dels en världsreligion.

Just detta, att vi människor har en förmåga att formulera en berättelse och samlas kring den är en förklaring till att vår art vunnit sådana framgångar. Människan dominerar världen på grund av att vi är den enda biologiska varelse, som kan föreställa sig och tro på saker, som bara existerar i vår fantasi, till exempel gudar, stater, pengar och mänskliga rättigheter. Det är den bärande tesen i historikern Yuval Noah Hararis med rätta uppmärksammade bok Sapiens från 2015.

Harari lyfter också fram att detta är en förutsättning för att kunna samlas i grupper med över 150 personer. Tänk arméer och multinationella företag och vilken styrka det finns i sådana organisationer. Även om vi är fysiskt svagare än många djur blir vi ofattbart mycket mer kraftfulla än dem när vi samarbetar.

Samarbete är nyckeln också för individens överlevnad. En ensam människa, särskilt ett nyfött spädbarn, klarar sig inte länge utan familjen, flocken, arbetsgemenskapen eller välfärdsstaten. Det leder också till att vi har en längtan — och existentiell rädsla — som får oss att vilja tillhöra gemenskaper. Denna drivkraft är fundamental och det är också därför sorgen blir djup när eldstungorna slickar den höga gotiska fasaden i hjärtat av Paris. När Notre Dame brinner, brinner en del av oss.

Ur denna aspekt är gemenskaper något vackert. Vi samlas kring en civilisatorisk lägereld där vi finner meningsfränder och trygghet. Solidariteten är hög. Se bara hur såväl privatpersoner som presidenten inom bara några timmar lovar att donera miljarder för att återställa Notre Dame. Medier rapporterar live. Människor gråter. Men grupper kan också hålla ett hårt och obehagligt grepp om oss.

Våra hjärnor sorterar gärna in omgivningen i vi och dom. Denna tankefigur är ofattbart potent. Och i lägen där vi känner oss hotade ligger det nära till hands att tänka att de som inte är med oss är emot oss. Den yttersta och fasansfulla förlängningen av detta är folkmord.

Tursamt nog är människan formbar — tack vare vår natur. Vi föds tämligen biologiskt omogna med en stor hjärna som förser oss med abstrakt tänkande och empati. Därför har människan flera olika religioner och samhällsstrukturer; alltifrån samlar- och jägarsamhällen med fritt sex till religiösa diktaturer där män och kvinnor hålls åtskilda. Andra arter påvisar inte denna bredd i sitt leverne.

Detta visar att idéer, föreställningar och kultur spelar stor roll för hur vi beter oss. I en tid med globalisering, teknisk utveckling och stora demografiska förändringar är en huvudfrågeställning hur fördomsfulla flockvarelser kan lära sig att leva tillsammans. Mikael Klintman, Thomas Lunderquist och Andreas Olsson svarar förtjänstfullt på den i sin bok Gruppens grepp från ifjol:

”När allas behov att bidra till det gemensamma tillgodoses, och alla grupper blir medvetna om att alla bidrar, har vi nått väldigt långt i strävan efter det goda samhället”.

Det var också det som uppvisades när icke-fransmän och icke-katoliker sände sina kondoleanser när Notre Dame stod i lågor.

The post Vikten av gemenskap och att kunna leva tillsammans first appeared on Opulens.

ERFARENHETER. I en lång essä, som vi publicerar i tre delar, undersöker Ida Andersen vad som hände med barnen som växte upp i 70-talets alternativa miljöer. Del tre  handlar om förvaltandet av de specifika erfarenheterna. Del 1 hittar du här och Del 2 finns här.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Utställningen The Children of the Children of the Revolution på Färgfabriken sa mig att det inte är så enkelt som att vi måste förhålla oss till dualiteter: sekterism (som instängdhet) — utopi (som delaktighet i världen) känslor av utanförskap — gemenskap, skam — lojalitet, eller som i mitt eget fall normalitet — annorlundaskap. Den sektliknande storfamiljen kunde mycket väl också vara visionär, och sjuttiotalets sexuella frigörelse skedde ofta på patriarkatets villkor.

