NOVELL. Nolaskolan i Örnsköldsvik har en årlig novelltävling vars pris är uppkallat efter Melker Garay på Ekström & Garay förlag som ger ut Opulens. Årets tema var Norrland och vinnaren är Felicia Bergström som går tredje året på naturvetarprogrammet.

Nedan hennes vinnarnovell. Läs också nyheten om årets Garaypris.

Om man svänger av E 4:an och följer vägen genom skogen kommer man fram till byn. Det första man möts av är blomsteraffären där någons granne byggt upp en djungel mitt i kylan. Människor från större städer flockas dit, för ägaren har gröna fingrar. Eller kanske bara gröna växter. Det är smått och gulligt och pittoreskt.

Kevin passerar djungeln varje dag han går till skolan, vilket inte är så ofta längre. Han går i nian och har tagit moppekortet två gånger. Äger en epa som måste på service. Men det som kan göras på egen hand görs på egen hand – hans väns bror pluggar mekanik. Har alltid haft trimrör över till mopederna, och kan byta drivrem i utbyte mot en dosa ettan portion. Kevins föräldrar köper snus åt honom, har gjort det sedan fjortonårsdagen. Det är en billig motivation för honom att ta sig upp om dagarna.

De få dagar Kevin går till skolan korsar han vägen efter djungeln, svänger vänster och fortsätter upp mot mataffären. Där jobbar Sofies storasyster. Hon säljer snus till Kevins föräldrar, och viker undan blicken när hon ser dem räcka stocken till honom. Hon har också varit ung i byn en gång. Bett syskon smyga ut dosor i stora dunjackor. Det minsta hon kan göra är att inte titta. Hon har varit ung, men kan inte kallas det längre. Nu hälsar hon på alla hon möter i kassan var dag. Frågar Ulla när axeloperationen blir av. I april.

Mataffären är sliten. Det finns fläckar i golvet som alla under tjugo tror alltid funnits där. De går inte bort med såpa. Men fläckarna rengörs varje morgon. Butiken är älskad, den är ett centrum. Hur kan man låta bli att dyrka fläckarna som man vuxit upp på? Smutsen är en del av samhörigheten. Sofies storasyster är också en del av den. Nu, när hon inte längre är ung, är hon en del av den. Videosnuttarna som kommer ut på Facebook varje tisdag klockan sjutton
är det hon som filmar. Butikspersonalen tror på att om man syns, så existerar man. De överlever på grund av det. Varje gång man går genom de automatiska dörrarna möts man av värme. Välkomnas av nybakade bullar och leende ansikten. Här samlas byn – här existerar den. Hälsningar slängs till vem som än kliver in. Lokalen är välkomnande och rogivande.

Kevin går aldrig in i den.

Han stannar utanför med sina vänner. Femtonåringar som glömt hur det var att vara tolv och oskyldig. Han hade en grön cykel en gång. Mötte samma vänner på samma gata och cyklade genom byn – hela vägen från början till slut. Den är inte särskilt lång, men den var en hel värld för dem. Han minns inte när den slutade vara det. Ibland när han går ut i garaget för att hämta bensindunken ser han den ligga i hörnet. Det finns mer spindelnät över den än vad som borde vara tekniskt möjligt. Det har gått för lång tid för att han ska kunna ta ut den på vägarna igen. Den ligger kvar där, fortsätter samla damm. Det har bildats rost på styret. Han har inte tillräckligt mycket gammal kärlek kvar för att rädda den.

Vännerna brukade fylla luften med skratt och jubel. De är tysta nu. Ögon som gnistrade med iver och rackartyg har sjunkit så långt in i hålorna att folk undviker att möta deras blick. De är inte en del av samhörigheten. Nog får smutsen på golvet vara med, men det finns inget nostalgiskt i barn som brukade vara våra och nu knappt ens är sina egna längre. Föräldrar sörjer sina söner och döttrar, trots att de fortfarande sover i samma säng på andra våningen.

Kevins vän Erik har skaffat en ny epa. Hans storebror har trimmat den – gratis den här gången. Det enda som krävs i utbyte är en åktur. Men inte premiären, den tillhör dem.