Och den naiva idealism som många menar karakteriserar tiden, och som Kerstin Weman Thornell i sin roman På Hinsidan Tobishult tillskriver Karnas föräldrar, står den verkligen i motsättning till den konventionella, parlamentariska politiken? Under sjuttiotalet drevs nya lagar igenom som har haft stor inverkan på jämställdheten och jämlikheten i Sverige. De som försökte leva enligt icke-kapitalistiska normer hade inte den ekonomiska makten, men lyckades ändå påverka mycket. Det som kan tyckas naivt var snarare visionärt och slagkraftigt. Tanken om att det var möjligt att förändra, lyckades verkligen förändra mycket till det bättre.

Weman Thornells roman  är intressant genom att den även har en parallellberättelse om Karna som vuxen vilket ger oss en bild av hur ett ”revolutionens barn” blir som vuxen. Till exempel tänker Karna som mamma att hon vill få med sig barnen att ”uppleva den riktiga naturen, den som doftar” även om det tar emot, för både barn och vuxna. Hon tar med sig barnen till en antikaffär för att de ska få se på ”saker från förr”. Hon har ett helt system för att bedöma vilka leksaksvapen som är mest eller minst skadliga för barnen. Hon tänker att: ”En god förälder är en vuxen person som för med sig det goda och sanna i livet.” Tankar som jag kan känna igen: allt som man tillverkar själv, som inte kostar något, som har en grund i naturen eller naturmaterial är bättre och har högre status än till exempel mode, digitala företeelser eller syntetiska och artificiella föremål. Karna ifrågasätter dock sin inställning och inser att man likt barnen kan tycka att ett stup vid havet är som ”Minecraft” och ändå vara njutbart. På så sätt omfamnar hon, utan att resignera, båda inställningarna. Jag tror dock att vi fortfarande alltid bär med oss värderingar om världen som genuin, fysisk och levande och därmed något att vara värna om. Kanske tänker vi också mer på miljön och resursslöseri än de som växte upp i konventionella familjer eller med den slit- och slängmentalitet som också grundlades under samma tid.

Konstnärernas verk vittnar också om en gränslöshet, som inte enbart handlar om att inte veta var ”verkligheten börjar och kulisserna slutar” som jag skrev i min novell. Eller att inte veta vad som är viktigt, när det är nog. Gränslösheten handlar också om att allt är möjligt, det är bara att sätta igång! Du behöver inte samhällets godkännande, någon examen eller fast tjänst, utan du kan ta dig fram på ”lösa boliner”, genomföra storslagna projekt, bryta upp — flera gånger — utan att snegla på vad man ”måste” eller borde. Kanske blev vi också så kallat duktiga som motpol till att vårt liv präglats av en laissez faire-mentalitet, men vi besitter också en kreativ driftigtighet och vetskapen att vi inte måste ingå i något ekorrhjul utan kan skapa oss vårt eget liv, på våra egna villkor.

Som en negativ konsekvens av gränslösheten har jag dock själv upplevt ett slags total relativism. Att allt — eller inget — är giltigt, och en acceptans för att saker och ting kan vara på precis (nästan) vilket sätt som helst, beträffande allt från relationer och sex till ideologier. En annan konsekvens att vara både med och utanför kan vara problem med tillhörighet. Var i samhället hör man hemma? Om man inte lyckas skapa en familj, var har man då sin tillhörighet? Vilken klass tillhör man? Att stå på arbetarklassens sida lärde vi oss, men vi är ju inte arbetare. Själv kände jag tillhörighet först när jag hittade litteraturen. Då hittade jag hem till författarna, ”artisterna”, kulturarbetarklassen, om det nu finns någon sådan.