Någon har köpt med sig Norrlands guld. Och Ettan portion. Det är så livet firas nu – borta är dagarna då de grät över att marsipanen var blå istället för grön. Sist de åt en bit av sin egna tårta fanns det tretton ljus stuckna i den. Som de skäms över det. Både över att de åt den och att de inte gör det längre. Det är svårt att vara nästan vuxen i byn. Man är inte en del av något, varken en barndom eller en samhörighet. Barnen som brukade vara våra måste bli varandras, innan de kan bli våra igen. Ungdomarna tillhör varandra.

Det kommer klagomål om att några pojkar har nycklat bilar på parkeringen. Alla föräldrar kommer hem vid klockan arton och frågar sina söner om vem som gjort det. Men ett svar lämnar aldrig deras läppar – de är lojala mot sin familj. Föräldrarna går alltid ifrån samtalen med dolda tårar i ögonen. De vet inte själva som det är sorg eller stolthet. En samhörighet bättre än deras egna. De skulle sälja ut sina grannar för ett gott skratt, men deras son skulle aldrig sälja ut sin vän. Inte ens mot en stock snus.

Kevin är liten. Han brukade vara kort också, men puberteten har börjat göra sitt jobb. Hela hundrasjuttiotvå centimeter har han hunnit bli. Det är längre än vad mamma är. Men han är liten, och det är hans kompisar också. Det är bara deras tredje fylla, det krävs inte många norrlands för att knäcka en femtonåring då. Men pojkarna har pappor som brukade dricka tre burkar på vardagskvällarna, så nu dricker de fyra var. Erik skrattar förtjust, ögon gnistrar som de gjorde förr. Det är kul att vara vid liv nu.

Bildörrar öppnas. En sluddrig röst skriker shotgun. Erik gasar och lämnar Backen bakom sig. De bor i en by med slingriga vägar och få vägräcken. Kevin har cyklat längs den här vägen, från början till slut. Han vet att den inte är lång. Men har man en tillräckligt duktig bror kan man accelerera snabbt där. Det går snabbare än trettio kilometer. Snabbare än sjuttio. Man är tung om fötterna om man är femton år och har druckit fyra Norrlands. Det gör att man är snabb på gasen, men långsam till bromsen.

De bor i en by med slingriga vägar och få vägräcken. De bor i en by, i en skog. Epan klyver två granar innan den stannar vid den tredje. När man har en bror som Eriks går det snabbt. Man hinner till och med ta med sig en annan i farten. Mannen är ute och går med hunden. Han gör det varje dag just nu. Hans fru har en axeloperation inbokad. I april.

Våra barn dör där. Våra tolvåringar som cyklade timmar i sträck, våra femtonåringar som inte längre var våra. Våra sjuttonåringar vi aldrig kommer att få träffa. De blir aldrig en del av samhörigheten. De förblir varandras.

Kevin är hundrasjuttiotvå centimeter. Han och Ullas man har lika stora kistor. Det är fel. Den ena har levt ett helt liv. Den andre har en epa som måste på service. En dosa snus som väntar hemma på köksbordet. En cykel som måste dammas av.

Sofies storasyster går hem från jobbet. Förbi djungeln och bortåt efyran. Springer in i det röda huset, upp upp upp för trappan. Kramar Sofie. Gråter i hennes hår. Hoppas att hon får lära känna henne igen när hon är sjutton. Sofie börjar vara sin egen igen, det finns inga vänner kvar hon kan tillhöra. Hon var sjuk och kunde inte åka på premiären. Som hon sörjer det, som hennes föräldrar tackar influensan för det. Hon blir deras barn igen. Lite för tidigt.

Kevins mamma städar bilen. Hittar en stock ettan portion i baksätet. Hon går in i köket och sörjer sin son som inte längre sover i sängen på andra våningen. Det ekar i hela huset.

Eriks bror slutar snusa. Dricker inte Norrlands. Nu tar han betalt i blommor från djungeln. Lägger gröna växter på gravstenar. Slänger varenda trimrör han gömt i garaget och dubbelkollar varenda kunds airbag innan han låter dem köra iväg. Hänger upp en reservfälg på väggen.

Ulla opererar axeln. Hon går på mataffären och köper snus ibland. Hälsar på Sofies storasyster och Eriks bror. Hon döljer stocken i en stor dunjacka när Kevins föräldrar går in för att köpa mjölk. Hon har också varit ung i byn.

Utanför mataffären står en skara ungdomar. De är bara fjorton ännu. Hon vägrar att undvika deras blickar. Kollar på dem och ler. “Vill ni följa med in? Jag bjuder gärna på bullar!” De är viktigare än fläckar på golv. Fjortonåringarna äter sina kanelbullar och tänker att de ska be sina föräldrar baka dem till nästa födelsedag. Det passar bra till tårtan. Den med grön marsipan och femton ljus. De ska äta sig mätta på den.

Våra barn dör. Men många överlever också. Våren kommer och de dammar av cyklar. Racear längs vägen, längs världen. Föräldrarna går därifrån med dolda tårar i ögonen. De vet inte själv om det är från sorg eller stolthet. En samhörighet som är bättre än deras egna.

Om man syns, så existerar man. Om man svänger av efyran och följer vägen genom skogen kommer man fram till byn. Det första man möts av är två kluvna träd längs vägen. Människor från större städer kör förbi dem, men det gör inte invånarna i byn. De ser granarna. De överlever på grund av det.

The post Vinnarnovellen: Det krävs ett barn för att fostra en by first appeared on Opulens.

NOVELL. Garaypriset är en årlig novelltävling på Nolaskolan i Örnsköldsvik, uppkallad efter Melker Garay. I år vanns tävlingen av Felicia Bergström.

Priset instiftades för att uppmuntra elevers skrivande, när Melker Garay besökte Nolaskolan och bestämde sig för att skänka 6000 kronor årligen till tävlingen. Tre vinnare får dela på prissumman. Ett fyrtiotal bidrag inkom från gymnasieeleverna, och vinnare blev alltså Felicia Bergström.

– Helt otroligt! Det känns jätteroligt att bli publicerad, det hade jag inte räknat med när jag skrev novellen, säger Felicia i en intervju i tidningen 7.

Felicia Bergström vann tävlingen med novellen ”Det krävs ett barn för att fostra en by”, och motiveringen löd:

”Författaren låter läsaren på ett mästerligt vis ta del av ett ögonblick som rymmer en hel bys gemensamma känslor. Ett stråk av tung sorg löper genom berättelsen men ger också plats till en fördold hoppfullhet som berör djupt. Med ett synnerligen nyanserat perspektiv på vad det innebär att bo i samhällets periferi utmanas också läsaren att begrunda sina egna relationer till platser som dessa.”

Årets tema var Norrland, och prisutdelare var författaren Mats Jonsson, som även höll ett föredrag och berättade om sin väg till serieskrivandet.

Melker Garay är författare, konstnär, förläggare tillika grundare av förlaget Ekström & Garay, som ger ut Opulens. Garay-priset har delats ut sedan 2016.

Läs Felicias novell HÄR.

Anna Brynhildsen

The post Garaypriset till Felicia Bergström first appeared on Opulens.

Ebba Vestberg,  16 år, blir med sin novell När det skymmer årets Garaypristagare.

Nolaskolan i Örnsköldsvik har en årlig novelltävling vars pris är uppkallat efter författaren Melker Garay vilken också äger bolaget bakom Opulens. Tre vinnare får del i prissumman och det vinnande bidraget publiceras. Priset instiftades ifjol i samband med att Garay besökte skolan och överraskade med att berätta att han beslutat sig för att årligen skänka 6 000 kronor för att uppmuntra elevernas skrivande.

Vinnare år 2017 är Ebba Vestberg med novellen När det skymmer, som kan läsas nedan. Prismotiveringen lyder:

»En väldisponerad berättelse med ett angeläget budskap i ett aktuellt ämne. Novellen har ett övertygande bildspråk och ett överraskande slut.«

När det skymmer

Hjärtslitande skrik hörs genom staden. Rök och damm från sönderbombade hus sprids med vinden. Doften av brända människolik och blod bränner i näsan. Allt det här har blivit en vana. Jag var sju år när inbördeskriget bröt ut och jag minns knappt tiden före. Hoppet om frihet och de rykten om insatsstyrkor som ska komma till vår räddning börjar mattas ut. Blickar från människor som gömmer sig bland ruinerna förföljer mig när jag går längs vägkanten. Trots den heta luften känner jag mig kall. Jag går förbi en ruin och ryser när jag ser de döda människorna som ligger på marken. Det måste ha hänt i natt tänker jag för mig själv. Färskt blod rinner längs dikeskanten. När jag sluter mina ögon ser jag deras ansiktsuttryck och blir nästan paralyserad av rädslan att det kan hända mig.