Naturligtvis finns det lika många berättelser om denna tid och denna sorts uppväxt som det finns personer som upplevt den. Varje människas erfarenhet och upplevelse är unik med hänsyn till personlighet, omständigheter och förmåga att hantera dessa. Därför kan man inte heller svara med exakthet på frågan vad det innebär att ha vuxit upp som ett ”revolutionens barn”. Inte heller om vi är mer eller mindre lurade än andra. Klart är dock att vi har unika erfarenheter av en annanhet, en dubbelhet, som inrymmer både egna och gemensamma upplevelser och förutsättningar. Kanske är det också oundvikligt att vi som vuxit upp så här, vid någon viss tidpunkt måste göra uppror mot vår bakgrund för att hitta vår egen identitet, eller gå i terapi. Däremot tror jag inte det är fruktbart att hela livet hävda att ”Vilse i pannkakan förstörde min barndom”.

Jag tror att utställningen The Children of the Children of the Revolution, liksom författaren Kerstin Weman Thornell, är något viktigt på spåret i att det inte måste handla om antingen eller. Grundlurad eller genomskådande. Utanför eller delaktig. Det handlar inte antingen om en uppgörelse, en romantisering eller ett avståndstagande. Det handlar om att kunna omfatta flera aspekter av erfarenheter samtidigt. Och att se dessa erfarenheter som en dynamisk position — som en bro — som möjliggör förflyttning mellan den normerande, konventionella världen och den undersökande, gränslösa — idealistiska — som till exempel konsten är. Och att själva utövandet och skapandet av konst eller litteratur kan vara att befinna sig i denna position, att ägna sig åt något som belyser, gestaltar och samtidigt vara djupt mänsklig som agerande. En kontinuerligt pågående utblick och insikt.

The post Revolutionens barn — Del 3 first appeared on Opulens.

ALTERNATIV UPPVÄXT. I en lång essä, som vi publicerar i tre delar, undersöker Ida Andersen vad som hände med barnen som växte upp i 70-talets alternativa miljöer. Del två handlar bland annat om gränslösa vuxna och hur deras beteende påverkat deras barn. Del 1 hittas här.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

De konstnärer som deltog i utställningen Children of the Children of the Revolution Signe Johannessen, Joanna Lombard, Ylva Snöfrid, Lina Selander och Nikolina Ställborn skiljer sig mycket åt i sina uttryck men förenas, med mig, just i att ”vara barn till idealister, uppvuxna i ’alternativa’ miljöer inom vänsterrörelsen inom den så kallade gröna vågen. De är barn till en generation som ville skapa ett annat sätt att leva”, menade curatorn Jonatan Habib Engqvist i utställningskatalogen.

I utställningen bearbetar konstnärerna erfarenheten av att de som vuxna barn, och kanske numera själv föräldrar, både är utanför och del av samhället, det som Engqvist benämner ”det dubbla begäret”. Själv blev jag berörd av att möta, om än bara i konstens uttryck, andra med liknande erfarenheter som jag. Det gav en känsla av identitet och tillhörighet som jag knappast har upplevt tidigare. Många verk skildrade sådant jag kände igen, men tog också upplevelserna – och frågeställningar – vidare.

Joanna Lombard växte upp i kollektivet Ljusbacken som kännetecknades av radikala livsstilsexperiment med fri kärlek, nedbrytande av kärnfamiljen och privat ägande. I hennes videoverk, Orbital Re-Enactment, kladdar vuxna med färg, och leker allt mer sexuella lekar, medan barnen betraktar vid sidan av, som fria individer att ta eget ansvar. Förutom att verket handlar om förtryck kontra frivillighet i en gruppgemenskap, sätter det också fingret på föräldrars ansvar gentemot barn, och frågar när man som vuxen skadar barn genom sitt eget utlevande och sina egna behov. Idag ser synen på föräldraansvar mycket annorlunda ut än i de normbrytande familjerna på sjuttiotalet. Kanske kan man ifrågasätta vår tids curlingföräldrar på samma grunder som de som inte alls förstod barns utsatthet? Och är den ”välfungerande”, isolerade-isolerande kärnfamiljen enbart av godo i samhället och för individen?

De uppväxtmiljöer som kännetecknades av alternativa familjebildningar fick naturligtvis konsekvenser för barnen som vuxna. Själv förstod jag aldrig egenvärdet i ett fast förhållande och en familj. Om någon var kär i mig, så var det väl jag — kärleksrelationen – som gällde? Då var det väl bara att bryta upp från fru och barn för att vara med mig!? Och när jag skilde mig tänkte jag att det kunde fungera att lämna mina små barn till deras pappa, för så hade min mamma gjort. Jag kunde inte inse min egen betydelse, alltså inte barnens behov av mig. För en pappa var väl lika bra som en mamma, trots att han aldrig hade bytt en blöja på dem? Ett slags stumhet för barns behov men som också har hindrat mig att bli en övervakande och ängslig hönsmamma.

En annan av konstnärerna som ställde ut på Färgfabriken, Ylva Snöfrid, gör bland annat stora målade verk och hennes konst präglas av referenser till tidigare konst och myter, liksom av illusioner och spegeleffekter och ett slags magisk realism. De illusoriska och sagobetonade tendenserna liksom den mer idealistiska, efemära hållningen till konstvärlden menar jag har starka rötter i den tidsepok vi talar om. Vi som växte upp i en konstnärligt eller idealistiskt sinnad familj fick ofta stort spelrum för fantasi och magiskt tänkande. Kanske både för att barnets tankevärld togs på allvar av de vuxna, och som en egen fristad i det som kunde vara föränderligt och flytande, eller till och med som flykt från misär och ensamhet.

Signe Johanssens deltog med verket Protector som består av ett utspänt hästskinn på en aluminiumram och verken Bloodlines 1 och Bloodlines 2 vilka hör ihop med Protector och består av roscharch-tryck med blod från hästen. Att konstnären använder ett riktigt djur och riktigt blod återger den fysiska påtagligheten i den miljö som även Signe Johanssen växte upp i. Idealen, visionerna, och för den delen utopierna var abstrakta och tillhörde de vuxnas värld medan det för barnet kunde handla om konkreta vardagsmödor med kalla hus, brist på rena kläder – att överhuvudtaget inte ha fått den fysiska omsorg barn behöver. Kanske den största närheten fanns i kontakten med hästen. Manen att fläta, pälsen att rykta, värmen, doften av häst.

I min uppväxtmiljö fanns också många djur, och just hästintresset blev en viktig ventil för mig, något som var ”mitt eget”. Och jag minns också att den enda som uttryckte glädje över att se mig var min häst som gnäggade när jag kom för att ge den mat. Många av gröna vågens familjer försökte ju återskapa en småskalig miljö där djuren spelade roll för överlevnaden. Idag är det inte många barn som behöver konfrontera dessa omständigheter, köttet tillverkas helt industriellt och många av vår tids ”alternativa familjer” väljer dessutom att helt avstå från kött.

Novellen jag själv bidrog med, i utställningskatalogen, kallar jag Kulisser. När novellens tonåriga Anja var liten upplevde hon världen som kulisser i fjärran, där allt var tydligt uppmålat för att hon skulle förstå hur allting fungerade. En enkel världsbild att ta till som liten men som kanske borde blivit motsagd när hon blev äldre. Istället kommer Silje från ett behandlingshem för att bo hos familjen. Silje gillar att ”ge människor en tripp” och Anja knyter an till henne som någon både inom och utom familjen, och känner igen sig i hennes syn på världen som en teater. Titeln antyder också att de miljöer som denna text handlar om kunde fungera som ett slags kulisser. Under politiska, ideologiska och idealistiska förtecken – och kanske i god tro – försökte man leva på alternativa sätt där mer eller mindre dysfunktionella beteenden lätt kunde inordnas. I min roman Här slutar allmän väg förgriper sig pappan på sin femtonåriga dotter Trine, allt med samtida litteraturs goda minne. I Kerstin Weman Thornells På hinsidan Tobishult, misshandlar pappan flickans mamma, bakom den stängda sovrumsdörren. Liknande erfarenheter, kanske också av missbruk, har många av oss som växte upp i dessa alternativa familjer.

The post Revolutionens barn — Del 2 first appeared on Opulens.

ANNORLUNDA BARNDOM. I en lång essä, som vi publicerar i tre delar, undersöker Ida Andersen vad som hände med barnen som växte upp i 70-talets alternativa miljöer. Det är en fascinerande djupdykning i en svunnen värld. Följ med!