Det är flera dagar sedan jag åt sist. Jag kommer inte ens ihåg min sista riktiga måltid. Hungern river i min mage och jag går mot det lilla olivträdet i slutet av gatan. Att ett enda träd kan få mig känna sådan lycka. Olivträdet fick jag i present när jag var liten och jag har tagit hand om det sen dess. Många i min släkt har dött när dom försökt fly staden. Den skola jag studerade i och de kompisar jag haft är sedan länge borta. Jag hoppas att mina kompisar lever och är i säkerhet. Det finns inget sätt att få kontakt med dom eftersom hela staden är isolerad från omvärlden. Min far blev mördad i början av kriget och min yngsta lillasyster dog i en skottlossning för två år sedan. De enda som är kvar i min familj är min äldre bror och min mor. Just nu bor vi i källaren till vårt gamla hus. Nästan alla stenhus i kvarteret har övergetts och det är stor brist på mat, vatten och mediciner.

När jag når kanten av vägen rör jag vid ett av trädets få blad. Jag tar fram den halvtomma vattenflaskan och häller ut det som finns kvar. Inte många droppar får den men det är allt jag har. Mitt löfte till min kära mor om att gå för att hitta mat är nästan en omöjlig uppgift. Några kvarter bort låg förut ett bageri och eftersom jag inte har några bättre idéer så bestämmer jag mig för att gå dit.

Efter ett tag på de ojämna vägarna som är täckta av stenkross, sand och förstörda bilar ser jag en äldre dam. Den äldre damen stirrar förundrat upp mot den ljusa skyn. ”Vad väntar du på?” frågar jag försiktigt. Med ett ryck vänder sig damen mot mig och svarar känslokallt ”Döden lilla flicka, den kommer snart”. Kalla kårar kryper längs min rygg och jag går hastigt vidare mot bageriet.

En hög av människor ligger mitt på vägen när jag korsar nästa hörn. Tre maskerade män står runt omkring och panikslaget vänder jag mig om och springer i motsatt riktning. Trots att springa därifrån tar allt av min sista energi så stannar jag inte förrän jag sprungit i minst fem minuter. Nu måste jag gå en omväg men det var inte värt att ta några risker. Världen utanför har kanske gett upp på staden Aleppo och de flesta människor i den. Jag kan inte ge upp när jag har min älskade familj, trots hur hopplöst allt verkar vara.

Blodfläckarna på marken påminner mig om när min lillasyster dog och det tomma hålet i mitt hjärta värker ännu en gång. När jag kommer härifrån och blir fri ska jag resa i världen. Jag har alltid velat bli läkare och när jag väl får chansen för ett nytt liv tänker jag inte slänga bort det. När jag gått en stund till svänger jag in på vägen till bageriet. Det är inte alls som jag minns det från då jag var liten. Taket och halva väggen är raserad men folk står utanför och köar ändå. Så osynlig som möjligt ställer jag mig i kön bakom de andra. Alla är smutsiga och vissa är skadade. Tanken på hur jag måste se ut och om jag såg värre ut än de andra får mig att rysa.

Tacksamt tar jag emot brödet. Mitt hjärta slår många snabba slag och jag får en konstig känsla i hjärtat när jag vänder mig om för att skynda hem. En hög smäll bedövar mina öron och en hemsk smärta når mina lungor. Jag känner hur mina ben domnar bort och allting blir svart.

Det nästa jag ser är helikoptrar som flyger genom luften. Dom har äntligen kommit, nu är räddningen här. Jag ställer mig upp vid sidan av ruinen och ser en soldat som går mot mig. Istället för att erbjuda mig hjälp så sätter han sig vid sidan av en ung flicka. Hennes handleder är smala och ögonen stirrar tomt i luften. Hon måste legat där ett tag, blodet ligger torkat runt hennes axlar. I hennes famn ligger en bit bröd och en vattenflaska. Han mumlar en bön och lyfter upp flickan. Flickans svarta rufsiga hår hänger över hans axel och han går längs vägen i skymningen. Jag känner igen henne så jag följer försiktigt efter dem, ser hur han placerar den lilla flickan under ett halvvisset olivträd. Då inser jag att den lilla flickan är jag. Solen som gick ner var det sista jag såg innan den uppgivna soldaten slöt mina ögon.

EBBA VESTBERG

The post Ebba Vestberg är årets novellpristagare first appeared on Opulens.