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

“You won’t fool the children of the revolution” sjöng Marc Bolan 1972. Men hur är det egentligen? Är vi som växte upp i så kallade alternativa hem grundlurade av våra föräldrars och tidens ”naiva idealism” eller är vi tvärtom bättre rustade i världen på grund av de ideal och den fria uppfostran vi fick med oss hemifrån.

När denna heta sommar, som betecknar femtio år efter den mytiska sommaren -68, pressar fram sina sista skälvande sensommarstrålar, känns det både intressant och relevant att fråga sig vad det egentligen blev av oss ”revolutionens barn och barnbarn”. Redan när jag skrev romanen Här slutar allmän väg (utkom 2016 på Bokförlaget Mormor) funderade jag mycket över vad det innebär att ha vuxit upp under de omständigheter jag gjorde. Efter att ha läst romanen På hinsidan Tobishult av Kerstin Weman Thornell (utkom 2013 på Miders Förlag) och i sommar sett utställningen The Children of the Children of the Revolution på Färgfabriken i Stockholm där jag även själv deltog med en novell i utställningskatalogen) förstod jag att jag inte var ensam om mina upplevelser vilket öppnade upp för ytterligare funderingar.

Själv är jag född 1960 och av sommaren -68 minns jag mest mordet på Robert F Kennedy som jag med värkande hjärta läste om i de sorgkantade kvällstidningssidorna. Min far var konstnär, hade brutit med sin borgerliga familj i Danmark för att bosätta sig i Sverige och utöva sin konst, leva med minsta möjliga konsumism och största möjliga samklang med naturen. Min mor fastnade i en av de starka rörelser som fångade upp många sökande själar under sextiotalet — scientologin — och lämnade familjen när jag var fem år. Vi bodde i en liten by i Småland, och min uppväxt och tonårstid präglades av 70-talets strömningar.

Den som har sett filmen Tillsammans av Lukas Moodysson kan få en känsla av vad det handlar om att växa upp i en alternativ miljö med vuxna som ofta beter sig ansvarslöst medan barnen blir lämnade därhän. Själv har jag liknande upplevelser inpå bara skinnet. Det var skapande dramatikkurser i ”utställningsrummet”, resor in till stan och demonstrationer mot och för det ena och det andra, ”Rädda badhuset”-aktioner, alternativt julfirande, odlarföreningsmöten, biodynamisk odling i trädgården, försök att starta kollektiv och allaktivitetshus. Hemmet myllrade av mina syskon och halvsyskon, ”barnflickor” av båda könen, sommarbarn från Stockholm, unga kvinnor från behandlingshem på familjehemsplacering, övergivna djur som fick bo hos oss samt kvinnliga vänner som stängde in sig med min far för att ha gruppsex med honom och hans flickvänner. Den fria uppfostran min far gjorde till ideal betydde vi barn skulle ta ansvar för både oss själva och djuren och hushållsarbetet. Alltmedan de vuxna skulle förverkliga och frigöra sig, kanske som protest mot sin egen uppfostran, vilket också innebar en hel värld därute att vara solidarisk med.

I min roman försöker jag gestalta vad det innebär att vara tonåring – och flicka – i denna miljö, att försöka bryta sig loss, hitta sina egna vägar när puberteten rusar i blodet, när en sorts värderingar råder hemma, en helt annan sorts utanför – ett utanför som oftast betydde traditionell landsbygd. Det som i hög grad blir en konflikt mellan skam och lojalitet. Skammen att komma från en annorlunda familj, och lojaliteten med den familj som trots allt är ens närmaste. I min huvudpersons fall, (den femtonåriga Trine) förstärks skammen av hennes pappas gränsöverskridande sexualitet, som hon också känner sig delaktig i, medan hon utanför hemmet möter en misogyn och oerhört stereotyp inställningen till sex och kvinnor.

I Trines fall leder det till en stor förvirring, och en oförmåga att sätta gränser för sig själv. Hon blir ett lätt offer för landsbygdens alla frestelser i form av killar, stora bilar och alkohol. Nog behövdes starka uttryck för att göra revolt mot en redan färgstark hemmiljö.

Det finns inte så många romaner på detta tema, men Kerstin Weman Thornells På hinsidan Tobishult skildrar inträngande och lyhört hur nioåriga Karna som växer upp i en idealistisk grönavågenfamilj i en liten by på skånska landsbygden upplever och lär sig leva med det annorlundaskap detta innebär. Berättelsen skildrar hur de värderingar, den självbild och världsbild – ja, den identitet man har med sig hemifrån (lojaliteten) alltid krockar med världen utanför i form av oförståelse och hån eller utfrysning. Och därifrån till olika strategier för att klara av eller undkomma problemet.

Bokens Karna blir rättmätigt arg när hon blir förnedrad och mobbad men mamman lär henne att med andningsövningar och solhälsningen andas bort ilskan. Istället blir Karna vaksam, anpassningsbar och i viss mån kuvad. Ett slags dubbelliv eftersom hon till sina föräldrars förtret också älskade ”ordningsreglerna, skrivövningarna, guldstjärnorna” i skolan.

Även Trine i min roman lär sig anpassningens konst. Att vara uppmärksam på vad som gäller, att inte sticka ut: bara att ha en palestinasjal på sig kan reta upp skolkamraterna. Hon lär sig också att det som försiggår bakom hemmets väggar är skamfullt och ska döljas så mycket som möjligt. Barnen i sådana här familjer blir skambärare, och får överhuvudtaget bära mycket av de vuxnas liv och agerande.

Karnas ilska ligger dock och pyr och får till sist utlopp i ett grymt våldsdåd när hon är vuxen, vilket inte är att att förvånas över. Att navigera mellan olika världar ger också förmåga till överblick och att se saker ur olika perspektiv, en anpassningsbarhet i positiv mening. Även om jag själv långt upp i vuxen ålder var upptagen av vad som var normalt, och att försöka bli ”normal” har denna anpassningsbarhet hjälpt mig att kunna ingå i och känna mig hemma i olika slags miljöer, att se till människors personlighet mer än till gruppering. Jag har lätt att förhålla mig till olika koder och normer, och att snabbt förstå regler, instruktioner och vad som behöver göras, vilket i sin tur har gjort mig eftertraktad på arbetsmarknaden.

Att navigera mellan hemmet och världen utanför, att navigera mellan skam och lojalitet, att försöka få den svårlösta ekvationen med gemenskap och utanförskap att gå ihop blev vardag för barn i alternativa familjer, ”revolutionens barn och barnbarn.” Kanske blev det (som för Karna) att enda riktiga vännerna var lammen därhemma, och bland människorna (Trine) den som ingen annan ville umgås med. Samtidigt gav familjen och tillhörigheten till diverse ”rörelser” också gemenskap.

Överhuvudtaget hamnar man ofta i dikotomier när man försöker analysera detta fenomen, när man försöker få fatt på vad som blev av oss, på vilket sätt vi påverkades av att växa upp under dessa omständigheter. Är vi då förda bakom ljuset eller lärde vi oss att genomskåda världen?

The post Revolutionens barn — Del 1 first appeared on Opulens.

SORGELITTERATUR. Personlig förlust är ett grundämne i litteraturen, men hur lätt blir litteraturen inte löjlig inför sorgen? David Zimmerman finner en sorgegemenskap hos Roland Barthes.

Efter sin mammas död gör Roland Barthes anteckningar. Genom dessa anförtror han sig åt sin ”inneboende banalitet”, menar han. Barthes har under sina sextiotvå år levt i symbios med mamman, sorgen blir oöverstiglig – oskrivbar? Men i sina fragmentariska rader om sorg fixerar Barthes en absurd klyfta mellan verklighet och uttryckens enkelhet som märkligt nog har tröstat mig. Kanske kan det kallas förlustens banala språk.

Eftersom anteckningarna inte fanns på svenska läste jag dem först på danska, sedan på engelska, under en tid då jag själv desperat frågade hur förlust kan avlastas av språk. Barthes gav inga svar. Bara speglingar av simpla sanningar man upplevt. Till exempel minns jag att jag, efteråt, undslapp mig: ”han lider inte längre” – hos Barthes läser jag: ”På vad eller vem syftar ’hon’ i formuleringen ’Hon lider inte längre’? Vad betyder denna presensform?” Olika sorger, samma raka mantran.

Och när jag läser igenom Pequod Press färska utgåva av Barthes Sorgedagbok som Kristoffer Leandoer översatt, kommer det där tillbaka igen. Jag behövde böcker som förklarade för mig vad jag upplevde, men hur mycket litteratur kändes inte som skräp just då? Hur kändes inte allt eget skrivande som att förolämpa verkligheten? Barthes skriver: ”Jag vill inte tala om det för jag är rädd att göra litteratur – eller utan att vara säker på att det blir litteratur av det – även om det faktiskt är i dessa sanningar som litteraturen har sitt ursprung.”

Ja – personlig förlust är ett grundämne i litteraturen, men hur lätt blir litteraturen inte löjlig inför sorgen? Gällande Barthes så har han förmågan (också i sina böcker om kärlek) att ge språkets mest löjliga gester ett värde, vilket skiljer hans sorglitteratur från vissa andra. Mindre graciös än, säg, Rainer Maria Rilkes Rekviem. Tre dikter, tre förluster: Rilke tar höjd, växlar mellan specifika ting och alltets lagar i en alldeles underbar poetisk komposition. Eller Joan Didion, hennes klassiska Ett år av magiskt tänkande skildrar glasklart Didions sorgeår med mantran som rytmiskt fångar upp prosan i cirklar runt den rationella hjärnans mittpunkt av kaos. En skör helhet, som just i sin helhet – sin arkitektur – ger mening, skönhet, åt en älskads försvinnande.

Men denna behärskning och kontroll hos Didion och Rilke? Barthes kallar i stället sorgen ”hopsjunken, betydelselös, oberättad” och ”oemottaglig för varje slags narrativ dialektik”. Som poeten Jacques Roubaud skriver om förlusten av frun, fotografen Alix Cléo Roubaud: ”Att uppehålla sig vid döden som sådan, att identifiera den som ett begär efter verklighet, har inneburit att erkänna att det i språket, och i alla dess konstruktioner, finns någonting som jag inte hade kontroll över.” Det är nog inte fel att koppla detta citat till vad Roubaud syftar på i bokens titel: Någonting svart.

Någonting svart i språket? Hur får man syn på det?

Problemet är att man går över gatan, handlar, betraktar tingen: Men var är tomrummet? Hur ser sorgen ut? Vi talar om det hemskaste vi vet utan att sorgen visar sig, så blixtrar den fram ur en obegriplig minnesbild, en obetydligt doft. Åsa Beckman skrev nyligen i en krönika i Dagens Nyheter att från ”olika platser, vid olika tillfällen, måste man möta sorgen på nytt” – så hopplöst att få dessa osammanhängande blixtar att bli bra text! Inte för sluten, inte för allmän text.

Och få lyckas, vill jag hävda, trots temats höga frekvens. Men så finns exempelvis Tua Forsström, som brukar samtala med saknade i sina dikter på ett särskilt sätt: ”De döda talar vänligt till oss, men vi blir skrämda, blandar ihop saker och ting.” I höst kommer hennes Anteckningar, kanske ett slags systerbok till Barthes, där hon skriver: ”Men vad kan dikterna göra då? Tillåta oss att umgås med de döda.” Ett slags solitär gemenskap, som också enligt Leandoer i efterordet till Sorgedagbok fogar Barthes rader till ”den ganska lilla kategori böcker som kan ge genuin tröst, just genom att inte ha något annat att erbjuda än en annan sörjande röst”. Vissa sorgeböcker, som Barthes eller Forsströms, ger inga svar men samtalar, umgås, lågmält och införstådda.

Alla artiklar av David Zimmerman

The post Någonting svart i språket first appeared on Opulens.